Varför är du spelledare?

[Mannen i skogen]

Det är för mycket jobb med att skriva en bok eller spela in en film. Att spelleda ett rollspel behöver ju inte mer förberedelse än att det går att släppa lös rollfigurerna i det.
Och 3-6 personer är en lagom publik/arbetsgrupp för mig.

 

[Feuflux]

1. För att reta alla på internet som ogillar trad-spel.
X. För att det blir för lite spel annars.
2. För att jag gillar att guide'a spelgänget till att berätta en historia ihop.

Just nu är det låg faktor på spelledande dock, och jag saknar det inte (just nu). Så det finns någon inspirations-komponent här i.

 

[Albrekt]

Jag känner att spelledandet har så många olika komponenter som alla är attraktiva för mig, utan att någon av dem är just den grejen jag absolut måste/vill göra: fantiserandet, tramsandet, i-centrum-varandet, skrivandet, läsandet, tänkandet, problemlösandet. Allt är lagom, liksom. Kombinationen är så stark att jag tycker det känns lite tomt att "bara" spela, liksom.

 

[Sidd]

Man får sina äventyrsideer i fantastiska världar och vill pröva å se hur det urartar med de stackars spelarnas rollpersoner. Vidare så är det rofyllt att preppa denna verklighetsflykt å glädjande att se hur de andra runt bordet har kul

 

[TheDawn]

Jag blir så snabbt uttråkad som spelare. Spelledare är den roligare biten av rollspel.

 

[Brödbane]

Man skulle nog kunna säga att det är för att jag stimuleras att skapa komplexa narrativ som förändras dynamiskt samtidigt som jag har möjlighet att få socialt utbyte med vänner.


Men egentligen handlar det nog mest om att den riktiga världen är ful och det är roligare att vara i mitt huvud.

 

[verlandes.]

Finns otaliga anledningar, men det enkla svaret är att jag tycker spelledarrollen är roligare än spelarrollen.

 

[StradhLestat]

Jag kan vara både spelare och spelledare.
Oftast är jag spelledare (fast det stämmer kanske inte under rådande omständigheter, då jag nog varit spelare större tid än jag spellett).

Ursprungligen var det (nu pratar vi 83-92) för att jag kunde och var villig. Även om den stora gruppen under de åren, kunde ha varierande spelledare och turas om, så var jag en av dem som ofta spelledde. Jag hade nog högst spelledarprocent (kanske 35-40%) i den spelgruppen. Det var en kille till med ungefär samma %. Allt annat var när någon annan hade köpt ett spel och det skulle testas. Då var det alltid den som köpt det som fick spelleda. Iaf tills gruppen bestämt att "det skulle vi fortsätta med" och andra (läs de vanliga spelledarna) köpte spelet, eller senare (14-16 års åldern) att vår "förening" (som bara bestod) av oss köpte det. Då var det de "ordinarie" som spelledde igen.

Jag gillar att spelleda och försöka få en bra upplevelse för alla vid bordet. Det har funnits några riktiga "highs" som inträffat genom åren. Sessioner/äventyr som blev magiska i upplevelsen där och då, som fortfarande sitter i huvudet på deltagarna si så här 40 år senare. Det är dessa "highs" jag jagar som spelledare även idag, men även om de inte sker, så gör jakten på dem att jag oftast tycker, och framför allt att spelarna tycker att det varit "Bra" eller "väldigt bra". Jag försöker skapa "känsla" när man spelar hos alla deltagare. Svårt att förklara, men känslan är det som sätter sig djupt och inte försvinner när spelet är över.
Sen passar inte min spelledarstil alla.... Det är jag smärtsamt medveten om, kombinerat med att jag har rejäla svagheter på en hel del av delarna som man kan behärska som SL, men så länge man vet om det så kan man försöka förbättra sig, eller kompensera svagheterna med styrkor.

Varför: Jag ser spelledaren som en del av spelet och en typ av spelare också. Det är inte jag mot spelgruppen. Det är "VI" som spelar ihop, även om vi har olika roller i spelet. Jag upplever samma berättelse som spelarna, även om jag har (om vi tänker klassiska scenarion som inte är helt improv), en annan kunskap om världen/händelser/slp och den "större tråden", så är det inte förutbestämt hur det kommer att utspela sig. Så även för mig är upplevelsen "ny", Detta har även gällt när jag spelett samma scenario för annan spelgrupp. Skillnaderna blir ofta stora på "hur" äventyret utspelar sig ändå. Jag får ut minst lika mycket av storyn som SL som Spelare, kanske mer. Då jag inta bara sätter mig in i en karaktär, utan flera och/eller en miljö/situation som m,an ocklså kan se som en SLP med egna mål/drivkrafter.
Som SL får jag helt enkelt "spela" massa olka saker på en och samma sittning...typ
Sen har det utvecklats och förändrats över åren vad som tilltalar mig som SL, på samma sätt som det förändrats vad jag uppskattar som spelare.
9-åringen som ville dungeon crawla, fightas och samla skatter som spelare, var SL:_en som gärna rullade tärningar för orcherna i strid också. Och då fick man ju fightas mer än som spelare exempelvis .
52 åringen som gillar att utforska sin karaktärs personlighet, styrkor/svagheter och drivkrafter är samma SL som gillar att göra det för SLP:er och "miljö".

