Vanliga jävla människor

Är jag bättre på att gestalta en tvättvikande pappa än att gestalta en alvmagiker (borde vara)?
Är jag bättre på att gestalta en systemutvecklare än att gestalta en replikantjägare (borde vara)?
Är det risk att jag bromsar mig själv i det förstnämnda fallen för att det blir "för nära" och jag inte vill ha verklighetsbleed?
Ska jag sluta fråga saker?
 
Genesis said:
Men jag har märkt att rollspel utan fantastik helt enkelt alltid verkar bli så jävla bra, så jag gillar att spela så. Men det är inte så att jag avskyr att spela scifi eller fantasy (även om det är väldigt sällan jag spelar fantasy).
Click to expand...

Frågan är väl om det blir bra för att det är vardagsrealism i sig eller om det beror på att det är en genre som du och din spelgrupp gillar, och där med lägger mer krut på?
 
Svarte Faraonen said:
Filosofen och historikern Walter J. Ong skriver i Muntlig och skriftlig kultur om hur människans tankesätt påverkas av skriften, och skillnader på resonerande och berättande i samhällen där läskunnigheten är väl utbredd och samhällen där den är sällsynt eller okänd. Han menar där att den psykologiskt inåtblickande romanen är en renodlat literat genre -- inget samhälle som saknar läs- och skrivkunnighet har den typen av berättelser, utan de tycks enbart ha uppstått där det funnits en tämligen bred läskunnighet. Han pratar också just om hur det fantastiska och monstruösa har en viktig roll i det muntliga berättandet, genom att det hjälper till vid memorerandet med sina starka, bisarra bilder (en trehövdad hund är lättare att komma ihåg än en enhövdad, en enögd jätte lättare att komma ihåg än en vanlig fientlig människa, etc). Överlag en väldigt bra bok som framför allt borde vara nästan obligatorisk läsning om man vill gestalta en kultur utan utbredd läskunnighet.
Click to expand...
Intressant! Men även om det kan ha varit en metod att komma ihåg saker så verkar det inte försvinna även i modern tid. Folk verkar fortfarande ha ett behov av det, oavsett läskunnighet. T ex många skräckberättelser handlar "egentligen" om något annat. Man kan närma sig jobbiga ämnen genom att maskera dom.
 
Brödbane said:
Frågan är väl om det blir bra för att det är vardagsrealism i sig eller om det beror på att det är en genre som du och din spelgrupp gillar, och där med lägger mer krut på?
Click to expand...
Det är säkert en del av det. Jag menar inte nödvändigtvis att folk som inte vill spela den genren på något sätt automatiskt skulle få en fantastisk upplevelse om de gjorde det. Kanske mer att uppmuntra folk som inte direkt känner avsmak inför blotta tanken att prova det.

Sedan har jag spelat den här typen av berättelser i diverse olika grupper, inklusive med främlingar på konvent, och jag tror inte att det nödvändigtvis varit allas favoritgenre (även om de såklart inte var avogt inställda). Som jag skrev i tråden, jag tror att drama i ”vanliga världen” har en fördel i att man spelar nära, man har en relation till allt som dyker upp, man kan lätt föreställa sig personerna och situationen, man har en massa kulturella referenser, och så vidare. Det ger en omedelbarhet och en närhet till berättelsen och rollerna som jag tror är mycket svårare att få i en fantasivärld. Där måste man jobba sig till det, men i vardagsrealismen kommer det automatiskt.
 
erikt said:
Jag håller inte alls med. De flesta människors liv är inte ett dugg spännande. Tvärtom är de oftast ganska ointressanta berättelser.
Click to expand...
Det där tror jag inte alls på. Det finns garanterat en intressant berättelse hos varje människa.
 
Henke said:
Det där tror jag inte alls på. Det finns garanterat en intressant berättelse hos varje människa.
Click to expand...

Ja, majoriteten av den underhållningskultur vi dagligen tar del av handlar om vanliga människor, med mer eller mindre vanliga problem, eller iaf sannolika problem. Det finns ingen fantastik alls. Naturligtvis kan man berätta fullgoda historier på den grunden, det är bevisat bortom allt rimliga tvivel.

Based on a true story är en betydligt mer framgångsrik och mångfacetterad "genre" än fantasy, det är ju uppenbart ett helt falskt påstående att vanliga människors historier är ointressanta.

