Jag kan vara både spelare och spelledare.
Oftast är jag spelledare (fast det stämmer kanske inte under rådande omständigheter, då jag nog varit spelare större tid än jag spellett).
Ursprungligen var det (nu pratar vi 83-92) för att jag kunde och var villig. Även om den stora gruppen under de åren, kunde ha varierande spelledare och turas om, så var jag en av dem som ofta spelledde. Jag hade nog högst spelledarprocent (kanske 35-40%) i den spelgruppen. Det var en kille till med ungefär samma %. Allt annat var när någon annan hade köpt ett spel och det skulle testas. Då var det alltid den som köpt det som fick spelleda. Iaf tills gruppen bestämt att "det skulle vi fortsätta med" och andra (läs de vanliga spelledarna) köpte spelet, eller senare (14-16 års åldern) att vår "förening" (som bara bestod) av oss köpte det. Då var det de "ordinarie" som spelledde igen.
Jag gillar att spelleda och försöka få en bra upplevelse för alla vid bordet. Det har funnits några riktiga "highs" som inträffat genom åren. Sessioner/äventyr som blev magiska i upplevelsen där och då, som fortfarande sitter i huvudet på deltagarna si så här 40 år senare. Det är dessa "highs" jag jagar som spelledare även idag, men även om de inte sker, så gör jakten på dem att jag oftast tycker, och framför allt att spelarna tycker att det varit "Bra" eller "väldigt bra". Jag försöker skapa "känsla" när man spelar hos alla deltagare. Svårt att förklara, men känslan är det som sätter sig djupt och inte försvinner när spelet är över.
Sen passar inte min spelledarstil alla.... Det är jag smärtsamt medveten om, kombinerat med att jag har rejäla svagheter på en hel del av delarna som man kan behärska som SL, men så länge man vet om det så kan man försöka förbättra sig, eller kompensera svagheterna med styrkor.
Varför: Jag ser spelledaren som en del av spelet och en typ av spelare också. Det är inte jag mot spelgruppen. Det är "VI" som spelar ihop, även om vi har olika roller i spelet. Jag upplever samma berättelse som spelarna, även om jag har (om vi tänker klassiska scenarion som inte är helt improv), en annan kunskap om världen/händelser/slp och den "större tråden", så är det inte förutbestämt hur det kommer att utspela sig. Så även för mig är upplevelsen "ny", Detta har även gällt när jag spelett samma scenario för annan spelgrupp. Skillnaderna blir ofta stora på "hur" äventyret utspelar sig ändå. Jag får ut minst lika mycket av storyn som SL som Spelare, kanske mer. Då jag inta bara sätter mig in i en karaktär, utan flera och/eller en miljö/situation som m,an ocklså kan se som en SLP med egna mål/drivkrafter.
Som SL får jag helt enkelt "spela" massa olka saker på en och samma sittning...typ
Sen har det utvecklats och förändrats över åren vad som tilltalar mig som SL, på samma sätt som det förändrats vad jag uppskattar som spelare.
9-åringen som ville dungeon crawla, fightas och samla skatter som spelare, var SL:_en som gärna rullade tärningar för orcherna i strid också. Och då fick man ju fightas mer än som spelare exempelvis .
52 åringen som gillar att utforska sin karaktärs personlighet, styrkor/svagheter och drivkrafter är samma SL som gillar att göra det för SLP:er och "miljö".
