Nekromanti Varför är det alltid polisens fel?

[Radioaktiv]

Nä, jag tycker inte att polisen gjorde helt fel i den situationen. Inte nödvändigtvis 100% rätt heller, men jag tänker inte klandra dem för att de öppnade eld mot en person som såg ut att vara på väg att öppna eld mot dem. De hade säkert kunnat sköta saken snyggare, men det är ett ointressant resonemang. Hur kan vi göra för att situationer som denna ska hanteras bättre framöver? Det är den diskussion jag tycker är relevant.

Ja, jag håller väl med dig. Man kan inte klandra dem för vad de gjorde, men man måste diskutera hur det kan göras bättre. Men jag vet inte. Vissa situationer käns jävligt hopplösa.

/Radioaktiv, som lyser lite svagt idag och har lite svårt att se det positiva i saker och ting.

 

[krank]

Det är allas ansvar att försöka skapa ett så bra samhälle som möjligt. Och när någon faller genom det sociala skyddsnät vi har så är det också allas vårat ansvar att få den på rätt väg igen. Rehabilitering, inte skamvrån. Det hjälper ingen.

Problemet är att det inte löser några problem alls att prata om vad som är "allas ansvar".

Eller alltså, att prata om "allas ansvare" är ju en del av en strategi. Målet här är att de som faller genom det sociala skyddsnätet ska rehabiliteras. Ett sätt att uppnå det är såklart att försöka skapa ett socialt tryck på människor så att när de hamnar i en situation där de har möjlighet att göra ett val som påverkar strukturer, utveckling eller individuella fall, så gör de det i rätt riktning. Och ett sätt att skapa detta sociala tryck är att prata om "allas ansvar".

Men jag vet inte hur verkningsfullt jag tror att det är, eftersom "allas ansvar" vid det här laget pratats om såpass ofta att det blir lite som de där "din mamma diskar inte här"- skyltarna. De funkar också. Ett tag. 1-3 gånger. Sen ser man dem inte längre. Och i det här läget tror jag att vi behöver andra strategier... Inte för att jag är helt säker på vilka.

 

[krank]

Vissa situationer käns jävligt hopplösa.

Ärschdå, det handlar bara om att strukturera upp problemet, fundera på möjliga lösningsstrategier, och därefter välja den strategi man tror har största chans att förverkliga målet. Och se till så att strategin har en serie första steg man lätt, som individ, kan ta =)

 

[Jocke]

Alltså medias viktigaste uppgift är att bevaka regering, militär och polis. Så enkelt är det.
Merparten av rapporteringen om polisenas arbete är ju notiser där det står "polis ingrep /kallades till plats" någonstans.
Det skulle var tjänstefel av tidningarna att inte nagelfara händelsen man bestämmer sig för att stänga en bro för att hindra flykt och de flyende sedan omkommer efter att ha kört av tidigare nämnda bro.
Vinkeln i sig är ointressant i jämförelse med betydelsen att skriva utförligt om händelsen.

 

[Ond bråd död]

Känner du dig aldrig arg på någon för något denne gjort? Eller tänker du bara "detta fenomen har orsakat ett problem för mig. Jag robot."

 

[krank]

Känner du dig aldrig arg på någon för något denne gjort? Eller tänker du bara "detta fenomen har orsakat ett problem för mig. Jag robot."

Jag känner mig absolut arg, men det skulle inte falla mig in att tänka att "den här ilskan är det jag borde fatta beslut baserat på". Känslor kan man släppa ut och ventilera - sedan lugnar man ner sig, analyserar, fattar beslut.

 

[Radioaktiv]

Jag vet inte, jag är helt mör just nu, men jag känner i vilket fall såhär. Samhället sätter en stämpel på brottslingar som onda. De skall straffas. Och har man väl fått stämpeln så försvinner den inte så lätt.

Liksom, det är fel på hela grundbegreppet. Brott i sig ses som en sjukdom, inte ett symptom på att något är fel.

Jag har någon flummig tro på att om man ändrade den allmänna inställningen brottslingar=onda till Brottslingar=rehabiliterbara personer så kanske saker skulle bli bättre i allmänhet. Om inte annat så skulle väl synen på människan i allmänhet vara lite ljusare. Det är kanske bara intrycket som jag fått av människor omkring mig. Alltså att människor hellre ser brottslingar som "ondingar" än "rehabiliterbara".

Jag menar nu inte att brottslingar är några oskyldiga personer som alla är missförstådda. Äh, jag är nog för flum för att få något vettigt ur just nu.

/Radioaktiv, släpp fångarne loss, det är nästan vår...

 

[Radioaktiv]

Ärschdå, det handlar bara om att strukturera upp problemet, fundera på möjliga lösningsstrategier, och därefter välja den strategi man tror har största chans att förverkliga målet. Och se till så att strategin har en serie första steg man lätt, som individ, kan ta =)

Du gör mig glad.

