Vad gillar du bäst med fantasy?

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
1,809
Location
Örebro
Sagan - Jag älskar sagor av alla dess slag och fantasy är den bästa settingen för att skapa sagor.

Det vidunderliga - Att saker dras till sin spets, i fantasy är det OK att saker är vidunderligt vackra och vidunderligt obehagliga.

Romantiken - Saker dras till sin spets, det förstärks och det målas med en pensel som inte är lika påtaglig i andra genrer. Färgerna är skarpare, mörkret är mörkare och ljuset är ljusare.

Galenskapen - Jag har ett behov av att ibland dra saker i en galen riktning blandat med det seriösa, gärna som en twist på saker som händer i vår egen värld. Här ger fantasy mig det utrymmer jag söker och behöver ibland.
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
540
Location
Göborg
Några saker som gör att fantasy fungerar är att samhället är så mycket enklare (tror vi, blinda som vi är för komplexiteten i det medeltida samhället). RP:erna kan vara luffare och våldsverkare och det finns precis så mycket lag och rättvisa som berättelsen kräver. Allting kan förenklas så att det blir hanterbart utan att det känns "orealistiskt". För mig är magin och det övernaturliga självklara inslag, det är inte bara alver och dvärgar som gör fantasy till fantasy utan även demonerna, gudarna och magikerna. Kanske det är därför som jag inte lockas av världar som saknar eller kraftigt tonat ned dessa aspekter.

När jag skriver detta undrar jag om det inte är just denna förenkling som är fantasyns dragkraft. Orcher är genomonda och kan huggas ned utan moraliska betänkligheter, det går att bygga mångmiljonstäder utan att behöva bekymra sig om det sanitära eller hur mycket av landet runt om som måste vara jordbruksbygd, inget äventyr kan lösas genom att ringa polisen och så vidare. Just det senare tror jag är en grundförutsättning: det finns inte ett fungerande samhälle som tar hand om befolkningen eller kommunikationer som möjliggör ett sådant samhälle. Det måste till en hjälte som störtar den onde härskaren för det finns ingen annan som kan axla rollen. Det finns ingen socialstyrelse eller fristående rättsväsen med lika-inför-lagen-system. Alla postindustriella spel kämpar med problematiken "varför ringer de inte bara efter hjälp?" – läste i ett CoC-äventyr för många år sedan att SL behövde se till att spelarna förstod att myndigheterna inte skulle förstå att ingripa samtidigt som de skulle ingripa emot rollpersonerna om de fick för sig att lösa mysteriet med långskjutande artilleri. Till och med i en så civiliserad värld som Tolkiens Midgård finns det inte längre några andra fungerande stadsstater än Fylke, Rohan, Erebor och Gondor och de utgör bara kanske en fjärdedel av nordvästra Midgård.

Fantasy är på så sätt den amerikanska högerns våta dröm; du kan göra vad du vill utan att någon egentligen kan säga "så får du inte göra" och de enda som bygger upp fungerande statsapparater är de genuint genomonda som bokstavligen förslavar invånarna och den enda användningen av statsapparaten är att förslava.

Det är inte vad som lockar mig med fantasy men det är vad som jag återkommande har problem med i alla fantasyvärldar. Om det finns magi varför används inte det mer kommersiellt? Hur löser de matleveranser och sanitet i Minas Tirith? Om det finns gudar, varför pratar vi då om evolution (t.ex. olika alvraser som "anpassat sig till ett liv i …" och därför fått olika former av egenskaper)? Fungerar djuravel, dvs. finns DNA och därmed evolution? Om det finns magiker som kan styra vädret och skörden, borde inte varende härskare aktivt leta efter barn med magiska egenskaper och sätta dem i lära och sedan få dem att resa land och rike runt och få landet att bokstavligen blomstra?