Men man kan ju dra samma in absurdum-argument rörande fantasy:

Är alla människors levnadsöden i en fantasivärld intressanta? Det tror jag ingen skulle påstå. Exakt samma, lite fåniga, argument som lyfts fram här skulle man kunna applicera på vilket rollspel som helst. "Är det så jäkla kul att spela bagare i Kandra? Va? Gå till mjölnaren och köpa mjöl och ha sig? Det tror jag inte!" :)
 
Måns said:
Är det så jäkla kul att spela bagare i Kandra? Va? Gå till mjölnaren och köpa mjöl och ha sig? Det tror jag inte!" :)
Click to expand...

Jag tror säkert någon har spelat femton spelmöten i Kandra och haft intensiva samtal in character om mjölkvalitet och riskerna för missväxt och justerat sina priser efter det. :)
 
erikt said:
De flesta människors liv är inte ett dugg spännande. Tvärtom är de oftast ganska ointressanta berättelser.
Click to expand...

Jag vill nog påstå att innehållet är sekundärt till berättandet. Hur något berättas är en mycket större del än vad som berättas. En god vän till mig kan beskriva hur hen gick och handlade mjölk och få det att låta som en fet actionfilm, medan jag tycker 30 minuter CGI-action i en modern biofilm är gäspningsframkallande urtråkigt.

Är det egentligen särskilt intressant med alver, orcher, magiska ringar, och vulkaner, eller är det just hur Tolkien skrev sina böcker som lockar med den fantasi som byggs upp?

Är det intressant med cybertech och spegelglasögon, eller är det intressanta egentligen hur den dystopiska framtiden både reflekterar vår samtid och markerar den lilla människans oförmåga att påverka rådande ordning?

Bra fantastik är ju full av teman från vår vardag. Enklare då att bara skippa omskrivningen och leka med verkligheten direkt!
 
Personligen tycker jag rollspel ofta fokuserar alldeles för mycket på setting på bekostnad av båda de andra två komponenterna i den klassiska västerländska treenigheten: tema och karaktärer. Drama, thrillers, och mycket dylikt i andra media, brukar istället fokusera mer på dessa två. Kanske är det någon sorts preferenskrock. Kanske är det tradition. Kanske är det något annat.
 
entomophobiac said:
Personligen tycker jag rollspel ofta fokuserar alldeles för mycket på setting på bekostnad av båda de andra två komponenterna i den klassiska västerländska treenigheten: tema och karaktärer. Drama, thrillers, och mycket dylikt i andra media, brukar istället fokusera mer på dessa två. Kanske är det någon sorts preferenskrock. Kanske är det tradition. Kanske är det något annat.
Click to expand...

För egen del är det för att jag tycker settingskrivande och settingutforskande är en spännande kreativ aktivitet som också drar in en hel massa av mina intressen. Karaktärsskrivande är också väldigt roligt, även om jag ofta tycker det är enklare att skapa starka spelledarpersoner än rollpersoner -- lättare när jag slipper spela dem länge. Tema intresserar mig inte vidare mycket.
 
Svarte Faraonen said:
För egen del är det för att jag tycker settingskrivande och settingutforskande är en spännande kreativ aktivitet som också drar in en hel massa av mina intressen. Karaktärsskrivande är också väldigt roligt, även om jag ofta tycker det är enklare att skapa starka spelledarpersoner än rollpersoner -- lättare när jag slipper spela dem länge. Tema intresserar mig inte vidare mycket.
Click to expand...

Och det är väl lite här som rollspelsdesign som framförallt hobbysyssla lyser igenom. Degenesis författare motiverade ju det smärtsamt linjära skrivandet i Jehammed's Trilogy på samma sätt - det är roligare för dem att skriva på det sättet.

På sätt och vis är det lite intressant att en hobby som inte är mer än 40-50 år gammal, och var innovativ när den skapades, lätt blir så insnöad kring hur saker bör eller ska vara. :)
 
entomophobiac said:
Personligen tycker jag rollspel ofta fokuserar alldeles för mycket på setting på bekostnad av båda de andra två komponenterna i den klassiska västerländska treenigheten: tema och karaktärer. Drama, thrillers, och mycket dylikt i andra media, brukar istället fokusera mer på dessa två. Kanske är det någon sorts preferenskrock. Kanske är det tradition. Kanske är det något annat.
Click to expand...

I mitt fall handlar det om preferenser. Setting tillför massor till mitt spelande, både som SL och spelare. Som hobbysyssla är det sekundärt, som i att jag varken läser regler, setting eller nått annat om jag inte ska spela spelet.

