Varför spelar vi rollspel ?

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
I @Man Mountainman tråd frågade hen oss om varför vi tycker om att gestalta roller och det fick mig att vilja analysera det ett steg till och fråga varför spelar vi rollspel .

Några tankar som dök upp i mitt huvud .

escape:ism att för ett par timmar vara nån annan kanske helt annorlunda mot en själv , ist för kontorsråttan Kalle så är man Krunk barbaren , krigarkung av den frusna norden . Man får fly sin gråa trista vardag ett par timmar en gång i veckan .

Att kunna utforska vissa ämnen och koncept i en trygg miljö där det inte får några irl konsekvenser att göra så . Tex som det där jeepform spelet där man skall spela ut en våldtäkt eller fat man down .

Att kunna ge utlopp för känslor och tankar och idéer , åsikter som är tabu men som i rollspelet heller inte får någon irl konsekvens. Tänker tex om nån skulle ha tex undertryckta latenta homosexuella känslor så kan man utan risk för att vänner och familj skulle ta avstånd spela en homosexuell karaktär i rollspelet , eller om nån är trans eller queer så kan man utan risk för irl repressalier spela en trans eller queer person i rollspelet .

Man är en teaterapa som helt enkelt gillar att ta sig an och spela en roll .

Historieberättandet , man tycker om att berätta en awsome historia ihop med övriga spelgruppen.

Man tycker om att se sina machinations gå i lås . (Mer sl än spelare där )

Man tycker om att vara i någon form av maktposition (sl) där man har komplett veto om spelvärlden och vad som sker i den.

Den sociala biten , det är trevligt att ses och rulla tärning , mumsa bullar , dricka kaffe och umgås några timmar . Spelet är igentligen inte det viktiga utan det viktiga är den sociala aspekten som spelet ger

Man får utlopp för sitt inre barn , vissa av oss vill fortfarande leka och fantisera och rollspelet är ett accepterat sätt för oss att leka och fantisera som vuxna
 

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
2,953
Det primära för mig är att tillsammans med familj och vänner skapa en historia utifrån spelets ramar. Kreativ problemlösning är också en viktig del. Ska jag vara ärlig har det djupa karaktärsspelandet aldrig varit en beståndsdel; de flesta rollpersonerna är en spelifierad version av mig själv.

Som spelledare gillar jag filtrera någon annans skapande genom mig själv och även där, tillsammans med familj och vänner, skapa en egen historia.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,150
Jag tänker tillbaka till varför jag började spela rollspel. Jag ville vara lika cool, och uppleva lika balla historier som, alla de jag läste om i fantasytegelstenarna jag konsumerade för högvarv. Lika majestätisk som Aragorn, lika rapp i käften som Silke, lika rättvis som Peter Pevensie och lika smart som Nevyn. Allt som inte handlade om att rädda världen och besegra drakar, eller åtminstone rädda kungariket och stoppa arméer var för tråkigt.

Men varför jag fortsatte spela rollspel efter att det där gått över och jag breddat mina horisonter är att jag gillade att berätta historier med mina polare. Konventen blev räddningen från långa kampanjer, och lärde mig (och oss?) att vi kunde ta ut svängarna och spela rollpersoner snarare än äventyr, karaktärsspel snarare än epos och story. Första gången jag testade Fiasco var ett gigantiskt uppvaknande. Det var ju så här man skulle göra! Strunta i att dutta ut pluppar i färdigheter och kobolda och strida och annat tråkigt. Det roliga är ju berättelsen, att tillsammans skapa en historia.