Denna diskrepans mellan logik och hur världsbygget görs förklaras bort med "det är så, det är fantasy" – och kanske är det här lockelsen ligger? Fantasyvärldar behöver inte förklaras, de behöver inte ha en yttre logik, utan "så är det". Enkelt, lättbegripligt och för en gångs skull kan en förstå världen runt omkring sig och förstå varför Svarte Baronen skall stoppas. Svarte Baronen skall stoppas, Vite Baronen skall hjälpas. Hörs ju lång väg…
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
5,766
GRRM:


Bland sakerna som gör att fantasy funkar så bra för just rollspel är att det är så mycket enklare att förklara varför en handfull udda typer kan lyckas göra jätteviktiga saker, inte bara en utan upprepade gånger, medan verkligheten är anonyma socioekonomiska krafter. Närliggande hjälper det också att det är enklare, med sämre informationsflöden och mindre komplexitet i samhället - det är enklare att ta till sig. Man har en självständighet - Conan behöver inte bry sig om vad arbetsgivaren tycker, betalar definitivt inte skatt, och problem med ordningsmakten kan lösas med några snabba svärdshugg och att fly staden till nästa.

Och så får man superkrafter, och vem vill inte ha det!
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
5,766
Svarte Baronen skall stoppas, Vite Baronen skall hjälpas. Hörs ju lång väg…
Ett historiskt exempel som jag tycker är närmast anstötligt kring namnstandard är hur "Pedro den Ceremoniöse" besegrade alliansen mellan "Pedro den Grymme" och "Den svarte prinsen" i Tvåpedrokriget (1356–1375). Det hörs ju lång väg på namnen vilken sida som skulle vinna!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,460
Location
Göteborg
Det är inte ofta jag spelar fantasy, men när jag gör det så är det gärna lätt surrealistisk fantasy utan stark internlogik. Det jag kan gå igång på i fantasy är att allt är möjligt, att man kan släppa loss och fokusera på det estetiska utan att bry sig om hur allt hänger ihop. Att man kan kasta allt var logiskt världsbygge heter och bara skapa, hitta på grejer för att det känns rätt i stunden och det är tufft. Tvättbjörnssoldater rider på mekaniska ödlor animerade av kraften från härskarens hat! Hundra miljoner dvärgar bor i ett hål i marken! Jag har fångat blixten i mitt svärd! Ingen behöver fråga hur det går till att fånga blixten i ett svärd, huruvida man kan fånga andra naturfenomen i föremål, etc. Det är bara att hitta på. Det kreativa friheten kan jag känna är intressant och kul ibland.
 

God45

Kulturpersonlighet
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,155
Det är inte ofta jag spelar fantasy, men när jag gör det så är det gärna lätt surrealistisk fantasy utan stark internlogik. Det jag kan gå igång på i fantasy är att allt är möjligt, att man kan släppa loss och fokusera på det estetiska utan att bry sig om hur allt hänger ihop. Att man kan kasta allt var logiskt världsbygge heter och bara skapa, hitta på grejer för att det känns rätt i stunden och det är tufft. Tvättbjörnssoldater rider på mekaniska ödlor animerade av kraften från härskarens hat! Hundra miljoner dvärgar bor i ett hål i marken! Jag har fångat blixten i mitt svärd! Ingen behöver fråga hur det går till att fånga blixten i ett svärd, huruvida man kan fånga andra naturfenomen i föremål, etc. Det är bara att hitta på. Det kreativa friheten kan jag känna är intressant och kul ibland.
Väldigt detta!
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
2,977
Jag gillar utforskandet av det okända landet, äventyrandet och tedrickandet. Och den mysigt glada stämningen.
 

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
2,948
Jag gillar fantasy som i grunden är som vår egen värld, nutid eller historisk tid. Men att det finns ett inslag av sagor, magi, mystiska platser, fantastiska bestar, m.m.. Det är igenkänning, men ändå något utöver det vanliga. Jag gillar också att teknologinivån som högst är som vår, men helst lägre. Pseudomedeltid funkar fint för mig! Modern fantasy går an, men snabb kommunikation och lättillgänglig information tar bort en del av mystiken (även om det banne mig är som magi att man kan plocka upp sin handhållna superdator, filma något, och nästan exakt samtidigt kan någon på andra sidan jordklotet se det du filmar).

Om det mesta är som i vår värld behöver man inte förklara varför äpplet faller till marken om man släpper det, utan gravitation är gravitation. Om X med bara sina tankar kan hindra det från att falla, är det magi.

Science-fiction är svårare för mig eftersom det krävs fler teknologiska förklaringar. På film är det mer ok, men ska jag rollspela i den miljön behövs de förklaringarna, och de behöver vara trovärdiga.
 