 

[Skald]

Jag blir så snabbt uttråkad som spelare. Spelledare är den roligare biten av rollspel.

Kom för att skriva detta, slapp.

Jag brukar säga att jag hellre är den som presenterar skapar pusslet än den som ska lägga det. Skapandeprocessen och presentation av resultatet är ofantligt mycket mer spännande än att vara den som ska försöka förstå lösningen på problemet eller hur dom här tio olikfärgade trådarna ska vävas till en bild som föreställer nått i slutändan.
Jag brukar nämna (när det pratas om nya spelomgångar) att jag lätt blir stressad/uppvarvad när spelvärld och/eller äventyr bygger på lösa visioner eller att SL kör på det som verkar roligast för stunden utifrån nån form av feeling. Den "stressen" över att behöva bära spelvärlden på mina axlar utan att det är mitt ansvar (dvs vara SL själv) gör att jag blir ofokuserad snabbare än blixten.
Det kanske är så att en genomarbetad idé oftast känns mer köttig och engagerande mest för att den redan är genomarbetad.

Kanske är det så att jag helt enkelt föredrar tydlig räls med definierade stickspår som spelare?

 

[verlandes.]

Jag brukar nämna (när det pratas om nya spelomgångar) att jag lätt blir stressad/uppvarvad när spelvärld och/eller äventyr bygger på lösa visioner eller att SL kör på det som verkar roligast för stunden utifrån nån form av feeling.

Hm. En av mina "uppenbarelser" som SL var för massa år sedan när jag spelledde en Symbaroum-kampanj och vi körde äventyret Glömda gudars klagan. Jag hade inte hunnit förbereda så mycket och under spelet så kände jag mig rätt vilsen och stressad, kände att jag inte hade kontroll över vad som hände och att det var en misslyckad spelträff. Efter spelet sa dock mina spelare att detta var den bästa session de haft hittills, vilket förvånade mig oerhört. Efteråt funderade jag mycket på vad som egentligen hände och svaret är just att jag inte hade så mycket kontroll, vilket innebar att spelarna kunde fylla det vakuumet med sin agens. Sedan dess har jag lärt mig att ha en ganska mjuk hand på spelet och tillåta händelser att bli som de blir och lära mig att inte bli stressad över det - jag bär inte spelvärlden på mina axlar, det gör hela spelgruppen.

 

[TheDawn]

Kom för att skriva detta, slapp.

Jag brukar säga att jag hellre är den som presenterar skapar pusslet än den som ska lägga det. Skapandeprocessen och presentation av resultatet är ofantligt mycket mer spännande än att vara den som ska försöka förstå lösningen på problemet eller hur dom här tio olikfärgade trådarna ska vävas till en bild som föreställer nått i slutändan.
Jag brukar nämna (när det pratas om nya spelomgångar) att jag lätt blir stressad/uppvarvad när spelvärld och/eller äventyr bygger på lösa visioner eller att SL kör på det som verkar roligast för stunden utifrån nån form av feeling. Den "stressen" över att behöva bära spelvärlden på mina axlar utan att det är mitt ansvar (dvs vara SL själv) gör att jag blir ofokuserad snabbare än blixten.
Det kanske är så att en genomarbetad idé oftast känns mer köttig och engagerande mest för att den redan är genomarbetad.

Kanske är det så att jag helt enkelt föredrar tydlig räls med definierade stickspår som spelare?

Jag kan ibland komma på mig själv med att baksätesspelleda för mig själv när jag är spelare. Inte så jag säger något högt (så oartig vill jag inte vara), men jag kan ändå sitta och tänka hur jag hade spellett en viss situation eller tolkat vissa regler. Detta tar ju så klart bort en del av spelupplevelsen och skapa onödig irritation. Inte så att alla spelledare jag haft varit dåliga eller så, bara att jag suttit i den stolen så mycket att jag bara inte kan släppa den.

 

[DevL]

Jag tycker att det är roligare och intressantare att vara en spelledare än en spelare. Det finns, eller åtminstone fanns, ett element av ”ingen annan vill/är lika villig/är lika redo”, men i ärlighetens namn så är det för kul att dra i folks trådar och försätta dem i situationer. Kalla det för min inre, välvilliga Machiavelli.