När det gäller att skapa rollspel så roas jag däremot lika mycket av att skriva regler som setting. Eller något annat som spelet ska innehålla.

Jag tror egentligen inte att det föreligger någon krock mellan regler, setting, tema, karaktär etc, utan snarare vad vi inbillar oss att "dom andra" fokuserar på och hur de spelar när de säger att "jag gillar setting!"
 
Måns said:
Jag tror egentligen inte att det föreligger någon krock mellan regler, setting, tema, karaktär etc, utan snarare vad vi inbillar oss att "dom andra" fokuserar på och hur de spelar när de säger att "jag gillar setting!"
Click to expand...

Har folk roligt så är det ju inte ett problem i slutänden. Det är snarare en reflektion över att setting är den del av treenigheten som rollspel ofta lägger mest krut på. Och jag tror absolut att en stor del av det är att det är vad många rollspelsmakare gillar att skriva, inte bara @Svarte Faraonen . Det är ju inte ovanligt att springa på recensioner på RPG.net och liknande där rollspel rentav kritiseras för att det finns för lite information om settingen.

Men jag tror helt klart att den aversion som går att skönja i vissa läger gentemot att spela "vanliga jävla människor" kan bottna i att vi är skolade att tänka mer setting än tema eller karaktärer. För settingen "verkligheten" låter knastertorr i så fall.
 
entomophobiac said:
Och det är väl lite här som rollspelsdesign som framförallt hobbysyssla lyser igenom. Degenesis författare motiverade ju det smärtsamt linjära skrivandet i Jehammed's Trilogy på samma sätt - det är roligare för dem att skriva på det sättet.

På sätt och vis är det lite intressant att en hobby som inte är mer än 40-50 år gammal, och var innovativ när den skapades, lätt blir så insnöad kring hur saker bör eller ska vara. :)
Click to expand...

Hördu, jag tycker inte det blir en jättetrevlig diskussion när man börjar använda termer som "insnöad" och liknande om de saker man inte gillar. Kan du inte bara uttrycka vad du själv tycker om, utan att antyda att folk med andra preferenser bara följer konventioner eller inte törs tänka nytt?
 
Måns said:
Ja, majoriteten av den underhållningskultur vi dagligen tar del av handlar om vanliga människor, med mer eller mindre vanliga problem, eller iaf sannolika problem. Det finns ingen fantastik alls. Naturligtvis kan man berätta fullgoda historier på den grunden, det är bevisat bortom allt rimliga tvivel.

Based on a true story är en betydligt mer framgångsrik och mångfacetterad "genre" än fantasy, det är ju uppenbart ett helt falskt påstående att vanliga människors historier är ointressanta.
Click to expand...

Grejen är väl att termen "sannolik" är väldigt luddig. De allra flest Based on a true story-historierna tar sig alltid rätt stora friheter med vad som faktiskt hänt. Tittar man på hur rimligt ett narrativ är utifrån ett sannolikhetsperspektiv så hamnar de flesta av vardagsrealism-historierna i ett område som är ruskigt nära det fantastiska. Att exempelvis historien i Breaking Bad skulle ske på riktigt känns ungefär lika sannolikt som att filmen Flubber skulle bli verklighet.

Narrativ och verklighet är sällan överensstämmande, vilket blir väldigt tydligt när man exempelvis tittar på hur historia skrivs.
 
entomophobiac said:
För settingen "verkligheten" låter knastertorr i så fall.
Click to expand...

Huh? Band of Brothers, Unforgiven, Eastern Promises, Gökboet, The Godfather, Schindlers list etc, etc. Detta är verkligheten. Lyckas man presentera det knastertorrt så har man gjort något fel.
 
Brödbane said:
Grejen är väl att termen "sannolik" är väldigt luddig. De allra flest Based on a true story-historierna tar sig alltid rätt stora friheter med vad som faktiskt hänt. Tittar man på hur rimligt ett narrativ är utifrån ett sannolikhetsperspektiv så hamnar de flesta av vardagsrealism-historierna i ett område som är ruskigt nära det fantastiska. Att exempelvis historien i Breaking Bad skulle ske på riktigt känns ungefär lika sannolikt som att filmen Flubber skulle bli verklighet.

Narrativ och verklighet är sällan överensstämmande, vilket blir väldigt tydligt när man exempelvis tittar på hur historia skrivs.
Click to expand...

Nja, jag tänkte mer på Imitation Game, Band of Brothers, A Beautiful Mind, Pianisten, Zero Dark Thirty, The Kings Speech etc, etc
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top