Nekromanti Varför spelleder du?

[Henke]

Utifrån en tråd för några veckor konstaterade jag att mitt spelledande till stor del handlar om att jag vill berätta en historia för min spelgrupp där baksidan ibland blir att jag vill styra historien på det sätt jag som SL har läst den. Jag gillar iofs också att spelleda utifrån sandbox/fishtank satta premisser och ser vad som händer och hur RP (spelarna) reagerar. Jag tycker också om att vara SL och bestämma vad som händer för jag gillar väl helt enkelt att bestämma.

Kan också vara att jag ofta är frivillig som SL och att jag har en tydlig uppfattning kring vilka spel jag ser som värda att spela (vill de andra spela DnD så hoppar jag hellre över spelpasset helt).

Varför spelleder du?

(Ber om ursäkt om anledningarna ovan låter arroganta eller fåfänga)

 

[krank]

Jag tycker om att anordna och organisera saker som andra sedan får uppleva. I min historia finns därför bland annat amatörteater och kortfilm – i båda fallen som manusförfattare/regissör och filmare i första hand, jag har ingen större drift att stå framför kamera eller på scen. Den delen kan andra göra bättre än mig. Framför allt blir ju då även skådespelarna en av de "andra" som får uppleva det jag skruvat ihop.

Jag tycker också om att göra lektionsplaneringar som lärare. Och att skapa små program och hemsidor som andra tycker är praktiska. En av de arbetsuppgifter jag haft de senaste åren, som nu tragiskt hamnat på någon annan, är att styra upp min arbetsplats monter på gymnasiemässan. Jag har fortfarande hand om våra öppna hus, vilket är riktigt kul eftersom vi vid det här laget har ganska omfattande grejer vi plockar fram för att visa besökare, men vi har gjort det så ofta att hela maskineriet är väldigt välsmort. Och det njuter jag av.

Jag har spenderat åtskilliga timmar av mitt liv med att sortera och organisera förråd, hyllor och arbetsplatser bara för att jag själv men i första hand andra ska kunna hitta det de vill ha och tänka "oooh, vad praktiskt och smart". Att underlätta och kratta manegen för folk, att arrangera och förbereda och fixa iordning och sortera saker, det är lite min grej här i livet har jag upptäckt.

Det är lite därför jag skriver rollspel.

Och spelleder.

Jag tycker om att förbereda en massa saker som jag sedan presenterar för spelarna. Grejer som de kan upptäcka, utforska, leka med och fippla med. Snillrikt sammanhängande hemligheter med lagom avvägda ledtrådar. Strukturer som erbjuder lagom motstånd, och låter dem känna sig smarta och som låter dem känna att de ändå själva är de som väljer vilken väg de vill röra sig framåt.

Jag njuter nog som allra mest när spelarna spenderar tid med att grubbla, diskutera och tjafsa om det jag presenterat. När de försöker vända och vrida på mina ledtrådar, när de grälar om vilken väg de ska ta framåt och varför, eller försöker utröna vilken SLP man egentligen kan lita på. Då sitter jag där och myser, och inom mig spinner jag som en katt. Det är det bästa som finns.


Det här gör ju att jag inte är speciellt intresserad alls av att som SL "play to find out". Jag är ju inte intresserad av att "upptäcka" saker som SL, utan egentligen bara av att sitta och njuta över att se mina planer gå i lås och se mina spelare ha roligt med det jag förberett. Exakt vad de beslutar är inget jag lägger superstor vikt vid, det viktigaste för mig är att de har roligt på vägen och kan säga "ooooh" och "aaaah" när de stöter på en oväntad vändning. Och att jag kan få se det där ljudet tändas ovanför deras huvuden när de räknar ut något klurigt jag slängt ut för tre spelmöten sedan och som marinerats sedan dess och matats med nya små ledtrådar tills det exploderade i någons hjärna med ett mäktigt "AHA! Det är ju SÅ det ligger till!"


Så typ… För några år sedan började jag inse att det var ungefär det här jag ville ha ut av spelledandet, så sedan dess har jag väl egentligen bara jobbat med att försöka göra det jobbet enklare för mig. Maximera mängden göttigt, minimera mängden tråkigt.

 

[Nässe]

Intressant!

