Vad gör en bra förlaga till ett licensrollspel?

Ymir said:
Världar blir mycket bättre rollspel om de -inte- micromanageats av sina skapare.
Click to expand...
Till stor del håller jag med, men det gäller ju oavsett om det är licens eller inte (jfr alla diskussioner om hur detaljerad värld ett rollspel ska ha). Med det sagt vill jag ändå mena att problemet uppstår när det leder till en besatthet vid utanpåverket, snarare än kärnan.

Till exempel: anledningen till att Jacksons Ringen-filmer funkar men hans Hobbit-filmer inte gör det har inte att göra med bristen på conlang, utan att de helt missar stämningsläget i förlagan. Och omvänt: om stämning och tematik är rätt kan allt annat vara fel, och det funkar ändå. Det är därför man kan tycka att en skådespelare som står på scen med en ful kavaj är en trovärdig Puck, men störa sig på ett perfekt datoranimerad skägg. På samma vis är Apocalypto en bättre Conan-film än nya Conan.

Men den missriktade besattheten ser jag som en brist i adaptionen, inte i förlagan (såvitt förlagan inte bara är utanpåverk).
 
krank said:
Vad gör att en förlaga passar bra för rollspelifiering?
Click to expand...

Att det finns tillräckligt med fans som vill köpa rollspelet, och att det därför är en förlaga som har tillräckligt mycket gemensamt med den nördkultur som oftast blir rollspel. That's it, skulle jag säga.

Allt annat handlar mer om vad rollspel "måste" vara, om det ofta tunga fokuset på att ha med detaljer, stats till alla Koola Karaktärer från förlagan, etc.

De rollspel jag kan tycka sticker ut lite är ju SWd6 i sin första utgåva utan sourcebook och typ Wujciks Turtles-rollspel, för att de mer går efter känsla och atmosfär och ger blanka fan i alla settingdetaljer. Likadant Victory Games version av James Bond 007, även om de publicerade äventyren där inspirerades rakt av från filmerna. Du skall få leka med din version av settingen eller berättelsetypen. Sånt som All Flesh Must Be Eaten, som istället lånar temat från sina många förlagor och skapar en verktygslåda av det, tycker jag är perfekt.

Det som jag kan tycka väldigt ofta händer är att det blir mer av en sourcebook med sida upp och sida ned med "såhär fort åker en X-Wing", och det har egentligen ingenting med rollspel att göra, för mig, utan handlar bara om att ge en subgrupp fans saker att plugga och säga "well, actually ..." om. Men jag känner nog egentligen att det är det allra vanligaste sättet att hantera det på.
 
Andra bra exempel, tycker jag:

- Good Society, som rollspel på Jane Austens böcker.
- Dallas: The Television Role-Playing Game, som dock lyckades pricka det kanske konstigaste varumärket att göra rollspel på. Men det gör det galet bra.
- The World of Tales From the Crypt, ett gammalt sånt MasterBook-spel. Fångar Tales From the Crypt på ett ballt sätt, men har ju såklart fördelen av att förlagan är en bunt knäppa isolerade historier som närmast redan är one-shots.
- Ghostbusters, det som WEG släppte som första spelet med d6-systemet. Quirky, knasigt, och funkar riktigt bra för "rätt" stämning.
- Tails of Equestria, är troget förlagan, men fokuserar helt på spelarnas variant av upplevelsen, inklusive fokuset på vänskap och samarbete. Extremt kompetent tolkning av varumärke.
 
entomophobiac said:
- Ghostbusters, det som WEG släppte som första spelet med d6-systemet. Quirky, knasigt, och funkar riktigt bra för "rätt" stämning.
Click to expand...

Även om man kan diskutera hur väl WEGs Ghostbusters fångar andan i filmerna - spelet är klart mer crazy-betonat än förlagan IMO - har det alltid slagit mig som just en klockren förlaga till ett licensrollspel. Det är liksom ett mer eller mindre självgenererande äventyrsupplägg och man kan slänga in lite allt möjligt.
 