 

[krank]

Jag vet inte, jag är helt mör just nu, men jag känner i vilket fall såhär. Samhället sätter en stämpel på brottslingar som onda. De skall straffas. Och har man väl fått stämpeln så försvinner den inte så lätt.

Liksom, det är fel på hela grundbegreppet. Brott i sig ses som en sjukdom, inte ett symptom på att något är fel.

Jag skulle säga att grundproblemet är att brott ses som individens svaghet snarare än som en funktion av samhällsstrukturen.

Men oavsett vilket, så är jag mest intresserad av hur vi går från "såhär borde det vara" till att faktiskt nå dit. Det är väldigt lätt att säga "jag tycker att vi borde sluta se brottslingar som onda". Det är mycket svårare att faktiskt arbeta för att brottslingar ska sluta ses som onda. Men viktigare...

 

[krank]

Du gör mig glad.

Happy to be of service, antar jag =)

 

[Ond bråd död]

Jag vet inte, jag är helt mör just nu, men jag känner i vilket fall såhär. Samhället sätter en stämpel på brottslingar som onda. De skall straffas. Och har man väl fått stämpeln så försvinner den inte så lätt.

Liksom, det är fel på hela grundbegreppet. Brott i sig ses som en sjukdom, inte ett symptom på att något är fel.

Jag har någon flummig tro på att om man ändrade den allmänna inställningen brottslingar=onda till Brottslingar=rehabiliterbara personer så kanske saker skulle bli bättre i allmänhet. Om inte annat så skulle väl synen på människan i allmänhet vara lite ljusare. Det är kanske bara intrycket som jag fått av människor omkring mig. Alltså att människor hellre ser brottslingar som "ondingar" än "rehabiliterbara".

Jag menar nu inte att brottslingar är några oskyldiga personer som alla är missförstådda. Äh, jag är nog för flum för att få något vettigt ur just nu.

/Radioaktiv, släpp fångarne loss, det är nästan vår...

Är det inte så samhället ser det nu då? Tanken är väl att rehabilitera och återanpassa. Problemet är väl att man inte precis hittat nån säker metod. Eller det blir väl kanske snarare nån sorts mellanting, där de straffas och behandlas samtidigt.

 

[Anarchclown]

Nu drar jag bara de här siffrorna ur röven. Jag kommer inte ihåg källan och är inte helt säker på att jag ens har siffrorna. Men om jag inte minns helt fel så är återfallsfrekvensen 30% bland folk som begår grova brott, utom för sexualbrottslingar där det är runt 10%. Oavsett vad så kan jag förstå önskan att reformera, men är också helt med på att som individ är det svårt när man står där med en mördare att tänka "Äh, vaffan, det är ju bara en på tre att hen mördar igen".

Jag är för att vi börjar med att försöka reformera folk. Jag inser dock att det finns människor som både samhället och de kanske mår bättre av att de hålls under uppsikt under resten av sitt liv. Frågan är inte helt skitlätt.

Angående rånet i Södertälje där en rånare blev skjuten. Polisen brukar backa undan och låta rånarna dra, sedan identifiera dem och ta dem senare. Detta följdes inte i detta fall, varför vet jag inte. Kanske var det ovana/brist på utbildning, kanske var det så att man inte ens visste hur allvarlig situationen var. Hursomhelst, när man väl står där och någon har en AK i händerna så skjuter man nog fanskapet. Då är det mer illa att det krävdes 19 skott utan att bli skjuten tillbaka för att träffa. Det är en sak om man skjuter när kulorna viner runt ens eget huvud och inte träffar en ladugårdsdörr innifrån, det är en annan om man skjuter någon som utgör ett hot och denna aldrig öppnar eld tillbaka och man ändå behöver hela sitt jävla mag för att träffa.

 

[Radioaktiv]

Mycket enkelt. Alla får se denna:

https://www.youtube.com/watch?v=2WKoEzxd9zQ

 

[krank]

Angående rånet i Södertälje där en rånare blev skjuten. Polisen brukar backa undan och låta rånarna dra, sedan identifiera dem och ta dem senare. Detta följdes inte i detta fall, varför vet jag inte. Kanske var det ovana/brist på utbildning, kanske var det så att man inte ens visste hur allvarlig situationen var. Hursomhelst, när man väl står där och någon har en AK i händerna så skjuter man nog fanskapet. Då är det mer illa att det krävdes 19 skott utan att bli skjuten tillbaka för att träffa. Det är en sak om man skjuter när kulorna viner runt ens eget huvud och inte träffar en ladugårdsdörr innifrån, det är en annan om man skjuter någon som utgör ett hot och denna aldrig öppnar eld tillbaka och man ändå behöver hela sitt jävla mag för att träffa.

Jag vet inte jag; överlag är träffsäkerheten i skarpa situationer jävligt låg för precis alla. Innan man började träna amerikanska soldater i att skjuta på människoformade mål så träffade de ju inte en käft oavsett situation.

Hur många av de 19 skotten träffade? Jag är dåligt påläst på det aktuella fallet, men New Yorkpolisen träffar tydligen i 34% av fallen.

