Nekromanti Veckans monster - funderingar
- Thread starter krank
- Start date
krank said:
Jag vet inte om du använder "lökigt" som jag skulle ha använt "ostigt," men ifall det är så så får jag erkänna att jag har väldigt lite problem med ostiga saker och klichéer och dylikt. Självklart måste det finnas något bra bakom, men det förutsätter jag att det kommer att finnas.
~Nabu, flörtar bara nästan med krank.
EDIT: Vad jag egentligen ville säga var att sådant kan göra sig bra. Det skapar snabbt associationer som har en viss grad av gemenskap, och gör man det bra så klipper man snabbt bort de mindre bra associationerna.
Rising
Vila i frid
Det är ju ett deprimerande ångestrollspel. Jag har spelat det en hel del, och måste säga att jag börjat tröttna på det.
Reglerna, till exempel, leder bara till en massa långsam, repetitiv nednötning. Man utvecklas inte och blir inte bättre; och inte heller har man någon chans att uppnå några av ens många målsättningar, utan allt man får uppleva i spelet är hur man sakta men säkert vittrar sönder - förruttnar och degenererar - alltmedan ens egenskaper och resurser töms och sjunker till noll.
Världsbeskrivningen är inte mycket bättre, ty boken är genomgående oinspirerad och ointresserad av världen och skeendena som utspelas i denna. Eftersom man inte upplever sig ha några möjligheter att påverka ens omgivningar när man spelar så är det kanske inte heller så konstigt.
Själva boken plågas dessutom av ett tilltal som framstår som desperat i sin tillgjorda glättighet. Det är flamsigt och onödigt lättsamt, och man letar fullständigt förgäves efter några som helst uppriktiga och djupsinniga uttryck.
Å så är det fult.
Nabu said:
Alltså; här skiljer vi oss. Jag avskyr klichéer, jag avskyr töntighet. Jag har i flera år hållit mig borta från Mutant: Undergångens Arvtagare för att jag inte fixar den kassa buskisnamnhumorn, liksom.
Jag vill att det här ska vara ett spel som man kan ta på allvar. Huruvida man ska ta rollspel "på allvar" är en diskussion som är hur gammal som helst, men i det här fallet är det mitt spel, och jag tycker att man ska kunna ta rollspel på allvar.
"Lökigt" använder jag i betydelsen "lite lagom medelfjantigt", alltså typ ungefär lika coolt som att gå på stan med alvöron eller posta bilder på sig själv i riddarrustning där man gör sitt bästa för att imitera skrikgrimaserna från 300. Det är den känslan jag vill bort ifrån; jag vill inte att mitt spel ska kännas svenne-banantöntigt, helt enkelt. Det är som när fjortisrollspelare döper sina rollpersoner till "Bloodbeard Skullcrusher". Inte så jävla coolt.
krank said:
Jag har nu aldrig spelat M:UA, men buskisnamnhumor låter inte som något som skulle tilltala mig, och jag gillar inte heller töntighet (när jag tycker det är töntigt alltså). Jag vill dock hävda att man kan ta rollspel på allvar oavsett om klichéer finns där eller ej. Jag tänker som så, att om man har en yta av kliché så kan man snabbt skapa associationer, men om något annat syns så fort man knäcker det skalet så blir mitt intryck något helt annat än en dålig kliché. Namnet är som inte en del av min rollspelssession.
krank said:
Ah, då är jag med på noterna, och jag håller helt och hållet med om dina exempel. Men, jag håller inte med om att det aningen ostiga "Skuggjägare" är lökigt, men det kanske bara är jag som är konstig. Jag är till exempel en sucker för romantiska filmer, oavsett hur förutsägbara de är, och har också väääldigt sällan faktiskt förutsett något i en film. Jag kanske existerar på ett mer naivt plan med mitt sinne. En tanke som känns främmande, men på sätt och vis träffande.
~Nabu, den naive.
Nabu said:
Klart "man" kan. Men jag kan inte. Eller ja, de försvårar för mig.
Nabu said:
Jag förutser saker hela tiden, även om jag försöker låta bli. Jag gillar också romantiska filmer, framförallt romantiska komedier, men - och det här tycker jag är viktigt - rollspel är inte film. Jag letar helt olika saker i de två medierna.
krank said:
Nu känner jag mig dum, jag ville egentligen bara förklara hur det låg till för mig. Jag ber om ursäkt för misstaget i vad jag faktiskt skrev.
krank said:
Joo, jag tycker jag är ganska tursam som kan njuta av allt obehindrat av problem som klichéer och förutsägbarhet. Jag delar dock din åsikt om att rollspel inte är film. De är helt olika saker, och jag letar också efter olika saker i dem (och när det kommer till agenda tror jag att jag ligger mest i närheten av din av de jag hört diskuteras på forumet, dock med helt andra metoder).
