Vad för rollspelsgrej har du bytt åsikt om?

krank said:
EDIT: Jag vet inte riktigt vad jag håller på och byter åsikt om. Kanske mjuknar jag inför dungeoncrawling överlag? Men det är ju i så fall ett mjuknande som pågått i snart 20 år. Jag får fundera lite.
Click to expand...

En förändring jag kämpar emot är en där jag slutligen helt ger upp tanken på att vara rollspelare (ref den här tråden). Rollspel har ju varit en del av min identitet sedan 1998 eller så, jag har skrivit en jäkla massa rollspelsböcker, åkt till Japan, skriver Mutant Chronicles, WRNU och vrållådan är ställena jag är som mest social… Men spelar jag så jävla mycket rollspel egentligen? 1-3 gånger om året typ. Tycker jag ens det är kul längre? När jag pratar om "hur jag vill spela" här, vill jag ens spela så? Vill jag ens spela? Visst kan det vara lite kul, men är det värt besväret att styra upp, att åka iväg? Att vika typ en hel dag åt åkande och spelande och ätande och mer åkande? Jag är ju rätt socialt slutkörd efter jobbet, så min energi är inte på topp.

Några gånger har jag "lite på skämt" sagt att jag inte är rollspelare längre, utan bara rollspelsförfattare. Det känns som att det är mindre på skämt för varje år som går. Och om jag inte spelar, borde jag ens skriva rollspel? Vill jag egentligen ens skriva rollspel, eller ät det något jag bara gör för att jag inte kan låta bli, och inte kan tänka mig livet utan rollspelsförfattandet i bakgrunden? Framför allt just nu känns ju det författandet vissa dagar mer jobbigt än kul, helt klart. Krav och förväntningar. Det var enklare när inte en käft brydde sig.

Men vem skulle jag ens vara om jag inte hade rollspelen i mitt liv? Jag skulle såklart få loss en massa tid och en massa pengar. Men vad skulle jag göra med dem?

Så jag kämpar emot. Jag är inte redo att släppa rollspelen. Och jag har fortfarande perioder där jag tycker det är kul. När det blir av är det fortfarande kul. När jag sitter där, liksom. Även om det väl ofta egentligen nästan mer är umgänget än aktiviteten som drar numera. Men jo, det är kul.
 
krank said:
En förändring jag kämpar emot är en där jag slutligen helt ger upp tanken på att vara rollspelare (ref den här tråden). Rollspel har ju varit en del av min identitet sedan 1998 eller så, jag har skrivit en jäkla massa rollspelsböcker, åkt till Japan, skriver Mutant Chronicles, WRNU och vrållådan är ställena jag är som mest social… Men spelar jag så jävla mycket rollspel egentligen? 1-3 gånger om året typ. Tycker jag ens det är kul längre? När jag pratar om "hur jag vill spela" här, vill jag ens spela så? Vill jag ens spela? Visst kan det vara lite kul, men är det värt besväret att styra upp, att åka iväg? Att vika typ en hel dag åt åkande och spelande och ätande och mer åkande? Jag är ju rätt socialt slutkörd efter jobbet, så min energi är inte på topp.

Några gånger har jag "lite på skämt" sagt att jag inte är rollspelare längre, utan bara rollspelsförfattare. Det känns som att det är mindre på skämt för varje år som går. Och om jag inte spelar, borde jag ens skriva rollspel? Vill jag egentligen ens skriva rollspel, eller ät det något jag bara gör för att jag inte kan låta bli, och inte kan tänka mig livet utan rollspelsförfattandet i bakgrunden? Framför allt just nu känns ju det författandet vissa dagar mer jobbigt än kul, helt klart. Krav och förväntningar. Det var enklare när inte en käft brydde sig.

Men vem skulle jag ens vara om jag inte hade rollspelen i mitt liv? Jag skulle såklart få loss en massa tid och en massa pengar. Men vad skulle jag göra med dem?

Så jag kämpar emot. Jag är inte redo att släppa rollspelen. Och jag har fortfarande perioder där jag tycker det är kul. När det blir av är det fortfarande kul. När jag sitter där, liksom. Även om det väl ofta egentligen nästan mer är umgänget än aktiviteten som drar numera. Men jo, det är kul.
Click to expand...
Jag spelar nästan aldrig, men ser mig 100% som rollspelare. En av de fina sakerna med hobbyn är att det bara är 10% av den som utspelar sig vid spelbordet. Jag tycker alla runtomkringgrejorna (läsa, skriva, rita, diskutera, måla figurer, etc) är lika mycket del av hobbyn som det faktiska spelandet.