Last edited:

Caligo

Swashbuckler
Joined
3 Aug 2010
Messages
1,948
Location
Göteborg
Oj. Fantasy har en sådan enorm bredd.

Framför allt olika spelstilar/genrer att välja på eller blanda efter behov: skräck, sagor, romantik, drama, improvisation, grimdark, action, utforskande, karaktärsutveckling, djuplodande rollspel, samhällsbyggande, politiskt spel, mysterielösande, tidsresor, science-fiction, heist, basbyggande, apokalyps, post-apokalyps, episkt, superhjältespel, levlande (förbättra karaktärer), coming-of-age, skattsamlande, komedi, tragedi, high fantasy, low fantasy, grisodlingsfantasy, cultural gaming etc.

Bra grund att kunna koppla loss verkligheten och koncentrera sig på ramhandlingen/filosofin/historien/karaktärerna.
Bra grund i en medeltida värld som är lätt att känna igen sig i - men lätt att modifiera.
Medeltiden har en rik historia och stor mängd sagor som man kan ösa ur.
En stabil grund i fantasylitteraturen (Tolkien etc) som man ändå kan (bör?) modifiera.
Man kan skapa en plats/värld för att passa till handlingen/filosofin/metaplot.
Dungeons är ett lätt sätt att presentera handling.
Monster skapas lätt för olika slags story-element/utmaningar.
Magi är ett lätt att använda för olika slags story-element/utmaningar.

Dessutom roligt och fritt för spelledaren att skapa världar.

Det finns nackdelar också men det finns en annan tråd för dem :)
 
Last edited:

Mikl

Veteran
Joined
11 May 2023
Messages
156
För mig ligger en stor del av charmen med fantasy ofta, men inte alltid, i att det förflutna i dessa settings samtidigt rymmer både storslagenhet och mystik. Och då menar jag inte fantasygenren i sig eller de pseudohistoriska föreställningar vi ofta tar med oss in dit utan det som finns inbakat i fantasivärldarnas interna historia.
Tolkiens Midgård är ett uppenbart exempel. Tredje åldern har uppenbarligen fantastiska inslag, men andra åldern toppar det, och första åldern ännu mera. I tidsåldrarna innan första åldern sprang gudarna ofta runt och äventyrade i egna höga personer - nu snackar vi maxat.
Det finns ett antal andra rollspelssettings som lägger forntiden på en högre nivå, tex gamla WFRP och Earthdawn. Säkert ett gäng D&D-världar också men jag orkar inte läsa på om deras historia.

Hursomhelst blir resultatet ofta att rollpersonerna ofta kan utforska coola ruiner och hitta artefakter från svunna tidsåldrar. Från en tid då allt var lite större, häftigare och bättre.
Detta är för övrigt en av flera saker som gör att Star Wars känns som fantasy i rymden. I Sci-fi brukar väl annars utvecklingen gå mer framåt än bakåt (bortsett från att det ofta finns lämningar efter den där obligatoriska "utdöda men teknologiskt avancerade civilisationen").



För övrigt: det där med att allt var bättre för påminner mig om någon...

Fantasy är på så sätt den amerikanska högerns våta dröm (snipp)
...ja, just det ja. Det finns folk i vår verkliga värld som envisas med att säga att allt, verkligen allt, var bättre förr. Men fördelen med fantasy är att vi vet att det är fantasier!
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
1,809
Location
Örebro
Jag måste säga att det finns en till sak jag älskar med fantasy och det är när fantasy blir en spegling av vår värld. En spegel som tydligt lyfter fram vår världs skavanker och brister, dess absurdism i sin fulla prakt. Sen ska ju sägas att jag är väldigt präglad av Pratchett i min syn på fantasy, mer än vad jag är präglad av klassisk fantasy sprungen ur Tolkien.
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
5,766
Fantasy är på så sätt den amerikanska högerns våta dröm; du kan göra vad du vill utan att någon egentligen kan säga "så får du inte göra" och de enda som bygger upp fungerande statsapparater är de genuint genomonda som bokstavligen förslavar invånarna och den enda användningen av statsapparaten är att förslava.
Fast de bryr sig väl inte så mycket om Fantasy, överlag? Amerikansk höger läser snarare dålig Mil-SF (inte för att det finns mycket bra där) och liknande, väl, när de alls är i fantastiken? Det var i stället hippies som gjorde Tolkien stor i USA.

