Nekromanti Varför vill ingen vara "god" i rollspel?

ähh, nu när jag funderat en stund så tror jag det beror på att rollspelare i allmänhet är snälla, småmesiga nerdar som sällan eller aldrig får vara äkta stygga IRL, och därför bejakar sin mörka sida när de spelar... :gremgrin: ...av samma anledning att det är lätt att vara kaxig på forum, men annars är de snälla som lamm... :gremgrin:
 
Very very good [ANT]

Det där var en bra beskrivning. Särskilt version två, som jag kommer sno :gremsmile:

Den liknar iofs det jag redan kört med förr, men det här var bättre formulerat/executierat.
 
Idag är det få som tror på ondska och godhet, de flesta av oss tror på att det handlar om perspektiv. Dessutom uppfattar de flesta det som att vi alla existerar på en varierande gråskala även inom vårt eget perspektiv.
Click to expand...

Exakt.

Det är samma sak för mig - och iom att jag har ett sådant relativistiskt grundsynsätt så har jag också svårt att spela karaktärer som ryms inom just "ont" eller "gott". För mig är det inte meningsfulla beskrivningar... Jag spelar personer, helt enkelt, som har olika drivkrafter etc beroende på deras historia och deras upplevelser av världen.

F.ö var Robin Hood, ur ett annat perspektiv, ju bara en stråtrövare och terrorist.
 
Haha!

Är man Lawful Good, Chaotic Good eller Neutral Good så sitter man och käkar grahamskex och dricker te med pastorn hela dagarna, tydligen.
Click to expand...

Precis. :gremsmirk:

/Basse, som gillar både te och grahamskex. Pastorer har jag det svårare med, bör tilläggas...
 
Vi rollspelar ju en massa annat vi inte tror på, så DET är ju egentligen inte nån bra anledning för att inte spela god.
 
Vi rollspelar ju en massa annat vi inte tror på, så DET är ju egentligen inte nån bra anledning för att inte spela god.
Click to expand...

...fast vissa saker är svårare att föreställa sig än andra. jag har inga problem att visualisera en magiker, en demon, ett spöke eller en flygande stad. Däremot finner jag det i princip omöjligt att tänka mig in i hur en "god" eller" ond" människa fungerar. Framförallt kommer alla stereotyper i vägen, skulle jag tro - hur agerar man egentligen när ens enda egentliga funktion är att avra Ondingen? Onfta har sådana inga egentliga skäl att göra det de gör, de gör det bara för att vara onda. Om de någon gång ges bakgrunder etc, så brukar dessa vara ofantligt tunna.
 
Re: enkelt :)

Nej jag håller med om tolkningen.

Men å andra sidan diskuteras det ju utifrån aligs. Och dem är ju objektiva.. väl?
 
Jag tror att det förstås kräver att det finns en bra definition av god som håller i spelvärlden. I D&D är det ganska tydligt vad det innebär att vara god. Det kanske inte direkt stämmer överens med min Bamse-uppfostran, men det är ganska lätt att gestalta (som du säger).

Att spela god i t.ex. Artesia, däremot, är inte det lättaste. Det är svårt för mig att veta vad som är gott och ont i den spelvärlden.
 
Re: enkelt :) OT

Här finns ett tydligt tecken på hur en situation kan ses ur olika synvinklar. Och att vad som man tror är ondska inte nödvändigtvis är det - likaså att vad man tror är godhet inte heller är det.

Varning - lemlästning förekommer - känsliga tittare varnas!
http://www.youtube.com/watch?v=orK_H_m9n78
 
Jag tror, att det blir okoolt att vara god först så fort godheten kvantifieras i D&D-lika termer.

