Efter att ha spelat en gravt modifierad variant av Fall of the Camarilla så tyckte jag att det kunde vara kul med en ”uppföljning” som utspelade sig på medeltiden. Jag valde Wien på 1200-talet som platsen för kampanjen då det är en stad som ligger på gränsen till Ungern och i mitten av alla konflikter då mycket indirekt kommer att kretsa i kampen mellan Tremere, Tzimisce och Ventrue. Tanken är att kampanjen skall utspela sig i ungefär 100 år med fyra akter (cirka 25 år i varje akt således).
Jag lämnade den ”nya” Vampirevärlden bakom mig och återgick till gamla ”World of Darkness” och använde Dark Ages – Vampire som grunden för det hela. Det blev en del förklarande hur världen strukturerats om, klaner som uppkommit, politiska fraktioner som splittrats etcetera. Men det blev rätt så bra. Vissa saker från nya World of Darkness behöll jag. Exempelvis Lancea et Sanctum som är en sammanslutning av Lasombra och Cappadocians i största grad.
Då jag var minst sagt avtänd på storytellersystemet så gjorde jag en modifikation av Noirs system samt stal lite saker från Solar System. Lite opolerat kanske men ändå (enlig mig) betydligt bättre än Storyteller-systemet. En annan anledning till detta var att jag passade på att stuva om världen, klanerna och disciplinerna en aning (man kan ju aldrig använda något rakt av – det vore ju för enkelt) för att lämna lite överraskningar för spelarna.
I en ”klassisk” vampirekampanj börjar spelarna som nyskapade och får kämpa sig upp i samhället och när de väl är på toppen så är kampanjen vanligen slut (som i Fall of the Camarilla). I SDÖW ville jag dock göra det annorlunda. Spelarna började med gamla rollpersoner som var kraftfulla och inflytelserika. Alla var de underhuggare till Wiens Furste, den excentriske Konstantin, och de hade tillsammans med honom nyligen fått kontroll över staden (från början tänkte jag att spelet skulle börja med att en av spelarna var furste men kom på att jag ville ha en liten fight om tronen).
Själva rollpersonsskapandet började med att jag tog fram en lista med poster som fanns tillgängliga i staden: Seneschallen, Kammarherren, Sheriffen, Rådgivaren, Spionmästaren (egentligen lönnmördaren). Därefter fick mina fyra spelare välja vilken roll de ville ha i staden. Alla rollpersoner fick också en Äventyrskrok som spelarna fick välja från ett begränsat antal. Denna äventyrskrok är personens egen historia som skall utvecklas under kampanjen. När äventyrskroken kommer i spel kommer den tvinga spelarna att agera.
Rollpersonerna blev:
Seneschall Edwina av klan Ventrue (spelad av Klas): Den äldste av sällskapet som länge varit vän med Furste Konstantin. Hon blev förvisad från klan Ventrue då hon nyligt var skapad och har ingen kontakt med sin klan. Det var Edwina som såg ut Wien som en bra stad att försöka erövra då den varit fylld av konflikter och inte haft en långvarig Furste på länge. Det var också tack vare Edwinas skarpsinne som styret av staden har kunnat upprätthållas men hon har aldrig fått något erkännande för detta utan ständigt dväljts i Konstantins skugga. Edwinas äventyrskrok är ”Längtan”.
Spionmästaren Plamen Boldo av Klan Ravnos (spelad av Totte): Zigenaren, skojaren, paganisten, lönnmördaren och lurendrejaren Plamen har slutit sig till Konstantin för att få makt och status. Han styr det mesta av undre världen men allt är ett spel för honom och livet får aldrig bli för tråkigt. Beskrivningen ”en blandning av Jack Sparrow och Top Dollar (Michael Wincotts skurk i the Crow)” passar mycket bra. Plamens äventyrskrok är ”Tragedi”.
Rådgivaren Ambrogio av Klan Lasombra (spelad av Sören): Ambrogio är talesman för Lancea Sanctum och försöker komma med bra råd till Fursten vilket inte är det lättaste då Furste Konstantin är ytterst impulsiv i sitt agerande. Likaså är delar Lancea Sanctum ut order och förmaningar som ibland går emot Furstens vilja. Ambrogio har stor kontroll över kyrkan och lever i ett kloster strax utanför Wien. Han är mycket ute för att driva synden ur kättare. Ambrogios äventyrskrok är ”Familj”.
Sheriff Wulf av Klan Brujah (spelad av Andreas): Wulf är Furste Konstantins avkomma och är den yngsta av Släktet (då det gäller rollpersonerna). Han är mycket trogen och lojal sin fader men är ändå på jakt efter sin förlorade mänsklighet. Som mest är han dock Furstens redskap. Wulfs äventyrskrok är ”Vänskap”.
AKT I
Själva syftet med Akt I var att introducera Wien för spelarna samt att de skall kunna etablera sina rollpersoner. Det var mycket att träffa andra av släktet, stöta på diverse fraktioner och försöka hålla ordning i staden och i slutändan ta kontroll över Wien.
Huvudplotten i Akt I är att Furste Konstantin blir allt mer galen och driver Wien in i kaos. Konstantin har länge kämpat för att nå sin dröm och bli Furste över en stad. Detta för att få respekt och erkännande bland andra i släktet (Jag har baserat honom på en person som jag själv haft som chef och som utan tvekan led av Narcissistisk personlighetsstörning ). Problemet för Konstantin är att han har börjat bli för gammal och blod från människor räcker snart inte längre för att mätta honom. Att kliva ned från sin post för att lägga sig i dvala är helt otänkbart för honom, då han äntligen vunnit makten kan han ju inte ge upp den. Istället börjar han desperat finna lösningar på sitt problem. Han jagar kunskap om så kallade Methuselah (vampyrer som enligt legenderna inte behöver söka upp dvalan) samt försöker lura ut Tzimisces hemligheter (då det finns de av dem som kunnat bemästra sin disciplin så pass kraftfullt att de kan tunna ut sitt blod och således inte behöver gå i dvala på lång tid). Mitt i all denna desperation efter ett sätt att hålla sig vaken så föds tanken på ett nytt Karthago (en stad som enligt vampyrmythosen var en plats där vampyrer levde öppet bland människor) och att Wien skulle bli denna plats. Även detta är endast en galen tanke som han hoppas leda till respekt och erkännande men han tror benhårt på den även om den tycks omöjlig att genomföra för alla andra.
Spelmöte I – Hösten 1201
Spelmötet börjar In medias res. Det börjar med en kort prolog över läget i Wien:
På bara hundra år har Wien växt till en betydelsefull handelsstad. Dess andra, yttre, stadsmur har färdigställts för bara några år sedan men redan nu växer staden utanför murarna. Skepp lämnar hjärtat av Europa och seglar ned för Donau mot Svarta havet och Konstantinopel. Med skeppen följer stora rikedomar i form av trä, silver och päls. De återkommer med exotiska tyger och viner.
I det heliga landet kämpar korsriddare mot hedningar. Ungdomar med Gud i hjärtat passerar genom Wien för att kämpa för kristendomen i söder. Trötta män återvänder årtionden senare, män som förlorat både vänner och mänsklighet i en kamp som tycks fruktlös.
Hösten 1201 talas det om ett nytt fjärde korståg och detta har fått folk att lämna sina hem i hopp om en belöning i himmelriket. Dessa passerar genom Wien och många dröjer sig kvar i väntan på ett härtåg skall samlas.
Denna natt vilar ett hotfullt lugn över staden. Molnen har spruckit upp efter ett skyfall som varat i veckor. En månskära kan synas över hustaken. I hantverkarkvarteren är butikerna igenslagna. De slingrande kullerstensgatorna är mörka och glänser efter regnet. På torgen står kyrkorna tysta och mörka.
Innerstadens mur reser sig upp likt en klippvägg och ovan den kan man se torn och spetsiga hustak sticka upp, upplysta av flackande fackelsken. Där dväljs de rika och mäktiga invid eldar och drömmer sig bort till varmare tider.
I hamnen gungar fartyg slött medan sjömännen dricker och stojjar på stökiga tavernor eller rullar runt med skökorna på horhusen. Det utbryter slagsmål. Knivar dras. Men sker det utanför stadsmurarna får man lita till sina vänner – stadsvakten bemödar sig inte öppna portarna vare sig in eller ut om man inte har rätt namn, status eller papper.
Ni har samlats upp i Elysiumet likt gamla tider. En fiende har återvänt till Wien för att återigen hota störta det ni byggt upp. Er Furste har gett order att slå till först och tillfångata Leukinda av Klan Toreador som i hemlighet inkvarterat sig i ett fäste på andra sidan floden. Utan tvekan kommer hon försöka vända era vasaller inom släktet till hennes sida och återuppta kampen om Wien.
När tiden börjar närma sig midnatt ger ni er av. Ni tar er efter de mörka bakgatorna och visar upp era papper vid den södra porten. Stadsvakterna öppnar utan att ställa några frågor och ni kommer ut i den trånga hamnen. Här väntar en flatbottnad flodbåt på er. Rustade och med era främsta tjänare vid er sida tar ni er över Donau för att verkställa Furste Konstantins befallning.
Kort och gott. En gammal fiende har återvänt. Leukinda som tidigare kämpade om tronen i Wien men tvingades fly har återvänt och hotar nu ”freden”. Rollpersonerna tar sig till det högsäte som Leukinda vistas i. En mindre borg vars adelsman hon tagit kontroll över (fick användning från borgkartorna från Drakar & Demoner Gigant boxen). Spelmötet går till största del ut på att folk skall testa reglerna, hur man slår tärningsslag med noirsystemet, hur disciplinerna fungerar och så vidare.
Plamen Boldo smyger sig in i borgen, tar livet av vakterna på utsidan och öppnar porten i muren. Själva porten till borgen lyckas dock vakterna dock stänga men Wulf lyckas med hög Vigor och ett skickligt styrkeslag tackla in den på ett enda försök (rollpersonerna är som sagt bra från början).
De finner Leukinda i borgen, men hon är inte ensam, en underlig budbärare från Konstantinopel har sökt upp henne. Denne tycks inte vara en utav släktet (snarare ett mumifierat lik) och det krävs en hel del av rollpersonerna för att ta livet av ”den/det”. Edwina uppehåller den dock medan Plamen Boldo sätter eld på ”den”. Under tiden så jagar Wulf och Ambrogio ifatt Leukinda som försöker fly och fångar in henne.
Spelmötet slutade med att Rollpersonerna är på väg mot staden. Vi kom igång ganska sent och det tog lite tid att vänja sig vid systemet.
Spelmöte II – Hösten 1201
Om första spelmötet var action och att bekanta sig med systemet så var spelmöte två tänkt till att bekanta spelarna med Släktet i Wien. De blir mycket socialt spel med de övriga vampyrerna och rollpersonerna träffar även sin avkomma (alla rollpersoner har minst ett ”barn” i staden – och även deras öden fick de dra – fast vad dessa öden innebar har varit hemliga för spelarna).