Tolkiens Midgård är en utmärkt skådeplats för rollspelskampanjer, åtminstone för en så insnöad Tolkien-fan som jag. Men, som nämnts ovan, man måste välja en epok före Ringens krig, till exempel
  • Ättefejden under Tredje Ålderns 1400-tal, vilket är tio år av inbördeskrig i Gondor -- Big Bad är usurpatorn Castamir som tillfälligt tar makten i riket.
  • Gondors långa kamp mot Umbars sjörövare under 1500- och 1600-talen -- Big Bad är Castamirs ättlingar, piratfurstar som styr Umbar till cirka år 1810 och som hävdar att de är Gondors rättmätaiga kungar.
  • Gondors konfrontationer med Vagnsryttarnas vildmarksrike i Rhovanion på 1800-talet -- Big Bad är vagnsryttarnas furste, en österländsk barbarledare.
  • "Vilda västern/Korpen flyger"-kampanjer i Rohan på 2500-talet när riket är nytt med massor av konflikter mellan dunlänningar och rohirrim -- här finns nog inga utpräglade Big Bad-figurer.
Notera att Sauron ligger väldigt lågt i de ovanstående miljöerna medan alla visa personer hos de Fria Folken tror att han gick under vid Andra Ålderns slut. Alverna håller sig nog utanför samtliga konflikter.
 
Last edited:
Att den identifierar den centrala temat i förlagan och skapa ett spel där denna aspekt är central. Ex. Burning Wheel Jihad, finns ingen bättre take på Dune och kommer antagligen inte finnas heller.
 
Last edited:
Mekanurg said:
Men, som nämnts ovan, man måste välja en epok före Ringens krig
Click to expand...

Bara om kanon har betydelse. Varför måste det ens ha varit ett ringkrig i vår version av Midgård egentligen? Finns gott om andra saker att kriga om. Inklusive såna som vi kom på när vi startade (den hypotetiska) kampanjen.

Personligen upplever jag strävan efter att vara kanon som antitesen till att göra bra rollspel av licenser. Star Wars d6 blir stadigt sämre ju fler splatbooks som släpps, till den grad att det i sin sista version handlar mer om att lista rätt stats för en X-Wing snarare än att försöka skapa någon matinékänsla.

Jag tror det här är en sån sak där nörden* och rollspelaren står i kollision mot varandra. Den som är insnöad på en värld och kan allt om den vs den som vill uppleva något som känns som det kunde utspela sig i den världen men knappt kan separera Boba Fett från Jabba the Hutt.

Många gånger kan jag uppleva att rollspel som tolkar licenser skrivs specifikt för nörden. :)

*=som i någon som är "nörd" inom det specifika området; inte något nedlåtande.
 
Mekanurg said:
Tolkiens Midgård är en utmärkt skådeplats för rollspelskampanjer, åtminstone för en så insnöad Tolkien-fan som jag. Men, som nämnts ovan, man måste välja en epok före Ringens krig, till exempel
  • Ättefejden under Tredje Ålderns 1400-tal, vilket är tio år av inbördeskrig i Gondor -- Big Bad är usurpatorn Castamir som tillfälligt tar makten i riket.
  • Gondors långa kamp mot Umbars sjörövare under 1500- och 1600-talen -- Big Bad är Castamirs ättlingar, piratfurstar som styr Umbar till cirka år 1810 och som hävdar att de är Gondors rättmätaiga kungar.
  • Gondors konfrontationer med Vagnsryttarnas vildmarksrike i Rhovanion på 1800-talet -- Big Bad är vagnsryttarnas furste, en österländsk barbarledare.
  • "Vilda västern/Korpen flyger"-kampanjer i Rohan på 2500-talet när riket är nytt med massor av konflikter mellan dunlänningar och rohirrim -- här finns nog inga utpräglade Big Bad-figurer.
Notera att Sauron ligger väldigt lågt i de ovanstående miljöerna medan alla visa personer hos de Fria Folken tror att han gick under vid Andra Ålderns slut. Alverna håller sig nog utanför samtliga konflikter.
Click to expand...

Man måste inte undvika Ringens krig för att spela i Tolkiens Midgård, även om det är ett populärt alternativ.

Man kan även göra som i datorspelet Lord of the Rings Online, och låta rollpersonerna ta hand om en massa äventyr och problem som händer i de delar av världen som vi inte ser så mycket av i böckerna, och låta dem korsa vägar med Ringens Brödraskap bara då och då, vid lämpliga tider och platser.
 