Jag tycker att det är för låg aktivitetsnivå som spelare och har en tendens att zooma ut och ha tråkigt. Som SL är jag med hela tiden. Dessutom får jag spela många personer och slipper tröttna på min rollperson. Sen gillar jag att vara basisten i bandet, hålla rytmen, klippa scener och se till så uppmärksamheten fördelas någorlunda jämnt.

 

[DeBracy]

Nu för tiden är det mest för att dema eller spela med nybörjare, eller för att ha något att erbjuda på konvent när/där det inte passar med något spelledarlöst.

 

[Bifur]

Det finns ju hur många skäl som helst, men några är:

För att jag vill uppleva hur en bra berättelse spelas ut. Att det som får en bild i mitt huvud kan effektueras helt annorlunda i spelgruppen är ofta häftigt.

För att jag gillar delar av preppen mycket. Att bena ut hur ett äventyr, vare sig jag skriver det själv eller bryter i någon annans, ska hänga ihop får att bli intressant och samtidigt dynamiskt är kul i sig.

För att SL-rollen är mer proaktiv och kreativ både vad gäller gestaltning och i att skapa sammanhang.

Sedan går det ju inte komma ifrån att jag är den som läser mest, håller mest koll på nya grejer och har flest uppslag. Skulle jag inte SLa skulle jag garanterat spela mycket mer sällan och det vore ju trist.

(Mindre smickrande för egen del är att jag ibland känner "det där skulle jag gjort bättre" - när SL inte är påläst om spelvärlden, har glömt vad som hände förra spelmötet eller trixar till någon lösning som skaver när jag själv ser en enklare och bättre.)

 

[Mogger]

Just nu?

För att vi har skrivit ett spel med en cool setting och har sjukt fräcka grejer jag vill uppleva med mina vänner.

Samt att jag är sugen på att använda blorbtekniker för att styra upp mitt slappa preppande

Ps. Jag gillar inte att vara SL mer än någon annan hobbyrelaterad syssla. Men ibland är det min tur

 

[Ape of Wrath]

En smula kontrollbehov.

Gillar att preppa.

Lite av en hönsmamma.

Kul att få vara kreativ och reagera på vad som händer.

Kul att bli överraskad av hur RP löser problem.

 

[Rymdhamster]

Jag spelleder huvudsakligen eftersom jag vill spela rollspel, men tillgången på andra spelledare är begränsad. Så spelleda eller inte spela.

På sista tiden har det dock varit annorlunda. Tillgången på andra spelledare, tillsammans med Matt Colvilles fantastiska guidning, har gjort mig mer och mer sugen på att spelleda för att jag faktiskt vill spelleda.

För mig handlar de då huvudsakligen om att jag har en cool värld eller kampankidé som jag vill testa och visa upp. Obs: inte samma sak som att berätta en historia. För mig handlar det mer om att jag vill se vad för slags historia spelarna bygger upp utifrån den världen, och vilka lösningar de hittar på för de problem jag lägger fram.

Det lärde jag mig från de senare Ensamma Vargen-böckerna: om man vill berätta en historia skall man inte göra det under förevändningen att det är ett interaktivt spel =D

 

[entomophobiac]

För att jag har och alltid haft livlig fantasi, och rollspel är det interaktiva nöje som har högst i tak. Du kan hitta på vad som helst, hur som helst, och det funkar. Det finns inga gränser egentligen. Om du vill ha arméer och rymdresor, varsågod. Inget hindrar dig.

Det har alltid gett mig ett stort utlopp för kreativitet, helt enkelt, särskilt när jag kunnat experimentera med det. Sedan har jag i vissa grupper blivit den som tagit initiativ till spel, och då även förvandlats till naturlig SL, även om det inte alltid varit min plan.

 

[Rickard]

Jag spelleder mest för att experimentera. Nya stilar, nya berättarsätt, nya sätt att tycka om rollspel, testa innovativ mekanik och få spela med nya sorters människor (konvent).

 

[God45]

The money and the bitches!

Det är kreativt, jag får skrika med en Goblin röst ganska ofta, jag har kul med mina vänner (eller främlingar ibland ), jag får hitta på saker som fällor och handlingar och mysterier och repliker och metaforer.