Till skillnad från hur de italienska nyfascisterna gick all-in på Tolkien från sjuttiotalet och framåt på ett vis som består idag, och har gjort Tolkien allmänt tvivelaktig i Italien (vilket gör det ännu mer imponerande att den särklassigt främste Tolkien-spelskaparen är italienare).
 

Tarsus

Warrior
Joined
24 Jan 2022
Messages
241
Fast de bryr sig väl inte så mycket om Fantasy, överlag? Amerikansk höger läser snarare dålig Mil-SF (inte för att det finns mycket bra där) och liknande, väl, när de alls är i fantastiken? Det var i stället hippies som gjorde Tolkien stor i USA.
Det finns några i alla fall, som Muhammad Abd-al-Rahman Barker, som konverterade till islam och skrev nazistisk propaganda vid sidan om sin akademiska karriär och rollspelsvärlden Tékumel, och religiösa typer som Orson Scott Card. Det kanske har börjat dyka upp mer nu när vem som helst kan ge ut vad de vill på till exmpel Kindle, men jag har inte hört eller sett något som tyder på att MAGA har börjat publicera fantastik annat än de vanliga konspirationsteorierna på sociala medier.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
739
I all spekulativ fiktion — fantasy som sci-fi som science-fantasy — så söker jag en känsla som man kanske kan kalla för mysig förundran. Jag gillar när stora avstånd spänns upp, i rum och tid och magisk nivå, från en ombonad och ganska välbekant plats, till något som är nästan ofattbart. Jag tycker nog att det är då fantastiken kan motiveras. Hellre än en byråkratisk myndighet som hanterar tiotusen tidsresor per dag, och där tjänstemännen och agenterna gäspar åt farfarsparadoxer och omkastningar i historien, vill jag ha en berättelse om en enda person som är inlåst på rättspsyk och tror sig ha ett uppdrag från framtiden. Hellre än en värld varenda skatt innehåller magiska svärd och osynlighetshattar och pilbågar som skjuter blixtar, så ge mig en värld där en ond gud en gång för tiotusen år sedan smidde nio magiska ringar, och sedan en sista ring för att styra dem, och där hela universums öde handlar om vem som får fatt i den där ringen.

Överhuvudtaget tycker jag att LOTR sköter fantasy bra för att världen är just lagom fantastisk. Jag gillar när hoberna sitter och äter äppelpaj på värdshuset, och så rider det förbi en väsande, odöd skuggkonung där ute i regnet. Jag gillar när man går i en susande gammal lövskog, och stöter på en mossbelupen marmorbyst som föreställer en av den försvunna tidsålderns regenter, och den är så stor att man kan slå läger i dess ena ögonhåla eller näsborre, och sitta där och berätta historier kring brasan. Jag gillar när alverna är tjugotusen år gamla och man ser silverljuset från deras ansikten och hår skimra över tröskeln innan de kliver in genom en dörr.

Jag gillar på något sätt när allt som egentligen lika gärna kan vara som i den vanliga världen faktiskt är som i den vanliga världen — utbygdsjägare blir blöta i regnet och får skäggstubb, och tjuvar är fattiga och eländiga, och krigare blir cyniska och ärrade, och allt är vardagligt och grått och smått och tråkigt, liksom — men där det som inte är som i den vanliga världen får vara förtrollande och stort och vackert, eller så skräckinjagande att till och med en härdad krigares hjärta fryser till is bara av att titta på det.

Fast samtidigt kan jag tycka om gonzo-aktig fantasy, som Dying Earth eller Chronopia eller New Corbuzon. Men då ska himlen vara violett, och det ska finnas flera månar som är bebodda, och det ska vara sandstormar och man ska kunna hitta gamla fossiliserade rymdskepp i öknen, och det ska finnas oräkneliga främmande arter, som på Mos Eisley, och märkliga, magiska cyborgs.
 

Klingonsylt

Swordsman
Joined
28 Sep 2005
Messages
463
Location
Umeå
Fast de bryr sig väl inte så mycket om Fantasy, överlag? Amerikansk höger läser snarare dålig Mil-SF (inte för att det finns mycket bra där) och liknande, väl, när de alls är i fantastiken? Det var i stället hippies som gjorde Tolkien stor i USA.
Terry Goodkind var väl Randian?
 
Top