Kopplingen var ju dock inte direkt på det viset, utan det var mer menat som: "Jag har visserligen inget problem med det namnets lökighet, men så vet jag också att jag inte har något som helst problem med andra saker som folk kan störa sig på." Det var kanske olyckligt av mig att välja ett såpass orelaterat exempel, men det var vad som hoppade ut ur min hjärna.
~Nabu, har många filurer som hoppar runt i hjärnan.
Jag håller till viss del med dig, även om Krank ju har bäst koll på spelets inriktning. Nu har jag aldrig sett supernaturals och bara ett avsnitt buffy.
Ditt förslag "Efter midnatt" var inte så dumt. Men vad sägs om kort och gott "Midnatt"? Inte lökigt och tidpunkten är rätt väl förknippad med spöken och annat oknytt. Det är lite mindre långsökt än "Avgrunden".
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Instämmer med Nabu och Genesis.
Ni är konstiga. Hur kan man inte tycka att "skuggjägare" känns som en direktöversättning av "shadow hunter"? Eller är det nåt medvetet, att ni tycker att det är BRA med en sådan direktöversättning?
Just nu har jag inga bättre alternativ, dock. Tills jag har ett namn jag är nöjd med så får spelet förbli namnlöst.
Avgrundsjägare?
Fasa?
Äh, tyvärr ringer alla svenska skräckord av taffliga skräcknovellsamlingar och liknande. Jag kan inte känna minsta lilla coolhet ur ord som vålnad, gast, fasa, monster etc.
Just nu har jag inga bättre alternativ, dock. Tills jag har ett namn jag är nöjd med så får spelet förbli namnlöst.
Avgrundsjägare?
Fasa?
Äh, tyvärr ringer alla svenska skräckord av taffliga skräcknovellsamlingar och liknande. Jag kan inte känna minsta lilla coolhet ur ord som vålnad, gast, fasa, monster etc.
För att försvara mig så försökte jag bara vara lustig. Du sade "lökig", Nabu sade "ostig" och jag försökte vara lustig med "biffig". Gick ju sådär.
Fast SÅ töntigt är det inte.
Och "Vålnad" är blad de coolaste ord som finns. "Gast" är också fräckt. Men "fasa" och "monster" mindre så.
Fast SÅ töntigt är det inte.
Och "Vålnad" är blad de coolaste ord som finns. "Gast" är också fräckt. Men "fasa" och "monster" mindre så.
krank said:
För att jag ser det svenska ordet istället. En del saker låter bättre på engelska, och en del låter bättre på svenska, både när det kommer till det faktiska ordet och rytmen. »Skuggjägare« är ett exempel som låter bättre på svenska, medans »Hunter« är ett som låter bättre på engelska.
krank said:
Det där var ju dock riktigt fint, nästan snäppet bättre än »Skuggjägare,« tycker jag.
krank said:
Jag tycker synd om dig. Alla de där orden, utom "monster" (som är så likt engelskans monster), innehåller ju håga nivåer av coolhet.
[flum]~Nabu, svenskan har liksom en rakare rytm [/flum]
Fan, jag är nästan nära att gräva fram fusklatinet, så desperat är jag efter ett namn jag inte tycker låter töntigt. "Jägare" och alla ord som sätts ihop med det ordet blir liksom bara pannkaka. Mest för att jägare faktiskt inte är coola. Eller ja, jag tycker inte att de är så värst coola. Dessutom låter de alla som direktöversättningar av olika "hunter"- kombos på engelska. Jag har gått engelsklärarutbildning och läser typ 99% böcker på engelska, så jag antar att jämförelsen mellan språken kommer automatiskt för mig.
Tyvärr är "menagerie" och "avgrunden" fortfarande högoddsare i mina ögon, trots de oönskade associationerna.
Tyvärr är "menagerie" och "avgrunden" fortfarande högoddsare i mina ögon, trots de oönskade associationerna.
krank said:
Att dra fram latinet låter ju inte som en dålig idé, visserligen. Jag har, föga förvånande, heller inga problem med latinska namn, nämligen. Jag tycker ju defenitivt inte att jägare, i vår verklighet, är coola. Jag har inga problem med dem, eftersom jag ser bortanför löjliga stereotyper (som dock tyvärr träffar allt för ofta). Kan ju ha att göra med att jag växte upp i södra Lappland, i en liten by sju mil från fjällen (min far är exempelvis en jägare, utan att för den sakens skull passa in i någon stereotyp).
Sedan kan jag ju också nämna att jag har läst all min utbildning på engelska sedan jag slutade högstadiet, och använder enligt utsago från engelsklärare från England engelskan lika flytande som natives (med undantag för att jag ibland gör bort mig på en del prepositioner). Så det är inte det att jag är ovan vid engelska; jag skiljer bara på svenska och engelska.
Och ja, även jag läser 99% av mina böcker på engelska.
krank said:
»Avgrunden« slår an rätt bra på min fantasi också, men skapar inte riktigt lika många associationer som de tidigare förekommna jägarkombinationerna. »Menagerie« förstår jag inte alls vad det ska vara bra för dock.
~Nabu, tror att det kan bli coolt hursomhelst.