Jag hade också lite dåligt samvete över att jag spelar så sällan, men det har jag helt skakat av mig.

På samma sätt som jag känner mig 100% en del av warhammerhobbyn utan att jag någonsin spelar figurspelen. Jag tycker inte ens de är så roliga 🙃
 
Spela online. Från att ha ogillat det under pandemin har jag sett många fördelar. Slipper resande, program kan ta hand mycket av mekaniken. Det lämpar sig egentligen dåligt för det sociala men med spel som har initiativsystem för att prata är online-spelande guld. Det går också att chatta medan folk spelar, så att man inte är "i vägen" eller om man vill viska något till någon annan. Just nu sitter och dessutom och kör duo-spel med en amerikan och det är så himla gött att kunna logga in, se något som är skrivet och spinna vidare på det.

Spelledare. Det är ett bihang. Har format rollspel på ett onödigt sätt i alla år som rollspel funnits. Tror vi hade sett helt andra tagningar på rollspel om spelledaren inte funnits som person. Det kommer alltid finnas personen som kan reglerna och håller så att strukturen efterföljs men just spelledarrollen har skapat ett lås kring vad rollspel skulle kunna vara. En sådan där sak som aldrig ifrågasätts utan alltid hängt med.

Culture gaming. Jag trodde att det var något man var tvungen att plugga för att tycka om men mitt Hypertellurias-spel där spelarna både hittade på och utforskade världen öppnade en helt ny dörr av spelande för mig. Jag har inte kört culture gaming på 20 år men då hade jag inte heller den erfarenhet av samberättande som jag har idag. Jag trodde att man var tvungen att dra sig igenom 300 sidor bakgrundsmaterial. Så är ej fallet.
 
Jag tror jag håller på att ändra inställning till Playbooks. Jag har tyckt att de varit tråkiga och det sämsta alternativet till "det vanliga sättet att skapa karaktär på" och färdiga rollpersoner. Jag tror jag håller på att svänga lite och börjar se poängen med dem i att det blir mycket lättare att få asymmetriska rollpersoner (både mot spelet och andra karaktärer) än genom vanligt skapande. Man behöver inte ha en himla massa regler och försöka få ihop allt till någon balans utan bara säga att denna playbooken är så. punkt.
Det är nästan så att de borde brytas ut från PBtA och användas till annat också (vilket säkert redan skett i en massa spel jag inte läst).
 
Äventyrsfrön.
Brukade tycka att de var provocerande oanvändbara och tänkte att de var skrivna av slappa personer som inte orkade skriva "riktiga" äventyr. Nu tycker jag att de fyller en fantastisk funktion, som ger mig som SL frihet att forma ett äventyret själv. Jag föredrar dem framför massor av text och rumsbeskrivningar.
 
Oj, det finns massor med grejer som jag ändrat åsikt om.

När jag var yngre tyckte jag att ju mer avancerat system desto mer realistiskt och därmed bättre är systemet. Så tänker jag inte längre.

Jag var väldigt dikotomisk gällande humor i spel. Tyckte att om humor förekom var det lättsamt och oseriöst, men skippade man humor kunde man få fram en seriös handling med tung tematik och då blev det bättre. Nu tycker jag att humor absolut kan blandas med allvar och tung tematik.

Det var en annan användare, kommer inte ihåg vem, som sade att hen inte nådde samma emotionella höjder med rollspel som med andra medier. Jag håller med om detta, och förr såg jag det som en brist. Nu tycker jag att det absolut primära med rollspel är samskapandet. Att man är några som tillsammans skapar en berättelse väger tyngre än att det inte blir lika emotionellt.

Förr tyckte jag att rälsning var ett bevis för att äventyret är dåligt. Nu tycker jag att rälsade äventyr kan bli väldigt bra, men att de är svårare att få bra än äventyr med ett mer fritt upplägg.
 
