Jag är ett stort fan av Apocalypse World. Jag har spelat spelet ganska mycket och tycker verkligen om spelstilen, innehållet och hur det spelet säger och lämnar osagt skapar en härlig dynamik.
Skälet till att spelet funkar så pass bra är till väldigt stor del resultat av synergi i spelkomponenternas innehåll, inte bara struktur. "Att" det är moves med fail forward och playbooks med rollarketyper är inte det viktiga, det är vad som är i dem. Och då bara grundspelets playbooks: en battlebabe, en hardholder och en brainer är min favorit. Spelar du med en massa extra playbooks förtar det direkt hela upplevelsen.
Och sen började andra försöka skapa spel som bygger på att återanvända AW:s delar, PbtA, och ingen har liksom lyckats. Jag fattar, det är kul att skriva moves och playbooks, been there, men det är som att försöka skapa en egen Mona Lisa utifrån ett foto, fast bättre: fåfängt och fruktlöst.
Och trots att ingen lyckats, även om Monsterhearts väl var rätt nära, så fortsätter PbtA... Varför tror ni?
Skälet till att spelet funkar så pass bra är till väldigt stor del resultat av synergi i spelkomponenternas innehåll, inte bara struktur. "Att" det är moves med fail forward och playbooks med rollarketyper är inte det viktiga, det är vad som är i dem. Och då bara grundspelets playbooks: en battlebabe, en hardholder och en brainer är min favorit. Spelar du med en massa extra playbooks förtar det direkt hela upplevelsen.
Och sen började andra försöka skapa spel som bygger på att återanvända AW:s delar, PbtA, och ingen har liksom lyckats. Jag fattar, det är kul att skriva moves och playbooks, been there, men det är som att försöka skapa en egen Mona Lisa utifrån ett foto, fast bättre: fåfängt och fruktlöst.
Och trots att ingen lyckats, även om Monsterhearts väl var rätt nära, så fortsätter PbtA... Varför tror ni?