Så där är jag fortfarande. Jag tycker fortfarande att det är roligare att hitta på tillsammans än att en person hittar på och de andra upplever historiern, dvs KSR, även om det absolut har sin charm. Men samberättande är min kopp kaffe, och lär fortsätta vara det ett bra tag.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,138
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
En aspekt du inte riktigt tar upp är den intellektuella övningen. Rollspel låter mig få nytta av mina googoler högskolepoäng genom att praktisera världsbyggande, research, grunda mina rollpersoner och spelledarpersoner i deras kulturella och historiska kontext, basera äventyr och plothooks på intellektuellt intressanta teman och på andra sätt använda mina kunskaper för att göra spelandet mer awesome. Detta är otroligt stimulerande och utvecklande för mig. Entusiasmen rollspel kan ge mig för ett ämne är så bisarrt stark att jag kan djupdyka i saker jag annars aldrig hade intresserat mig för - häromdagen lärde jag mig tex skitmycket om hacking, en annan gång vattenhanteringspolitiken i Mexico City... Jag har till och med upptäckt helt nya intressen genom rollspel - researchen under arbetet med Neotech gav mig till exempel en stor fascination för social media, som jag aldrig släppt sedan dess.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
1,814
Location
Örebro
Jag fick frågan häromdagen då jag blir spelare i en ny grupp och svaret blev att jag spelar för att skapa berättelser. Jag är tämligen ointresserad av rollpersonen och ser den mer som verktyg för berättelsen runt bordet.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,295
Location
Rissne
Man tycker om att se sina machinations gå i lås . (Mer sl än spelare där )
Det här är ganska mycket jag. Jag brukar beskriva det som att jag eftersträvar att få känna mig klurig. Cleverness. På engelska brukar jag kalla det "climbing mount cleverest"…

Som SL gillar jag att ha planerat och förberett och sedan se mina spelare gå runt och upptäcka och utforska och peta på allt jag förberett och säga "ooooh" och "aaaaah" och ha tillfälle att få känna sig smarta när de räknar ut hur min kluriga deckargåta hänger ihop.

Som spelare gillar jag att peta och pilla på äventyret och utforska platser noggrant och systematiskt, och att göra ordentliga planer som sedan sätts i verket. Det bästa som finns i hela världen är en stor, komplex plan med många delar – som funkar precis som den ska. Och där planeringen även tog hänsyn till de oväntade problem och eventualiteter som dök upp under vägen. I love it when a plan comes together.

När jag var liten tyckte jag att Sickan i Jönssonligan var en av de mest relaterbara karaktärer jag sett. Och jag tyckte väldigt synd om honom – omgiven av idioter som inte ens kan följa den enklaste instruktion! Allt han/jag ville var ju att planerna, mekanismerna, skulle gå i lås. En plan som går i lås är som en av de där animationerna där allt bara passar perfekt ihop. Som att lägga sista biten i ett pussel.



Så. Att få känna mig smart, klurig, att få lyckas lösa mysteriet/pusslet och göra en plan som funkar – det är det absolut bästa jag vet i rollspel (och många andra grejer i livet).


Så jag spelar rollspel i hyfsat hög grad för att kunna undfly verkligheten en stund och lösa andra problem än de jag löser till vardags, i andra miljöer.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,126
En tillbakablick:
- När jag var 6 typ såg jag Star Wars (Episode 4 alltså) på TV första gången. Jag minns tydligt känslan av att detta var något så häftigt att jag var tvungen omedelbart börja processa det genom lek, innan ens filmen var slut.
- När min son första gången såg samma film när han var 5 eller så reagerade han likadant. Leken trängde sig genast på.
- Min första reaktion på mina första rollspelförsök var liknande, jag fick en arena för att agera ut de känslor som en sådan film gav mig. Att bara leka det räckte inte längre då, verkligheten begränsade mig för mycket, men i det spelifierade berättadet fanns en möjlighet att närma sig samma upplevelse.
- Jag ser samma sak idag i min sons nybildande spelgrupp av 11-åringar när de spelar Star Wars. Helt uppslukade kastar de sig in i det fiktiva berättandet.