Låt mig illustrera: Jag spelar normalt sett oftast rollpersoner som jag uppfattar som 'goda', så till vida att de i allmänhet vill folk väl, är snälla, sympatiska och barmhärtiga. Men mina rollpersoner är ofta sårbara och sargade individer, och trenden på sistone har gått mot att de har 'ondska' inom sig så till vida att de är kapabla att skada eller behandla andra illa pga den smärta de själva känner inombords. En av mina rollpersoner kan tex vara direkt sadistisk; begå övergrepp och tortera folk, men hon är själv ett mord- och våldtäktsoffer, och kommer i slutändan säkerligen kämpa för det goda bara någon ger henne, typ, en kram.
En annan rollis är i allmänhet totalt oskuldsfull och älskar hela världen eftersom hon suttit inspärrad i ett laboratorium hela livet, men när hon är trängd tar instinkterna vid och hon kan slåss för att döda. Dessutom har hon en del inom sig som är en återfödd ängel som definitivt inte är lika god som hon vill uppfatta sig själv; i slutändan har hon en känsla för Nödvändighet och hade kunnat gå över många lik för det Högre Syftet. Hur kvantifierar man den sortens karaktärer i Dungeons & Dragons alignment-system?

Det är därför talande, att så fort jag skulle spela D&D, gjorde jag en rollperson som var Neutral Evil. För om god-ond-skalan öht närmar sig en tolkienistisk klische där det finns objektiv godhet och objektiv ondska, så är mörkret alltid sexigare än ljuset, och har mycket mer utrymme för nyansering. (Plus att alla onda grejer i D&D är mycket tuffare än de goda; liksom, onda clerics får tjäna koolare gudar, får mycket fetare spells och mycket hårdare feats än de goda). Sedan passade NE visserligen mitt koncept ganska väl också, men likfullt: jag vill inte spela god i en setting där definitionen av godhet är satt i sten. Som tur är har jag en spelledare med en vettig inställning till alignment; det är nog liksom bara en tidsfråga innan det dyker upp Lawful Good-paladiner som torterar skiten ur min Neutral Evil-cleric för att hon tjänar en i deras ögon falsk gud, men det hade ju egentligen varit lättare att skippa alignment överhuvudtaget.

Jag spelar gärna, tillochmed helst, goda karaktärer, men då ska det banne mig finnas utrymme för dem att vara komplexa och nyanserade också. Jag ser inte riktigt det utrymmet i ett alignment-system. Rollisar som bara är mjäkiga och äckelgoda har jag, förvisso med ett par undantag, tröttnat på för länge sedan.

I D&D är godhet något man -har-, inte något man -eftersträvar-. Vilket suger hårt med mest, eftersom det i rollspel är mycket roligare att -försöka- vara god än att få det serverat för sig.

(Sedan är jag alltså helt ok med om det tex finns varelser som är naturligt onda så till vida att de är sadistiska, demoniska, förstörelseentiteter helt utan samvete, men att -människor- skulle vara det? Usch nej, aldrig).

- Ymir, chaotic good
 
Re: enkelt :)

Men å andra sidan diskuteras det ju utifrån aligs. Och dem är ju objektiva.. väl?
Click to expand...

Bara i spelvärldens metafysik. Det förhindrar ju inte att man kring spelbordet tar ställning till vad godhet ska innebära i ens kampanj.

Men i ärlighetens namn så fokuserade jag inte så mycket på alignment-delen av trådstarten. Jag fick känslan av att Basenanji mer ville diskutera "goda" rollpersoner i allmänhet.

/Kalle
 
Alignment (nu OT)

I D&D är godhet något man -har-, inte något man -eftersträvar-.
Click to expand...
I wish. Det är värre än så - i D&D är godhet/ondska något man är istället för något man gör.
I den verkliga världen bedöms folk efter sina handlingar, men i D&D mfl spel är alignment objektivt och knutet till diverse besvärjelser och andra förmågor. Jag tror att det är därför godhet och ondska lätt kan kännas plastigt och tillgjort i D&D, men samtidigt är alignmentsystemet helt rätt för genren.

Gordeg
 
Re: Alignment (nu OT)

På vilket sätt är alignment-systemet helt rätt för genren, annat än i det att det cementerar gamla slitna klyschor? Jag tycker nyanserad fantasy har mycket mer att komma med alla gånger, då det möjliggör mycket mer komplexa karaktärsporträtt och komplicerar beslutssituationer. Jag vill ha nyansering även om jag spelar grottröj.