Haft en idé att köra antingen SRR eller Burning Wheel i Midgård och inleda med att sällskapet hittar fyra döda hober, en med en ring i sin ägo...

Hade varit intressant för det dels signalerar "our middle-earth will differ" men också för det är en rätt intressant fråga, vad gör en med ett sådant föremål?
 
erikt said:
Man måste inte undvika Ringens krig för att spela i Tolkiens Midgård, även om det är ett populärt alternativ.

Man kan även göra som i datorspelet Lord of the Rings Online, och låta rollpersonerna ta hand om en massa äventyr och problem som händer i de delar av världen som vi inte ser så mycket av i böckerna, och låta dem korsa vägar med Ringens Brödraskap bara då och då, vid lämpliga tider och platser.
Click to expand...

Jepp, jag skrev för några år sedan ned några idéer kring hur man kan köra en kampanj kring Saurons belägring av dvärgriket Erebor, vilken inträffade parallellt med striderna i Gondor senvintern/förvåren 3019.
 

Attachments

Last edited:
Vad gör man? Den frågan behöver besvaras på ett tillfredsställande sätt i alla rollspel. Licensrollspel är inget undantag. Dock behöver ”det man gör” passa ihop med settingen på ett sätt som känns trovärdigt. De som köper spelet ska känna igen sig. Förmodligen behöver det behöver det också finnas någon typ av övergripande konflikt, som går att variera på olika sätt. Jag tänker exempelvis på rebellerna mot Imperiet i Star Wars. Det är en både mycket tydlig och potentiellt komplex konflikt där det framgår ”vad man gör”. Konflikten går dessutom att definiera i form av två gruppkoncept: rebeller och stormtrupper. Vill man utveckla spelvärlden bör det finnas fler sådana grupper som känns självklara. I Star Wars är det ganska enkelt: prisjägare, Jedis, gangsters etc.

En aspekt som jag inte tror har nämnts tidigare i tråden är platser. De behöver vara lätta att föreställa sig och göra kartor över. Det är inte en slump att städer är så vanliga i rollspel (kanske för vanliga egentligen). Utan tydliga platser blir det svårt att föreställa sig hur världen ser ut. Helst ska det finnas olika sorters platser, som innebär olika typer av utmaningar. Det bör också gå att hitta på nya platser utan att det känns som ett märkligt ingrepp i settingen. Även där är Star Wars ett bra exempel.

Vad brukar hända? Svaret på den här frågan sätter fingret på genrens konventioner, alltså vad som förväntas hända. I de flesta settingar bör det gå att bryta mot konventionerna, men då förhåller man sig ändå till dem. Jag vill att spelkonstruktören visar hur hon eller han tänker sig att ett typiskt scenario eller kampanj ser ut i den här världen. Alltså inte bara ”vad man gör” och på vilka platser, utan också hur det kan tänkas gå. Illustrativa exempel, helst flera stycken, behövs. Exemplen bör vara olika varandra och innehålla både väntade och oväntade delar. Om det är en konvention att hjälten rider mot solnedgången i slutet så vill jag veta det och få förslag på hur vägen dit kan se ut. Samt även hur det kan tänkas sluta på andra vis.

Ett riktigt lyckat licensrollspel bör kanske utöver ovanstående ha någon sorts USP, något som är typiskt för just det här spelet och dessutom gör det spelbart på ett särskilt sätt. Det kan vara något ganska enkelt som en stor karta eller en särskild kortlek, men hellre en smart mekanik som speglar ett särskilt tema eller en särskild situation i världen. Passen i Troubleshooters är ett sådant exempel, även om det nu inte är ett licensrollspel. Kanske kan man tänka sig någon typ av minispel i spel, typ fyndplanen i den första Mutant-lådan.

En sista grej, som kan vara kul men lite knepig att få till bra är cameoroller (Cameo appearances). Spelar jag Star Wars hade det varit coolt om RP kan träffa Han, Luke, Leia eller Jabba på ett sätt som känns trovärdigt och betyder något i spel. Man skulle också kunna tänka sig att RP har någon typ av band till dem - kanske släktband, en skuld att kräva in eller bara ett de har gemensamma bekanta. Det hade exempelvis varit coolt med en grupp prisjägare som jagar en gangster med koppling till Jabba.