Rollpersonerna återvände till Konstantin med Leukinda. Han gav order att kalla samman alla av släktet i staden nästa natt då Leukindas brott skulle avslöjas. Ambrogio och Konstantin förhör Leukinda där Amborgio visar sin inkvisitorsida med tänger och glödgade järn. Konstantin beslutar att Leukinda är för farlig för att leva och han vill nu avskräcka alla potentiella fiender.
Följande natt samlas släktet i Elysiumet där Leukinda avrättas genom att ”grillas”. Ambrogio vågade inte riskera en öppen eld så en långsam grillning på ett galler ovan glödande kol fick det bli. Hela scenen blev väldigt obehaglig och så gott som alla av släktet i staden tyckte att det var väldigt grymt och orätt men alla har blivit varnade för vad som händer om man trotsar Konstantin.
Det finns en fraktion av vampyrer som tillhör Wien men som bor utanför staden. Dessa kallas Familjen Adler och de följer mänsklighetens väg. De lockades till staden efter Konstantins prat om ett nytt Karthago men det skar sig snabbt mellan dem och Konstantin då de insåg att hans planer var orimliga och orealistiska. Han ville dessutom inte leva med människorna som sina jämlikar utan öppet som deras härskare. Konstantin misstänker att familjen Adler är hans största glipa i rustningen då de kan tänka sig att alliera sig med ”fienden” så han sänder rollpersonerna dit för att leverera Leukindas huvud som en varning.
En sak till som händer under spelmötet som är av vikt för senare händelser. Plamen Boldo får rapporter från sina hantlangare i undre världen att liket från en person de skurit halsen av har setts vandra genom staden. Plamen undersöker detta men hittar inte detta ”vandrande lik”.
Vi har i mitten av spelmöte II ett [TIDSHOPP] på sex månader till vintern 1202.
En budbärare vid namn Godilas anländer från Konstantinopels furste Purpera. Denne (som fick spelas av Totte eftersom det var ett möte som Plamen inte var med på) kräver att få veta vad som hände med Leukinda, vilken var Purperas skyddsling. Godilas hävdar att Furste Konstantin har begått ett mycket grovt brott och kräver ett av Konstantins barns död (Wulf eller Sarastro – varav Sarastro är en berättarperson som har rollen som kammarherre) som betalning. Konstantin blir vild och slår ned Godilas och stampar på hans huvud mitt i Elysiumet (vilket självklart är ett brott mot alla etikettregler som finns) och stormar ut. De andra rollpersonerna försöker förminska händelsen men Godilas beger sig därifrån och varnar dem för Purperas vrede.
Konstantin har efter budbärarens besök blivit nervös. Han misstänker att Konstantinopels furste kommer att försöka utmanövrera honom och den svaga länken i Wien är alltjämt familjen Adler som han aldrig haft ett bra grepp om. Familjen Adler har dock skapat en Vampyr som lever bland dem utan Furste Konstantins tillåtelse. Något han inte agerat på innan eftersom han inte vill provocera fram en konflikt – men nu kommer en konflikt att komma i vilket fall som helst. Konstantin ber därför Plamen att ta sig till Adlers högsäte och kidnappa Eva Adler (som den nyskapade vampyren heter). Plamen beger sig iväg och djärv som han är genar han genom vildmarken (utan någon som helst färdighet i vildmarksvana) och lyckas på ren tur hitta dit. Där kidnappar han henne (genom att köra en dolk genom hennes hjärta och släpa henne med sig) och passar även på att försöka blodsbinda henne till sig.
Nästa natt så söker familjen Adler upp Konstantin fly förbannade. Denne vill bara försäkra sig om att dessa är allierade till honom. Egentligen skulle det otillåtna skapandet av en vampyr vara dödsstraff för vampyren men han väljer istället att ”skydda” Eva Adler i fem år. Om hon och familjen Adler visar upp sin goda sida så kommer hon att bli frigiven. Kort och gott – Eva Adler blir Konstantins gissla.
Konstantin vill dock inte ha en nyskapad vampyr runt sig så han ger henne till Ambrogio och ber honom vaka över henne i sitt kloster.
Spelmöte III – Vintern 1202
Detta spelmöte börjar strax efter spelmöte II utan något tidshopp emellan.
Ambrogio får ett meddelande att en av hans familjemedlemmar (han har sina levande ättlingar i närheten av Wien och vakar över dem då de är hans enda koppling till människornas värld) blivit anklagad för kätteri. Denna unga munk vid namn Sito har påträffats med en Ikon i sin kammare och yttrat åsikter om att Påvens makt kanske inte är ”fullkomlig”. Ambrogio vill skydda Sito för allt han är värd så han söker upp den högsta prästen i Wien för att få honom att förmildra det eventuella straffet. När det vanliga övertalningsförsöket fungerar så tar han till sina discipliner. Här sker dock en väldigt rolig scen som helt och hållet på grund av systemet. Ambrogio misslyckas exceptionellt på sitt disciplinslag så istället för att få en inblick i prästens psyke och en möjlighet att manipulera detta så ser prästen in i Ambrogios psyke och blir förfasad över det han finner. Ambrogios vandöda natur har avslöjats för Wiens högste präst. Ambrogio finner inget annat val än att kväva honom med en kudde vilket blir ett hårt slag mot hans Välmående/väg (han följer Himlens väg). Det enda vittnet till besöket, diakonen, manipulerar han med sin disciplin så att han får för sig att det är hans om har tagit livet av prästen genom att servera honom ett dåligt vin. Ambrogio övertalar honom att bege sig iväg på en pilgrimsresa till det heliga landet – så gråtande vandrar diakonen iväg i natten och Ambrogio vandrar skuldtyngd hem – men lyckas få fri Sito och sänder honom till ett kloster. Detta var en scen som var kopplade till hans Äventyrskrok.
De andra rollpersonerna har också fullt upp. Edwina söker information i hovet där det tycks som att en av hovdamerna misstänker att Edwinas avkomma Kathryne inte är mänsklig längre (Kathryne lever alltjämt bland de dödliga med sin sönderdominerade make).
Wulf anlitar Jon Adler som sin vicesheriff för att knyta ett än närmare band till Adlerfamiljen. Han undersöker även en köpmannafamilj och deras hushåll som mystiskt har försvunnit.
Plamen har fullt upp med allehanda affärer i undre världen samt att luska i vad alla andra rollpersoner håller på med. Samt att ta hand om sin avkomma Mela som han skapade i passion men nu är trött på medan hon alltjämt är förälskad i honom.
Men… Rollpersonerna är inte de enda som har fullt upp. Konstantin känner hungern ständigt växa i honom. Han måste dricka mycket mänskligt blod för att kunna hålla sig mätt. De enda utvägar han känner till – förutom att lägga sig i dvala i ett antal decennium vilket inte är ett alternativ för honom, han kan ju inte ge upp makten när han nyss vunnit den – är legenderna om Methuselah (vampyrer som kan vara vakna för evigt utan att deras blod driver dem till att dricka sina egna) samt Tzimisce och deras förmåga att tunna ut sitt blod. Han väljer att inte ta några risker och ska gå på båda spåren. Han ger Ambrogio order om att samla in så mycket information han kan om dessa mystiska Methuselah och föra den till honom. Hans täckmantel för detta är att det skall bli en kunskap som de skall kunna dela till folk som tar del i grundandet av ”Nya Karthago”.
Några timmar norr om Wien finns det en djup mörk skog som folk undviker. Detta är tillhållet för en samling nosferatu som håller sig för sig själva i en primitiv och hednisk miljö. Dessa tjänade dock de Tzimisce som för mer än ett århundrade sedan härskade i området och de torde alltjämt veta hur man kontaktar de Tzimisce som lever i Ungern. Konstantin sänder därför Plamen, Wulf och Edwina samt vicesheriffen Jon Adler dit med ett meddelande som han vill att Nosferatu skall föra vidare – detta meddelande är ett erbjudande om samarbete i kampen mot Tzimisce och så vidare. Ambrogio håller han kvar hos sig då ätten Hrovits (som Nosferatu kallar sig efter sin urfader) hatar kristna. Sören spelar under skogsfärden Vicesheriff Jon Adler.
Rollpersonerna beger sig in i skogen Hrovits och inser snart att de är i Nosferatus våld. Efter mycket om och men så lyckas de sluta ett avtal med en Nosferatu att om de hjälper honom att dräpa deras ”ledare” så skall han se till att Tzimisce får meddelandet. Rollpersonerna hjälper honom och återvänder sedan till Wien.
Men… at the same time i Wien…
Purpera (Fursten av Konstantinopel) tog det säkra före det osäkra och när denne sände upp budbäraren Godilas sände hon även med en Assamit-lönnmördare för att ta livet av furste Konstantin om denne inte gav vika för dennes krav. Lönnmördaren har vakat och väntat och när Konstantins närmaste lämnar staden slår denne till. Till sin hjälp har lönnmördaren den mystiske budbäraren (det mumiferade liket från spelmöte I, senare återfödd i ”den vandrande kroppen” från kanalens botten) som dräpt köpmannafamiljen (den Wulf utredde) och enligt urgamla egyptiska riter animerat deras kroppar.
Ambrogio och furste Konstantin blir attackerade i Konstantins högsäte. Konstantin som när han väl hamnar i strid inte tänker längre än svärdet räcker är redo att rusa rätt i lönnmördarens fälla och kasta sig ut genom ett fönster efter denne. Ambrogio lyckas dock med ett slag mot ”ledarskap” hejda honom från att landa mitt bland alla animerade döda. Huset sätts dock i eld. Konstantin och Ambrogio räddar sig och får ihjäl Assamiten.
De andra rollpersonerna kommer precis tillbaka till Wien och ser hur elden färgar natthimlen röd. Det är kaos. De döda tycks ha vaknat. Wulf lyckas dock få sina blodsbunda soldater att slå ihjäl de vandöda och slänga in dem i de brinnande husresterna.
[Jag hade ett alternativ med att låta Furste Konstantin dö här. Då hade inte huvudplotten blivit att gå emot honom utan snarare så hade det handlat om vem som skulle ha makten i Wien och bli allianser åt det ena och andra hållet – samt att Tzimisce hade kommit in i det hela och det gällde att alliera sig eller gå emot dem. Det är också värt att observera att jag hade planerat Akt I att bli 5 spelmöten. Så det hade kunnat vara en början till slutet. Nu klarade sig dock Konstantin tack vare Ambrogio]
Spelmöte IV – Sommaren 1207
Fem år har gått sedan det förra spelmötet. Allt börjar med en liten sammanställning av vad som hänt under denna tid satt att alla rollpersoner får en scen vardera under denna tid:
Edwina har en scen där Konstantin tycks nedsjunken i dystra tankar och förvirrad och frågar henne hur hon skulle göra om hon styrde Wien. Dessutom gör han obehagliga intima närmanden innan han uttråkat sänder iväg henne. Likaså har hennes avkomma Kathryne som är knuten till hovet berättat om en underlig ockult sammanslutning som uppstått bland adelsmännen. Kathryne har beslutat sig för att försöka infiltrera dem.
Plamen har en scen med de en grupp Malkaver som kallas ”De röda systrarna” som har sin domän nära hans. Dessa varnar honom för att de har sett i syner att furste Konstantin kommer att vända sig emot honom.
