Nekromanti Vad är läskigt?
- Thread starter RasmusL
- Start date
kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 786
Vi spelade ett Trail of Cthulhu-äventyr, som k7e9 spelledde. Där träffade vi på ett tvillingpar (barn) som vägrade släppa oss med blicken. Vi vandrade bort från deras hus och vände oss om. SL berättade att tvillingarna stod i fönstret och tittade på oss, sedan stirrade han tomt på oss och vinkade stelt, med ett obehagligt leende. Gåshud.
Enda gången det var obehagligt på riktigt, tror jag.
Enda gången det var obehagligt på riktigt, tror jag.
IcarusDream
Anti-populist
Jag älskar när man sitter i ett mörkt rum med tända ljus, en bra spelledare som kan känna av stämningen och bra stämningsmusik.
Känslan när ens karaktär ska gå ut ur huset för att gå och hämta ved, en stund efter man hörde det där mystiska ljudet.. När man känner att man inte VILL gå ut, men ändå känner att man måste.. så man går ut.. spelledaren beskriver den mörka natten och den knarrande skogen.. ens egen puls går upp... sen säger spelledaren att man hör det där konstiga ljudet igen..
Den känslan..
Känslan när ens karaktär ska gå ut ur huset för att gå och hämta ved, en stund efter man hörde det där mystiska ljudet.. När man känner att man inte VILL gå ut, men ändå känner att man måste.. så man går ut.. spelledaren beskriver den mörka natten och den knarrande skogen.. ens egen puls går upp... sen säger spelledaren att man hör det där konstiga ljudet igen..
Den känslan..
IcarusDream
Anti-populist
Addendum:
Sen så har jag haft en alkoliserad spelade som insinuerade att han skulle slå mig om han inte fick som han ville en gång... Det var också läskigt fast på ett annat sätt.
Sen så har jag haft en alkoliserad spelade som insinuerade att han skulle slå mig om han inte fick som han ville en gång... Det var också läskigt fast på ett annat sätt.
IcarusDream;n189364 said:
Det här är ju faktiskt ett element som skulle kunna användas i upplevelsedesign även om det aktuella exemplet är tragiskt. Frågan är om en kan närma sig hot mot spelare utan att det per automatik blir jävligt osympatiskt, omoraliskt och idiotiskt?
IcarusDream
Anti-populist
Jag har väldigt lätt för att komma in i roll om det är bra stämning, som med dunkel, tända ljus och passande musik. och när jag kommer in i rollen och stämningen så känner man ju sig som rollen. Och jag spelar väldigt ofta på att karaktärerna är levande varelser med självbevarelsedrift.. jag får aldrig känslan att "Äh.. SL sa att det lät ute.. det finns ett monster där ute han vill att vi ska möta.. jag går ut och dör så vi blir klara nån gång så jag kan dra och käka.. då kan jag göra en ny karaktär sen, jag är ändå less på denna." De absolut flesta varelser vill ju inte bli skadade eller dö så jag spelar på det helt enkelt.
kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 786
RasmusL;n189366 said:
Jag tror vi alla ansträngde oss för att uppnå känslan. Vi brukar inte vara så bra på det vanligtvis, har lätt att bryta stämningen och börja skämta och flamsa och så. Men just här tycktes alla verkligen gå in för att skapa stämning, och jag tror vi gjorde oss väldigt mottagna för att bli skrämda. För att få en fullständigt oläskig situation, som rollspel ändå är, att verka läskig krävs det nog att man verkligen anstränger sig för att kunna känna obehag. Man måste liksom övertyga sig själv om att "Jag är öppen och redo och villig att bli rädd". Det handlar nog nästan mer om att sträva efter att bli rädd, snarare än att förvänta sig att SL ska skrämma en.
IcarusDream;n189370 said:
Mycket bra poäng.
Om vi gör en liten jämförelse mellan olika media, hur skulle ni säga att mängden inblandade sinnesintryck påverkar här? En bok VS ett rollspel VS en film VS virtual reality VS IRL? Är "stämningen" du pratar om kanske ett sätt att blanda in fler sinnesintryck? Eller är "stämning" snarare ett annat lager som har att göra med omgivning, förväntningar, vokabulär, etc?
Guran89;n189373 said:
Ja, så jäkla rätt. "Öppen och redo" var ju ett fantastiskt tankeväckande sätt att se på det som gläntar dörrar till hypnos och gruppmentalitet och liknande! "Skrattandet" är ju också en sådan försvarsmekanism... När vi inte undertrycker dem så blir det jäkligt svårt att göra låtsas-rädsla verklig, men när vi anstränger oss för att hålla oss gravallvarliga? Att lura vårt undermedvetna genom att inte släppa ut övertrycket?
anth
Vetefan
Viktigast är att leva sig in i sin roll och leva sig in i stämningen.
Erfarenhetsmässigt lyckas det bäst när spelledaren inte ger fullständiga beskrivningar, utan man måste själv använda sin fantasi för att fylla i allt. För spelledaren är detta lite av en konst: vad kan man utelämna av beskrivningen så att spelarna ändå räknar ut vad som händer?
Kort sagt: det viktigaste är egentligen INTE inlevelse eller stämning i sig utan spelarnas egen fantasi. Den som är bäst på att skrämma dig är just du själv med din egen fantasi.
Erfarenhetsmässigt lyckas det bäst när spelledaren inte ger fullständiga beskrivningar, utan man måste själv använda sin fantasi för att fylla i allt. För spelledaren är detta lite av en konst: vad kan man utelämna av beskrivningen så att spelarna ändå räknar ut vad som händer?
Kort sagt: det viktigaste är egentligen INTE inlevelse eller stämning i sig utan spelarnas egen fantasi. Den som är bäst på att skrämma dig är just du själv med din egen fantasi.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
RasmusL;n189346 said:
Inte värre än vad man känner inför en bra rysare, dvs det pirrar lite i maggropen, men det är inte rätt ut rädsla utan någon lite mer njutbar version av det.
Hur som haver har det vad jag minns bara hänt på riktigt en gång runt spelbordet. Det var Sci Fi (Dark Heresy) och vi var på ett räddnings/recoon-updrag till en fångkoloni.
Jobbiga saker började hända rätt tidigt, nån i gruppen oprovocerat sin pistol och började hota en annan gruppmedlem, krävde att denne skulle erkänna sitt föräderi. Någon form av vålnad dök upp och anföll oss. Detta hjälpte till att sätta stämningen, men det som var lite läskigt var när vi började höra någon stönande ropa efter hjälp över högtalarsystemet. "Hjälp mig... hjää-älp miiiiiiig...".
Det som gjorde det hela så pass spännade var att vi ju alla visste att något hemskt skulle vänta på oss när vi väl hittade källan till ropet på hjälp. Men det spelade liksom ingen roll, för vi var ju "tvugna" att försöka hitta och hjälpa personen i alla fall. Och just det där att aktivt söka sig mot vad vi visste skulle vara en obehaglig situation gjorde att det pirrade rätt rejält i magtrakten.
(Det hjälpte ju att vi satt ute i en stuga, lång ut på landet i en smärre snöstorm, med tända ljus och fullt fokus på spelet).
kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 786
Den typ av skräck jag är ute efter i annan kultur är i första hand en obehaglig insikt, ni vet när det går rysningar längst kroppen och man inser att "Åh, shit. Var det så det låg till?" typ. Jag hatar jumpscares (billigaste sortens skräck. Värdelöst). Det som är tacksamt med rollspel är att den typen av upplevelser är fullt möjliga att skapa (till skillnad från jumpscares). Det svåra är bara att faktiskt göra det.