Ungefär så. Det skiljer sig kanske inte så mycket från annan speldesign, mer än att man behöver lyfta ut igenkännbara element och göra något av dem. Lätt att säga men svårt att göra bra.
 
Last edited:
Jag tycker det finns hur mycket utrymme som helst att spela feta kampanjer och äventyr i Midgård.
"Problemet", om man nu ser ett sådant, är enligt mig exakt detsamma som i Star Wars. Man måste inte besegra Kejsaren eller Darth Vader, utan det kryllar av andra bad guys som hjältarna kan besegra, men de kommer såklart aldrig att rädda världen, men frågan är om man måste göra det i varenda förbannade kampanj man spelar?
Kan man inte njuta av att känna av stämningen i en värld, utan att vara dess allra främsta hjältar? Det går oavsett inte i varken Star Wars eller Sagan om Ringen. Men man kan vara de stora hjältarna i den historia som DU berättar med DINA vänner. De behöver inte påverka utfallet av Ringens Krig eller valfri episk händelse från Silmarillion. Det kan bli fett ändå! Jag tycker att allt faktiskt, i grund on botten, handlar om allas inställningen till spelvärlden och den historia som man bestämt att man ska spela tillsammans.
Har man inställningen att man INTE kan spela Sagan om Ringen för att man inte är de som droppar ringen i Domedagsberget, ja då är det lite kört. Kan man å andra sidan spela för att det finns så många andra fantastiska berättelser att berätta i den världen, ja, då har man rätt mycket fläskigt att götta ner sig i, och jag tycker detta är applicerbart på alla rollspel.
 
Last edited:
Beastslayer said:
Jag tycker det finns hur mycket utrymme som helst att spela feta kampanjer och äventyr i Midgård.
"Problemet", om man nu ser ett sådant, är enligt mig exakt detsamma som i Star Wars. Man måste inte besegre Kejsaren eller Darth Vader, utan det kryllar av andra bad guys som hjältarna kan besegra, men de kommer såklart aldrig att rädda världen, men frågan är om man måste göra det i varenda förbannade kampanj man spelar?
Kan man inte njuta av att känna av stämningen i en värld, utan att vara dess allra främsta hjältar? Det går oavsett inte i varken Star Wars eller Sagan om Ringen. Men man kan vara de stora hjältarna i den historia som DU berättar med DINA vänner. De behöver inte påverka utfallet av Ringens Krig eller valfri episk händelse från Silmarillion. Det kan bli fett ändå! Jag tycker att allt faktiskt, i grund on botten, handlar om alla inställningen till spelvärlden och den historia som man bestämt att man ska spela tillsammans.
Har man inställningen att man INTE kan spela Sagan om Ringen för att man inte är de som droppar ringen i Domedagsberget, ja då är det lite kört. Kan man å andra sidan spela för att det finns så många andra fantastiska berättelser att berätta i den världen, ja, då har man rätt mycket fläskigt att götta ner sig i, och jag tycker detta är applicerbart på alla rollspel.
Click to expand...

Problemet med Star Wars är att det inte finns något sätt att få det att kännas som Star Wars utan att förhålla sig till the hero's journey vilket är lite svårt (men inte omöjligt) att göra om en karaktär inte är den stora hjälten. Man kan alltid gå KOTOR 2 eller Mandalorian på det men någonstans är det svårt att göra som en gruppaktivitet utan att få problem med Luke. Vilket är varför uppföljare trilogin känns så weird.
 
God45 said:
Problemet med Star Wars är att det inte finns något sätt att få det att kännas som Star Wars utan att förhålla sig till the hero's journey vilket är lite svårt (men inte omöjligt) att göra om en karaktär inte är den stora hjälten. Man kan alltid gå KOTOR 2 eller Mandalorian på det men någonstans är det svårt att göra som en gruppaktivitet utan att få problem med Luke. Vilket är varför uppföljare trilogin känns så weird.
Click to expand...

Tycker du inte att det känns som Star Wars om man ”bara” spelar en grupp rebeller eller stormtroopers? Det tycker jag går alldeles utmärkt. Poängen för mig är att spela i samma värld, inte att jag är Luke eller hans okände kusin Åke Skywalker. Dessutom är film och rollspel två helt olika medier med olika premisser.