I grunden söker jag nog fortfarande samma sak i rollspel idag. Visst smaken förändras med mina erfarenheter och vägarna till målet är andra men jakten på upplevelsen av en helt alternativ verklighet, men i stunden äkta, är densamma. Sen kan det ske genom att min RPs världsbild utmanas eller hotas, genom att som spelare behöva klura ut ett sammanhang, genom att känna att saker står och väger och att min RPs val och handlingar avgör, eller genom att dras in i en myllrande värld som hela tiden rör sig runt och oberoende av min RP - de är alla medel att försöka nå samma känsla.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,464
Location
Göteborg
Rollspel är DIY-versionen av historieberättande. Vi älskar att skapa och berätta historier. Astronomin har amatörer med teleskop i trädgården. Proffssporten har kompisgäng som lirar innebandy på tisdagar. Hollywood och författarskrået har rollspelare. Det är ett sätt att kunna syssla med historieberättande utan att behöva vara proffs.

(Tack till Ron Edwards för den insikten.)
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,875
Location
Umeå
Så sjukt mycket känslor och olika idéer och tankar kring varför jag gillar rollspel. Men ska jag koka ner det till någon slags kärna är det nog "play to find out". Men, det kan ju innebära att spela för att se om vi överlever och lyckas ta oss ner och upp ur grottan till att spela för att se vad du tycker är värt att offra för din boxningskarriär och vad som är dig mer kärt än den eller något helt annat. Det finns så mycket där emellan. Men tror att gemensamt för alla dessa saker är känslan av att inte veta, att saker är i rullning men ingen aning om vart det kommer landa, men också säkerheten på att vi kommer få reda på det, bara vi fortsätter spela.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,597
Location
Värnhem, Malmö
Jag beslöt att fråga ett par av mina spelledare om vad de trodde om vad jag gillade. Så här sade en:
Prio är nog relationer och att utforska dem. Du spelar gärna karaktärer som uttrycker känslor.
Du gillar att ha ledartröjan. I alla fall om ingen annan tar den.
Inte så mycket för fajter men du gillar utforskande både kulturmässigt och "rumsligt".
Lite osäker på problemlösning men jag tror att du uppskattar det.
Så här sade en annan:
Interagera med SLP, utforska kulturer och samhällen, hitta smarta och icke-våldsamma lösningar på problem
Typ sånt
Kanske även skapa nåt slags övergripande arc där du är en välmenande problem solver
Så jag antar att dessa är skälen att jag spelar. Jag tror inte jag hittar någon annan sysselsättning som ger samma möjligheter.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,302
Location
Enköping
Jag är ganska okomplicerad. Jag spelar rollspel för att jag tycker det är kul. Först var det för att det verkade spännande, och det var lite oklart vad exakt rollspel var för något. Det var något kul så jag fortsatte. Spelledandet är mer kul än spelandet även om de kommit närmare varandra med åren.

Vad är kul då? Det är kul att skapa världar, slp, intriger, mysterier och sådant som kräver fantasi och ibland efterforskning då kunskap också är kul. Det är kul att se hur spelarna och rollpersonerna agerar i mötet med det jag hittat på. Det är också kul att se hur de agerar i mötet med varandras påhitt.
Det är kul att socialisera med de jag spelar med.
När jag är spelare tycker jag att det är roligt att göra rollpersoner om spelet bjuder på roliga möjligheter. Det är kul att se hur andra spelleder saker och försöka lära av det de gör bra eller inte. Det är kul att få bidra till att få ens grupps vilja och mål genom. Det är kul att utforska en del världar, bli överraskad. Det är kul att lyckas med svårare saker som tar tid som att bygga upp ett hemligt nätverk. Det är kul att bidra med händelser som ger de andra rollpersonerna eller spelarna nöje. Det är kul att få sin gubbe att bli bättre. Det är kul att spela/gestalta en figur. Det är kul att åstadkomma något även om det inte är på riktigt.
Det är kul att ha en nöjesform som kan bjuda på nästan fullständig frihet i vad ens figur kan hitta på.

Men det här med escapism? Om det är escapism att kolla på en film och bli underhållen av den, ja men då är escapism kul. Om det är nåt man vänder sig till för att fly verkligheten för att den är jobbig, då är det inte en roll som rollspelen har hos mig.

Jag känner inte att det är en trygg miljö att testa dumheter i. Jag har aldrig sett det jag spelat eller spellett som att det är en berättelse som vi berättar tillsammans. Vi har dock inte spelat nåt system än med fokus på det narrativa.
 
Top