Vad gäller det här med "kulor som viner" så tror jag inte att det gjort speciellt mycket av eller till. Det är liksom inte som i rollspel eller film där man hinner reagera på saker mitt i eldstriden, vad jag förstått.

Så: Inbyggda mänskliga mekanismer som gör att vi inte vill skjuta mot folk + inte speciellt militärskyttetränade poliser + jävligt stressig situation där poliserna säkerligen kände sig nästan lika hotade och pressade som om killen börjat skjuta = 19 skott blir ganska förklarligt.

Hade de kört med BRP däremot... =)



Men, det du har helt rätt i är att det underliga är hur poliserna agerade innan. Varför det blev en konfrontation.

 

[Anarchclown]

Jo. Jag vet om de där siffrorna. Men det gällde på avstånd som var en bra bit över 10 meter. Där var hoten mer förvirrande, i vissa fall osynliga. När man ser någon på 10 meter som ska döda en med någonting skitfarligt tror jag att den där spärren inte är lika på. Men ja, jag förstår vad du menar.

 

[Ond bråd död]

Av samtliga personer med ingångshändelse 2005
återföll 41 procent i brott inom tre år. Bland kvinnorna återföll 29 procent och bland männen 44
procent. Statistiken uppvisar mycket små förändringar över tid.

Risken för att återfalla ökar tydligt med antalet
tidigare belastningar. Av personer med fler än nio
tidigare belastningar fem år före ingångshändelsen 2005 återföll 94 procent. Bland debutanter
låg andelen återfall på 22 procent. Återfallsmönstret är stabilt över tid.

Återfall i brott varierar mellan olika åldersgrupper. I grupperna 18–20 år och 21–39 år med ingångshändelse 2005 återföll 46 procent. Bland
personer över 60 år med ingångshändelse 2005
återföll 19 procent i brott

Edit:Såg nån stapel för sexualbrott också. Återfallet var strax över 20 % ungefär.

 

[Arfert]

Det är skitsvårt att träffa rörliga mål med pistoler.. de funkar bra på kort håll (upp till en fem sex meter), men sen börjar man att missa. I synnerhet om man är nervös för att motståndaren har ett vapen som ett automatkarbin (som är lätt att träffa med.) Jag pratar ur erfarenhet här.

Sen misstänker jag att svenska poliser borde öva mer med sina vapen. Men det kanske är ett tecken på att Sverige är ett rätt oskyldigt land, jämförelsevis.

 

[Anarchclown]

Jo. Att de inte prioriterar att kunna skjuta folk känns egentligen som ett trygghetstecken.

 

[Korpen]

Jag skulle säga att grundproblemet är att brott ses som individens svaghet snarare än som en funktion av samhällsstrukturen.

Fast jag skulle med visst fog säga att det där inte riktigt är sant utan mer en fri spekulation.
Rent institutionellt så ses inte en förövare som någon som gjort något för att han/hon är svag, om något tvärt om. I så gott som alla brott begås handlingen från en styrkeposition, för tillfället om inte i det hela.

När man börjar prata om förövare som svaga så är man farligt när att börja frikänna dem från ansvaret för effekterna av deras handlingar. Det finns nästan inget som är så tröstlöst att jobba med som en klient som ser sig som offret i det hela och att allt han/hon gjort är någon annans fel.

Hela problemetiken ligger mycket i att det inte finns EN anledning till att folk begår brott. Det finns samhällsstrukturer som ökar eller minskar sannolikheten, men det är på en gruppnivå som man ska akta sig för att tillämpa på det enskilda fallet; för det finns gott om både falska positiva och falska negativa.

 

[krank]

Fast jag skulle med visst fog säga att det där inte riktigt är sant utan mer en fri spekulation.
Rent institutionellt så ses inte en förövare som någon som gjort något för att han/hon är svag, om något tvärt om. I så gott som alla brott begås handlingen från en styrkeposition, för tillfället om inte i det hela.

Det var nu inte riktigt den betydelsen av "svaghet" jag menade. Utan mer att brottsligheten helt enkelt skulle vara något som är dåligt i brottslingen, att det är brottslingens "fel".

När man börjar prata om förövare som svaga så är man farligt när att börja frikänna dem från ansvaret för effekterna av deras handlingar.

Jag är helt ointresserad av ansvarsfrågan, eftersom jag inte tror på den "fria viljan". Jag är bara intresserad av önskade mål och strategier för att nå dit. Jag ser "skuld" och "ansvar" och "vems fel" det är som på sin höjd hyfsat användbara strategier för att få folk att agera på vissa sätt. Men oftast kommer de mest ivägen.

Jag säger inte att brottslingarna är "offer" heller. Inte mer än jag är det, eller någon annan är det. "Offer" antyder att någon annan skulle vara "ansvarig", och det här med att till varje pris hitta vem som är "ansvarig" tycker jag inte verkar speciellt konstruktivt. Jag skiter väl i vems fel något är, jag vill hitta strategier som funkar för att minska förekomsten av det icke önskvärda beteendet i framtiden.