Att sequel-trilogin inte blev så lyckad tror jag mest har att göra med att skaparna var för rädda för att berätta något nytt. Och antagligen också för att de bråkade bakom kulisserna. Därför blev filmerna osammanhängande.
 
Oscar Silferstjerna said:
Tycker du inte att det känns som Star Wars om man ”bara” spelar en grupp rebeller eller stormtroopers? Det tycker jag går alldeles utmärkt. Poängen för mig är att spela i samma värld, inte att jag är Luke eller hans okände kusin Åke Skywalker. Dessutom är film och rollspel två helt olika medier med olika premisser.
Click to expand...

Alltså, Star Wars världen i sig är värdelös utan kopplingen till hjälten med tusen ansikten. Så man kan spela Rebeller eller Storm Troopers men om det inte är en kommentar på, subversion av, rakt av eller på något sätt kopplat till den grundläggande andan så är det inte Star Wars.

Exempel! Visions: The Duel känns helt rätt i Star Wars och det gör Rebuplic commando också fastän vi i ett exempel gjort en helt stilistisk omtolkning och i det andra spelar spirituellt döda elit soldater. För båda kommenterar på hjältens resa.
 
Jag kan hålla med om att Star Wars nog bör handla om någon form av hjältemod. Alltså att karaktärerna riskerar livet för något större - antagligen för kampen mot en osympatisk fiende. Hur mycket gråskala det finns är en fråga om tolkning. Men någon direkt koppling till Luke tycker jag inte behöver finnas. Vill jag ha hans historia igen, så kan jag se om filmerna.
 
Oscar Silferstjerna said:
Jag kan hålla med om att Star Wars nog bör handla om någon form av hjältemod. Alltså att karaktärerna riskerar livet för något större - antagligen för kampen mot en osympatisk fiende. Hur mycket gråskala det finns är en fråga om tolkning. Men någon direkt koppling till Luke tycker jag inte behöver finnas. Vill jag ha hans historia igen, så kan jag se om filmerna.
Click to expand...

Alltså, jag menar varken hjältemod eller Luke. Jag menar den här grejen:https://en.m.wikipedia.org/wiki/Hero's_journey
 
God45 said:
Alltså, Star Wars världen i sig är värdelös utan kopplingen till hjälten med tusen ansikten.
Click to expand...

Knappast. Det är en estetiskt tilltalande och charmig värld i sig, och den innehåller gott om konflikter och potentiella komplexiteter som kan vara nog så intressanta att utforska helt utan hjältens resa.

Sedan kan du ju såklart tycka att det "inte blir Star Wars", men det är ju i så fall en helt annan sak än att världen är "värdelös".
 
krank said:
Men jag tänkte försöka vara lite positiv. Så: Vad gör att en förlaga passar bra för rollspelifiering? Och vilka positiva exempel finns (och vad gör de som är så bra? Varför är de goda exempel på rollspelifiering?)
Click to expand...

Jag tycker väl att det är en rätt enkel fråga att besvara.
Om det är en värld folk finner tilltalande att rollspela i, ja då är det en värld som är ett gott exempel på rollspelifiering.
Sedan förstår jag att du är ute efter något djupare än så.

Håller inte med om att det måste saknas en Big Bad One som inte besegrats.
Man har väl ett par val om så är fallet.

-Ignorera att skurken besegrats och kör en alternativ tidlinje där RPna besegrar Big Bad. Detta tycker jag mig inte se vara en så populär lösning, även om jag hört och sett exempel på detta.
-Fokusera på en kumpan till skurken som du skapat själv, eller som filmen, tvserien eller whatnot inte går in på i detalj vad det händer med och låt spelarna besegra denne.

Finns fler alternativ? Möjligtvis, men det känns som att man nog kommer att kunna placera in dem under något av ovanstående exempel.
Min poäng är att det är en fråga om smak, och mer problem än så tycker jag mig inte se.
 
God45 said:
Alltså, Star Wars världen i sig är värdelös utan kopplingen till hjälten med tusen ansikten.
Click to expand...

Fel, fel, fel. Star Wars världen går alldeles utmärkt att använda utan att blanda in just den varianten av hjälteresa. Ursprungliga Star Wars trilogin var centrerad på Lukes utveckling, men världen som sådan står bra på egna ben även utan att blanda in Luke eller hans resa - eller något liknande.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top