"Nya" DoD ... fria ligans version.
När jag läste reglerna, så snurrade tankarna redan på hur mycket saker jag kände att jag behövde husregla för att det skulle fungera vettigt och flyta...eller bara saker jag instinktivt ogillade.
Sen när jag testade att spela med reglerna som de var (måste ju testa innan, så man har på fötterna att det suger och behöver moddas ;)), så bara funkade det skitbra. Jag har inte kännt att jag behövt husregla alls (jag har kanske inte med allt optional, men det är en annan sak).
Det jag trodde skulle funka dåligt vid läsning, fungerade jättebra vid spelbordet.
 
StradhLestat said:
"Nya" DoD ... fria ligans version.
När jag läste reglerna, så snurrade tankarna redan på hur mycket saker jag kände att jag behövde husregla för att det skulle fungera vettigt och flyta...eller bara saker jag instinktivt ogillade.
Sen när jag testade att spela med reglerna som de var (måste ju testa innan, så man har på fötterna att det suger och behöver moddas ;)), så bara funkade det skitbra. Jag har inte kännt att jag behövt husregla alls (jag har kanske inte med allt optional, men det är en annan sak).
Det jag trodde skulle funka dåligt vid läsning, fungerade jättebra vid spelbordet.
Click to expand...
+1
 
Jag har bytt åsikt om Dungeons & Dragons. Och inte bara en utan flera gånger till och med.

Jag började spela rollspel 1982. Drakar och Demoner var purfärskt och det blev ingången till det hela. Under de tidiga åren blev det överlag mycket BRP, som till exempel, förutom DoD, Call of Chtulhu, Stormbringer och Runequest. Noterbart nog inget Dungeons & Dragons. Det var dock inget val. Det handlade helt om slump. Jag var naturligtvis från dag ett medveten om att D&D fanns. Jag visste att det var det största, första och mest populära spelet. Det blev bara aldrig av att det hamnade på spelbordet.

Fram till sommaren 1985. Då fick vi en ny spelare i gruppen. Han var djupt inkörd på D&D. AD&D för att vara mer exakt. Så i ett halvår spelades det AD&D. Intensivt. Och även om vi hade jättekul under den perioden så blev reglerna ingen hit. Det innehöll en mängd, som vi uppfattade det, konstigheter. Rollpersoner som tålde mer stryk än sina egna ridjur och i vissa fall även mer än de monster i form av troll och jättar de mötte och grupper av rollpersoner som tillsammans tålde mer stryk än mindre Europeiska länder, ett klumpigt och ointuitivt system för hanterande av magi, levlande och att man när man blev bättre så blev man bättre på det man redan kunde snarare än det man gjorde för att tjäna in den erfarenheten. Såhär i backspegeln berodde det delvis på att så mycket i D&Ds hela tänk gick precis tvärtemot allt vi hade fått till oss via BRP. Kanske lite orättvist. Oavsett så övergavs D&D ganska omgående för annat.

Så förblev det fram till 2000 ungefär. Mycket vatten hade runnit under broarna och ännu fler tärningar hade rullats på diverse spelbord. Då hade D&D som bekant köpts upp av ett litet uppstickarföretag som hette WotC och man gav ut en nyutgåva (v3). Lite nyfiket men även lite skeptiskt testade jag det. Jag vet inte om det bara berodde på reglerna eller om även jag hade genomgått någon slags förändring. Men D&D3 fullkomligt golvade mig! Man hade slängt ut det mesta av det jag en gång ogillat med AD&D och skrivit om det som var kvar så att det bättre passade min smak. Jag blev en fanboy! Det var till och med så att den som frågat mig om vilket som var mitt favoritspel så hade jag nämnt D&D som en av de titlar som armbågades om topplatserna.

Så har det varit fram till relativt nyligen. Fyran kom. Femman kom. D&D var fortfarande ett av mina favoritspel. Men det hade numera fått större konkurrens. Där det tidigare hade en självskriven plats på topp tre så har det numera en plats på topp tio men inte bättre. Och det för att det under de senaste tio åren har släppts en så oerhörd mängd spel jag gillar bättre.

Det är dock bara halva sanningen. Jag har de senaste tio-tjugo åren spelat en oerhörd massa D&D. Och jag har helt enkelt tröttnat. Den speciella over the top-fantasy-subgenre som D&D tillhör lockar inte på samma sätt längre. Jag är oerhört mätt på D&D. Och det gäller även relaterade spel, även de OSR-spel som försöker ta tillbaka det de menar har gått förlorat i D&Ds senaste utgåvor. Det är nästan så att jag numera ryser av att bara höra någon säga Armor Class, Spell Level eller Hit Points eller bara tanken på att slå en tjugosidig tärning med önskan om ett högt resultat.

