Vad driver dig till att spelleda?

[Lanina]

Man kan tycka olika saker är kul med rollspel. Men ofta i allmän diskussion fokuseras det på sånt som spelare tycker är kul. T ex att skapa sin rollperson, samarbeta för att lösa problem, strategiska strider, leva sig in i sin rollperson, osv.

Nu utgår jag från rollspel med hyfsat traditionell struktur, dvs: en spelledare och flera spelare och en handling som inte är totalt improviserad (det kanske finns en karta eller äventyrspitch eller dylikt iaf). I en sådan struktur brukar spelledande innebära större ansträngning jämfört med att "bara" vara spelare. SL är den som oftast måste sätta sig in i reglerna, förbereda det som behöver förberedas och dessutom ta hänsyn till spelarnas önskemål.


Så nu är min fråga till alla spelledare: vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

T ex, för min del är det för att jag brukar få en idé till ett äventyr och vill verkligen se det spelas. Eftersom det är min egna story som är min största motivation så använder jag färdiga äventyr extremt sällan. Jag vet att det finns spelledare som använder mest färdigskrivna äventyr/moduler, och jag vill gärna höra från er: vad är er motivation till att vara SL om inte för att tvinga på er egna berättelse på era polare?

I andra hand spelleder jag för att är det för att det är det lättaste sättet att introducera nya vänner till rollspel. "Ja, men det är lätt och kul att spela rollspel! Jag spelleder något kort äventyr för er, så får ni testa." När de väl fått blodad tand är det lättare att få med dem som medspelare i en kampanj som spelleds av någon annan.

 

[Man Mountainman]

En osmickrande anledning är helt enkelt att jag vill stå i centrum. Som spelare måste jag dela på tiden med alla andra, och jag blir lätt rastlös när fokus flyttas från mig. Som spelledare är scenen alltid min.

En viss grad av kontrollbehov är väl också en del av det.

Annars handlar det väl om att jag har en massa idéer, inte nödvändigtvis på berättelser men på scenarion, regler, sätt att spela, osv, och jag vill testa dem, och som SL har man större utrymme att göra det.

 

[Christoffer]

Jag gillar asymmetrin spelledare som roll för in i det gemensamma skapandet, jag upplever nog aldrig att man skapar mer eller har mer kontroll utan snarare att det blir en viss form av att kanske spänna upp en duk på en ram och grundmåla den i vissa toner som vi sen klottrar på gemensamt. Och oftast handlar nog viljan att spelleda om att se vad som kommer ut ur just det gemensamma, något om hur just vi som spelar närmar oss situationen. Ingen vilja att presentera något eget mer än den där kreativa gnistan för något upplägg eller situation och sen se vart allt bär av.

 

[EvilSpook]

Så nu är min fråga till alla spelledare: vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

Jag gillar den kreativa utmaningen i att bygga en "sandlåda" som mina vänner kan ha kul i helt enkelt.
Jag tror att jag har ganska lätt att få fram personer, situationer och händelser som de tycker är spännande och roliga att utforska.
Det blir både egna skapelser och köpta, och jag gillar att mixa ihop från olika håll, anpassa och få dem att flyta in i varandra.

Det finns en gnutta av prestige i det också. Jag vill gärna briljera lite med mina äventyr.
Att de har intressanta vändningar ingen tänkt på, att det finns något under den synliga ytan, att det finns planteringar som senare får konsekvenser, och trådar eller teman som återkommer. Jag vill gärna att spelarna ska uppleva mina äventyr som lite extra coola och genomtänkta.

Sen är det ju tjänster och gentjänster. Ibland spelleder jag och ibland nån annan. Det blir bäst med omväxling.
Man lär sig och inspireras av varandra. De bra äventyren man spelar lägger ribban för nästa spelledare. Man kommer hela tiden på saker man vill testa.
Det finns alltid olika tekniker, teman, spelformer och färdigheter man kan lära sig, utforska och förfina.
Det är en utmaning att få till det riktigt bra, men det är å andra sidan väldigt tillfredställande att se hur de spelas ut.


//EvilSpook

 

[Faehrengaust]

Bra fråga.

Delvis är det för att jag har en massa kreativitet som jag vill få utlopp för. Även när jag inte spelleder så gillar jag att knåpa på världar, NPC , äventyr och historier dock utan att vara tillräckligt duktig eller ambitiös för att publicera något. Har man ändå skapat en massa saker så är det också kul att spelleda dem för en grupp, det är då näste steg av magin inträffar.

Sen finns det en hel del "det bara blev så". När jag och några kompisar skulle börja spela (för att en kompis storebror berättat hur kul det var) så var det någon som var tvungen att vara spelledare. Det var nog bara jag som räckte upp handen och då hamnade jag på den banan. Jag har dock inget emot att spela när tillfälle erbjuds, men när man väl lärt sig hantverket med att vara SL så är det kul.

Det har även med ego att göra. De jag brukar spela med tycker jag är en bra SL och det är trevligt att höra. Både mina kreationer (världar, SLP, regler, etc.) och mitt spelledarskap får beröm och det är kul. Jag har också lärt mig mycket av att spelleda, t.ex. har jag inga som helst problem med att prata inför människor. trotts att jag från början var en blyg person.

Numera har jag också ett starkt drag av vilja göra maximal nytta. Det är något som kommit genom jobbet där jag med åren gått ifrån att försöka få den roll jag vill ha till att ta den roll där jag gör störst nytta vilket för mig ger en känsla av tillfredsställelse. Det gäller även i rollspelsgruppen. Om jag gör störst nytta som spelare så är jag en spelare, men oftast blir det så att jag gör störst nytta som SL (inom den grupp som jag normalt spelar med).

Det finns också en slags "kick" i att spelleda. Man är totalt fokuserad och håller en massa bollar i luften samtidigt. Det ger en kick, vilket inte bara är positivt eftersom det tar ett par timmar förrän jag kan sova efter ett spelpass. Jag är alldeles för uppe i varv efter en spelsession som jag spellett för att kunna sova.

 

[Oldtimer]

Enkelt. Jag var först.

 

[Leon]

Enkelt. Jag var först.

 

[Rangertheman]

Jag tror att ledandet är en del av min personlighet. Jag tenderar att engagera mig mycket i det jag gör och hamnar ofta i styrelser och liknande. Det är helt enkelt viktigt att kunna påverka aktiviteten eller området mycket. Plus att jag gillar att läsa mycket och lära mig mycket kring det jag sysslar med.

Så det är bara naturligt att jag föredrar spelledande framför spelande.

 

[Gurgeh]

Jag gillar att hitta på saker och vill se vad som händer när spelarnas rollpersoner konfronteras med sakerna.

 

[Svarte Faraonen]

Jag är för dålig på att komma på berättelser för att vara författare, så jag ägnar mig åt en aktivitet där det räcker att komma på personer och platser.

 

[krank]

En återkommande grej för mig är att jag gillar att göra saker som kommer till nytta för andra människor. Jag var ju mobbad och hade skitdålig självkänsla, så när jag upptäckte att jag kunde göra grejer som hjälpte andra människor och jag därmed kunde få någon form av värde så… Plus att jag generellt (egoistiskt nog) gillar att leda och styra upp. Jag gillar att sitta i styrelser och möten, jag gillade att vara ungdomsledare/regissör på ungdomsteater, och jag gillar verkligen mitt jobb som lärare.

Jag har nu glömt vem det var, men någon beskrev spelledandet så som jag gör det lite som att vara en designer av adventskalendrar. Först bygger man en schysst adventskalender, sedan tittar man förtjust på när andra öppnar och oooh:ar och aaaah:ar. Lite samma sak som att konstruera kluriga tankenöttor och gåtor, eller att skapa korsord osv. Eller, för all del, att skapa datorspel. Det är inte nödvändigtvis så att jag vill tvinga på andra "min berättelse", jag vill ju att mina äventyr ska vara mer fria än så (men inte sandlåde-fria). Men jag gillar att förbereda klurigheter och upplevelser och sedan se andra oooh:a och aaaah:a åt dem.

Det bästa jag över huvudtaget vet som spelledare är när spelarna sitter och vrider och vänder på något, utan att jag behöver göra så mycket. Jag har planterat och förberett, och nu kommer vi till det göttiga – när de diskuterar bästa vägen framåt, hur en ledtråd ska tolkas, vilken SLP de ska välja som allierad, vilken av de tre misstänkta som är mest sannolik, hur de ska förbrereda sig när de ska ner i det mörka hålet.


Jag vill alltså som SL inte "utmanas" eller "överraskas" eller "upptäcka" (eller "play to find out"). Jag vill bara komma väl förberedd, och låta spelarna vrida och vända och utforska mitt hittepå.