Ambrogio har lyckats knyta Eva Adler till sig och fått in henne på himlens väg. Likaså har han omvänt en före detta korsriddare och Nosferatu som svurit honom sin trohet. Som inte detta vore nog så söker Plamens avkomma Mela upp Ambrogio. Hon har svårigheter att kontrollera besten och har äntligen förstått att Plamen inte älskar henne. Ambrogio börjar linda henne runt sitt finger.
Andreas var inte med så Wulf fick ingen scen. Ack ack…
I övrigt så har under dessa fem år varit turbulent i världen. Det fjärde korståget råkade hamna lite fel och istället för att sluta i det heliga landet så intog korsriddarna Konstantinopel. Efter det tycktes hotet inte därifrån lika starkt. Furste Konstantin har ägnat mycket tid åt att planera mer och mer hur det nya Karthago skall se ut. Hans planer blir allt mer galna och världsfrånvända då han funderar på att bygga om Wien med tempel som skall hylla honom.
Kontakten med Tzimisce av ätten Vasadia som har sina domäner inte allt för långt ifrån Wien har upprätthållits. Spelmötet börjar med att Rollpersonerna blir sända dit som diplomater och för att sluta ett fördrag med dem om samarbete. Alla rollpersoner har fått olika uppgifter av Konstantin. Han vill veta hur splittrade de är, om de är hårt ansatta av Tremere samt få en insikt hur deras discipliner fungerar – hur de kan hålla sig vakna så länge utan sin tid i dvala.
Rollpersonerna färdas med vagn genom oländiga landskap och har med sig en stor eskort med vakter. Under färden nuddar vi även vid Plamen Boldos äventyrskrok ”Tragedi”. De stannar i en överväxt by där inget mer än nedbrända ruiner återstår. Detta visar sig vara platsen där Plamen Boldo som människa råkade dräpa sin älskade. När han inser detta så väller ångesten och alla plågsamma minnen in över honom och han flyr vrålande ut i vildmarken. Ambrogio utför en esoterisk ritual och lyckas fånga upp glimtar av det som skedde på platsen för mer än ett århundrade sedan. Något går dock fel… och ett väsen från visionen störtar rätt mot Ambrogio och hans syn bryts. Han är dock inte säker på om det slank igenom från andeplanet. Efter lite väntan och oväntad hjälp så finner Plamen sin väg tillbaka.
Rollpersonerna kommer fram till Ätten Vasadia. En sammanslutning under Tzimisce Voivod Ladislau Vasadia. Mycket händer under tiden där men i korthet så får rollpersonerna uppleva Tzimisces styre där de öppet härskar över människorna. Under midsommarfesten så rider de in i en by och väljer ut de offer som de önskar och dessa tvingas att ge sig till dem, eller så tas de med våld. Det blir blodsorgier och paganistiska riter.
Plamen trivs bra i sällskapet och all makt han har över människors liv och död. Samt att han blivit förtjust i Tzimiscernas Seneschall. Edwina råkar omedveten flörta in sig hos deras främsta krigare Sheriff Bantaro. Ambrogio däremot är inte gillat och han blir iväglurad till en gammal kyrkoruin där några av Tzimisce skall ”skrämma” honom. Ambrogio lyckas dock med ett otroligt tärningsslag med sin disciplin (exceptionellt lyckat med en effekt på runt 50) och tvingar ner deras överstepräst på knä.
Ambrogio får en officiell ursäkt och efter att en pakt har slutits på deras heligaste kultplats (med människooffer och allt) där Edwina precis lyckades genomföra sin del av riten (då hon har nackdelen att hon är rädd för alla typer av heliga/oheliga platser) så lämnar rollpersonerna ätten Vasadia med vilka de nu är allierade.
Spelmöte V – Sommaren 1207
Mötet börjar på rollpersonernas färd tillbaka från Tzimisce. Andreas spelar den mänskliga vaktkaptenen som ser till att vaka över sina vandöda herrar där de ligger gömda i den järnbeslagna vagnen. Färden går dock inte smärtfritt. Tremere har bevakat dem (samt har en agent i Wien har rollpersonerna fått veta) och samlat ihop en stor trupp legosoldater som ligger i bakhåll. Rollpersonernas sällskap blir överfallna under dagtid då de reser efter en brant ravin. Vaktkaptenen försöker slå tillbaka anfallarna men de är för många. Hans män faller en efter en. Slutligen kastar han sig upp på kuskbocken och sätter hästarna i galopp på en vansinnesfärd rakt mot en sköld- och spjutmur. Han slår dock en dubbeletta (exceptionellt misslyckande) och hästarna stegrar sig och ekipaget dundrar över ravinens brant. Vaktkaptenen lyckas kana ned men vagnen glider, rullar, rasar ned i den skogsklädda dalgången. Det är för brant för att någon vettig fiende skulle följa efter.
Kvällen kommer, rollpersonerna vaknar tilltygade och sönderslagna i vagnen. Ambrogio (som alltid tycks vara den med minst tur) har fått en balk igenom sig. Vaktkaptenen berättar om vad som skett och Plamen klättrar upp för ravinen för att spana. De andra följer efter på långt avstånd. Plamen är dock inte uppmärksam utan när han väl tittar upp över kanten får han ett slag rätt i ansiktet och tumlar ned igen. Bevingande, smala väsen, som dryper av en svart bläckliknande substans dyker ned på dem (min egen tolkning av gargyoler vilket är mer som nightgaunts från Cthulhu). Rollpersonerna som klättrat upp börjar återigen kana ned igen för att ta skydd i skogen. Alla får slå ett turslag för att se vem Gargyolerna anfaller och självklart blir det Ambrogio (den med minst tur som sagt). De kastar sig över honom och griper tag i honom och försöker flyga iväg med honom men han kämpar emot och till slut så lyckas Plamen kasta sig om Ambrogios fötter just som de flyger iväg och de dråsar ur Gargyolernas grepp. De ger upp och flyger iväg.
[Här får jag återigen erkänna mig besegrad av systemet och oväntade händelser. Hade från början planen att rollpersonerna bara skulle vakna upp i fångenskap hos Tremere för att få träffa en handfull av dessa – sedan bli räddade av Tzimisce eller att Tremere slöt ett avtal med Konstantin om att ge tillbaka rollpersonerna. Men när vaktkaptenen (Andreas) med sin dubbeletta körde vagnen iväg från bakhållet så tänkte jag att Tremere skulle kunna fånga EN av rollpersonerna i alla fall. Men icke… bisarra tärningsslag gjorde att systemet och rollpersonerna överlistade mig… som det ska vara!]
Rollpersonerna återkommer slutligen till Wien. Därefter sker det en mängd individuella händelser. Små sidoplottar och liknande. Några av de viktigaste av dessa var:
Konstantin har anlitat en arkitekt som skall göra ritningar och modeller av Nya Karthago. Denna arkitekt har dock hamnat i trubbel och blivit ovän med fel folk. Konstantin som tycker mycket om det arkitekten gör ger Plamen order om att hålla koll på honom. En uppgift som är alldeles för tråkig för Plamen så han låter några av sina män göra det. Arkitekten blir dock ihjälhuggen. Konstantin blir ursinning och förkunnar att om Plamen gör ett liknande misstag igen så kommer han få betala mycket dyrt.
Då ett beslut har fattats med Tzimisce om att de skall sända en ambassadör till Wien i utbyte mot att Konstantin sänder någon av sitt eget blod till dem så propagerar Edwina på att det är Wulf och inte Sarastro (sarastro är den nyaste avkomman till Konstantin och Wiens kammarherre) som skall bli bortskickad. I slutändan så beslutar dock Konstantin att skicka bort Sarastro eftersom Wulf är lojal och är en skicklig kämpe. Edwina anser även att varken Ambrogio eller Plamen gör tillräckligt mycket för att planera inför nya Karthago och sänker deras status.
Mela (Plamens avkomma) söker upp Ambrogio och vill att han skall ta sig an henne och visa henne ”den rätta vägen” som han predikat så mycket om. Något går dock fel och Mela går bärsärk i en kyrka under en midnattsmässa. Ett flertal personer dör och panik sprids åter i Wien. Konstantin som borde reagera på detta är dock för upptagen med planerna för Nya Karthago att ens reflektera över det.
Ambrogio får dessutom ett brev från sin klan och sina bundsförvanter i Lancea Sanctum där de är ytterst oroade över alliansen med Tzimisce (vilka är hedningar och motståndare till allt Lancea står för). De ger honom order att motarbeta och sabotera alliansen så gott han kan. Ambrogio ger sin avkomma Alain order om att bränna brevet med instruktionerna… vilket Alain glömmer att göra.
Wulf letar efter Tremerespionen som skall finnas i Wien. Han misstänker att det är en av malkaverna i sällskapet ”De röda systrarna”. Han fångar in och förhör dessa med hjälp av Ambrogio men de tycks vara oskyldiga – till att vara Tremerespioner i alla fall.
I Wien börjar nu Konstantins galenskap bli allt mer tydlig. Rollpersonerna inser att något måste göras. Likaså börjar inflytelserika personer av släktet i staden prata om att ”någon ny” borde ta tronen.
Det sista som händer är att Konstantin beordrar rollpersonerna att skapa var sin avkomma till. Dessa skall han sända till en hemlig allierad som skall träna denna avkomma till försvarare av nya Karthago. Detta är dock en ren och skär lögn. Konstantin kan inte längre leva på människoblod och nu får han sina tjänare att skapa avkomma åt honom som han har fångade i en cell. Han dricker från dem blandat men ju mer han dricker desto mer bunden blir han till dem. De räcker ett tag men inte länge. Han håller samtidigt på att försöka lära sig Tzimisces hemligheter men han har ingen insikt i deras discipliner och information han får om Methuselah från Ambrogio är inte nog. Han har hotat Ambrogio att om han inte får fram bättre information så kommer hans tid som rådgivare bli kortvarig.
Spelmöte VI – Hösten 1207
Spelmötet börjar med att Tzimisce-ambassadören anländer till staden. Detta visar sig vara Bantaro, samma kämpe som blev intresserad av Edwina. Han är dock inte ensam utan har även med sig sin avkomma som fortfarande är under träning. Bantaro får ett hus i staden och har ett antal möten med Konstantin. Konstantins galenskap är dock uppenbar och Bantaro tycks mycket tveksam till hans planer, ritningar och modeller över att döpa om Wien till Nya Karthago och blotta sig för de dödliga.
Konstantin själv känner att han inte kan vänta hans hunger växer och han måste bemästra Tzimiscernas discipliner. Han söker upp Plamen Boldo och säger att Plamen har en möjlighet att bevisa sin trohet. Fursten ber Plamen att kidnappa Bantaros avkomma – detta skall ske i yttersta hemlighet även för de andra rollpersonerna. Plamen (som gillar kaos i allmänhet) gör så. Han tar sig in i Bantaros bostad då han inte är där och lyckas driva en kniv igenom hennes hjärta då hon är ouppmärksam. Fursten tar henne till sin källare och diableriserar henne. Slukar hennes själ samt får förmågan att bruka Tzimisces discipliner. Det tar självklart inte länge innan Bantaro finner sin avkomma försvunnen. Han blir förargad men ger Konstantin tre dygn på sig att finna henne. Därefter lämnar Bantaro staden för att bege sig ut på ”egna” ärenden. Dessa ärenden visar sig vara att han bevakar staden, hovet och de andra av släktet för att själv lista ut vad som har skett.