En annan stark drivkraft är att i takt med att jag varit den eviga spelledaren och genom åren lagt mig till med att utveckla mitt eget rollspelssystem så har det varit nödvändigt och ovärderligt ut återkopplingssynvinkel att spelleda.

Slutligen så tycker jag att det är riktigt kul att spela, men det förutsätter att spelledaren gärna litar på sina medspelare och låter dem kreera och ta ut svängarna. Så att spela för ett slags ”spelledares spelledare” som @robinsuu där man kan både ha kakan och äta upp den.

 

[Skald]

Efteråt funderade jag mycket på vad som egentligen hände och svaret är just att jag inte hade så mycket kontroll, vilket innebar att spelarna kunde fylla det vakuumet med sin agens. Sedan dess har jag lärt mig att ha en ganska mjuk hand på spelet och tillåta händelser att bli som de blir och lära mig att inte bli stressad över det - jag bär inte spelvärlden på mina axlar, det gör hela spelgruppen.

Detta. Jag SLar "alltid" fisktank där spelarna får kuta runt bäst de vill inom ramarna för världen och jag som SL reagerar på deras agerande snarare än tvärt om. Som spelare fixar jag inte det omvända speciellt bra om jag inte har väldigt stor personlig tillit till SL/värld/upplägg.
Spelledarens Dualism.

Jag kan ibland komma på mig själv med att baksätesspelleda för mig själv när jag är spelare. Inte så jag säger något högt (så oartig vill jag inte vara), men jag kan ändå sitta och tänka hur jag hade spellett en viss situation eller tolkat vissa regler. Detta tar ju så klart bort en del av spelupplevelsen och skapa onödig irritation.

Hög igenkänningsfaktor.

 

[Feuflux]

Jag kan ibland komma på mig själv med att baksätesspelleda för mig själv när jag är spelare. Inte så jag säger något högt (så oartig vill jag inte vara), men jag kan ändå sitta och tänka hur jag hade spellett en viss situation eller tolkat vissa regler. Detta tar ju så klart bort en del av spelupplevelsen och skapa onödig irritation. Inte så att alla spelledare jag haft varit dåliga eller så, bara att jag suttit i den stolen så mycket att jag bara inte kan släppa den.

Det här känns som något alla som varit spelledare upplevt någon gång?

"Om bara SL hade beskrivit rummit tydligt på en gång så hade vi sluppit en halvtimmes förvirring."
"En till strid? Tråkigt att ingen spaningspatrull är intresserade av mutor/deals."
"Jeppe har inte sagt ett ord på 20 minuter. Undrar om SL också märkt av det?"
"Är det verkligen rimligt att baronen agerar sådär?"
"Holy infodump Batman. Hade varit trevligt med en handout med allt på för jag har redan glömt hälften."

Men jag har tur med spelledare i mina grupper så väldigt lite sådant internt gnäll i bakhuvudet. Är det något kritiskt så lyfter jag det förstås.

 

[TheDawn]

Det här känns som något alla som varit spelledare upplevt någon gång?

"Om bara SL hade beskrivit rummit tydligt på en gång så hade vi sluppit en halvtimmes förvirring."
"En till strid? Tråkigt att ingen spaningspatrull är intresserade av mutor/deals."
"Jeppe har inte sagt ett ord på 20 minuter. Undrar om SL också märkt av det?"
"Är det verkligen rimligt att baronen agerar sådär?"
"Holy infodump Batman. Hade varit trevligt med en handout med allt på för jag har redan glömt hälften."

Men jag har tur med spelledare i mina grupper så väldigt lite sådant internt gnäll i bakhuvudet. Är det något kritiskt så lyfter jag det förstås.

Helt ärligt tror jag även att jag ibland baksätesspelar när jag är spelledare.

"Kan de inte bara berätta vad de vill uppnå istället för att dansa runt ämnet?"
"Du står i ett kök, varför frågar du om det finns en kniv för?"
"Kan de inte bara ställa frågor rakt ut till NPCna? Varför är de så suspekta hela tiden?"

Jag kanske bara är en riktig messerschmitter.

Med det sagt så reagerade jag starkast på ditt exempel om Jeppe. Stackars Jeppe... Jag kan sitta ibland of analysera mina medspelare när jag har en massa tid över som spelare. Vem är uttråkad? Vem skulle hellre spela ett annat spel eller en annan typ av äventyr? Vem är djupt inne i sin egen karaktär och har helt glömt att det finns andra spelare som också vill hitta på något? Vem har tröttnat på sin karaktär och bara letar efter läge för ett kamikazeanfall.