 

[God45]

Det är den enda chansen jag har att vara John Kramer utan att vara omoralisk, riskera fängelse eller behöva starta en Kickstarter för fällorbudgeten.

 

[Jim Profit]

Enkelt. Jag var först.

+1 - jag var den som plockade upp lådan och introducerade de andra, och så var rollerna satta.

 

[Quadrante]

För mig var det/blev det en konstnärlig handling, nåt mellan känslan av berättare-författare-kreatör. Kanske inte direkt konstnär, för det har aldrig varit ett rent konstnärligt projekt.

 

[Rickard]

Jag spelleder enbart för experimentera. Testa regler, testa spelledartekniker, testa olika spel, etc. I mångt och mycket mina produkter. Nöjet med spelledandet dog för mig för 20 år sedan.

Kan även tänka mig att spelleda för att visa upp något för andra, exempelvis en förskriven kampanj, ett spel eller ett spelsätt. Därför är det roligare för mig att spelleda nybörjare än erfarna.

 

[Lanina]

Jag tycker det är intressant att flera tar upp den där kicken när ens spelledande uppskattas. Lite som rushen av att stå på scen, skulle väl jag jämföra det med. Där har man också förberett något, det finns någon kreativ tanke bakom, och man vill få uppskattning.

För mig har det tidigare framstått på det här forumet som nästan lite fult att erkänna att ja, man ser sig själv som en form av "underhållare" som SL!

Det ger en kick, vilket inte bara är positivt eftersom det tar ett par timmar förrän jag kan sova efter ett spelpass. Jag är alldeles för uppe i varv efter en spelsession som jag spellett för att kunna sova.

Japp, det där med hur uppe i varv man blir av att spelleda är en av de främsta orsakerna till varför jag förflyttat min huvudsakliga spelledardag från söndag till lördag. Det tog helt enkelt för lång tid att somna på söndagkvällarna, så jag var en zombie på måndagarna!

Delvis är det för att jag har en massa kreativitet som jag vill få utlopp för. Även när jag inte spelleder så gillar jag att knåpa på världar, NPC , äventyr och historier dock utan att vara tillräckligt duktig eller ambitiös för att publicera något. Har man ändå skapat en massa saker så är det också kul att spelleda dem för en grupp, det är då näste steg av magin inträffar.

(...)

Jag känner igen mig en del här. Jag försöker skriva en fantasyroman. Det är inte första gången jag producerar text (har skrivit artiklar, dikter, noveller osv på amatörnivå förut - en del av det publicerat i små sammanhang). Men det är enormt mycket svårare att faktiskt sätta sig och disciplinerat skriva en lång berättelse i bokform. En rollspelskampanj kräver också tid, men där har man ju alla sin spelare som driver på och man får alltså därmed aldrig total "skrivkramp". Jag fastande så hårt i ett kapitel att jag t o m skapade ett rollspelsäventyr av det, och trodde att det skulle lösa mina problem och ge mig lite nytt driv... Men nej, det kapitlet är fortfarande oavslutat. Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

 

[luddwig]

Jag vill krossa rollpersonerna, se dem drivas mot undergången, och höra deras spelares klagan.

(Jag ska skriva ett seriöst svar när jag får tid.)

 

[Faehrengaust]

Nöjet med spelledandet dog för mig för 20 år sedan.

Oj, det var oväntat. Hur hände det?

Lusten att spelleda har aldrig minskat för min del även om min syn på rollen har förändrats.

 

[Faehrengaust]

Jag vill krossa rollpersonerna, se dem drivas mot undergången, och höra deras spelares klagan.

Den känslan har jag haft när vi spelat brädspelet Descent.

 

[Dimfrost]

för min del är det för att jag brukar få en idé till ett äventyr och vill verkligen se det spelas. Eftersom det är min egna story som är min största motivation så använder jag färdiga äventyr extremt sällan. Jag vet att det finns spelledare som använder mest färdigskrivna äventyr/moduler, och jag vill gärna höra från er: vad är er motivation till att vara SL om inte för att tvinga på er egna berättelse på era polare?

Jag är både spelare och spelledare, och jag spelleder både färdiga äventyr och egenskrivna grejer. Svaret på den här frågan är att jag känner att jag får uppleva ett färdigt äventyr även när jag är SL där. Jag får vara med, beskriva platserna, agera ut personerna, förmedla det jag tyckt var coolt med äventyret.

 

[Faehrengaust]

Jag känner igen mig en del här. Jag försöker skriva en fantasyroman. Det är inte första gången jag producerar text (har skrivit artiklar, dikter, noveller osv på amatörnivå förut - en del av det publicerat i små sammanhang). Men det är enormt mycket svårare att faktiskt sätta sig och disciplinerat skriva en lång berättelse i bokform. En rollspelskampanj kräver också tid, men där har man ju alla sin spelare som driver på och man får alltså därmed aldrig total "skrivkramp". Jag fastande så hårt i ett kapitel att jag t o m skapade ett rollspelsäventyr av det, och trodde att det skulle lösa mina problem och ge mig lite nytt driv... Men nej, det kapitlet är fortfarande oavslutat. Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

Mina kampanjanteckningar skulle nog vara totalt omöjliga att förstå för utomstående. Dessutom är de mycket kortfattade, ibland bara en sida med stödord.

Regler och värld kan jag ägna mycket mer tid åt och de är nog på gränsen till att kunna läsas av andra även om det finns stora luckor (jag vet ju ändå hur det ska funka ).

 

[Sömniga Isaac]

Det började med att jag var den som fick ta det ansvaret för att få igång spel överhuvudtaget. Med tiden blev jag fast i rollen då rollspelandet i regel rann ut i sanden när andra spelare försökte spelleda. Jag kan vara ganska drivande, påminna och se till att saker sker, något många andra i min grupp inte gjorde i samma utsträckning.

Nu för tiden är jag mest less på att spelleda, undantaget om det är något kort i ett enkelt system där vi alla, spelare och spelledare, skapar lika mycket. Samtidigt vet jag att jag säger så nu, men när det väl drar igång igen så kommer jag fastna i spelledarrollen, driva, samverka och pusha för att få saker att rulla på... vilket oundvikligen leder till en känsla av att det är mer ett jobb än ett nöje.

 

[Rickard]

Japp, det där med hur uppe i varv man blir av att spelleda är en av de främsta orsakerna till varför jag förflyttat min huvudsakliga spelledardag från söndag till lördag. Det tog helt enkelt för lång tid att somna på söndagkvällarna, så jag var en zombie på måndagarna!

Ja, ett bra spelmöte ger energi, oavsett vilken roll man har vid spelbordet. Jag hade velat undersöka det här mer.

Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

Vi har också (naturligtvis) mycket mer erfarenhet av att starta projekt än att avsluta dom.

 

[Rickard]

Oj, det var oväntat. Hur hände det?

Jag brände ut mig genom att planera mindre och mindre, vilket ställde högre och högre krav på mig under spelmötet. Hade jag inte upptäckt spel som InSpectres, där spelarna driver hela handlingen, hade jag slutat med rollspel helt. Nu är det så jag spelleder, men jag har även hittat rätt prep för mig.

 

[Zeedox]

Det har även med ego att göra. De jag brukar spela med tycker jag är en bra SL och det är trevligt att höra. Både mina kreationer (världar, SLP, regler, etc.) och mitt spelledarskap får beröm och det är kul. Jag har också lärt mig mycket av att spelleda, t.ex. har jag inga som helst problem med att prata inför människor. trotts att jag från början var en blyg person.

Man får helt klart mer sällan beröm och ryggdunk som spelare! Eller, när jag tänker på det, kanske inte? Men på något sätt känns berömmet helt klart annorlunda!

För mig har det tidigare framstått på det här forumet som nästan lite fult att erkänna att ja, man ser sig själv som en form av "underhållare" som SL!

Verkligen! Det känns ibland (kanske lite felaktigt/överdrivet?) som att det finns en utbredd allergi mot det ordet och det nöjet här.

 

[Sömniga Isaac]

Verkligen! Det känns ibland (kanske lite felaktigt/överdrivet?) som att det finns en utbredd allergi mot det ordet och det nöjet här.

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

 

[Gelékub]

Jag tror jag började spelleda för när jag blev intresserad av rollspel var det en del av mina vänner som också blev nyfikna och ville testa. Men jag tyckte det var ganska svårt och lite utmattande i början. Jag tror jag blev bättre som SL av att köra mycket samberättarspel, att det var ett bra sätt att öva på en massa olika saker, och dessutom tror jag lite prestationsångest började lossna då.