En parallellhistoria till allt detta rör undersökningarna av den underliga kulten som har uppstått i människornas hov. Rollpersonerna misstänker att Tremerespionen kan ligga bakom detta. En kvinna från en adelsfamilj som Wulf vakar över kidnappas. Dessa spår leder ihop och det visar sig att kulten skall hålla ett människooffer i en gammal klosterruin. Wulf ilar dit med sina närmaste män. Där rapporterar hans spioner att svartvingade varelser (gargyoler) har setts dyka ned från himlen och lova makt och ära till en av kultmedlemmarna. Wulf som observerar ceremonin känner igen denna person som Kathryne – Edwinas avkomma. Wulf hoppar in mitt bland kultmedlemmarna och börjar hugga ihjäl dem. Dessa flyr dock iväg i den dimmiga natten och Kathryne försvinner.
Något tycks dock inte stämma i allt detta. Det är allt för många saker som pekar på att kulten bara är manipulerad av någon yttre makt. Medlemmarna brukar både kristen ockultism, zigensk spådomskonst, paganism och dyrkar det demoniska väsendet Kupala, Satan och Tremere?! När Ambrogio får reda på detta så riktas en del misstankar mot Plamen Boldo men han har inga bevis.
När spelmötet slutar står rollpersonerna handfallna. Konstantin blir än mer underlig och till och med hans supertrogna allierade Wulf och Edwina börjar tvivla. Konstantin anser dock Kathryne vara den självklara syndabocken. Hon tycks ju vara Tremerespion och är säkerligen den som ligger bakom försvinnandet av Bantaros avkomma.
Spelmöte VII – Hösten 1207 – Hösten 1208
Spelmötet börjar direkt efter att det andra slutade. Folk letar efter Kathryne och när de söker som mest så kommer hon självmant till dem. Hon berättar en historia om att hon har försökt infiltrera kulten samt att allt det som skedde vid offerplatsen var en överraskning för henne. Hon försäkrar sin oskuld i alla dessa affärer. Rollpersonerna litar inte på henen och vissa delar av hennes historia låter väldigt osannolika. Ambrogio beslutar att ”förhöra” henne. Kathryne ber sin mor Edwina att lita på henne och skydda henne men Edwina ger henne till Ambrogio. Hon vägrar trotsa Konstantins order.
Konstantin själv har så gott som bestämt sig för att Kahtryne är skyldig så att han kan återupprätta gemenskapen med Bantaro och Tzimisce. Han har dessutom själv börjat förtränga att han skulle ha diableriserat Bantaros avkomma.
Under förhöret med Kathryne så tycks allt peka på att hon är oskyldig. Wulf spärrar in henne i sitt torn. Men Kathryne som har varit nära hovet har fått kontrollen över ärkehertigens son Stefan och under dagen så stormar hovets soldater med Stefan i ledningen in i tornet (som är en del av stadsvaktens byggnad) och fritar Kathryne. Hon lämnar sedan Wien.
När natten faller och de övriga vaknar så börjar Wulf att försöka spåra upp Kathryne. Edwina, Ambrogio och Plamen är hos furste Konstantin och Bantaro kommer dit. Denne har betraktat galenskapen i staden och själv letat efter bevis. Bland annat har han brutit sig in i Ambrogios fäste och där funnit brevet från Lancea Sanctum där Ambrogio får order att motarbeta Tzimisce (det brev som Alain glömde att bränna i Spelmöte V). Konstantin blir vansinnig och slår Ambrogio sönder och samman mitt framför alla de andra. Han försäkrar sedan Bantaro att rättvisa skall skipas. Bantaro säger att alliansen med Tzimisce-familjen Vasadia är över till dess att de finner hans avkomma och rensar upp i sina egna led (man bör komma ihåg att en av Konstantins avkommor Kammarherren Sarastro är ”gisslan/ambassadör” hos Tzimisce). Därefter lämnar Bantaro staden.
Konstantin är arg men nu är alliansen med Tzimisce bruten men han ser det inte som hans eget fel (har man narcissistisk personlighetsstörning så kan man ju inte göra fel trots allt!) trots att det är han som egentligen ligger bakom allt. Han inser att han inte kan döda Ambrogio för då mister han bandet till Lancea Sanctum. Istället så kastar han ut Ambrogio från hovet men tar Ambrogios avkomma Alain som sin gisslan (och i hemlighet matreserv).
Efter detta kaos som sakta ebbar ut så har det självklart börjat pratas. Släktet i staden inser att Konstantin inte kan vara Furste. Detta prat når rollpersonernas öron men istället för att försvara Konstantin så inser de att något måste göras.
[TIDSHOPP – Hösten 1208]
Vi hoppar ett år i tiden.
Ambrogio är utstött men har på det sättet också setts på med goda ögon från övriga av släktet eftersom han har stått upp gentemot Konstantin medan de övriga alltjämt flockar sig runt honom. Under tiden som gått har Konstantin blivit allt mer galen. Edwina har mött honom gråtande där han är förfärad över att allt är över. Wulf har vid vissa tillfällen lyckats övertyga Konstantin att stiga ned från tronen bara för att nästa dag inse att det är som att samtalet aldrig har skett. Konstantins psyke är splittrad. Han har tvingats döda de flesta av de fångade vampyrer han dricker blodet ifrån då han blivit bunden till dem och riskerat att helt hamna under deras vilja. Han har även börjat dricka från Alain – Ambrogios avkomma.
Edwina har närmats av Janoz (toreadoren som är den ny kammarherren) och han vill att hon skall stödja honom så att han kan bli en ny furste. Konstantin måste bort. Janoz förhandlar även med familjen Adler.
Konstantin kallar alla av släktet till ett möte i stadens Elysium. Detta är för att tvinga spelarna till att agera och ge dem en deadline (då Akt I börjat dra ut på tiden). Där förkunnar Konstantin att släktet skall stärka sin kontroll över människorna i Wien för att på nyårsafton blotta sig för dem. Den hjärntvättade översteprästen skall tillsammans med ärkehertig Leopold förkunna att Wien numer är Nya Karthago och att vampyrer och människor skall leva sida vid sida. Denna idé är självklart helt galen i det starkt kristna Europa. Det kommer leda till kalabalik, kaos, häxbränningar och riskera alla av släktet i Wien.
Så… nyårsafton då smäller det!
Spelmöte VIII – Vintern 1208
Sista spelmötet under Akt I spelades mot en faktisk klocka. 22.45 så inföll Nyårsafton i Wien och då fick det bära eller brista. Rollpersonerna tvingades nu agera i all hast. Vissa av dem misstänker alltjämt att det kanske är någon yttre makt som har fått kontroll över Konstantin och de försöker finna bevis för detta.
Mestadels är det dock en alliansbildning. Släktet måste sluta samman för att få bort Konstantin. Edwina (som har en nackdel vilket ger henne låg status och att hon aldrig får erkännande) ses bara som Konstantins förlängda hand. Wulf har upprätthållit ordning, han är förvisso ung men visat sig vara en god ledare och kämpe med en förmåga att sluta allianser. Wulf däremot visar ingen ambition att gripa makten som så. Plamen litar ingen på eftersom han är allt för föränderlig. Ambrogio har Lancea Sanctum på sin sida och många hoppas att med deras makt skall man kunna hålla Wien säkert. Janoz av klan Toreador är annars det mest populära valet – han har hela tiden varit i utkanten – men nu börjat sträva efter tronen.
Rollpersonerna beslutar att försöka smyga sig in i Konstantins högsäte när han inte är där för att se bevis på om han är bunden till någon annan eller bara se om de kan hitta något. Så under ett möte de har i elysiumet där Konstantin går igenom släktets förberedelser för ”övertagandet” av Wien smyger Plamen iväg och tar sig in. Han letar i lådor och lårar (och med ett exceptionellt misslyckat slag på lönndom så glömmer han sin karakteristiska kniv) utan att hitta något. I källaren så finner han dock en låst kammare. När han tar sig in så hittar han de vampyrer som rollpersonerna skapade i spelmöte V. De är alla urdruckna och döda. Han hittar även Bantaros avkomma – men hennes kropp är förvriden efter diableriseringen.
Plamen berättar detta för de övriga rollpersonerna. Konstantin kommer tillbaka och finner kniven och inser att Plamen varit i hans hem. Han ger Wulf order att hitta Plamen och föra honom inför Konstantin. Wulf som följer Kungarnas väg tappar nästan kontrollen över besten då han tvingas bryta mot den genom att svika sin herre. Ambrogio lyckas dock med sina predikningar hålla honom lugn.
I detta kaos så är det Edwina som tar kommandot. Hon inser att hon inte kan bli den nya fursten men anser att det är bättre om Ambrogio blir det istället för Janoz. De beger sig till familjen Adler för att knyta ett förbund med dem. När rollpersonerna kommer dit är Janoz redan där. Familjen Adler är beredd att sluta sig till både Janoz och Ambrogio. Men… de har ett krav. De vill ha en domän utanför Wien (men som fortfarande tillhör Wien) där de har ett eget styre. Wiens furste har ingenting att säga till om där och de får göra upp sina egna lagar. Janoz inser vilket komplicerad situation detta kommer orsaka och anser att idén är galen. Ambrogio går dock med på det. Adler väljer således att stödja honom.
Resten av spelmötet så rusar rollpersonerna runt och samlar ihop folk av släktet som vill stödja dem. Därefter planerar de ett bakhåll på Konstantin.
Edwina går till honom, hon är ändå Konstantins äldste och mest lojale vän som aldrig svikit honom, och berättar att Wulf (som skulle fånga Plamen) blivit överrumplad och nu är Plamens fånge. Plamen kräver att få träffa Konstantin. Edwina lyckas också med ett exceptionellt lyckat slag på övertala så Konstantin sväljer allt och tar sitt svärd för att hacka Plamen i bitar och frita Wulf som ändå är hans avkomma.
När de kommer till lagerbyggnaden så dyker de andra av släktet upp. De är allt som allt åtta stycken. Alla beväpnade. Konstantin inser att han blivit sviken och Ambrogio kliver fram och håller ett tal där han pekar ut Konstantin som kättare för att han diableriserat samt dräpt sin egen sort. Sedan blir det strid. De åtta har svårt gentemot den tungt rustade Konstantin. Han skakar av sig nästan alla typer av skador och när han väl träffar någon så slås de nästan genast till marken. Men sakta nöts han dock ned och Wulf genomborrar hans hjärta med sitt svärd.
The End - 1208
Så…. Konstantin är besegrad. Wien och släktet i Wien är räddat från hans galenskap. Ambrogio tar rollen som Furste i staden och snart får Lancea ett starkt inflytande. Wulf begraver sin ”fader” på en hemlig plats. Plamen och Edwina lämnar Wien och akt I är slut.
