Hamnade i en intressant diskussion på Tiktok angående vikten av stakes, att något står på spel, för intressant spel. På grund av det kompakta formatet var det lite otydligt på vilken nivå vi pratade: kampanjer / scennivå, actual play / hemmaspel, dramatik / komik. Diskussionen blir ju rätt annorlunda beroende vilka aspekter vi tänker på.
Men det känns som detta berör snacket om konsekvenser som också är en stor del av rollspelsteoreriserandet.
Min tes är att man kan ha ganska spännande spel/historier/scener även utan några stora konsekvenser eller saker som står på spel! Dels rent allmänt i en berättelse, men även på rollspelsnivå. Såg nyligen en western-film (De kallar mig Trinity) där huvudpersonen bara var bäst hela tiden och aldrig mötte något motstånd alls, och den var ändå rätt skoj! Skulle inte ha något emot att spela den som rollperson, lite som ett masturbativt drömmande.
Det är dock en klassisk förväntanskonflikt mellan spelare i en grupp jag sett flera gånger. Spelledaren (oftast) slänger fram något som den hoppas att rollpersonerna ska bry sig om, medan spelarna mest rycker på axlarna och fortsätter obrydda. ”Världen/din kusin går under!” ”Bäst att beställa fler drinkar!” Men det brukar ändå gå att fortsätta rollspela tillsammans, även om det blir friktion när man hoppas på att andra ska anamma ens egen synvilkel.
Några exempel från mina egna spelupplevelser:
- för att testa stridsreglerna i Mythic Bastionland hade vi en träningsstrid. Alla skador ansågs helt temporära. Blev ändå underhållande! Liknande i andra spel där fysiska skador är ovidkommande, det har oftast inte varit till nackdel.
- spel med ett sannolikt slut: när jag spelat Lovecraftesque eller andra skräckspel förutsätter jag att det kommer sluta rätt gräsligt, men ändå fortsätter jag muntert mot det givna ödesdigra slutet.
Jag har ingen riktig fråga att fortsätta tråden med, men har tråkigt i ett väntrum så hoppas någon har andra tankar och reflektioner. Hur viktigt är det egentligen att något står på spel? I liten eller stor skala?
(PS: Finns det något bra svenskt ord för det engelska ”stakes”?)
Men det känns som detta berör snacket om konsekvenser som också är en stor del av rollspelsteoreriserandet.
Min tes är att man kan ha ganska spännande spel/historier/scener även utan några stora konsekvenser eller saker som står på spel! Dels rent allmänt i en berättelse, men även på rollspelsnivå. Såg nyligen en western-film (De kallar mig Trinity) där huvudpersonen bara var bäst hela tiden och aldrig mötte något motstånd alls, och den var ändå rätt skoj! Skulle inte ha något emot att spela den som rollperson, lite som ett masturbativt drömmande.
Det är dock en klassisk förväntanskonflikt mellan spelare i en grupp jag sett flera gånger. Spelledaren (oftast) slänger fram något som den hoppas att rollpersonerna ska bry sig om, medan spelarna mest rycker på axlarna och fortsätter obrydda. ”Världen/din kusin går under!” ”Bäst att beställa fler drinkar!” Men det brukar ändå gå att fortsätta rollspela tillsammans, även om det blir friktion när man hoppas på att andra ska anamma ens egen synvilkel.
Några exempel från mina egna spelupplevelser:
- för att testa stridsreglerna i Mythic Bastionland hade vi en träningsstrid. Alla skador ansågs helt temporära. Blev ändå underhållande! Liknande i andra spel där fysiska skador är ovidkommande, det har oftast inte varit till nackdel.
- spel med ett sannolikt slut: när jag spelat Lovecraftesque eller andra skräckspel förutsätter jag att det kommer sluta rätt gräsligt, men ändå fortsätter jag muntert mot det givna ödesdigra slutet.
Jag har ingen riktig fråga att fortsätta tråden med, men har tråkigt i ett väntrum så hoppas någon har andra tankar och reflektioner.
Hur viktigt är det egentligen att något står på spel? I liten eller stor skala?(PS: Finns det något bra svenskt ord för det engelska ”stakes”?)
