Varför är du spelledare?

Rollekar har alltid varit väldigt stark och levande för mig. Som barn och ungdom och vuxen har jag haft och har det väldigt lätt att "vara där" i en låtsasvärld på ett sätt som jag upplever att min omgivning inte har. Att spelleda har varit ett sätt att bjuda in och i varierande grad av framgång få med andra i den delade drömvärlden.
 
För mig har det varit tufallt, främst att man inte spelar en person utan är en värld (komplext system av olika saker som tickar på), vilket jag uppskattar mer än att spela en enskild roll. Inte så mycket om kontroll, för det har jag aldrig upplevt att man fått. Den andra är att jag vill spela rollspel, och det säkraste sättet är att arrangera det.

Men sen är det kul också.
 
På grund av personliga egenheter. Jag brukar vara spelledare i många sammanhang professionellt och privat: föreläsare, redaktör, utgrävningsledare, ordförande, konferencier, sammankallande i spelgrupper. Folk brukar tycka att jag borde vara teveprogramledare eller sektledare. Men innan jag blev allt det där var jag en tolvåring som upptäckte hur kul det är att spelleda.
 
Ursprungligen var det nog för att omsätta alla fantasyberättelser jag hade läst till något som jag och vännerna kunde uppleva tillsammans. Plus att jag har insett att jag gärna tar på mig roller som för med sig ett visst ledarskap, både privat och på jobbet.

Numera tror jag att den primära drivkraften är att få in nya i hobbyn/livsstilen, kanske för att kunna få lite av deras "first time high".
 
Hm, det är en bra fråga. Det är nog en kombination av många olika saker. Kreativitet är en sak, men det får jag utlopp för på många olika sätt, vare sig jag spelleder eller inte. Att det är en upplevelse man delar med vänner är en annan sak, om jag har materialet och förmågan och alla trivs, så varför inte. Att man delar en kognitiv yta att tänka och fantisera på är även viktigt, då man kan komma fram till saker ingen enskilt skulle komma fram till. Sen gör jag det till ett gemensamt projekt, en skapelse alla får vara med och bygga i. Att leda spelet betyder inte att man måste styra det, och andra bara följer med som passagerare.

Det enklaste svaret är: för det är roligt. Det sammanfattar det ovanstående fint. Det är samma anledning till varför jag även spelar.
 
RasmusL said:
Rollekar har alltid varit väldigt stark och levande för mig. Som barn och ungdom och vuxen har jag haft och har det väldigt lätt att "vara där" i en låtsasvärld på ett sätt som jag upplever att min omgivning inte har. Att spelleda har varit ett sätt att bjuda in och i varierande grad av framgång få med andra i den delade drömvärlden.
Click to expand...

Detta. 100 %.
 
Jag har alltid dagdrömt mycket och detta är en möjlighet för mig att få dela mina dagdrömmar med en grupp vänner.
Sen, motsägande som det låter, spelleder jag för att jag inte tycker om att stå i centrum. Jag vill inte stå på scen med spotlighten på mig och prestera. Jag vill måla kulisserna, jag vill casta skurken och välja scenkläder, jag vill tajma fyrverkerierna och dimmmaskinen för att låta mina spelare glänsa.
 
olaberg said:
Detta. 100 %.
Click to expand...
RasmusL said:
Rollekar har alltid varit väldigt stark och levande för mig. Som barn och ungdom och vuxen har jag haft och har det väldigt lätt att "vara där" i en låtsasvärld på ett sätt som jag upplever att min omgivning inte har. Att spelleda har varit ett sätt att bjuda in och i varierande grad av framgång få med andra i den delade drömvärlden.
Click to expand...

Samiloth said:
Att det är en upplevelse man delar med vänner är en annan sak, om jag har materialet och förmågan och alla trivs, så varför inte. Att man delar en kognitiv yta att tänka och fantisera på är även viktigt, då man kan komma fram till saker ingen enskilt skulle komma fram till.
Click to expand...

När jag tänker efter så känner jag igen mig mycket i detta, att ha lätt för att ”vara där”, ”tap into a world”, fantisera. Men har nog haft tur att omgett mig med andra som haft lika lätt (eller så har jag omedvetet valt bort de som inte gjort det). Delta tillsammans utan att behöva förklara sig har gjort gott.
 
Quadrante said:
Vad är det som får dig att ta den rollen, vad får du ut av det?
Click to expand...