Akt II som snart skall börja spelas (då detta skrivs) kommer utspela sig år 1228 då Ambrogio suttit på tronen i 20 år i ett relativt lugn. Men nu börjar Tzimisce röra på sig i sydöst och Ventrue skramlar med sina vapen i norr och alla gamla rollpersoner har återvänt till staden.
Jag lämnade den ”nya” Vampirevärlden bakom mig och återgick till gamla ”World of Darkness” och använde Dark Ages – Vampire som grunden för det hela. Det blev en del förklarande hur världen strukturerats om, klaner som uppkommit, politiska fraktioner som splittrats etcetera. Men det blev rätt så bra. Vissa saker från nya World of Darkness behöll jag. Exempelvis Lancea et Sanctum som är en sammanslutning av Lasombra och Cappadocians i största grad.
Då jag var minst sagt avtänd på storytellersystemet så gjorde jag en modifikation av Noirs system samt stal lite saker från Solar System. Lite opolerat kanske men ändå (enlig mig) betydligt bättre än Storyteller-systemet. En annan anledning till detta var att jag passade på att stuva om världen, klanerna och disciplinerna en aning (man kan ju aldrig använda något rakt av – det vore ju för enkelt) för att lämna lite överraskningar för spelarna.
I en ”klassisk” vampirekampanj börjar spelarna som nyskapade och får kämpa sig upp i samhället och när de väl är på toppen så är kampanjen vanligen slut (som i Fall of the Camarilla). I SDÖW ville jag dock göra det annorlunda. Spelarna började med gamla rollpersoner som var kraftfulla och inflytelserika. Alla var de underhuggare till Wiens Furste, den excentriske Konstantin, och de hade tillsammans med honom nyligen fått kontroll över staden (från början tänkte jag att spelet skulle börja med att en av spelarna var furste men kom på att jag ville ha en liten fight om tronen).
Själva rollpersonsskapandet började med att jag tog fram en lista med poster som fanns tillgängliga i staden: Seneschallen, Kammarherren, Sheriffen, Rådgivaren, Spionmästaren (egentligen lönnmördaren). Därefter fick mina fyra spelare välja vilken roll de ville ha i staden. Alla rollpersoner fick också en Äventyrskrok som spelarna fick välja från ett begränsat antal. Denna äventyrskrok är personens egen historia som skall utvecklas under kampanjen. När äventyrskroken kommer i spel kommer den tvinga spelarna att agera.
Rollpersonerna blev:
Seneschall Edwina av klan Ventrue (spelad av Klas): Den äldste av sällskapet som länge varit vän med Furste Konstantin. Hon blev förvisad från klan Ventrue då hon nyligt var skapad och har ingen kontakt med sin klan. Det var Edwina som såg ut Wien som en bra stad att försöka erövra då den varit fylld av konflikter och inte haft en långvarig Furste på länge. Det var också tack vare Edwinas skarpsinne som styret av staden har kunnat upprätthållas men hon har aldrig fått något erkännande för detta utan ständigt dväljts i Konstantins skugga. Edwinas äventyrskrok är ”Längtan”.
Spionmästaren Plamen Boldo av Klan Ravnos (spelad av Totte): Zigenaren, skojaren, paganisten, lönnmördaren och lurendrejaren Plamen har slutit sig till Konstantin för att få makt och status. Han styr det mesta av undre världen men allt är ett spel för honom och livet får aldrig bli för tråkigt. Beskrivningen ”en blandning av Jack Sparrow och Top Dollar (Michael Wincotts skurk i the Crow)” passar mycket bra. Plamens äventyrskrok är ”Tragedi”.
Rådgivaren Ambrogio av Klan Lasombra (spelad av Sören): Ambrogio är talesman för Lancea Sanctum och försöker komma med bra råd till Fursten vilket inte är det lättaste då Furste Konstantin är ytterst impulsiv i sitt agerande. Likaså är delar Lancea Sanctum ut order och förmaningar som ibland går emot Furstens vilja. Ambrogio har stor kontroll över kyrkan och lever i ett kloster strax utanför Wien. Han är mycket ute för att driva synden ur kättare. Ambrogios äventyrskrok är ”Familj”.
Sheriff Wulf av Klan Brujah (spelad av Andreas): Wulf är Furste Konstantins avkomma och är den yngsta av Släktet (då det gäller rollpersonerna). Han är mycket trogen och lojal sin fader men är ändå på jakt efter sin förlorade mänsklighet. Som mest är han dock Furstens redskap. Wulfs äventyrskrok är ”Vänskap”.
AKT I
Själva syftet med Akt I var att introducera Wien för spelarna samt att de skall kunna etablera sina rollpersoner. Det var mycket att träffa andra av släktet, stöta på diverse fraktioner och försöka hålla ordning i staden och i slutändan ta kontroll över Wien.
Huvudplotten i Akt I är att Furste Konstantin blir allt mer galen och driver Wien in i kaos. Konstantin har länge kämpat för att nå sin dröm och bli Furste över en stad. Detta för att få respekt och erkännande bland andra i släktet (Jag har baserat honom på en person som jag själv haft som chef och som utan tvekan led av Narcissistisk personlighetsstörning ). Problemet för Konstantin är att han har börjat bli för gammal och blod från människor räcker snart inte längre för att mätta honom. Att kliva ned från sin post för att lägga sig i dvala är helt otänkbart för honom, då han äntligen vunnit makten kan han ju inte ge upp den. Istället börjar han desperat finna lösningar på sitt problem. Han jagar kunskap om så kallade Methuselah (vampyrer som enligt legenderna inte behöver söka upp dvalan) samt försöker lura ut Tzimisces hemligheter (då det finns de av dem som kunnat bemästra sin disciplin så pass kraftfullt att de kan tunna ut sitt blod och således inte behöver gå i dvala på lång tid). Mitt i all denna desperation efter ett sätt att hålla sig vaken så föds tanken på ett nytt Karthago (en stad som enligt vampyrmythosen var en plats där vampyrer levde öppet bland människor) och att Wien skulle bli denna plats. Även detta är endast en galen tanke som han hoppas leda till respekt och erkännande men han tror benhårt på den även om den tycks omöjlig att genomföra för alla andra.
Spelmöte I – Hösten 1201
Spelmötet börjar In medias res. Det börjar med en kort prolog över läget i Wien:
På bara hundra år har Wien växt till en betydelsefull handelsstad. Dess andra, yttre, stadsmur har färdigställts för bara några år sedan men redan nu växer staden utanför murarna. Skepp lämnar hjärtat av Europa och seglar ned för Donau mot Svarta havet och Konstantinopel. Med skeppen följer stora rikedomar i form av trä, silver och päls. De återkommer med exotiska tyger och viner.
I det heliga landet kämpar korsriddare mot hedningar. Ungdomar med Gud i hjärtat passerar genom Wien för att kämpa för kristendomen i söder. Trötta män återvänder årtionden senare, män som förlorat både vänner och mänsklighet i en kamp som tycks fruktlös.
Hösten 1201 talas det om ett nytt fjärde korståg och detta har fått folk att lämna sina hem i hopp om en belöning i himmelriket. Dessa passerar genom Wien och många dröjer sig kvar i väntan på ett härtåg skall samlas.
Denna natt vilar ett hotfullt lugn över staden. Molnen har spruckit upp efter ett skyfall som varat i veckor. En månskära kan synas över hustaken. I hantverkarkvarteren är butikerna igenslagna. De slingrande kullerstensgatorna är mörka och glänser efter regnet. På torgen står kyrkorna tysta och mörka.
Innerstadens mur reser sig upp likt en klippvägg och ovan den kan man se torn och spetsiga hustak sticka upp, upplysta av flackande fackelsken. Där dväljs de rika och mäktiga invid eldar och drömmer sig bort till varmare tider.
I hamnen gungar fartyg slött medan sjömännen dricker och stojjar på stökiga tavernor eller rullar runt med skökorna på horhusen. Det utbryter slagsmål. Knivar dras. Men sker det utanför stadsmurarna får man lita till sina vänner – stadsvakten bemödar sig inte öppna portarna vare sig in eller ut om man inte har rätt namn, status eller papper.
Ni har samlats upp i Elysiumet likt gamla tider. En fiende har återvänt till Wien för att återigen hota störta det ni byggt upp. Er Furste har gett order att slå till först och tillfångata Leukinda av Klan Toreador som i hemlighet inkvarterat sig i ett fäste på andra sidan floden. Utan tvekan kommer hon försöka vända era vasaller inom släktet till hennes sida och återuppta kampen om Wien.
När tiden börjar närma sig midnatt ger ni er av. Ni tar er efter de mörka bakgatorna och visar upp era papper vid den södra porten. Stadsvakterna öppnar utan att ställa några frågor och ni kommer ut i den trånga hamnen. Här väntar en flatbottnad flodbåt på er. Rustade och med era främsta tjänare vid er sida tar ni er över Donau för att verkställa Furste Konstantins befallning.
Kort och gott. En gammal fiende har återvänt. Leukinda som tidigare kämpade om tronen i Wien men tvingades fly har återvänt och hotar nu ”freden”. Rollpersonerna tar sig till det högsäte som Leukinda vistas i. En mindre borg vars adelsman hon tagit kontroll över (fick användning från borgkartorna från Drakar & Demoner Gigant boxen). Spelmötet går till största del ut på att folk skall testa reglerna, hur man slår tärningsslag med noirsystemet, hur disciplinerna fungerar och så vidare.
Plamen Boldo smyger sig in i borgen, tar livet av vakterna på utsidan och öppnar porten i muren. Själva porten till borgen lyckas dock vakterna dock stänga men Wulf lyckas med hög Vigor och ett skickligt styrkeslag tackla in den på ett enda försök (rollpersonerna är som sagt bra från början).
De finner Leukinda i borgen, men hon är inte ensam, en underlig budbärare från Konstantinopel har sökt upp henne. Denne tycks inte vara en utav släktet (snarare ett mumifierat lik) och det krävs en hel del av rollpersonerna för att ta livet av ”den/det”. Edwina uppehåller den dock medan Plamen Boldo sätter eld på ”den”. Under tiden så jagar Wulf och Ambrogio ifatt Leukinda som försöker fly och fångar in henne.
Spelmötet slutade med att Rollpersonerna är på väg mot staden. Vi kom igång ganska sent och det tog lite tid att vänja sig vid systemet.
Spelmöte II – Hösten 1201
Om första spelmötet var action och att bekanta sig med systemet så var spelmöte två tänkt till att bekanta spelarna med Släktet i Wien. De blir mycket socialt spel med de övriga vampyrerna och rollpersonerna träffar även sin avkomma (alla rollpersoner har minst ett ”barn” i staden – och även deras öden fick de dra – fast vad dessa öden innebar har varit hemliga för spelarna).
Rollpersonerna återvände till Konstantin med Leukinda. Han gav order att kalla samman alla av släktet i staden nästa natt då Leukindas brott skulle avslöjas. Ambrogio och Konstantin förhör Leukinda där Amborgio visar sin inkvisitorsida med tänger och glödgade järn. Konstantin beslutar att Leukinda är för farlig för att leva och han vill nu avskräcka alla potentiella fiender.