Att skriva är som att vara en singel artist och att spela rollspel är som att vara i ett band.

 

[Rangertheman]

Jag älskar att läsa, skriva och organisera kring rollspel, så det känns som en bra matchning att spelleda. Ursprungligen har det också varit för att jag är den som haft spelen vi spelat. Jag vill egentligen veta mer om spelvärld, SLP, m.m. än vad den genomsnittlige spelaren brukar få veta och då blir det frustrerande att inte få tillgodogöra mig den informationen. Nu har det löst sig så bra att SL och resten av gruppen accepterar att jag har läst mycket av det vi spelar. Då kan jag koncentrera mig på att utveckla min rollperson utan att känna den där informationsbristfrustrationen. Men trots det saknar jag lite att få större utlopp för fantasin och jag saknar att hålla koll på stora mängder information. Så jag behöver nog spelleda kampanjspel så snart det finns tid och inte bara one-shots.

 

[luddwig]

Jag gillar att hitta på regler och världsmaterial.

Jag gillar att se hur spelarna tar sig an det jag hittat på, och att spinna vidare på de val spelarna gör.

Jag gillar det sociala med rollspel, och om jag inte spelledde skulle jag inte få spela så ofta.

 

[Henke]

Många intressanta anledningar här i tråden som fått mig att fundera vidare, för det är mycket annat som nämns som också stämmer överens med anledningar att jag spelleder, men som jag inte reflekterat över.

I min historia finns därför bland annat amatörteater och kortfilm – i båda fallen som manusförfattare/regissör och filmare i första hand,

Detta är en bättre definition på det jag menar med att vilja "berätta en historia", men i mitt fall handlar det nästan uteslutande om att återberätta en historia i form av köpäventyr (alt spel som bygger sin egen historia). Min definition (att se hur spelarna reagerar utifrån sandbox/fishtank) är nog egentligen mer den generella spänningen i att se hur spelarna reagerar (och interagerar) oavsett vad det är jag "slänger till dem".

Jag tycker att det är för låg aktivitetsnivå som spelare och har en tendens att zooma ut och ha tråkigt.

Känner igen mig i detta. Som spelare är man inte fullt så inblandad i det som händer på spelbordet eftersom varje spelare givetvis behöver få sin stund i rampljuset till skillnad från SL som är den ständiga mot-/medparten. Kan också känna att på senare år när min spelgrupp spelar så sällan så är jag väldigt noga med att spelpasset håller hög kvalitet. Chansen att mötet håller hög kvalitet och blir lyckat, blir helt enkelt högre av att jag (till skillnad från övriga i spelgruppen) intresserar mig genuint för olika mekaniker och tips för att skapa rätt förutsättningar så spelet blir en så kvalitativ upplevelse som möjligt (om det sedan är en bra upplevelse är ju subjektivt utifrån spelarna).

För att jag gillar delar av preppen mycket. Att bena ut hur ett äventyr, vare sig jag skriver det själv eller bryter i någon annans, ska hänga ihop får att bli intressant och samtidigt dynamiskt är kul i sig.

Detta har varierat mycket för mig under åren. När jag SL:ade Konfluxsviten som mest så investerade jag otroligt mycket tid i prepp. Dels för att hitta ett regelverk som smälte ihop med spelvärlden på ett bättre sätt än Drakar och Demoner som vi inledde med. Satt i veckor och översatte WFRP2´s besvärjelselistor till en Trakorien-variant innan jag började betatesta Svavelvinter RPG och jag lade förmodligen ännu mer tid på att jacka ihop originaläventyren i Konfluxsviten med händelser från romanerna. Jag hade verkligen skitkul med den här preppen och jag hade gott om tid för den. Idag när tid är en bristvara så blir preppen ofta framstressad och påtvingad för mig. Nån gång ibland känns det fortfarande kul (som när jag skapade PPT-presentation för att introducera Coriolis för spelgruppen).

Sedan går det ju inte komma ifrån att jag är den som läser mest, håller mest koll på nya grejer och har flest uppslag. Skulle jag inte SLa skulle jag garanterat spela mycket mer sällan och det vore ju trist.

Det är precis samma för mig. Det är nästan ingen annan som läser nya rollspel, och när de gör det så är det saker som jag redan har läst.