Det är fortfarande lite utmanande men på ett skoj vis, lite så LinkedIn-klyschigt: kul att utvecklas och att bli utmanad, att lära sig, att mötas. Bli positivt överraskad. Börjar nu tänka på bra SL-minnen och blir fan glad!

 

[Swedish Chef]

Egentligen är det nog så enkelt att jag gillar att spela rollspel, speltider jag får jag chansen att spela mer rollspel. Sen tycker jag det är kul att skapa grejer, att typ rita en karta, ett koncept och skapa några coola SLP och en konflikt ellerl. Ungefär där jag börjar innan spelarna gör sina rollpersoner, för mycket prepp och jag tycker det är segt att spelleda.

Under de senaste åren har jag även spellett en del köpkampanjer, det är ok, flera av mina spelare gillar det. Dock kräver det för mycket arbete för att jag ska tycka det är lika roligt som att spelleda något eget.

 

[Quadrante]

För mig var det/blev det en konstnärlig handling,

… tror det är därför jag uppskattar och uppskattat allt som liknar samberättande och delande av ledarrollen, rollspel i stort eftersom det är en kreativitetshandling.

 

[Zeedox]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Tja, man kan ju se mängden uppröstningar som ditt kontra mitt inlägg fick för att se att aversionen är på plats i varje fall. Beror också på vad man ser som ”passiva” spelare.

 

[JohanL]

Det är så det blir något rollspel spelat alls?

 

[Anarchclown]

Flera saker
1. Jag har en bubblande fantasi som jag inte kan lägga band på. Jag måste få berätta historier, skapa världar och bygga meningsfulla kontakter. Jag är en ok spelare, men jag kan inte låta bli att försöka ta mycket plats och prata mycket för att det ligger i min natur.
2. När jag är spelare hos andra eller ser andra berätta historier tänker jag ofta "Det där kunde jag ha gjort bättre" och istället för att vara ett rövhål och säga det till dem så försöker jag bevisa det genom att förhoppningsvis göra bättre ifrån mig nästa gång jag håller i tyglarna.

 

[Hundenilunden82]

Det är nog ett hopkok av olika saker

Jag har en väldigt livlig fantasi som jag behöver få utlopp för.

Jag har ett ganska starkt kontrollbehov och känner att jag vill vara den som styr saker och har koll på läget och är i någon sorts ledarposition och det får jag i rollen som spelledare. Har även funkat så i olika kompisgäng genom åren, skall vi på gemensamm semester så vill jag bara den som planerar allt och skall vi fira midsommar tillsammans vill jag vara den som planerar menyn,dryckesval och planerar midsommarlekar och aktiviteter osv.

Ett visst mått av egoism och egetintresse. Som spelledare är jag den som styr val av spel och vi spelar inte det spelarna vill spela utan det jag finner intressant och vill spelleda, som spelledare slipper jag genomlida spelmöte efter spelmöte med hack n slash och dungeon bashing i DnD utan vi spelar det jag vill spelleda. Folk får rätta sig efter mig

Jag var i barndomen klass 1 till klass 6 mobbad (upphörde i högstadiet) vilket satte sina spår och därför tog jag rollen som SL då det allt som oftast innebar att jag alltid fick vara med. Alla traditionella spelgrupper behöver en SL och genom att fylla den rollen så satte jag mig i en sits där jag behövdes och därför fick vara med.

 

[Lanina]

Det är så det blir något rollspel spelat alls?

Kanske är jag bortskämd. Men just nu blir jag inbjuden till kampanjer/oneshots där jag måste tacka nej pga brist på tid. Så om jag hade velat sluta som SL hade jag kunnat göra det och ändå spela.

Men jag fortsätter som SL för jag har idéer jag behöver få utlopp för. Sen, eftersom SL oftast är den som bestämmer datum osv, kan jag alltså välja en tid som passar mig. Det är både en fördel och en enorm nackdel. Det jag hatar mest med spelledandet är detta organiserande och schemaläggande.

Jag var i barndomen klass 1 till klass 6 mobbad (upphörde i högstadiet) vilket satte sina spår och därför tog jag rollen som SL då det allt som oftast innebar att jag alltid fick vara med. Alla traditionella spelgrupper behöver en SL och genom att fylla den rollen så satte jag mig i en sits där jag behövdes och därför fick vara med.

Det här att folk tar upp att man blivit mobbad förr är intressant. En liten del av mig vill ju nästan fråga "har inte alla blivit mobbade?" Man utgår ju lätt från sig själv. Jag blev mobbad till och från i alla stadier av skolgången, så för mig är det väl "normalt". (Rent logiskt förstår jag väl att inte alla kan ha varit mobbade, men ni förstår)

En inspiration för tråden kom från att jag några veckor sen läste en tråd på svenska delen av Reddit där någon frågade "vad driver er elevrådspersonligheter?"
Dvs, vad får folk att gång på gång engagera sig i elevråd, föreningar, studentkårer osv. Han antog att det var extremt extroverta personer som gjorde det för att få mingla runt. Men svaren i tråden pekade snarare på ansvarskänsla ("vill man få något gjort måste man göra det själv"/"det behövdes ju en kassör, så jag ställde upp"). Och ganska många som var introverta nördar med erfarenhet av mobbning.

 

[luddwig]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Ja, just så. Det är bara fint om en spelledare gillar att underhålla medan uttrycket "spelledaren som underhållare" kopplar till gamla diskussioner om spelare som förväntar sig att bli underhållna utan att själva bidra nämnvärt.

 

[Faehrengaust]

Det här att folk tar upp att man blivit mobbad förr är intressant. En liten del av mig vill ju nästan fråga "har inte alla blivit mobbade?" Man utgår ju lätt från sig själv. Jag blev mobbad till och från i alla stadier av skolgången, så för mig är det väl "normalt". (Rent logiskt förstår jag väl att inte alla kan ha varit mobbade, men ni förstår)

Man kanske ska skilja på retad och mobbad. Alla blir retade någon gång under skolgången, men det är inte alla som blir mobbade. Att bli mobbad innebär att man blir systematiskt trakasserad. Det kan också finnas på flera nivåer så klart.

Jag anser mig inte ha blivit mobbad under min skolgång, men retad blev jag ibland precis som alla andra.

Däremot så hittade jag inget riktigt kompisgäng i klassen eller ens i skolan. Hade inga problem med att umgås med klasskompisarna på skoltid, men de blev inga nära vänner med ett undantag. Det var genom kompisen i klassen som jag träffade det som skulle bli rollspelsgruppen. Det var sedan rollspelsgruppen som blev mitt kompisgäng och jag är fortfarande nära vän med dem, men vi spelar dock inte längre eftersom vi bor på helt olika håll i världen.

Det är inte huvudskälet att jag blev SL, men det kanske bidrog eftersom jag var mån om att kompisgänget skulle ha en gemensam aktivitet. Så om ingen annan ville axla SL-rollen så gjorde jag det så att vi hade något att göra. De andra i gänget kände varann sen tidigare och de flesta gick på samma skola, så jag var lite av en outsider i början vilket kan ha gjort att jag omedvetet ville få en plats i gruppen. Har aldrig ens tänkt på det, men det kan nog varit så nu när jag tänker på det.

 

[mrund]

Vad driver dig till att spelleda? ... vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

Fram till 25 års ålder var jag ömsom spelare, ömsom spelledare. Så lade jag av, och återkom till rollspelen efter en paus på 20 år när mitt yngsta barn kom upp i tonåren. Jag fick snabbt kontakt med flera spelgäng som välkomnade mig och var jättesnälla. Men jag insåg att det är spelleda jag vill numera, inte spela.

Flera saker driver mig. Jag har ett ensamt jobb med mycket låg efterfrågan där jag sällan får någon professionell uppskattning, men det får jag massor av som spelledare. Inte bara för själva spelsituationen, utan också för att jag är bra på att arrangera regelbundna träffar. (Vi snittar tre i månaden sedan flera år.) För mig påminner våra rollspelskampanjer om en extremt rolig men tyvärr ganska liten del av mitt arbete, där jag får anordna och leda arkeologiska fältundersökningar med frivilliga studenter och amatörarkeologer. De påminner också om den roligaste delen av att undervisa på universitet, nämligen föreläsningssituationen. Kanske skulle andra beskriva mig som en ledar- och lärartyp, en estradör. Jag är den där karln som själv tror att han är en bra spelledare och ofta lyckas lura i spelarna att det stämmer.