Kanske kommer jag att ändra mig i framtiden. Men det får tiden utvisa. Jag har gått från ganska extrema pendelutslag och har, för tillfället, landat någonstans i mitten av dessa.
 
w176 said:
Vad för rollspelsgrej har du bytt åsikt om?

Vad tror du att du håller på att byta åsikt om?

Och varför?
Click to expand...

Jag var mycket mer inne på detaljerade och komplexa spelsystem och långa kampanjer förr. Önskan om att spela lite längre och gå lite djupare har väl inte helt försvunnit än, men de rollspel jag en gång spelade mest av har jag inte rört på många år.

Jag tror att jag är på väg att bli lite mer negativ till väldigt avskalade spel eftersom jag har svårt att riktigt veta vad min rollperson kan och inte kan göra och hur jag ska spela den om jag har för lite information i form av regler att förhålla mig till.
 
walium said:
Jag tror att jag är på väg att bli lite mer negativ till väldigt avskalade spel eftersom jag har svårt att riktigt veta vad min rollperson kan och inte kan göra och hur jag ska spela den om jag har för lite information i form av regler att förhålla mig till.
Click to expand...
Problemet med dom är att dom blir vad spelgruppen gör dom till. Så om dom är vana att tillföra mycket till sessionen utan att använda regelsystemet så är det bra, men då spelar inga avskalade system roll alls egentligen. System doesn't matter i dessa fall. Precis som setting doesn't matter i mina fall.
 
Rickard said:
Problemet med dom är att dom blir vad spelgruppen gör dom till. Så om dom är vana att tillföra mycket till sessionen utan att använda regelsystemet så är det bra, men då spelar inga avskalade system roll alls egentligen. System doesn't matter i dessa fall. Precis som setting doesn't matter i mina fall.
Click to expand...

En hel del rollspel och rollspelskampanjer som jag spelar idag är avskalade på alla sätt: reglerna är kortfattade, världen beskrivs ganska ytligt, rollpersonerna slumpas fram utan att det finns jättemycket att hänga upp dem på och så vidare. Lägg sedan till att jag (eller övriga spelare) sällan förbereder en djupare egen bakgrundshistoria för rollpersonen utan ofta kastas ut i spel med en gång. Det funkar ändå, för att vi alla är erfarna och kreativa, men jag föredrar att det finns lite mer att gå på och det behöver inte nödvändigtvis vara särskilt mycket.
 
Att jag först gick från anti tech, pdf, datorer eller iPad vid spelbordet till att nu gå all in, iPads, AI. Allt så länge alla fokuserar på kampanjen och inte sitter och letar recept till bisonburgare så är jag ok.

Att jag först gillade bara rollspel där alla var hjältar, sen började jag gilla ultra dödlig grisodling där skit i ett sår eller dåligt vatten kan innebära döden rill att nu landa någonstans i mitten. Nu älskar jag både hjälte karaktärerna som nästan aldrig misslyckas samt grisodling där allt kan döda din rollperson.

En sak till, i början var reglerna heliga, stod det x i boken så gällde det oavsett hur ologiskt det än må ha varit. Men det var nog mer en naiv ungdomssynd. Nu skiter jag i vad reglerna säger och kör alltid mitt eget race som SL med mina egna regler.

Jag har säkert ändrat mig gällande tusen andra saker men det är de jag främst kommer att tänka på just nu.
 
Angående regellätta system så är min upplevelse att det är bäst att börja med mer crunchiga system och bli bekväm med att hantera regler, så att man sen vet hur man kan ignorera dem och varför.

Såg någon som rekommenderade Into the Odd till en total nybörjare, just för att det har så få regler, och jag undrar om det verkligen är rätt väg att gå. Regellätta spel kräver ofta ett slags förförståelse, som jag tror man bäst får genom att spela regeltyngre spel.

edit: eller för att uttrycka det annorlunda - jag tror jag hade varit en sämre Kutulu-spelledare om jag inte redan hade flera år som Call of Cthulhu-väktare i ryggen.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top