De stavar som åsyftas är naturligtvis jo- och bo-stavar. Jo är ca 1,20 lång, har jag för mig, medan bo är drygt 2 meter eller längre. De är ypperliga vapen (bekanta dig med aikido, t.ex.) och definitivt inte små pinnar i stil med trollstavar.
Ursäkta min något förnärmade ton, men jag har den största respekt för trästavar som vapen.
/Skuggvarg - som undrar om massagestav också är ett vapen?
"De stavar som åsyftas är naturligtvis jo- och bo-stavar."
Må så vara, men "stav" känns i mina öron som ett dåligt samlingsnamn för dem alla. Stavar är för mig något mycket mindre än en påk. Stavar har för mig en klang som antyder att de är ungefär lika långa som käppar.
Om det sedan finns jo-, bo- och kostavar spelar inte så stor roll. En hjälmkrossare är ju inte en krossare och en morgonstjärna är inte en stjärna.
Nå, folk kan ha olika åsikter om vilket av påk eller stav som känns bäst för att sammanfatta dessa vapen, och jag respekterar att folk resonerar olika än jag själv i frågan. Därför tycker jag man kan sammanfatta dem under namnen spjut (långa påkar/stavar med eller utan vassa ändar) och hammare/klubbor/knölpåkar för vapen med små träskaft och tunga huvuden.
Tja....gränsen är ganska flytande mellan spjut, tungt spjut och hillebard/lucernhammare och så vidare.
I grund och botten så går det från en påle med spets på, påle med spets och små vassa saker för att hugga med till påle med spets och stora vassa saker att hugga med. Ju tyngre spetsen är desto mer favoriserar man hugget istället för sticket. Själva spetsen är inte så viktig som faktumet att det är en påle med spets på.
Men jag säger så här. Tekniken för spjut och hillebard i man mot man är mer lika än tekniken för dolk och ett kortare svärd då pålen är viktigare än spetsen när det gäller för hur man fäktas med den. Någonstans där runt en fot långt blad går gränsen för om man använder dolken/kniven som bara ett kompliment till sparkar, slag och brottning eller där brottning sparkar och slag är ett kompliment till sitt vapen(Till Herr Nils/Björn: Ja, det är inte rätt men det får duga. Kalla det en Pedagogisk lögn).
Och dessutom så tror jag att bristen på metall gör att de tyngre bladen på pålvapen totalt uteblir efter som det inte finns någon mening med det. Vaför ha ett tungt blad när det inte finns någon tung rustning att använda den mot. Då favoriserar man lättare blad och snabbhet framför genomslagskraft. Och då blir skillnaderna mellan spjut och hillebard(och liknande) ännu mindre.
"Och dessutom så tror jag att bristen på metall gör att de tyngre bladen på pålvapen totalt uteblir efter som det inte finns någon mening med det. Vaför ha ett tungt blad när det inte finns någon tung rustning att använda den mot."
Med andra ord, en ny vapenfärdighet kallad Pålvapen blir först intressant i en mer konventionell fantasy/medeltidsvärld?
Vilka andra tillägg/ändringar behövs göras i en sådan värld?
Sköldar är ett stort äckligt specialfall rätt igenom. Ska sköldar anses vara en separat färdighet, eller ska de anses vara en del av alla andra färdigheter där det är möjligt?
"Strid till häst?"
Strid till häst täcks av andra, redan existerande regler, så de kan vi strunta i.
"Tvåhandssvärd (det är väl skillnad på att slåss med värja och tvåhandssvärd iaf?)"
Å andra sidan så förekommer varken eller i Västmark (och inte blåsrör heller), så det är nedprioriterat.
Sköldar är ett stort äckligt specialfall rätt igenom. Ska sköldar anses vara en separat färdighet, eller ska de anses vara en del av alla andra färdigheter där det är möjligt?
Jag tycker det skulle vara smidigast om man lät sköld vara en specialisering av ett vapen. T.ex. "Kortsvärd, specialering: dolk, sköld" skulle innebära att rollpersonen var tränad i att slåss med kortsvärd tillsammans med antingen dolk eller sköld som sekundära vapen. Att ha sköld som en separat färdighet tycker jag man ska undvika.
"Problemet med skölden löser du galant genom att ta bort den fullständigt, jag har inte hittat en enda sköld från Japanskt 1600-tal."
Redan gjort.
"Speciellt gillar jag att du omnämner tvåhandskonservöppnare"
"Tvåhandskonservöppnare" är lite av ett internt skämt, som används som benämning på vad som helst som används med två händer och ser löjligt otäckt ut.
Men tack för kritiken. Det luktar lite som att jag låter alla grupperna vara som de är och fortsätter att låta Skymningshems spjut och stridsliar och andra stångotyg vara samma grupp.
Det dock om Skymningshem. Antag nu att jag vill inkorporera samma system i Västmark (sent 1100-tal). Vilka vapengrupper skulle du vilja se då, och hur löser man sköldproblemet?
Speciellt gillar jag att du omnämner tvåhandskonservöppnare , vilket jag förmodar är ett tvåhandssvärd som ett spjutvapen för det är just precis vad det är.
Tja, viss nytta finns det nog kvar i och med att man kan använda kedjevapen för att snärja armar och ben(och dessutom öka ens slagkraft ganska rejält).
Men själv skulle jag nog göra som alla MUD som man har spelat och lägga piskor, stridsgissel, klor or andra udda vapen under Exotiska vapen och köra så att man måste ha specialiserat sig på just det vapnet för att kunna tillgodogöra sig skickligheten.
Både stav- och påkvapen ger krosskada. Detta märks inte bara när man slår typ-av-skada eller liknande utan man är mycket väl medveten om det när man hanterar vapnet. Man går in med motivet att krossa. Med ett väleggat svärd eller hillebard kan en erfaren fäktare döda ett tusen krigare genom att bara förflytta sig till rätt plats vid rätt tillfälle vid varje konfrontation. Med ett krossvapen måste man däremot (i allmänhet) vara lite mer "aktiv" i sitt agerande för att vara lika effektiv; (beroende på vad man vill åstadkomma naturligtvis) som sagt, gå in för att krossa. Och det gäller för både stav- och påkvapen. På det viset är tankesättet och därmed skolorna rätt närbesläktade. Visst; en stav har väldigt bestämda säregenskaper, men om du frågar en vapenmästare så har varje vapen det. Det är därför det finns så många olika vapen.
Poängen är alltså att det inte är orimligt att slå ihop stav och påk.
"Du utgår från boxning och karate där man skadar och brottning och judo/jujutsu där man håller fast. Men det är sporter allihop där man renodlat ett visst moment i kampen, för säg den brottare som inte velat trycka in en armbåge i nyllet på motståndaren, men det får han inte enligt reglerna. Så alla har de sin grund i system eller sätt att slås som var mycket mer ”liberala” i vad man kunde göra med den andre men har renodlats till olika sport moment."
Ah, självklart. Nu när du säger det framstår det som hur klart som helst. Trots att jag hängt med i diskussioner om "kampsport vs stridskonst" så glömde jag bort det i det här fallet.
Det beror förstås också på hur undervisningen i obeväpnad strid går till i skymningshem. Om det är vanligt att folk lär sig slåss enligt kampsportsförutsättningar så får de förstås också en skev bild av hur riktig strid bör gå till.
"Har något av en fobi mot generiska stridssystem för före-nutids rollspel(a la D20)."
Det är inte tanken heller. T10 är ett metasystem bestående av komponenter som man pusslar ihop ett rollspel av. Det är alltså inget "generiskt system" som d20.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.