Men det är inte bara spelsituationen jag gillar. Jag gillar också förberedelserna, att plugga på scenariot och tänka igenom hur det hänger ihop, spekulera i hur spelarna kan komma att reagera, att leta rätt på trådar i rollpersonernas bakgrund och det de upplevt tidigare som jag kan väva in i kommande sittningar. Jag gillar att skriva regellathundar och handouts, att blogga om spelen vi spelar.

Spellederiet har blivit en jättestor grej för mig de senaste åren.

 

[Faehrengaust]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Så kan det ju ibland bli när man spelar med kompisar. De kanske inte brinner för rollspel utan är mest med för att umgås.

Jag har inget emot det. Det är ungefär samma sak som om jag bjuder över ett gäng på grillning och häng i trädgården. Det är jag som fixar mat, dryck, musik och förbereder någon aktivitet. Jag agerar värd. På samma sätt kan jag agera värd för en rollspelskväll med passiva spelare (som ändå vill spela).

Det blir inte bästa spelupplevelsen, men det behöver det inte bli varje gång. Det är kul ändå. Att kräva perfekta spelträffar varje gång blir bara en stress.

Jag kan mycket väl ta på mig rollen som värd/underhållare genom rollspel. Om jag ska agera underhållare så gör jag det helst genom spel eftersom det är något jag behärskar. Jag är inte rätt person att leda en karaoke-kväll om man säger så...

---

Så för att återknyta till tråden så har jag inget emot att axla rollen som SL bara för att underhålla en grupp kompisar. Det bygger dock på att de ändå vill spela i stället för att göra något annat, så ett intresse har de i alla fall. I praktiken så innehåller de flesta grupper jag spelat med en mix av aktiva och passiva spelare.

---

Så tänkte jag i alla fall förr. Nu har jag bara ägnat mig åt brädspel i två+ år

 

[Badmojo]

‘Kunde inte rappa, kunde inte boxas, så det var den enda vägen ut ur ghettot’

 

[Kaltman]

En osmickrande anledning är helt enkelt att jag vill stå i centrum. Som spelare måste jag dela på tiden med alla andra, och jag blir lätt rastlös när fokus flyttas från mig. Som spelledare är scenen alltid min.

En viss grad av kontrollbehov är väl också en del av det.

Annars handlar det väl om att jag har en massa idéer, inte nödvändigtvis på berättelser men på scenarion, regler, sätt att spela, osv, och jag vill testa dem, och som SL har man större utrymme att göra det.

Allt detta minus kontrollbehov men + kreativt utlopp.

 

[Bifur]

Flera olika saker.

• Att SLa är i sin praktik i genomsnitt lite mer kreativt och varierande än att vara spelare (som givetvis ger delvis andra saker, men det hör inte hit).
• Det är kul att läsa scenarion och äventyr eller att skapa dem själv, så då ligger det ju nära till hands att SLa dem (jämfört med personer som aldrig gör det om de inte måste).
• Jag gillar vanligen att preppa spelpass. Att strukturera en plats, fnula på en SLPs val (eller måla den som figur om det är ett sådant spel), göra ett flödesschema i väntan på nästa spelpass är kul tidsfördriv. (Sen kan det absolut bli för mycket då och då, men det är ändå sällan.)

Lite mindre ädla skäl, i alla fall under ungdomsåren och även ett tag efter omstarten 2007, var nog att jag tyckte ganska många medspelare gjorde ett havldant jobb med att SLa. De hade inte läst äventyret färdigt, blandade ihop namn, struntade i settingen, glömde RPnas relationer i spelvärlden etc. Jag tyckte att jag helt enkelt var bättre på det och hade själv roligare om jag SLade. Så då gled jag in i den rollen och fortsatte på det spåret några år när jag började med hobbyn igen om.* (Och oavsett utgångspunktens giltighet tror jag också jag blivit bra på det, träning ger färdighet o.s.v.)

* En parentes men jag kom ur den eviga SL-rollen när jag dels började spela med fler grupper igen efter att barnen blivit lite större, dels när jag började spela med folk härifrån. Idag är jag inte SL mer än kanske 1/3-del av tiden.

 

[aknaton]

Intressant frågeställning, som jag aldrig egentligen funderat på. Jag har nog oftast varit den som varit mest intresserad av att spela, så för att det ska bli något spelat så har jag tagit spelledarmanteln. Och dessutom tycker jag det är snäppet roligare att spelleda än att spela. Men jag får nog fundera lite mer på vad som faktiskt driver mig här.

 

[Ackerfors]

Dåligt samvete över att alla andra spelleder men inte jag!

(Fast kanske mer en önskan om att träna på att känna mig bekväm i den rollen så att jag också kan haka på allt som skrivs i den här tråden, typ.)

 

[w176]

För att se till att spel händer, för att det är kul att som en orkesterledare använda spelarna som min orkester, för att driva igenom en kreativ vision, för att trolla spelare

 

[Bifur]

Ett tillägg. Att vara spelgruppens projektledare kan jag delvis känna igen. Jag tycker egentligen inte det borde finnas ett givet överlapp mot att vara SL, men i praktiken är det nog så. Dels kanske det är personlighetsfråga, dels kanske det handlar om att om SL styr blir inte spelgruppen hängande pga SL-bortfall. Och så klart, den som i allmänhet tycker hobbyn är roligast hamnar nog ofta i en ledande rollerna, både i och utanför spelet.

 

[Man Mountainman]

Ett tillägg. Att vara spelgruppens projektledare kan jag delvis känna igen. Jag tycker egentligen inte det borde finnas ett givet överlapp mot att vara SL, men i praktiken är det nog så. Dels kanske det är personlighetsfråga, dels kanske det handlar om att om SL styr blir inte spelgruppen hängande pga SL-bortfall. Och så klart, den som i allmänhet tycker hobbyn är roligast hamnar nog ofta i en ledande rollerna, både i och utanför spelet.

Vid det här laget är det väl konvention, och något folk förväntar sig. Jag var tillfälligtvis med i en spelgrupp där SL inte tog särskilt mycket initiativ för att få det att hända, och senare beklagade hen sig för brist på engagemang. Vid det laget kände jag, jag hade gärna tagit det jobbet om du hade bett mig, men jag tänker inte självmant klampa in på vad som av hävd är din turf och riskera att trampa dig på tårna.

 

[mrund]

Jag tycker egentligen inte det borde finnas ett givet överlapp mot att vara SL

Det tycker jag. SL är den ende som måste vara med för att det skall bli en spelsittning. SL planerar själva spelet, så det vore meckigt om hon/han inte också hade överblick över platser och datum för sittningarna. I min grupp är jag dessutom den som håller reda på det roterande matansvaret.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Att spelleda är ju hela grejen med rollspelshobbyn, det är ju det som är det roliga.
Jag är jätteglad att mina spelare vill vara med och spela, såklart, och tydligen så gör jag något rätt för jag har varit spelledare för (mer eller mindre) samma grupp människor (mer eller mindre) varannan vecka i snart 7 år. Efter vad som borde vara i vart fall närmare 150 spelpass och kanske lite drygt 500-timmars aktiv speltid så har de inte tröttnat.

Men själv skulle jag nog tröttnat på rollspel för länge sedan om jag inte hade varit SL, det är ju kul nån gång ibland att spela en rollperson men det är ju spelledandet som är rollspelandet.

 

[Bifur]

Det tycker jag. SL är den ende som måste vara med för att det skall bli en spelsittning.

Ja, jo. Självklart är SL central. Men jag tycker inte SL måste vara den som driver på, föreslår datum, ordnar lokal (om det behövs). Jag har varit i och är i grupper där det inte är så, och det är ibland ganska skönt.

 

[mrund]

... driver på, föreslår datum, ordnar lokal (om det behövs). Jag har varit i och är i grupper där det inte är så, och det är ibland ganska skönt.

"Jo förstår du, Bifur, här har jag nio datum på förslag som funkar för mig som spelar alven i gruppen. Vilka av dem kan du spelleda?"

"Inga."

 

[adrian_of_arcane_lore]

Alltså när det kommer till att arrangera det faktiska spelandet så är enligt mig det bästa sättet att ha en fast dag, fast tid, fasta deltagare och fast plats.
Sedan kan ju spelledandet rotera eller skötas av samma person eller vad man nu vill, men är de sakerna ordnade så faller det ju inte mer på SL än på nån annan.

 

[Bifur]

"Jo förstår du, Bifur, här har jag nio datum på förslag som funkar för mig som spelar alven i gruppen. Vilka av dem kan du spelleda?"

"Inga."