Jag spelleder huvudsakligen eftersom jag vill spela rollspel, men tillgången på andra spelledare är begränsad. Så spelleda eller inte spela.

Det här känner jag också igen till viss del. Till 95% så är det jag som erbjuder mig att vara SL och i de sista 5% när någon annan erbjuder sig så gäller det dels att det ska vara något som faller mig i smaken, och dels oroas jag av att upplägget inte skulle hålla tillräckligt hög kvalitet så därför blir det ofta så. Jag blir otroligt frustrerad om ett spelmöte lagt tid på utlagda återvändsgränder, sekvenser som helt saknar handlingsutrymme, där man t.ex. måste slå för smyga i varje nytt rum eller där striderna tar halva (eller hela) spelmötet. Spelleder jag så vet jag att jag slipper allt detta. Samtidigt så innebär det att ingen annan utvecklar sin SL-förmåga, vilket såklart är tråkigt.

Jag spelleder mest för att experimentera. Nya stilar, nya berättarsätt, nya sätt att tycka om rollspel, testa innovativ mekanik.

Det här är också en av mina anledningar att SL:a. Jag vill testa nya saker och hur de fungerar i praktiken.

Ursprungligen har det också varit för att jag är den som haft spelen vi spelat. Jag vill egentligen veta mer om spelvärld, SLP, m.m. än vad den genomsnittlige spelaren brukar få veta och då blir det frustrerande att inte få tillgodogöra mig den informationen.

Det här är ett annat problem i många kampanjer. Mycket information kommer aldrig fram till spelarna utan stannar hos SL, vilket gör informationen nästintill meningslös. Många äventyrsförfattare behöver fortfarande bli bättre på att tillgängliggöra berättelsen för hela spelgruppen (iaf i scenariots slutskede).

 

[Lupus Maximus]

Jag gillar att skapa eller sätta mig in i världar, och hur individer tänker och agerar i de settingarna (både spelarnas rollpersoner och SLPs). Rollspel är en aktiv underhållning som jag inte kan hitta någon annanstans (att skriva är i närheten, men författande är till rollspel vad onani är till sex).

Med rätt spelgrupp skulle jag nog kunna få ut det jag vill även som spelare, men som spelare är jag ännu kräsnare än som spelledare eftersom jag kan få ut det jag vill som spelledare även då spelstilen bara delvis matchar vad jag är ute efter. Skulle jag hitta rätt spelledare och grupp, så skulle jag både spela och spelleda.

Anledningen till varför jag bara spelleder är för att jag är för kräsen för att hitta grupp att spela i.

 

[Rymdhamster]

när någon annan erbjuder sig så gäller det dels att det ska vara något som faller mig i smaken, och dels oroas jag av att upplägget inte skulle hålla tillräckligt hög kvalitet så därför blir det ofta så.

Haha, är man kräsen får man skylla sig själv

Jag försöker uppmuntra alla att spelleda, oavsett kvaliten. Vissa spel är jag förvisso skeptisk till, men överlag har jag kommit över tröskeln där saker måste vara på exakt mitt sätt för att funka =)

Måste man slå smygaslag för varje rum? Tja... då gör jag en fighter som baseras på råstyrka istället =D

(Eller så tokoptar jag just smyga så att jag faktiskt kommer lyckas med alla de slagen. Det är som vädret: det finns inga dåliga kläder, bara felbyggda karaktärer XD )

 

[Bifur]

dels oroas jag av att upplägget inte skulle hålla tillräckligt hög kvalitet så därför blir det ofta så. Jag blir otroligt frustrerad om ett spelmöte lagt tid på utlagda återvändsgränder, sekvenser som helt saknar handlingsutrymme, där man t.ex. måste slå för smyga i varje nytt rum eller där striderna tar halva (eller hela) spelmötet.