Citerar mig själv.

Jag gillar den kreativa utmaningen i att bygga en "sandlåda" som mina vänner kan ha kul i helt enkelt.
Jag tror att jag har ganska lätt att få fram personer, situationer och händelser som de tycker är spännande och roliga att utforska.
Det blir både egna skapelser och köpta, och jag gillar att mixa ihop från olika håll, anpassa och få dem att flyta in i varandra.

Det finns en gnutta av prestige i det också. Jag vill gärna briljera lite med mina äventyr.
Att de har intressanta vändningar ingen tänkt på, att det finns något under den synliga ytan, att det finns planteringar som senare får konsekvenser, och trådar eller teman som återkommer. Jag vill gärna att spelarna ska uppleva mina äventyr som lite extra coola och genomtänkta.

Sen är det ju tjänster och gentjänster. Ibland spelleder jag och ibland nån annan. Det blir bäst med omväxling.
Man lär sig och inspireras av varandra. De bra äventyren man spelar lägger ribban för nästa spelledare. Man kommer hela tiden på saker man vill testa.
Det finns alltid olika tekniker, teman, spelformer och färdigheter man kan lära sig, utforska och förfina.
Det är en utmaning att få till det riktigt bra, men det är å andra sidan väldigt tillfredställande att se hur de spelas ut.

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
Jag följer @EvilSpook s exempel – såhär skrev jag förra gången.

En återkommande grej för mig är att jag gillar att göra saker som kommer till nytta för andra människor. Jag var ju mobbad och hade skitdålig självkänsla, så när jag upptäckte att jag kunde göra grejer som hjälpte andra människor och jag därmed kunde få någon form av värde så… Plus att jag generellt (egoistiskt nog) gillar att leda och styra upp. Jag gillar att sitta i styrelser och möten, jag gillade att vara ungdomsledare/regissör på ungdomsteater, och jag gillar verkligen mitt jobb som lärare.

Jag har nu glömt vem det var, men någon beskrev spelledandet så som jag gör det lite som att vara en designer av adventskalendrar. Först bygger man en schysst adventskalender, sedan tittar man förtjust på när andra öppnar och oooh:ar och aaaah:ar. Lite samma sak som att konstruera kluriga tankenöttor och gåtor, eller att skapa korsord osv. Eller, för all del, att skapa datorspel. Det är inte nödvändigtvis så att jag vill tvinga på andra "min berättelse", jag vill ju att mina äventyr ska vara mer fria än så (men inte sandlåde-fria). Men jag gillar att förbereda klurigheter och upplevelser och sedan se andra oooh:a och aaaah:a åt dem.

Det bästa jag över huvud taget vet som spelledare är när spelarna sitter och vrider och vänder på något, utan att jag behöver göra så mycket. Jag har planterat och förberett, och nu kommer vi till det göttiga – när de diskuterar bästa vägen framåt, hur en ledtråd ska tolkas, vilken SLP de ska välja som allierad, vilken av de tre misstänkta som är mest sannolik, hur de ska förbereda sig när de ska ner i det mörka hålet.

Jag vill alltså som SL inte "utmanas" eller "överraskas" eller "upptäcka" (eller "play to find out"). Jag vill bara komma väl förberedd, och låta spelarna vrida och vända och utforska mitt hittepå.
Click to expand...

Och det stämmer ju fortfarande. Jag spelleder för att jag gillar att se andra uppleva / njuta av / svära över saker jag skapat och förberett. Jag är inte författare, entertainer, utforskare, taktiker… jag är nog mest något slags event-organiserare.
 
Ingen av de andra hade spelat rollspel innan så lotten föll på mig. Jag är verkligen ingen ruttad spelledare men jag gör så gott jag kan. Det är fortfarande nervöst och min dåliga självkänsla skapar en del ångest, men än så länge har det varit värt det när spelträffarna tagit sitt slut och kommentarerna uttrycks från spelarna. Jag är tacksam över att jag får spelleda dessa tre otroligt fina och ödmjuka personer. :heart:
 
Förra vändan ämnet var uppe, så skrev jag att jag gör det för det är en konstnärlig handling, vilket jag fortfarande tycker att det är. Inte konst, utan estetik/skapande. Just det är viktigt för mig i allmänhet att alltid göra, men nog inte avgörande för att spelleda.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top