Följande natt samlas släktet i Elysiumet där Leukinda avrättas genom att ”grillas”. Ambrogio vågade inte riskera en öppen eld så en långsam grillning på ett galler ovan glödande kol fick det bli. Hela scenen blev väldigt obehaglig och så gott som alla av släktet i staden tyckte att det var väldigt grymt och orätt men alla har blivit varnade för vad som händer om man trotsar Konstantin.
Det finns en fraktion av vampyrer som tillhör Wien men som bor utanför staden. Dessa kallas Familjen Adler och de följer mänsklighetens väg. De lockades till staden efter Konstantins prat om ett nytt Karthago men det skar sig snabbt mellan dem och Konstantin då de insåg att hans planer var orimliga och orealistiska. Han ville dessutom inte leva med människorna som sina jämlikar utan öppet som deras härskare. Konstantin misstänker att familjen Adler är hans största glipa i rustningen då de kan tänka sig att alliera sig med ”fienden” så han sänder rollpersonerna dit för att leverera Leukindas huvud som en varning.
En sak till som händer under spelmötet som är av vikt för senare händelser. Plamen Boldo får rapporter från sina hantlangare i undre världen att liket från en person de skurit halsen av har setts vandra genom staden. Plamen undersöker detta men hittar inte detta ”vandrande lik”.
Vi har i mitten av spelmöte II ett [TIDSHOPP] på sex månader till vintern 1202.
En budbärare vid namn Godilas anländer från Konstantinopels furste Purpera. Denne (som fick spelas av Totte eftersom det var ett möte som Plamen inte var med på) kräver att få veta vad som hände med Leukinda, vilken var Purperas skyddsling. Godilas hävdar att Furste Konstantin har begått ett mycket grovt brott och kräver ett av Konstantins barns död (Wulf eller Sarastro – varav Sarastro är en berättarperson som har rollen som kammarherre) som betalning. Konstantin blir vild och slår ned Godilas och stampar på hans huvud mitt i Elysiumet (vilket självklart är ett brott mot alla etikettregler som finns) och stormar ut. De andra rollpersonerna försöker förminska händelsen men Godilas beger sig därifrån och varnar dem för Purperas vrede.
Konstantin har efter budbärarens besök blivit nervös. Han misstänker att Konstantinopels furste kommer att försöka utmanövrera honom och den svaga länken i Wien är alltjämt familjen Adler som han aldrig haft ett bra grepp om. Familjen Adler har dock skapat en Vampyr som lever bland dem utan Furste Konstantins tillåtelse. Något han inte agerat på innan eftersom han inte vill provocera fram en konflikt – men nu kommer en konflikt att komma i vilket fall som helst. Konstantin ber därför Plamen att ta sig till Adlers högsäte och kidnappa Eva Adler (som den nyskapade vampyren heter). Plamen beger sig iväg och djärv som han är genar han genom vildmarken (utan någon som helst färdighet i vildmarksvana) och lyckas på ren tur hitta dit. Där kidnappar han henne (genom att köra en dolk genom hennes hjärta och släpa henne med sig) och passar även på att försöka blodsbinda henne till sig.
Nästa natt så söker familjen Adler upp Konstantin fly förbannade. Denne vill bara försäkra sig om att dessa är allierade till honom. Egentligen skulle det otillåtna skapandet av en vampyr vara dödsstraff för vampyren men han väljer istället att ”skydda” Eva Adler i fem år. Om hon och familjen Adler visar upp sin goda sida så kommer hon att bli frigiven. Kort och gott – Eva Adler blir Konstantins gissla.
Konstantin vill dock inte ha en nyskapad vampyr runt sig så han ger henne till Ambrogio och ber honom vaka över henne i sitt kloster.
Spelmöte III – Vintern 1202
Detta spelmöte börjar strax efter spelmöte II utan något tidshopp emellan.
Ambrogio får ett meddelande att en av hans familjemedlemmar (han har sina levande ättlingar i närheten av Wien och vakar över dem då de är hans enda koppling till människornas värld) blivit anklagad för kätteri. Denna unga munk vid namn Sito har påträffats med en Ikon i sin kammare och yttrat åsikter om att Påvens makt kanske inte är ”fullkomlig”. Ambrogio vill skydda Sito för allt han är värd så han söker upp den högsta prästen i Wien för att få honom att förmildra det eventuella straffet. När det vanliga övertalningsförsöket fungerar så tar han till sina discipliner. Här sker dock en väldigt rolig scen som helt och hållet på grund av systemet. Ambrogio misslyckas exceptionellt på sitt disciplinslag så istället för att få en inblick i prästens psyke och en möjlighet att manipulera detta så ser prästen in i Ambrogios psyke och blir förfasad över det han finner. Ambrogios vandöda natur har avslöjats för Wiens högste präst. Ambrogio finner inget annat val än att kväva honom med en kudde vilket blir ett hårt slag mot hans Välmående/väg (han följer Himlens väg). Det enda vittnet till besöket, diakonen, manipulerar han med sin disciplin så att han får för sig att det är hans om har tagit livet av prästen genom att servera honom ett dåligt vin. Ambrogio övertalar honom att bege sig iväg på en pilgrimsresa till det heliga landet – så gråtande vandrar diakonen iväg i natten och Ambrogio vandrar skuldtyngd hem – men lyckas få fri Sito och sänder honom till ett kloster. Detta var en scen som var kopplade till hans Äventyrskrok.
De andra rollpersonerna har också fullt upp. Edwina söker information i hovet där det tycks som att en av hovdamerna misstänker att Edwinas avkomma Kathryne inte är mänsklig längre (Kathryne lever alltjämt bland de dödliga med sin sönderdominerade make).
Wulf anlitar Jon Adler som sin vicesheriff för att knyta ett än närmare band till Adlerfamiljen. Han undersöker även en köpmannafamilj och deras hushåll som mystiskt har försvunnit.
Plamen har fullt upp med allehanda affärer i undre världen samt att luska i vad alla andra rollpersoner håller på med. Samt att ta hand om sin avkomma Mela som han skapade i passion men nu är trött på medan hon alltjämt är förälskad i honom.
Men… Rollpersonerna är inte de enda som har fullt upp. Konstantin känner hungern ständigt växa i honom. Han måste dricka mycket mänskligt blod för att kunna hålla sig mätt. De enda utvägar han känner till – förutom att lägga sig i dvala i ett antal decennium vilket inte är ett alternativ för honom, han kan ju inte ge upp makten när han nyss vunnit den – är legenderna om Methuselah (vampyrer som kan vara vakna för evigt utan att deras blod driver dem till att dricka sina egna) samt Tzimisce och deras förmåga att tunna ut sitt blod. Han väljer att inte ta några risker och ska gå på båda spåren. Han ger Ambrogio order om att samla in så mycket information han kan om dessa mystiska Methuselah och föra den till honom. Hans täckmantel för detta är att det skall bli en kunskap som de skall kunna dela till folk som tar del i grundandet av ”Nya Karthago”.
Några timmar norr om Wien finns det en djup mörk skog som folk undviker. Detta är tillhållet för en samling nosferatu som håller sig för sig själva i en primitiv och hednisk miljö. Dessa tjänade dock de Tzimisce som för mer än ett århundrade sedan härskade i området och de torde alltjämt veta hur man kontaktar de Tzimisce som lever i Ungern. Konstantin sänder därför Plamen, Wulf och Edwina samt vicesheriffen Jon Adler dit med ett meddelande som han vill att Nosferatu skall föra vidare – detta meddelande är ett erbjudande om samarbete i kampen mot Tzimisce och så vidare. Ambrogio håller han kvar hos sig då ätten Hrovits (som Nosferatu kallar sig efter sin urfader) hatar kristna. Sören spelar under skogsfärden Vicesheriff Jon Adler.
Rollpersonerna beger sig in i skogen Hrovits och inser snart att de är i Nosferatus våld. Efter mycket om och men så lyckas de sluta ett avtal med en Nosferatu att om de hjälper honom att dräpa deras ”ledare” så skall han se till att Tzimisce får meddelandet. Rollpersonerna hjälper honom och återvänder sedan till Wien.
Men… at the same time i Wien…
Purpera (Fursten av Konstantinopel) tog det säkra före det osäkra och när denne sände upp budbäraren Godilas sände hon även med en Assamit-lönnmördare för att ta livet av furste Konstantin om denne inte gav vika för dennes krav. Lönnmördaren har vakat och väntat och när Konstantins närmaste lämnar staden slår denne till. Till sin hjälp har lönnmördaren den mystiske budbäraren (det mumiferade liket från spelmöte I, senare återfödd i ”den vandrande kroppen” från kanalens botten) som dräpt köpmannafamiljen (den Wulf utredde) och enligt urgamla egyptiska riter animerat deras kroppar.
Ambrogio och furste Konstantin blir attackerade i Konstantins högsäte. Konstantin som när han väl hamnar i strid inte tänker längre än svärdet räcker är redo att rusa rätt i lönnmördarens fälla och kasta sig ut genom ett fönster efter denne. Ambrogio lyckas dock med ett slag mot ”ledarskap” hejda honom från att landa mitt bland alla animerade döda. Huset sätts dock i eld. Konstantin och Ambrogio räddar sig och får ihjäl Assamiten.
De andra rollpersonerna kommer precis tillbaka till Wien och ser hur elden färgar natthimlen röd. Det är kaos. De döda tycks ha vaknat. Wulf lyckas dock få sina blodsbunda soldater att slå ihjäl de vandöda och slänga in dem i de brinnande husresterna.
[Jag hade ett alternativ med att låta Furste Konstantin dö här. Då hade inte huvudplotten blivit att gå emot honom utan snarare så hade det handlat om vem som skulle ha makten i Wien och bli allianser åt det ena och andra hållet – samt att Tzimisce hade kommit in i det hela och det gällde att alliera sig eller gå emot dem. Det är också värt att observera att jag hade planerat Akt I att bli 5 spelmöten. Så det hade kunnat vara en början till slutet. Nu klarade sig dock Konstantin tack vare Ambrogio]
Spelmöte IV – Sommaren 1207
Fem år har gått sedan det förra spelmötet. Allt börjar med en liten sammanställning av vad som hänt under denna tid satt att alla rollpersoner får en scen vardera under denna tid:
Edwina har en scen där Konstantin tycks nedsjunken i dystra tankar och förvirrad och frågar henne hur hon skulle göra om hon styrde Wien. Dessutom gör han obehagliga intima närmanden innan han uttråkat sänder iväg henne. Likaså har hennes avkomma Kathryne som är knuten till hovet berättat om en underlig ockult sammanslutning som uppstått bland adelsmännen. Kathryne har beslutat sig för att försöka infiltrera dem.
Plamen har en scen med de en grupp Malkaver som kallas ”De röda systrarna” som har sin domän nära hans. Dessa varnar honom för att de har sett i syner att furste Konstantin kommer att vända sig emot honom.
Ambrogio har lyckats knyta Eva Adler till sig och fått in henne på himlens väg. Likaså har han omvänt en före detta korsriddare och Nosferatu som svurit honom sin trohet. Som inte detta vore nog så söker Plamens avkomma Mela upp Ambrogio. Hon har svårigheter att kontrollera besten och har äntligen förstått att Plamen inte älskar henne. Ambrogio börjar linda henne runt sitt finger.
