BMOC said:
Ja, varför ägnar ni er åt rollspel överhuvudtaget?
Jag älskar rollspel.
Varför älskar jag rollspel? Dels är det de punkter du radar upp. Alla de stämmer även på mig.
Utöver det älskar jag att gestalta, jag tycker det ger mig väldigt mycket att ta mig an olika personlighetstyper. Jag tycker också att det är svårt att gestalta mina egna rollpersoner på ett bra sätt. Jag har en viss typ jag återfaller i hela tiden, t.ex. Det är en personlighet som bygger mycket på mig själv, duh. Så jag vill helst frånkomma mig själv så mycket som möjligt i gestaltandet av en rollperson. Som SL finns inte det problemet just för att i det ytliga beskrivandet, som är allt som krävs för det gestaltandet som är viktigt för de andra spelarnas förståelse av karaktären, ligger sällan något krav på en djupare förståelse av karaktärens personlighet och bakgrund.
Som spelare är det häftigt att få röra sig i en värld och påverka världen med mina handlingar, få känna att mina val har inverkan på handlingen.
Som SL: Jag gillar när jag kan påverka mina spelare känslomässigt i spel. T.ex. att skapa ett mäktigt encounter som de på fullt allvar reagerar på som att "Åh herregud, vad är det nu som händer, detta är utöver det vanliga".
Att det är andra människor som påverkas är viktigt. För annars hade jag lika gärna kunnat bygga allt i fantasin och sedan kollapsa det med hjälp av mina fantasifoster. Att bygga sandslott och sedan se dem rämna är väldigt givande. Att ur ruinerna sedan producera nya sandslott som bygger på den kausalitet som eventuellt har sin början i det ursprungliga kollapsandet är spännande och uppfyllande. Oftast är själva ursprungsbygget (struktur, värld och relationer) det som är minst viktigt. De är sandslottet som ska rämnas för att visa väg för det nya. Men hur ser det nya ut? Det är inget jag planerar i förväg, det bygger sig själv. Som spelledare bygger jag förutsättningarna och sedan utvecklar sig saker som av egen kraft. Att vara med om detta "liv" som vi skapar tillsammans genom vår interaktion är väldigt tillfredställande. Som SL är jag "the arbiter of the story". Jag är inte där för att styra och ställa, jag är där för att försiktigt bifoga delar som jag tror kan leda till någonting intressant och spännande och nytt genom den eviga kausalitet som uppstår i vår interaktion över spelbordet. Jag ställer också upp ramarna men ramarna i sig är inte nödvändigtvis bindande. De är påverkbara i den mån att jag uppfattar att spelarnas nöje hänger på påverkbarheten av ramarna.
Jag brukar föreställa mig vissa scener, som knutpunkter som jag inte låser i tid utan har i åtanke för framtiden, men utkomsten av en sådan knutpunkt, även om scenen i sig är delvis scriptad eftersom den är avhängig min vision av det som är coolt och spännande, har jag ingen makt över. Eller snarare resultatet av scenen som jag delvis scriptar ligger i spelarnas kontroll. Det är häftigt att tänka sig att världen hela tiden utvecklas och byggs på av allt vi gör i den. Och egentligen existerar den inte i annat än vår fantasi. Men den är ju ändå verklig, på samma sätt som vår fantasi är verklig.
De bästa plots/äventyren skapas av spelarna och genom den improvisation som följer helt naturligt på spelarnas handlingar. Den bästa liknelse jag kan komma på är att jag som SL sitter med en världsglob i mina händer och snurrar den i takt med händelserna spelarna ger upphov till. Längst ut så snurrar globen väldigt sakta, men i mitten där spelarna rör sig snurrar den snabbt. På samma sätt kan man tänka sig att de största förändringarna sker längst ut, det är där världens öde avgörs. En av spelarnas häftigaste förmågor är att de kan röra sig över hela världsgloben och sätta sig in i de stora världsförändringarna eller att de kan befinna sig i mitten och bara påverka sin egna omgivning men ta del av frukten av de stora förändringarna.