Jo det är ju ett sidospår som nog spelar in för mig med. Det är nog relaterat till att vilja gå rakt på huvudkampanjen/spelets kärna och inte bara "glida runt" i spelvärlden (och något som ibland gör mig ointresserad av sandlådor). Att nå fram till det gottigaste på begränsad tid. Som nu ska vi spela M0 i höst fram till Mörkrets moder kommer ut, då vill jag så klart hinna fram till Eden på den tiden (10 pass eller vad det kan bli), för därefter lär vi inte återvända till spelet. Sen kan ju spelarna alltid strunta i Eden men jag skulle bli besviken om det vore för att SL såsat med ledtrådarna och istället lagt tre spelmöten på någon konflikt mellan två bossar. (Men nu är ju jag SL så det kommer inte att hända ;-).

 

[Henke]

Haha, är man kräsen får man skylla sig själv

Jag försöker uppmuntra alla att spelleda, oavsett kvaliten. Vissa spel är jag förvisso skeptisk till, men överlag har jag kommit över tröskeln där saker måste vara på exakt mitt sätt för att funka =)

Måste man slå smygaslag för varje rum? Tja... då gör jag en fighter som baseras på råstyrka istället =D

(Eller så tokoptar jag just smyga så att jag faktiskt kommer lyckas med alla de slagen. Det är som vädret: det finns inga dåliga kläder, bara felbyggda karaktärer XD )

Det behöver inte vara exakt på mitt sätt Precis som Bifur beskriver så vill man inte såsa runt och i onödan fördröja det som är viktigt i berättelsen så länge det inte handlar om att man faktiskt bygger stämning och sen är det ju väldigt individuellt vad som känns viktigt på "resan mot målet".

Vet inte om det framgick av mitt exempel på smyga, men jag ser hellre att man slår ett smyga-slag för hela scenen, för jag tycker inte det blir mer spännande för att slå slag för samma sak hela tiden. Vill hellre att man slår skill-checks sällan och när det verkligen är en viktig situation.

 

[Henke]

Jo det är ju ett sidospår som nog spelar in för mig med. Det är nog relaterat till att vilja gå rakt på huvudkampanjen/spelets kärna och inte bara "glida runt" i spelvärlden (och något som ibland gör mig ointresserad av sandlådor). Att nå fram till det gottigaste på begränsad tid. Som nu ska vi spela M0 i höst fram till Mörkrets moder kommer ut, då vill jag så klart hinna fram till Eden på den tiden (10 pass eller vad det kan bli), för därefter lär vi inte återvända till spelet. Sen kan ju spelarna alltid strunta i Eden men jag skulle bli besviken om det vore för att SL såsat med ledtrådarna och istället lagt tre spelmöten på någon konflikt mellan två bossar. (Men nu är ju jag SL så det kommer inte att hända ;-).

Ja, det är så jag känner. Samtidigt är det som jag skrev till Rymdhamster att vissa sidospår bygger stämning även om de bara är sidospår. Vi har bara skrapat lite på ytan på M0 nån gång för några år sedan, och jag vill egentligen inte spela kampanjen utan att även lyfta in t.ex. zonkompendium, boxar och annat officiellt material, men har man begränsat utrymme så håller jag samtidigt med om att man får göra det bästa av situationen.

 

[entomophobiac]

Precis som Bifur beskriver så vill man inte såsa runt och i onödan fördröja det som är viktigt i berättelsen så länge det inte handlar om att man faktiskt bygger stämning och sen är det ju väldigt individuellt vad som känns viktigt på "resan mot målet".

Det här är något jag slagits av senaste tiden. Dels för att jag själv vill låta spelarna ha kontrollen i största möjliga mån istället för att berätta historier, i den idealbild jag har av rollspel. Men ännu mer för att jag märkt att det inte passar min grupp alls. Spelet stannar av, och de blir lite rådvilla, och börjar greppa efter minsta ledtråd som tar dem vidare mot målet. I praktiken finns inget mål egentligen. Men de behöver mål.

Jag kan fundera lite på varför det är så. Om det är en vana att följa instruktioner—vi är alla inbitna datorspelare i min grupp—eller om det helt enkelt är vad de förväntar sig av spelandet i sig av andra anledningar. Du får en quest, du fullföljer den.

Vi diskuterar ofta hur vi spelar, som nu när vi försöker spela efter lite mer OSR:iga mallar och låter "player skill" vara en faktor. Vi gillar att testa saker. Men just var den här gränsen går mellan förberedd handling och fria tyglar är minst sagt snårigt att reda ut.