Ok, fast det behöver inte vara så bokstavligt. Jag menar mer att jag uppskattar att ha spelare som säger "Kom igen, vi måste boka ett nytta datum så vi får spela snart igen. Här är nio datum jag kan! Om inte de funkar letar vi vidare." I motsats till "SL: Hallå, vi ska ju boka ett datum till? Jag föreslog ju 4 datum förra vecka. Kan ni inte meddela om något av dem funkar?".

 

[mrund]

I motsats till "SL: Hallå, vi ska jo boka ett datum till? Jag föreslog ju 4 datum förra vecka. Kan ni inte meddela om något av dem funkar?".

Jag lägger upp en Doodle och jagar spelarna med blåslampa att fylla i den tills vi har några datum med minst fyra av åtta medlemmar på plats. En eller två av de andra brukar också ramla in sedan.

 

[guldfink]

Jag tror att det är tre saker som driver mig till att spelleda:
- Jag har nog något slags läggning mot att generellt vilja planera, driva och fullfölja projekt. Det yttrar sig även i andra sammanhang.
- Jag har idéer om spel, kampanjer och äventyr som jag vill testa och jag vill testa dem på mitt sätt.
- Jag tycker om att ha prepp-tankar i gång, en fantasivärld att tänka på.

Utifrån den riktning diskussionen tagit de senaste inläggen, tycker jag att det finns en risk att rollspelandet blir alltför mycket spelledarens angelägenhet, vilket både kan ta det i riktningen att spelarna ställer upp på att vara med och att det utvecklas en förväntan på att det är spelledarens ansvar att spelmötet blir kul. I kampanjen jag spelleder nu, försöker jag hitta sätt att undvika eller i alla fall förhålla mig till det. När vi drog i gång i februari hade vi till exempel ett grundligt snack i spelgruppen om hur vi ville spela kampanjen, vilka situationer och riktningar som ansågs vara kul. Sedan har jag också (inspirerad av @Rickard tror jag) fördelat arbetsuppgifter till spelarna. En är ledare och ansvarar för att staka ut en riktning för såväl spelarna och rollpersonerna, en är sekreterare och antecknar viktig info under spelmötet och en är krönikör och skriver ihop anteckningarna som sammanhängande text efter varje spelmöte. Jag tänker att sådant annars lätt hamnar på spelledaren.

 

[luddwig]

... ha en fast dag, fast tid, fasta deltagare och fast plats.

Just det där skulle jag säga har räddat min lokala spelgrupp. Från början försökte vi löpande boka in spelpass som skulle passa alla deltagare. Resultatet blev att vi (och mest jag som spelledare) fick lägga mycket tid på planering men sällan spela. Sedan vi övergick till att ha en fast dag och tid blev det mycket mindre strul. Samtidigt ser folk för det mesta till att kunna vara med och spela.

 

[Bifur]

Sedan vi övergick till att ha en fast dag och tid blev det mycket mindre strul. Samtidigt ser folk för det mesta till att kunna vara med och spela.

Medhåll. Har bara fasta tider numera i alla min grupper.

 

[Gaspard]

Förr - lika delar kontrollbehov, nyfikenhet och brist på konkurrenter.

I dag - Ett kreativt utlopp där jag kan utveckla skrivande, idéskapande och illustrerande i ett. Samt få uppskattning för det.

 

[Henke]

Bortsett det faktum att mitt spelande ligger mer eller mindre totalt på is just nu och att jag även gillar spelledarlöst samberättande så trivs jag med att SL:a vårt spelgäng.

Jag är sannolikt den som läst flest spel, äventyr och kampanjer i spelgruppen och jag vill tro att jag har en ganska bra känsla för vilka "kärnberättelser" och regler som har bra potential att bli kul vid vårt spelbord.

En annan del är såklart att jag gillar att kontroll och att (iaf på en övergripande nivå) styra berättelsen.
Gillade (iaf förr) att preppa äventyr och kampanjer.
Även möjlighet att släppa lös sin kreativitet (speciellt när saker går "off-rail").
...och såklart skapandet i sig. Även om kärnberättelsen ofta är ett grundmaterial så har man varit med och skapat just "vår" historia vid spelbordet. Det tycker jag ger tillfredställelse.

Typ så..

 

[Gelékub]

Även om kärnberättelsen ofta är ett grundmaterial så har man varit med och skapat just "vår" historia vid spelbordet. Det tycker jag ger tillfredställelse.

Det här (och många svar i den här tråden) får mig att tänka på att jag nästan aldrig känt ett behov av att skapa något själv som jag tagit med till spelbordet, utan jag har tyckt det varit spännande att ta med material som andra har skrivit och se vad som händer. Antingen det, eller att alla vid bordet är delaktiga i skapandet. Just den känslan av att det är något gemensamt (även om en råkar vara SL och det finns en asymmetri där), man reagerar och bygger vidare på varandra/slumpen/materialet.

Vet inte om jag känner drivkraft att visa upp min egen kreativitet, eller om det bara är prestationsångesten som spökar igen, typ ett skydd mot att "tänk om de inte gillar det jag gjort"? Kanske borde jag helt enkelt testa att göra eget material och köra det?

 

[SpringandeKulle]

Förutom för att få utlopp för kreativitet så är det också att vara spelledare ett sätt för att få ett spel fungera så som jag vill att det ska göra. Jag har lite önskemål om hur världen vi spelare i ska förhålla sig till spelet. Och om inte det sker när jag spelar så blir jag sugen på spelleda efter ett tag.

 

[Christoffer]

Ja, jo. Självklart är SL central. Men jag tycker inte SL måste vara den som driver på, föreslår datum, ordnar lokal (om det behövs). Jag har varit i och är i grupper där det inte är så, och det är ibland ganska skönt.

Håller helt med! Är rent av väldigt skönt att andra drar i datum också så det inte blir så mycket att man ska vara den som roddar ihop saker och praktiskt dra i folk som annars inte skulle komma till skott. Bäst är när alla är taggade på spel och det faktiskt syns och märks att alla vill spela, genom att tex endel av sådant praktiskt greppas av andra än spelledaren (eller den som kan reglerna bäst om man spelar något med roterande SLande osv).

 

[Rickard]

Det här (och många svar i den här tråden) får mig att tänka på att jag nästan aldrig känt ett behov av att skapa något själv som jag tagit med till spelbordet, utan jag har tyckt det varit spännande att ta med material som andra har skrivit och se vad som händer. Antingen det, eller att alla vid bordet är delaktiga i skapandet. Just den känslan av att det är något gemensamt (även om en råkar vara SL och det finns en asymmetri där), man reagerar och bygger vidare på varandra/slumpen/materialet.

Det här här något jag har gradvis gått över till över de senaste 20 åren (efter jag bränt ut mig som spelledare). Senaste fem åren har varit extremt med mig har några plotter i världen som (in)direkt påverkar rollpersonerna.

 

[verlandes.]

Angående förskrivet material: jag skulle nog säga att jag i 80% av fallen utgår från något färdigskrivet. Dels för att slippa göra jobbet, men också för att det ändå ytterst sällan spelar ut sig så som texten har angivit. Framförallt så väljer jag också färdigskrivet för att det oftast är skrivet av någon som är mycket bättre än jag själv!

 

[Faehrengaust]

Det här (och många svar i den här tråden) får mig att tänka på att jag nästan aldrig känt ett behov av att skapa något själv som jag tagit med till spelbordet, utan jag har tyckt det varit spännande att ta med material som andra har skrivit och se vad som händer....

Det här här något jag har gradvis gått över till över de senaste 20 åren (efter jag bränt ut mig som spelledare). Senaste fem åren har varit extremt med mig har några plotter i världen som (in)direkt påverkar rollpersonerna.

Angående förskrivet material: jag skulle nog säga att jag i 80% av fallen utgår från något färdigskrivet...

Det här kanske är ett ämne för en annan tråd, men vad är det för material ni använder? Och varifrån får ni det? Är det köpt material eller något ni hämtar från någon annan källa?

Jag frågar för att jag saknar något ställe som innehåller mindre "snuttar" av material. Tänker mig äventyrsfröer, spännande NPC eller platser och allmänt intressanta saker att dra in i spelet. Jag upplever att det fanns mer sådant förut, men att det gått mer över till väldigt färdiga och polerade produkter (som jag är mindre intresserad av).

Jag gillar att skapa saker och dras delvis till SL rollen på grund av det. Men, jag skulle gärna dra nytta av intressanta delkomponenter som andra skapat.