Andreas var inte med så Wulf fick ingen scen. Ack ack…
I övrigt så har under dessa fem år varit turbulent i världen. Det fjärde korståget råkade hamna lite fel och istället för att sluta i det heliga landet så intog korsriddarna Konstantinopel. Efter det tycktes hotet inte därifrån lika starkt. Furste Konstantin har ägnat mycket tid åt att planera mer och mer hur det nya Karthago skall se ut. Hans planer blir allt mer galna och världsfrånvända då han funderar på att bygga om Wien med tempel som skall hylla honom.
Kontakten med Tzimisce av ätten Vasadia som har sina domäner inte allt för långt ifrån Wien har upprätthållits. Spelmötet börjar med att Rollpersonerna blir sända dit som diplomater och för att sluta ett fördrag med dem om samarbete. Alla rollpersoner har fått olika uppgifter av Konstantin. Han vill veta hur splittrade de är, om de är hårt ansatta av Tremere samt få en insikt hur deras discipliner fungerar – hur de kan hålla sig vakna så länge utan sin tid i dvala.
Rollpersonerna färdas med vagn genom oländiga landskap och har med sig en stor eskort med vakter. Under färden nuddar vi även vid Plamen Boldos äventyrskrok ”Tragedi”. De stannar i en överväxt by där inget mer än nedbrända ruiner återstår. Detta visar sig vara platsen där Plamen Boldo som människa råkade dräpa sin älskade. När han inser detta så väller ångesten och alla plågsamma minnen in över honom och han flyr vrålande ut i vildmarken. Ambrogio utför en esoterisk ritual och lyckas fånga upp glimtar av det som skedde på platsen för mer än ett århundrade sedan. Något går dock fel… och ett väsen från visionen störtar rätt mot Ambrogio och hans syn bryts. Han är dock inte säker på om det slank igenom från andeplanet. Efter lite väntan och oväntad hjälp så finner Plamen sin väg tillbaka.
Rollpersonerna kommer fram till Ätten Vasadia. En sammanslutning under Tzimisce Voivod Ladislau Vasadia. Mycket händer under tiden där men i korthet så får rollpersonerna uppleva Tzimisces styre där de öppet härskar över människorna. Under midsommarfesten så rider de in i en by och väljer ut de offer som de önskar och dessa tvingas att ge sig till dem, eller så tas de med våld. Det blir blodsorgier och paganistiska riter.
Plamen trivs bra i sällskapet och all makt han har över människors liv och död. Samt att han blivit förtjust i Tzimiscernas Seneschall. Edwina råkar omedveten flörta in sig hos deras främsta krigare Sheriff Bantaro. Ambrogio däremot är inte gillat och han blir iväglurad till en gammal kyrkoruin där några av Tzimisce skall ”skrämma” honom. Ambrogio lyckas dock med ett otroligt tärningsslag med sin disciplin (exceptionellt lyckat med en effekt på runt 50) och tvingar ner deras överstepräst på knä.
Ambrogio får en officiell ursäkt och efter att en pakt har slutits på deras heligaste kultplats (med människooffer och allt) där Edwina precis lyckades genomföra sin del av riten (då hon har nackdelen att hon är rädd för alla typer av heliga/oheliga platser) så lämnar rollpersonerna ätten Vasadia med vilka de nu är allierade.
Spelmöte V – Sommaren 1207
Mötet börjar på rollpersonernas färd tillbaka från Tzimisce. Andreas spelar den mänskliga vaktkaptenen som ser till att vaka över sina vandöda herrar där de ligger gömda i den järnbeslagna vagnen. Färden går dock inte smärtfritt. Tremere har bevakat dem (samt har en agent i Wien har rollpersonerna fått veta) och samlat ihop en stor trupp legosoldater som ligger i bakhåll. Rollpersonernas sällskap blir överfallna under dagtid då de reser efter en brant ravin. Vaktkaptenen försöker slå tillbaka anfallarna men de är för många. Hans män faller en efter en. Slutligen kastar han sig upp på kuskbocken och sätter hästarna i galopp på en vansinnesfärd rakt mot en sköld- och spjutmur. Han slår dock en dubbeletta (exceptionellt misslyckande) och hästarna stegrar sig och ekipaget dundrar över ravinens brant. Vaktkaptenen lyckas kana ned men vagnen glider, rullar, rasar ned i den skogsklädda dalgången. Det är för brant för att någon vettig fiende skulle följa efter.
Kvällen kommer, rollpersonerna vaknar tilltygade och sönderslagna i vagnen. Ambrogio (som alltid tycks vara den med minst tur) har fått en balk igenom sig. Vaktkaptenen berättar om vad som skett och Plamen klättrar upp för ravinen för att spana. De andra följer efter på långt avstånd. Plamen är dock inte uppmärksam utan när han väl tittar upp över kanten får han ett slag rätt i ansiktet och tumlar ned igen. Bevingande, smala väsen, som dryper av en svart bläckliknande substans dyker ned på dem (min egen tolkning av gargyoler vilket är mer som nightgaunts från Cthulhu). Rollpersonerna som klättrat upp börjar återigen kana ned igen för att ta skydd i skogen. Alla får slå ett turslag för att se vem Gargyolerna anfaller och självklart blir det Ambrogio (den med minst tur som sagt). De kastar sig över honom och griper tag i honom och försöker flyga iväg med honom men han kämpar emot och till slut så lyckas Plamen kasta sig om Ambrogios fötter just som de flyger iväg och de dråsar ur Gargyolernas grepp. De ger upp och flyger iväg.
[Här får jag återigen erkänna mig besegrad av systemet och oväntade händelser. Hade från början planen att rollpersonerna bara skulle vakna upp i fångenskap hos Tremere för att få träffa en handfull av dessa – sedan bli räddade av Tzimisce eller att Tremere slöt ett avtal med Konstantin om att ge tillbaka rollpersonerna. Men när vaktkaptenen (Andreas) med sin dubbeletta körde vagnen iväg från bakhållet så tänkte jag att Tremere skulle kunna fånga EN av rollpersonerna i alla fall. Men icke… bisarra tärningsslag gjorde att systemet och rollpersonerna överlistade mig… som det ska vara!]
Rollpersonerna återkommer slutligen till Wien. Därefter sker det en mängd individuella händelser. Små sidoplottar och liknande. Några av de viktigaste av dessa var:
Konstantin har anlitat en arkitekt som skall göra ritningar och modeller av Nya Karthago. Denna arkitekt har dock hamnat i trubbel och blivit ovän med fel folk. Konstantin som tycker mycket om det arkitekten gör ger Plamen order om att hålla koll på honom. En uppgift som är alldeles för tråkig för Plamen så han låter några av sina män göra det. Arkitekten blir dock ihjälhuggen. Konstantin blir ursinning och förkunnar att om Plamen gör ett liknande misstag igen så kommer han få betala mycket dyrt.
Då ett beslut har fattats med Tzimisce om att de skall sända en ambassadör till Wien i utbyte mot att Konstantin sänder någon av sitt eget blod till dem så propagerar Edwina på att det är Wulf och inte Sarastro (sarastro är den nyaste avkomman till Konstantin och Wiens kammarherre) som skall bli bortskickad. I slutändan så beslutar dock Konstantin att skicka bort Sarastro eftersom Wulf är lojal och är en skicklig kämpe. Edwina anser även att varken Ambrogio eller Plamen gör tillräckligt mycket för att planera inför nya Karthago och sänker deras status.
Mela (Plamens avkomma) söker upp Ambrogio och vill att han skall ta sig an henne och visa henne ”den rätta vägen” som han predikat så mycket om. Något går dock fel och Mela går bärsärk i en kyrka under en midnattsmässa. Ett flertal personer dör och panik sprids åter i Wien. Konstantin som borde reagera på detta är dock för upptagen med planerna för Nya Karthago att ens reflektera över det.
Ambrogio får dessutom ett brev från sin klan och sina bundsförvanter i Lancea Sanctum där de är ytterst oroade över alliansen med Tzimisce (vilka är hedningar och motståndare till allt Lancea står för). De ger honom order att motarbeta och sabotera alliansen så gott han kan. Ambrogio ger sin avkomma Alain order om att bränna brevet med instruktionerna… vilket Alain glömmer att göra.
Wulf letar efter Tremerespionen som skall finnas i Wien. Han misstänker att det är en av malkaverna i sällskapet ”De röda systrarna”. Han fångar in och förhör dessa med hjälp av Ambrogio men de tycks vara oskyldiga – till att vara Tremerespioner i alla fall.
I Wien börjar nu Konstantins galenskap bli allt mer tydlig. Rollpersonerna inser att något måste göras. Likaså börjar inflytelserika personer av släktet i staden prata om att ”någon ny” borde ta tronen.
Det sista som händer är att Konstantin beordrar rollpersonerna att skapa var sin avkomma till. Dessa skall han sända till en hemlig allierad som skall träna denna avkomma till försvarare av nya Karthago. Detta är dock en ren och skär lögn. Konstantin kan inte längre leva på människoblod och nu får han sina tjänare att skapa avkomma åt honom som han har fångade i en cell. Han dricker från dem blandat men ju mer han dricker desto mer bunden blir han till dem. De räcker ett tag men inte länge. Han håller samtidigt på att försöka lära sig Tzimisces hemligheter men han har ingen insikt i deras discipliner och information han får om Methuselah från Ambrogio är inte nog. Han har hotat Ambrogio att om han inte får fram bättre information så kommer hans tid som rådgivare bli kortvarig.
Spelmöte VI – Hösten 1207
Spelmötet börjar med att Tzimisce-ambassadören anländer till staden. Detta visar sig vara Bantaro, samma kämpe som blev intresserad av Edwina. Han är dock inte ensam utan har även med sig sin avkomma som fortfarande är under träning. Bantaro får ett hus i staden och har ett antal möten med Konstantin. Konstantins galenskap är dock uppenbar och Bantaro tycks mycket tveksam till hans planer, ritningar och modeller över att döpa om Wien till Nya Karthago och blotta sig för de dödliga.
Konstantin själv känner att han inte kan vänta hans hunger växer och han måste bemästra Tzimiscernas discipliner. Han söker upp Plamen Boldo och säger att Plamen har en möjlighet att bevisa sin trohet. Fursten ber Plamen att kidnappa Bantaros avkomma – detta skall ske i yttersta hemlighet även för de andra rollpersonerna. Plamen (som gillar kaos i allmänhet) gör så. Han tar sig in i Bantaros bostad då han inte är där och lyckas driva en kniv igenom hennes hjärta då hon är ouppmärksam. Fursten tar henne till sin källare och diableriserar henne. Slukar hennes själ samt får förmågan att bruka Tzimisces discipliner. Det tar självklart inte länge innan Bantaro finner sin avkomma försvunnen. Han blir förargad men ger Konstantin tre dygn på sig att finna henne. Därefter lämnar Bantaro staden för att bege sig ut på ”egna” ärenden. Dessa ärenden visar sig vara att han bevakar staden, hovet och de andra av släktet för att själv lista ut vad som har skett.
