Fiktionsleks tankar om "traditionella spel"
Tomatalven said:
Som ovan. Kanske fel forum?
Den här tråden kommer nog leda till den sedvanliga förtråkningen av den sorts spel som de flesta rollspelare spelar. När jag väl är klar med det här inlägget har det säkert redan börjat ske. Hur som helst, så här tänker jag:
För det första kan »traditionella spel« inte ses som en sorts spel. Det är en grov generalisering, för det finns förstås många traditioner: Dnd-traditionen, BRP-traditionen, Tärningslösa traditionen, Forgetraditionen etc. Och de är rätt olika.
För det andra är begreppet »traditionella spel« eller ännu värre »tradspel« rätt taskigt formulerat, som om det handlade om spel som inte är nydanande. Så är det ju inte. Snarare handlar det om repertoarspel i motsats till verkspel (jag lånar begrepp från Horace Engdahl här). D.v.s. repertoarspel förbättrar och förnyar *inom ramarna* för en tradition och delar idéer, lösningar, problem o.s.v. med andra spel inom den traditionen. Verkspel å andra sidan är försök att åstadkomma något unikt, ett verk i sig själv.
För det tredje är traditionerna som spelen ingår i ofta positionerade mot varandra. I början av åttiotalet dissade dndspelarna i Sverige Äventyrsspels BRP-grejer. Forgetraditionen positionerade sig åtminstone i början mot spel som bejakade spelvärldens betydelse eller olikheter mellan spelares preferenser. Det behöver inte handla om några regelrätta dissningar, utan mer om att försöka karva ut en identitet åt den egna traditionen.
Det här gör att när man i Sverige talar om tradspel, så framstår det ofta som rätt tama och trista spel, trots att det då handlar om det som de flesta rollspelare tycker bäst om att spela. Knäppt, men så är det. Det vore bättre att försöka bemöda sig om ett sätt att tala som faktiskt kan *förklara* varför något är poppis.
T.ex. tror jag att det är en missuppfattning att reglerna i BRP-traditionen i huvudsak är till för att underlätta berättande. Det är ett knasigt sätt att tänka (ibland uttryckt i regeltexten) som leder till att spelen framstår som schizofrena och otillräckligt förklarande. Gå till vilken sandlåda som helst och sitt där en stund och kolla på barnen. De kan ju redan berätta kollektivt, utan skrivna böcker, och de är typ 3 år gamla. När man lär barn spela BRP eller för den delen DnD, handlar det *inte* om att lära dem hitta på grejer kollektivt eller få ihop en story. Det handlar om att lära dem att de inte får berätta hur sjutton som helst -- inte i de där spelen. Reglerna är till för att *utmana* deltagarna i deras kollektiva berättande, och denna utmaning eller »försvåring« är det som gör spelen roliga. I grunden är detta samma sak som att säga »vi leker datten -- men man får inte nudda sand!«. Poängen är fortfarande att man ska ta varandra, men regeln att man inte får nudda sand gör det ju inte roligare genom att underlätta detta, utan genom att det blir svårare.
Den traditionella kombinationen av spelledarens makt/skrivna äventyr och spelarnas frihet är i ett sådant perspektiv en sorts paradox som det är meningen att man ska brottas med under spel och lära sig hantera i en balansakt. Man kan misslyckas, man kan bli bättre -- men den huvudsakliga *poängen* med den är alltså inte att underlätta, utan att framställa ett problem som det är utmanande och därmed roligt att lösa. Vissa kanske aldrig lär sig eller helt enkelt tycker det är tråkigt. De vänder sig till andra traditioner som inte utmanar på den här punkten, men det innebär ju inte att det är något fel på den första traditionen.
Hälsar
Christian