-Däremot-, tycker jag att D&Ds alignment är roliga sett till rollen de spelar i kosmologin. Jag gillar hur olika existensplan och monster är anknutna till olika alignment, och hur good-evil/lawful-chaos-axlarna funkar. Som simplistiska sätt att definiera mer enkelspåriga varelsers natur fungerar de utmärkt. De blir bara irriterande när man tvingas applicera dem på människors och andra mångbottnade, intelligenta individers handlande.

- Ymir, tycker
 
Re: Alignment (nu OT)

I den verkliga världen bedöms folk efter sina handlingar, men i D&D mfl spel är alignment objektivt och knutet till diverse besvärjelser och andra förmågor.
Click to expand...

I D&Ds alignmentsystem ÄR det folks handlingar som bedöms. Det finns objektiva kriterier för vilka typer av handlingar som är goda, onda, laglydiga eller kaotiska, men det är skalan som är fixerad, inte folks alignment. Gör man mest goda saker en tid blir man god. Börjar man sedan göra mest onda saker glider man över till neutral och sedan till ond (om man fortsätter).
 
Deja vu!

I D&Ds alignmentsystem ÄR det folks handlingar som bedöms. Det finns objektiva kriterier för vilka typer av handlingar som är goda, onda, laglydiga eller kaotiska, men det är skalan som är fixerad, inte folks alignment. Gör man mest goda saker en tid blir man god. Börjar man sedan göra mest onda saker glider man över till neutral och sedan till ond (om man fortsätter).
Click to expand...
Det här har vi varit inne på förut, i denna deltråd. Den gången var det Organ som framförde det argument du lägger fram nu.
Mitt svar är detsamma: I praktiken funkar det inte så. Tvärtom brukar både rollpersoner och spelledarpersoner stringent behålla det alignment de skapades med. Om du spelar på ett annat sätt är din grupp ett undantag, det är min uppfattning.

Jag vet inte hur gamla reglerna för alignmentbyte är, men känns som en efterkonstruktion. Så sent som i ADD blev man straffad av systemet när man bytte alignment genom att rollpersonen fick mindre rollgestaltningsXP under övergångsperioden. Såvitt jag vet finns det fortarande inget vettigt system för att bokföra glidning i alignment med poäng eller annat (som i Elric/Stormbringer), i alla fall inte i core rules, du får gärna upplysa mig om jag har fel.

Gordeg
 
Re: Alignment (nu OT)

På vilket sätt är alignment-systemet helt rätt för genren, annat än i det att det cementerar gamla slitna klyschor?
Click to expand...
Jag kan bara tala för mig själv men de klyschorna är en stor del av D&Ds fantasygenre för mig. Skinande paladiner och svartkåpade magiker i mörka torn och allt det där.


Jag tycker nyanserad fantasy har mycket mer att komma med alla gånger, då det möjliggör mycket mer komplexa karaktärsporträtt och komplicerar beslutssituationer. Jag vill ha nyansering även om jag spelar grottröj.
Click to expand...
Ja, men om man vill spela fantasy där alla ligger på en moralisk gråskala finns det bättre alternativ än D&D. Om WotCs ambition var att spelet skulle handla om det skulle de inte ha tagit med sig alignmentsystemet in i 3.0. Istället säger de själva att spelet är anpassat för strategi och spelbalans.

Gordeg
 
Tack alla för era svar!

Jag tänkte, när jag startade tråden, att jag skulle kunna bemöta allas åsikter på ett konstruktivt sätt. Nu när jag läser vad ni har skrivit...känns det inte så lätt längre. Jag tror inte att jag har så mycket klokt att tillägga, helt enkelt.

Men jag har läst det ni har skrivit med stort intresse och jag känner mig definitivt klokare än när jag startade tråden.