 

[mrund]

När jag läser diskussionen kommer jag att tänka på ännu ett viktigt skäl till att jag hellre spelleder än spelar. Det är tempot. I arbetet, föreningslivet , lokalpolitiken avskyr jag långa sega möten med passiv ordförande. Likaså har jag svårt för passiva avvaktande spelledare som låter spelarna diskutera länge och kanske helt tappa tråden för vad de skall ta sig till härnäst. När jag spelleder säger jag ofta:

• "Stopp nu, i den här situationen kan ni förstås inte diskutera sinsemellan vad ni skall göra. OK Karin, vad säger du till andemediet?"
• "Jaha, om ni inte har något särskilt ni vill göra under kvällen så klipper vi nu till ert möte med biskopen klockan elva dagen därpå."
• "Jag hör att ni är lite osäkra här, så jag vill påminna om att ni har ett oläst brev som Olof fick under förra sittningen."
• "Bäst som ni sitter och diskuterar kommer landshövdingsänkan inrusande iförd nattlinne och med uppspärrade ögon och vrålar IÄ!!! CTHULHU!!!"

 

[verlandes.]

Det här kanske är ett ämne för en annan tråd, men vad är det för material ni använder? Och varifrån får ni det? Är det köpt material eller något ni hämtar från någon annan källa?

Det är lite olika. Dels så kan jag tycka om att köra klassikerna (just nu spelleder jag både Masks of Nyarlathotep och I6 Ravenloft). Det som är fiffigt med det är att det finns massa färdigt extramaterial, utökade spelmoment, podcasts och så vidare. Sen så är ju grejen med att man kan träffa andra som kört samma kampanj och mötas i ett fint samtal ("hur gjorde dina spelare med Chakotan i antikhandlarens källare? Mina blev galna och började hoppa ner i hålet!").

Sen tycker jag om att hitta favoriter, författare som man lär sig lita på och som gör mig pepp på att spela vad de än skriver. Så fort Gareth Ryder-Hanrahan eller Kelsey Dionne släpper ett äventyr så vill jag direkt läsa det, och kommer förmodligen vilja spelleda det.

 

[Rickard]

Det här kanske är ett ämne för en annan tråd, men vad är det för material ni använder? Och varifrån får ni det? Är det köpt material eller något ni hämtar från någon annan källa?

Jag skriver mer om min process när jag körde Symbaroum och Hypertellurians. Sedan har jag skrivit flera spel där man får en process och en indirekt beskriven värld som alla deltagare spånar vidare på.

 

[Gelékub]

Det här här något jag har gradvis gått över till över de senaste 20 åren (efter jag bränt ut mig som spelledare). Senaste fem åren har varit extremt med mig har några plotter i världen som (in)direkt påverkar rollpersonerna.

Nu kom jag ihåg att när jag var helt ny skrev jag faktiskt själv ett par grejer, men kände mig alltid lite bränd efteråt. Kanske just för att jag var oerfaren, att jag inte visste hur jag skulle skriva effektivt, lägga krutet på rätt ställen, typ.

 

[Gelékub]

Det här kanske är ett ämne för en annan tråd, men vad är det för material ni använder? Och varifrån får ni det? Är det köpt material eller något ni hämtar från någon annan källa?

Jag frågar för att jag saknar något ställe som innehåller mindre "snuttar" av material. Tänker mig äventyrsfröer, spännande NPC eller platser och allmänt intressanta saker att dra in i spelet. Jag upplever att det fanns mer sådant förut, men att det gått mer över till väldigt färdiga och polerade produkter (som jag är mindre intresserad av).

Jag gillar att skapa saker och dras delvis till SL rollen på grund av det. Men, jag skulle gärna dra nytta av intressanta delkomponenter som andra skapat.

I mitt fall använder jag oftast färdiga dungeons och äventyrsplatser/kartor/hexkräl eller liknande. Slumptabeller är också trevligt. Tycker t ex Into the Odd (remastered) är väldigt inspirerande med en massa tabeller, från kvarteren i en stad till dess invånare och så. Tycker att Chris McDowells spel är i allmänhet ganska bra på det där med fantasieggande "snuttar". Mausritter (baserat på Into the Odd) jobbar också mycket så. Jag kan bli inspirerad av allt möjligt, men med en bra dungeon eller annan karta, kanske en situation, lite olika faktioner eller så, så kommer man långt tycker jag.

Edit: två toppenställen för bra gratis kartor:
Dyson Logos - https://dysonlogos.blog/maps/
Paths Peculiar - https://www.wistedt.net/

 

[krank]

Min relation till förberedelser och spelledande och färdigt material är… komplicerad. Problemet jag har är väl mest att jag som SL bara vill köra förberedda mysterier där det redan är bestämt vilka ledtrådar som finns och vem som är mördaren osv. Jag gillar att ha förberett material, som vid speltillfället existerar utanför både mig och spelarna.

Samtidigt är det ett jäkla jobb att förbereda sånt. Och det finns extremt få spelförfattare som skriver äventyr eller kampanjer på det sätt jag vill ha dem – det mesta jag läst är antingen alldeles för löst beskrivet så jag ändå skulle behöva göra jobbet själv, eller så är det väldigt linjärt – typ man kör scen 1, sen scen 2, sen scen 3, sen slutboss. Och sånt är jag inte så sugen på att spelleda; jag vill ha väl förberedda äventyr med färdiga svar men där spelarna har agens i hur de söker svaren, vilka platser de tar i vilken ordning, osv.

Så jag är lite fast. Jag vill köra förberett, och det är jobbigt och svårt att förbereda, men det finns inte så mycket färdigt att köpa som duger (för mig).

De senaste 20 åren eller så har jag ju försökt lösa det här genom att konstruera system och strukturer som hjälper mig att förbereda och konstruera själv, och även att "förbättra" köpegrejer så de bättre passar min spelstil. Men jag är egentligen inte så nöjd med mina system och strukturer.


"Men byt spelstil då!" säger kanske någon. Vore det inte enklare att bara komma med typ en lös premiss och improvisera? Kanske, men varför skulle jag vilja göra det? Det är ju inte den delen jag gillar med spelledande; då kan jag lika gärna göra något annat. Då är t.ex. en omgång Arkham Horror typ lika lockande.

 

[Faehrengaust]

Min relation till förberedelser och spelledande och färdigt material är… komplicerad. Problemet jag har är väl mest att jag som SL bara vill köra förberedda mysterier där det redan är bestämt vilka ledtrådar som finns och vem som är mördaren osv. Jag gillar att ha förberett material, som vid speltillfället existerar utanför både mig och spelarna.

Samtidigt är det ett jäkla jobb att förbereda sånt. Och det finns extremt få spelförfattare som skriver äventyr eller kampanjer på det sätt jag vill ha dem – det mesta jag läst är antingen alldeles för löst beskrivet så jag ändå skulle behöva göra jobbet själv, eller så är det väldigt linjärt – typ man kör scen 1, sen scen 2, sen scen 3, sen slutboss. Och sånt är jag inte så sugen på att spelleda; jag vill ha väl förberedda äventyr med färdiga svar men där spelarna har agens i hur de söker svaren, vilka platser de tar i vilken ordning, osv.

Så jag är lite fast. Jag vill köra förberett, och det är jobbigt och svårt att förbereda, men det finns inte så mycket färdigt att köpa som duger (för mig).

De senaste 20 åren eller så har jag ju försökt lösa det här genom att konstruera system och strukturer som hjälper mig att förbereda och konstruera själv, och även att "förbättra" köpegrejer så de bättre passar min spelstil. Men jag är egentligen inte så nöjd med mina system och strukturer.


"Men byt spelstil då!" säger kanske någon. Vore det inte enklare att bara komma med typ en lös premiss och improvisera? Kanske, men varför skulle jag vilja göra det? Det är ju inte den delen jag gillar med spelledande; då kan jag lika gärna göra något annat. Då är t.ex. en omgång Arkham Horror typ lika lockande.

Det låter som att vi brottas med liknande problem även om jag kanske förbereder något mindre.

Jag förbereder gärna huvudmysteriet och tillhörande SLP. De förberedelserna är oftast rätt kortfattade eftersom jag gillar att bara ha huvudpunkterna förberedda och improvisera resten. Jag har ofta en rälsad intro på kampanjen och sedan släpper jag loss spelarna och spelleder utifrån de förberedda huvudpunkterna.

Men, sen behövs det en levande värld runtomkring huvudmysteriet. Dessutom bör det finnas sidospår eller parallella mindre viktiga händelsekedjor. Det ska finnas en viss nivå av "rörighet" och dynamik i världen. Och det är där jag skulle vilja ha bra resurser att ta till. "Snuttar" att fylla i luckorna och för att röra till det lite.

Dessutom är det bra om det finns element i äventyret/kampanjen som någon annan gjort eftersom det gör det hela mer varierat och levande.