En parallellhistoria till allt detta rör undersökningarna av den underliga kulten som har uppstått i människornas hov. Rollpersonerna misstänker att Tremerespionen kan ligga bakom detta. En kvinna från en adelsfamilj som Wulf vakar över kidnappas. Dessa spår leder ihop och det visar sig att kulten skall hålla ett människooffer i en gammal klosterruin. Wulf ilar dit med sina närmaste män. Där rapporterar hans spioner att svartvingade varelser (gargyoler) har setts dyka ned från himlen och lova makt och ära till en av kultmedlemmarna. Wulf som observerar ceremonin känner igen denna person som Kathryne – Edwinas avkomma. Wulf hoppar in mitt bland kultmedlemmarna och börjar hugga ihjäl dem. Dessa flyr dock iväg i den dimmiga natten och Kathryne försvinner.
Något tycks dock inte stämma i allt detta. Det är allt för många saker som pekar på att kulten bara är manipulerad av någon yttre makt. Medlemmarna brukar både kristen ockultism, zigensk spådomskonst, paganism och dyrkar det demoniska väsendet Kupala, Satan och Tremere?! När Ambrogio får reda på detta så riktas en del misstankar mot Plamen Boldo men han har inga bevis.
När spelmötet slutar står rollpersonerna handfallna. Konstantin blir än mer underlig och till och med hans supertrogna allierade Wulf och Edwina börjar tvivla. Konstantin anser dock Kathryne vara den självklara syndabocken. Hon tycks ju vara Tremerespion och är säkerligen den som ligger bakom försvinnandet av Bantaros avkomma.
Spelmöte VII – Hösten 1207 – Hösten 1208
Spelmötet börjar direkt efter att det andra slutade. Folk letar efter Kathryne och när de söker som mest så kommer hon självmant till dem. Hon berättar en historia om att hon har försökt infiltrera kulten samt att allt det som skedde vid offerplatsen var en överraskning för henne. Hon försäkrar sin oskuld i alla dessa affärer. Rollpersonerna litar inte på henen och vissa delar av hennes historia låter väldigt osannolika. Ambrogio beslutar att ”förhöra” henne. Kathryne ber sin mor Edwina att lita på henne och skydda henne men Edwina ger henne till Ambrogio. Hon vägrar trotsa Konstantins order.
Konstantin själv har så gott som bestämt sig för att Kahtryne är skyldig så att han kan återupprätta gemenskapen med Bantaro och Tzimisce. Han har dessutom själv börjat förtränga att han skulle ha diableriserat Bantaros avkomma.
Under förhöret med Kathryne så tycks allt peka på att hon är oskyldig. Wulf spärrar in henne i sitt torn. Men Kathryne som har varit nära hovet har fått kontrollen över ärkehertigens son Stefan och under dagen så stormar hovets soldater med Stefan i ledningen in i tornet (som är en del av stadsvaktens byggnad) och fritar Kathryne. Hon lämnar sedan Wien.
När natten faller och de övriga vaknar så börjar Wulf att försöka spåra upp Kathryne. Edwina, Ambrogio och Plamen är hos furste Konstantin och Bantaro kommer dit. Denne har betraktat galenskapen i staden och själv letat efter bevis. Bland annat har han brutit sig in i Ambrogios fäste och där funnit brevet från Lancea Sanctum där Ambrogio får order att motarbeta Tzimisce (det brev som Alain glömde att bränna i Spelmöte V). Konstantin blir vansinnig och slår Ambrogio sönder och samman mitt framför alla de andra. Han försäkrar sedan Bantaro att rättvisa skall skipas. Bantaro säger att alliansen med Tzimisce-familjen Vasadia är över till dess att de finner hans avkomma och rensar upp i sina egna led (man bör komma ihåg att en av Konstantins avkommor Kammarherren Sarastro är ”gisslan/ambassadör” hos Tzimisce). Därefter lämnar Bantaro staden.
Konstantin är arg men nu är alliansen med Tzimisce bruten men han ser det inte som hans eget fel (har man narcissistisk personlighetsstörning så kan man ju inte göra fel trots allt!) trots att det är han som egentligen ligger bakom allt. Han inser att han inte kan döda Ambrogio för då mister han bandet till Lancea Sanctum. Istället så kastar han ut Ambrogio från hovet men tar Ambrogios avkomma Alain som sin gisslan (och i hemlighet matreserv).
Efter detta kaos som sakta ebbar ut så har det självklart börjat pratas. Släktet i staden inser att Konstantin inte kan vara Furste. Detta prat når rollpersonernas öron men istället för att försvara Konstantin så inser de att något måste göras.
[TIDSHOPP – Hösten 1208]
Vi hoppar ett år i tiden.
Ambrogio är utstött men har på det sättet också setts på med goda ögon från övriga av släktet eftersom han har stått upp gentemot Konstantin medan de övriga alltjämt flockar sig runt honom. Under tiden som gått har Konstantin blivit allt mer galen. Edwina har mött honom gråtande där han är förfärad över att allt är över. Wulf har vid vissa tillfällen lyckats övertyga Konstantin att stiga ned från tronen bara för att nästa dag inse att det är som att samtalet aldrig har skett. Konstantins psyke är splittrad. Han har tvingats döda de flesta av de fångade vampyrer han dricker blodet ifrån då han blivit bunden till dem och riskerat att helt hamna under deras vilja. Han har även börjat dricka från Alain – Ambrogios avkomma.
Edwina har närmats av Janoz (toreadoren som är den ny kammarherren) och han vill att hon skall stödja honom så att han kan bli en ny furste. Konstantin måste bort. Janoz förhandlar även med familjen Adler.
Konstantin kallar alla av släktet till ett möte i stadens Elysium. Detta är för att tvinga spelarna till att agera och ge dem en deadline (då Akt I börjat dra ut på tiden). Där förkunnar Konstantin att släktet skall stärka sin kontroll över människorna i Wien för att på nyårsafton blotta sig för dem. Den hjärntvättade översteprästen skall tillsammans med ärkehertig Leopold förkunna att Wien numer är Nya Karthago och att vampyrer och människor skall leva sida vid sida. Denna idé är självklart helt galen i det starkt kristna Europa. Det kommer leda till kalabalik, kaos, häxbränningar och riskera alla av släktet i Wien.
Så… nyårsafton då smäller det!
Spelmöte VIII – Vintern 1208
Sista spelmötet under Akt I spelades mot en faktisk klocka. 22.45 så inföll Nyårsafton i Wien och då fick det bära eller brista. Rollpersonerna tvingades nu agera i all hast. Vissa av dem misstänker alltjämt att det kanske är någon yttre makt som har fått kontroll över Konstantin och de försöker finna bevis för detta.
Mestadels är det dock en alliansbildning. Släktet måste sluta samman för att få bort Konstantin. Edwina (som har en nackdel vilket ger henne låg status och att hon aldrig får erkännande) ses bara som Konstantins förlängda hand. Wulf har upprätthållit ordning, han är förvisso ung men visat sig vara en god ledare och kämpe med en förmåga att sluta allianser. Wulf däremot visar ingen ambition att gripa makten som så. Plamen litar ingen på eftersom han är allt för föränderlig. Ambrogio har Lancea Sanctum på sin sida och många hoppas att med deras makt skall man kunna hålla Wien säkert. Janoz av klan Toreador är annars det mest populära valet – han har hela tiden varit i utkanten – men nu börjat sträva efter tronen.
Rollpersonerna beslutar att försöka smyga sig in i Konstantins högsäte när han inte är där för att se bevis på om han är bunden till någon annan eller bara se om de kan hitta något. Så under ett möte de har i elysiumet där Konstantin går igenom släktets förberedelser för ”övertagandet” av Wien smyger Plamen iväg och tar sig in. Han letar i lådor och lårar (och med ett exceptionellt misslyckat slag på lönndom så glömmer han sin karakteristiska kniv) utan att hitta något. I källaren så finner han dock en låst kammare. När han tar sig in så hittar han de vampyrer som rollpersonerna skapade i spelmöte V. De är alla urdruckna och döda. Han hittar även Bantaros avkomma – men hennes kropp är förvriden efter diableriseringen.
Plamen berättar detta för de övriga rollpersonerna. Konstantin kommer tillbaka och finner kniven och inser att Plamen varit i hans hem. Han ger Wulf order att hitta Plamen och föra honom inför Konstantin. Wulf som följer Kungarnas väg tappar nästan kontrollen över besten då han tvingas bryta mot den genom att svika sin herre. Ambrogio lyckas dock med sina predikningar hålla honom lugn.
I detta kaos så är det Edwina som tar kommandot. Hon inser att hon inte kan bli den nya fursten men anser att det är bättre om Ambrogio blir det istället för Janoz. De beger sig till familjen Adler för att knyta ett förbund med dem. När rollpersonerna kommer dit är Janoz redan där. Familjen Adler är beredd att sluta sig till både Janoz och Ambrogio. Men… de har ett krav. De vill ha en domän utanför Wien (men som fortfarande tillhör Wien) där de har ett eget styre. Wiens furste har ingenting att säga till om där och de får göra upp sina egna lagar. Janoz inser vilket komplicerad situation detta kommer orsaka och anser att idén är galen. Ambrogio går dock med på det. Adler väljer således att stödja honom.
Resten av spelmötet så rusar rollpersonerna runt och samlar ihop folk av släktet som vill stödja dem. Därefter planerar de ett bakhåll på Konstantin.
Edwina går till honom, hon är ändå Konstantins äldste och mest lojale vän som aldrig svikit honom, och berättar att Wulf (som skulle fånga Plamen) blivit överrumplad och nu är Plamens fånge. Plamen kräver att få träffa Konstantin. Edwina lyckas också med ett exceptionellt lyckat slag på övertala så Konstantin sväljer allt och tar sitt svärd för att hacka Plamen i bitar och frita Wulf som ändå är hans avkomma.
När de kommer till lagerbyggnaden så dyker de andra av släktet upp. De är allt som allt åtta stycken. Alla beväpnade. Konstantin inser att han blivit sviken och Ambrogio kliver fram och håller ett tal där han pekar ut Konstantin som kättare för att han diableriserat samt dräpt sin egen sort. Sedan blir det strid. De åtta har svårt gentemot den tungt rustade Konstantin. Han skakar av sig nästan alla typer av skador och när han väl träffar någon så slås de nästan genast till marken. Men sakta nöts han dock ned och Wulf genomborrar hans hjärta med sitt svärd.
The End - 1208
Så…. Konstantin är besegrad. Wien och släktet i Wien är räddat från hans galenskap. Ambrogio tar rollen som Furste i staden och snart får Lancea ett starkt inflytande. Wulf begraver sin ”fader” på en hemlig plats. Plamen och Edwina lämnar Wien och akt I är slut.
Akt II som snart skall börja spelas (då detta skrivs) kommer utspela sig år 1228 då Ambrogio suttit på tronen i 20 år i ett relativt lugn. Men nu börjar Tzimisce röra på sig i sydöst och Ventrue skramlar med sina vapen i norr och alla gamla rollpersoner har återvänt till staden.