Fö var det dumt av mig att blanda in alignment i diskussionen. När jag spelar rollspel, oavsett spel, är trenden tydlig: spelarna vill spela en nonchig antihjälte, en sån som sällan kan be om ursäkt, för att han/hon är så cyniskt anti-hjälte-cool. Det brukar bli så här:

SL: "Jaha, då antar jag att ni är goda."
Spelare: "Appselut inte! Jag är en mångfacetterad lirare som är lite utstött i samhället och mest går omkring för sig själv..."
SL: "Okeej...så då hjälper du inte den-av-skurken-omkullvräkta-mamman-med-barnvagn-som-är-på-väg-att-ramla-ner-på-tunnelbanespåren, utan tar istället upp jakten på skurken?"
Spelare: "Va? Såklart att jag hjälper mamman, vad tror du?"
SL: "Men...är inte det att göra en god gärning, konsekvensen av att man är god?"
Spelare: "Nej. Det är konsekvensen av att man är cool!" :gremgrin:

Tack alla, i alla fall!

/Basse
 
Re: Deja vu!

I praktiken funkar det inte så. Tvärtom brukar både rollpersoner och spelledarpersoner stringent behålla det alignment de skapades med.
Click to expand...
Jag talar om reglerna. Så länge ingen av oss har gjort en statistiskt säkerställd undersökning är det rätt meningslöst att generalisera utifrån individuella spelgruppers beteenden.

För monster är saken annorlunda än för spelarkaraktärer. De alignment som är angivna där visar hur en slumpvis utvald individ sannolikt kommer att bete sig. Hur sannolikt varierar mellan 40% och 100%. 100% gäller genetiskt onda varelser som djävlar och demoner, däremot inte sådant som goblins, orcs, drow och det mesta annat.

SLP (inklusive monster som finns i kampanjen som SLP snarare än som enstaka möten) har en mellanställning. Alignment är där ett praktiskt sätt att visa hur figuren ofta agerar, men över tid finns förstås inget som hindrar glidningar.

Jag vet inte hur gamla reglerna för alignmentbyte är, men känns som en efterkonstruktion. Så sent som i ADD blev man straffad av systemet när man bytte alignment genom att rollpersonen fick mindre rollgestaltningsXP under övergångsperioden.
Click to expand...
Jag talar om D&D-reglerna. De är 7 år gamla. I AD&D fungerade det annorlunda. Särskilt 1st ed höll hårt på att alignment var något man skulle hålla fast vid. Byten bestraffades. I 2nd edition krävdes det att DM och spelare var överens om bytet för spelets bästa för att det inte skulle bestraffas (2nd ed DMG:28).
Det finns även en del andra saker som skiljer AD&D från D&D 3.x. :gremwink:

Såvitt jag vet finns det fortarande inget vettigt system för att bokföra glidning i alignment med poäng eller annat (som i Elric/Stormbringer), i alla fall inte i core rules, du får gärna upplysa mig om jag har fel.
Click to expand...
Det är riktigt. De riktlinjer som finns (3.5DMG:134) är inte siffror. Exakt vid vilken punkt en viss karaktär agerar mer i enlighet med ett annat alignment än med sitt ursprungliga är upp till DM att bedöma.
 
Jag har inte så mycket att tillägga...

...förutom att vi helt enkelt ser olika på det här. Den enda D&D-bok jag har hemma är Player´s Guide 3.5 och där framgår det ju tydligt att spelaren väljer alignment efter hur han tänkt spela sin rollperson (istället för tvärtom) men det finns en bakdörr i att DM kan byta rollpersonens alignment om han vill. DM´s Guide är mer utförlig kring detta hoppas jag.

Anyway, D&D är inte det enda spelet som använder alignment och jag håller envist fast vid min enkla men tydliga tes att alignment är något man är, inte något man gör. Även efter ett eventuellt byte.

Gordeg
 
Re: Jag har inte så mycket att tillägga...

Anyway, D&D är inte det enda spelet som använder alignment och jag håller envist fast vid min enkla men tydliga tes att alignment är något man är, inte något man gör.
Click to expand...

Om alignment är vad man är eller vad man gör beror väl på vilket spel det är? I Palladium så är det ganska tydligt att det är vad man gör, det beskrivs till och med i termer av vad en person med ett visst alignment kan göra.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top