Mitt problem med köpeäventyr är delvis att de ofta är linjära (vilket jag tror är naturligt, det är så mycket enklare och dessutom utrymmeseffektivare) och det är sällan de passar in i just det vi vill köra för tillfället. De är så polerade och färdiga att det krävs mycket för att anpassa dem till behovet för tillfället. Då går det snabbare att göra något eget.

Så jag vill gärna göra huvuddragen själv, men lyfta in färdiga element eller åtminstone inspireras av dem. Svårigheten är att hitta de färdiga elementen. Skulle vilja ha en databas med (halv-)färdiga NPC, platser, äventyrsfröer, etc. Även unika varelser (alltså inte monsterboken varianter) och föremål med kittlande äventyrskrokar är intressant.

Vanliga monsterböcker och prylböcker är mindre intressanta eftersom de inte innehåller spännande äventyrskrokar eller inspiration.

Ars Magica hade t.ex. böcker som hette "Mythic Places/Locations" som jag gillade.

 

[Rickard]

Mitt problem med köpeäventyr är delvis att de ofta är linjära (vilket jag tror är naturligt,

Det är också ett problem som uppstår eftersom det är text. Då blir det 1-2-3 eftersom det är den ordningen står beskrivet i modulen.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Min relation till förberedelser och spelledande och färdigt material är… komplicerad. Problemet jag har är väl mest att jag som SL bara vill köra förberedda mysterier där det redan är bestämt vilka ledtrådar som finns och vem som är mördaren osv. Jag gillar att ha förberett material, som vid speltillfället existerar utanför både mig och spelarna.

Samtidigt är det ett jäkla jobb att förbereda sånt. Och det finns extremt få spelförfattare som skriver äventyr eller kampanjer på det sätt jag vill ha dem – det mesta jag läst är antingen alldeles för löst beskrivet så jag ändå skulle behöva göra jobbet själv, eller så är det väldigt linjärt – typ man kör scen 1, sen scen 2, sen scen 3, sen slutboss. Och sånt är jag inte så sugen på att spelleda; jag vill ha väl förberedda äventyr med färdiga svar men där spelarna har agens i hur de söker svaren, vilka platser de tar i vilken ordning, osv.

Så jag är lite fast. Jag vill köra förberett, och det är jobbigt och svårt att förbereda, men det finns inte så mycket färdigt att köpa som duger (för mig).

De senaste 20 åren eller så har jag ju försökt lösa det här genom att konstruera system och strukturer som hjälper mig att förbereda och konstruera själv, och även att "förbättra" köpegrejer så de bättre passar min spelstil. Men jag är egentligen inte så nöjd med mina system och strukturer.


"Men byt spelstil då!" säger kanske någon. Vore det inte enklare att bara komma med typ en lös premiss och improvisera? Kanske, men varför skulle jag vilja göra det? Det är ju inte den delen jag gillar med spelledande; då kan jag lika gärna göra något annat. Då är t.ex. en omgång Arkham Horror typ lika lockande.

Min erfarenhet av förskrivet material till mysterierollspel (främst Call of Cthulhu och Delta Green) är att kanske 70-80% av det jag läst i princip är en författare som ville skriva en mysterienovell, men fick uppdraget att skriva till ett rollspel. "Mysteriet" är en handling som spelarna upptäcker om de följer tråden genom äventyret, och att ha "klarat äventyret" är att ha fått reda på vad novellen handlade om, och kanske då med någon twist på slutet som skall vara lite läskig. Ibland finns det fiender att slåss mot, men de är där för att utgöra ett hinder att komma över innan äventyret kan spotta ut nästa bit plot.

Inte sällan är det dessutom något som hänt tidigare, och rollpersonernas uppgift är att ta reda på och pussla ihop vad det är som har hänt innan de blev inblandade.

Själv föredrar jag mysterieupplägg som utgår från en utlösande händelse i ena änden och sedan aktörer med agendor och motiv i andra, så fyller man i platser, ledtrådar, komplikationer etc däremellan. Jag tänker att det borde vara ett enklare sätt att lösa det på än att försöka leda spelarna genom en "handling".

 

[Faehrengaust]

Det är också ett problem som uppstår eftersom det är text. Då blir det 1-2-3 eftersom det är den ordningen står beskrivet i modulen.

Sant.

Kan också finnas en "rädsla" för att rollpersonerna inte ska gå igenom allt innehåll, på samma sätt som Soloäventyr (som dock kan spelas flera gånger). Som konsument så skulle man kunna känna sig lite lurad om man köpte en dyr äventyrsmodul på 200 blanka fina sidor, men pga spelarnas val så använde man bara 40 sidor. Kommer ihåg att just det problemet fanns i WFRP modulen "Power Behind the Throne" som hade friare struktur. Å andra sidan har jag spellett den för tre olika grupper så jag har nog sett det mesta av den

Om man ska ge mycket värde (i mängden innehåll överfört till spel räknat) så är linjär struktur antagligen mycket enklare att skriva. Nu är jag iof ingen äventyrsskribent, men jag gissar att så är fallet.

Misstänker även att det helt enkelt är stor efterfrågan på relativt rälsade äventyr med bra story.

 

[luddwig]

Jag tänker att det borde vara ett enklare sätt att lösa det på än att försöka leda spelarna genom en "handling".

Enklare men också intressantare för spelledaren, eftersom vad som händer kommer att bli mindre förutsägbart.

 

[Rickard]

Kan också finnas en "rädsla" för att rollpersonerna inte ska gå igenom allt innehåll, på samma sätt som Soloäventyr (som dock kan spelas flera gånger). Som konsument så skulle man kunna känna sig lite lurad om man köpte en dyr äventyrsmodul på 200 blanka fina sidor, men pga spelarnas val så använde man bara 40 sidor.

Sedan kan man också fråga sig varför man bara ska spela ett äventyr en gång. Jag har kört Svavelvinter flera gånger, både som spelledare och spelare. Om äventyr var byggda för att vara varierade hade det varit en helt annan grej. Bara en sådan enkel grej som slumptabeller gör att "resan" blir annorlunda.

 

[Noerdfarbrorn]

Jag spelleder en hel del på folkhögskolan där jag jobbar eftersom jag fick igång ett tillval i rollspel. Jag tycker det är kul att spelleda och "utsätta" spelarna för olika saker och se deras reaktioner. Samt att min fantasi får ett utlopp för sina påhitt. Vissa terminer lyckas jag få spela då det ofta finns någon som vill testa att spelleda och då är det kul att lotsa dem och även utmana dem som spelare med konstiga reaktioner. Ibland så "far out" att en inte ens ser den där lådan man tydligen skall tänka utanför

 

[Henke]

Även om kärnberättelsen ofta är ett grundmaterial så har man varit med och skapat just "vår" historia vid spelbordet. Det tycker jag ger tillfredställelse.

Det här (och många svar i den här tråden) får mig att tänka på att jag nästan aldrig känt ett behov av att skapa något själv som jag tagit med till spelbordet, utan jag har tyckt det varit spännande att ta med material som andra har skrivit och se vad som händer.

Kan iofs erkänna att det är blandat resultat i att justera eller lägga till saker själv. Att lägga till själv behöver ju inte heller innebära att det är en helt egen idé utan något man snappat upp någon annanstans.

Ett exempel jag minns är när jag justerade i Svavelvinter så att RP hittade Malek Mangus benmask när denne flytt från Marjura, och förklädde sig med den för att infiltrera Järntornet.

 

[verlandes.]

En reflektion jag får av att läsa tråden är att jag inte alls känner igen mig i beskrivningen att det är spelledaren som skapar narrativet. Som spelledare känner jag ofta att jag erbjuder ett ramverk eller en premiss som jag sen tillsammans med spelarna befolkar och införlivar. Hade jag haft ensamt ansvar över berättelsen hade jag nog slutat!

 

[krank]

Inte sällan är det dessutom något som hänt tidigare, och rollpersonernas uppgift är att ta reda på och pussla ihop vad det är som har hänt innan de blev inblandade.

Exakt detta är min favoritstruktur =)

Jag avskyr verkligen att spela med "aktörer och motiv" som ska live-improviseras handlingar för. Det blir rörigt, frustrerande och ger mig dessutom exakt ingenting som SL.

Jag tänker att det borde vara ett enklare sätt att lösa det på än att försöka leda spelarna genom en "handling".

Fast det är ju inte en lösning på mitt problem att ta bort det jag tycker är roligt och ersätta det med sånt jag tycker är tråkigt och jobbigt =)

 

[krank]

(För att inte bara vara neggig kan jag väl som vanligt peka på mitt favoritäventyr som modell och exempel på att det absolut går att skriva färdiga äventyr som funkar mer eller mindre som jag vill: Tatters of the King del 1 är inte helt linjär, men inte heller bara en massa löst fluffiga "aktörer med agendor", det är i hög grad "rollpersonerna undersöker hur saker ligger till" följt av "rollpersonerna får komma på hur de ska agera på det de upptäckt". TotK är ett föredöme och min ständiga ledstjärna =) Den dag jag lyckas bygga en struktur som genererar TotK-nivå av äventyr åt mig är jag framme och hemma =) )

 

[Quadrante]

Ju oftare du nämner kungens ryttare desto mer känns det som jag borde läsa detta. Antagligen gilla det också.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Exakt detta är min favoritstruktur =)

Jag avskyr verkligen att spela med "aktörer och motiv" som ska live-improviseras handlingar för. Det blir rörigt, frustrerande och ger mig dessutom exakt ingenting som SL

Aktörer med motiv behöver ju inte betyda att saker måste live-improviseras, utan kan ju också vara ett sätt att skapa förberedelserna utifrån.

Exempelvis:

Aktör 1: Mordoffer
Byggde upp en förmögenhet genom att arrangera pyramidspel och blåste folk på på pengar.

Aktör 2: Mördaren
Förlorade sina besparingar och beslutade sig för att hämnas.

Utlösande händelse: Mordoffret hittas brutalt mördat i sitt hem.

Sedan kan man bygga upp strukturen för att få ihop allt detta med ledtrådar, platser osv, där fokus för äventyret mer ligger på att ta reda på vem mördaren är. Vill man sedan inte att mördaren skall agera under scenariots gång (säg att hen bara försöker hålla sig gömd), så behöver man ju inte göra det. Det är ju fortfarande en aktör med en agenda.

 

[krank]

Aktörer med motiv behöver ju inte betyda att saker måste live-improviseras, utan kan ju också vara ett sätt att skapa förberedelserna utifrån.

Exempelvis:

Aktör 1: Mordoffer
Byggde upp en förmögenhet genom att arrangera pyramidspel och blåste folk på på pengar.

Aktör 2: Mördaren
Förlorade sina besparingar och beslutade sig för att hämnas.

Utlösande händelse: Mordoffret hittas brutalt mördat i sitt hem.

Sedan kan man bygga upp strukturen för att få ihop allt detta med ledtrådar, platser osv, där fokus för äventyret mer ligger på att ta reda på vem mördaren är. Vill man sedan inte att mördaren skall agera under scenariots gång (säg att hen bara försöker hålla sig gömd), så behöver man ju inte göra det. Det är ju fortfarande en aktör med en agenda.

Men då är vi ju helt enkelt tillbaka i exakt de förbereedelser jag redan gör. Att de inblandade i mysteriet har agendor tänkte jag var ganska självklart.

Jag saknar inte verktyg för att skapa förberedelserna utifrån. Men det tar tid och ork att göra de förberedelserna. Framför allt om man vill att det ska vara en välkonstruerad, sammanhängande struktur och man inte vill behöva improvisera ledtrådar eller personer.

("Hur man bäst förbereder ett mysterieäventyr" känns som ämne för en ny tråd… visserligen en vi redan haft ett antal gånger under årens lopp, men sen när har det hindrat nån?)

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag saknar inte verktyg för att skapa förberedelserna utifrån. Men det tar tid och ork att göra de förberedelserna. Framför allt om man vill att det ska vara en välkonstruerad, sammanhängande struktur och man inte vill behöva improvisera ledtrådar eller personer.

Ja, om man inte vill improvisera så blir ju väldigt mycket inom rollspel svårt, då nära nog allt rollspel förväntar sig i vart fall en viss mängd improvisation.

Men jag tror samtidigt att jag förstår vad du menar.
Säg att man har strukturen hyffsat klar: Mordgåta skall lösas, målet är att ta reda på vem mördaren är (säg att vi skippar själva jakten på mördaren, när utredarna har ett namn och adress kan de ge denna till polisen).

Mellan mordoffer och avslöjad identitet på mördare finns massa ledtrådar, platser och personer. Dessa befinner sig i ett nätverk av noder där spelarna kan välja olika vägar framåt och inte måste välja en specifik väg, de kan få tillgång till olika typer av information i olika ordning, äventyret tillåter att de skapar teorier, och utmaningen ligger i att lista ut hur informationen sitter ihop.

Rätt få färdigskrivna äventyr erbjuder både denna strukturen och samtidigt faktiskt fyller ut noderna (platserna har ordentliga beskrivningar och kartor, ledtrådskedjan är komplett och tydlig, SL-karaktärerna är definierade etc). De finns såklart, men äventyrsförfattare verkar ofta tycka det är roligare att skriva i vilken ordning saker ska utspela sig och bara fylla i information om det. Vilket ju gör att om man skall bygga om ett linjärt äventyr till ett nodbaserat så kräver det nästan lika mycket jobb som att skriva det själv.

Edit:

Sedan är mitt föredragna sätt att spela att också ha aktörer med agendor i det. Att händelseförloppet inte är något som skett tidigare och sen upptäcks av spelarna, utan att det är ett pågående händelseförlopp där spelarnas agerande påverkar hur andra aktörer agerar, och att "noderna" förändras dynamiskt utefter vad som sker vart och när. Men det innebär ju både improvisation och att jag mellan spelpass går in och gör om i strukturen utefter vad som hände under ett spelmöte mm. Men det är ju en fråga om smak bara, det går ju att spela i en nodstruktur helt utan sånt.

 

[krank]

Mellan mordoffer och avslöjad identitet på mördare finns massa ledtrådar, platser och personer. Dessa befinner sig i ett nätverk av noder där spelarna kan välja olika vägar framåt och inte måste välja en specifik väg, de kan få tillgång till olika typer av information i olika ordning, äventyret tillåter att de skapar teorier, och utmaningen ligger i att lista ut hur informationen sitter ihop.

Rätt få färdigskrivna äventyr erbjuder både denna strukturen och samtidigt faktiskt fyller ut noderna (platserna har ordentliga beskrivningar och kartor, ledtrådskedjan är komplett och tydlig, SL-karaktärerna är definierade etc). De finns såklart, men äventyrsförfattare verkar ofta tycka det är roligare att skriva i vilken ordning saker ska utspela sig och bara fylla i information om det. Vilket ju gör att om man skall bygga om ett linjärt äventyr till ett nodbaserat så kräver det nästan lika mycket jobb som att skriva det själv.

Ja, exakt. De äventyr jag skriver funkar ju så, och Tatters funkar ju så, men de flesta gör det inte. Och som du är inne på så är det rätt mycket jobb att anpassa de flesta färdiga äventyr.

Det finns absolut enstaka Delta Green-äventyr och CoC-grejer och Trails-grejer som närmar sig det. Och färdigskrivna äventyr brukar ju ändå ha lite platser och SLP:er och en grundintrig man kan återanvända. Det blir inte riktigt lika mycket jobb som att skriva själv.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Ja, exakt. De äventyr jag skriver funkar ju så, och Tatters funkar ju så, men de flesta gör det inte. Och som du är inne på så är det rätt mycket jobb att anpassa de flesta färdiga äventyr.

Centralverket för nodbaserade äventyrsstrukturer än ju sannolikt Justin Alexanders Node-Based Scenario Design, och jag vill minnas att Justin Alexander själv hävdar att mycket av inspirationen till det, och enligt honom det bästa exemplet på nodbaserad design, är Masks of Nyarlathotep.

När vi arbetade med Räddaren i Nöden (shameless plug, sorry) försökte vi anamma mycket av de principerna i vart fall i stora delar av äventyret, även fast det ju också absolut finns aktörer med agendor att förhålla sig till (även om man såklart väljer själv hur aktiva dessa är).

 

[luddwig]

Dags att skriva det utlovade svaret på frågan om vad som driver mig att spelleda. För mig handlar det i stor utsträckning om ett utlopp för kreativitet. Mycket av det jag spelleder är nämligen sådant jag själv skapat, allt från regler till världar och äventyr, och jag vill gärna se mina skapelser komma till användning. Jag gillar också att se hur spelarna tar sig an äventyr (och då inte nödvändigtvis äventyr jag skrivit). Hur de vrider och vänder på ledtrådar, gör onödigt invecklade planer, gläds, våndas och överraskas (och överraskar mig). Ett tråkigare delsvar är att det ibland varit ett sug efter att spela rollspel, eller en förväntan utifrån, i kombination med brist på spelledare som drivit mig att spelleda.