Nekromanti Vad är improrollspel?

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Få in lite impro

Hakanlo said:
Samtidigt spelar jag uteslutande traditionella spel, på ett ganska traditionellt sätt, och trivs med det (just nu faktiskt WHFRP med massa kort och pluppar). Då detta improspelande verkligen tycks mig som en idealsituation tänker jag: hur får jag in dessa element mer i spel, och råder det en direkt motsatsförhållande mot mitt nuvarande spelsätt? Därav frågorna. Jag tycker det ni berättat är praktiskt och användbart.
Det går att öva på att bolla med varandra. Här är lite olika situationer som du kan pröva att kasta bollen till dina spelare, även med en förberedd handling, utan att behöva gå ut i full-blown improv:

1) Spelare frågar "Finns det en matta i rummet?" Du passar tillbaka "Ja, vad tycker du? Finns det en matta i rummet?" och låter spelaren bestämma.

2) Spelaren lyckas med ett tärningsslag. Du säger "Du lyckas! Vad händer?" eller "Du träffar! Beskriv!" om det är i en fajt.
Jag är inte säker här, men jag skulle tro att det är viktigt att inte gå på gammal vana och ta tillbaka bollen i den här situationen. Beskriver spelaren hur hans fiende vacklar bakåt med blod forsande från huvudet, ta inte över och konstatera samma sak igen, eller ta vid och fortsätt beskrivningen där spelaren började. Visst, det är en sorts bejakande, men det förstärker idén om att allt måste gå igenom spelledaren och godkännas av denne. När en spelare har sagt något så är det sant i spelvärlden. Känn dig fri att ta dig för pannan och lägga till ett "Glaarrhhhrgg!" dock, det höjer spelarens bidrag. :gremsmile:
När vi spelar D&D så kör vi konsekvent så här i striderna. Detta borde vara lätt att göra men svårt att få flöde i WHFRPG, ifall det är tredje utgåvan ni kör?

3) Passa till dem genom att ställa frågor. "Vad har du för vän här i staden? Aha, en bagare. Är han en cool eller besvärlig kille?" Använd riktade frågor i början: Det som känns jobbigt för dina spelare är att stå med en boll i händerna och inte ha en aning om vart de förväntas passa vidare den. Visst, i fritt improspel finns det nästan inga förväntningar alls, men om man spelar ett förberett äventyr med spelare som är vana vid att spelledaren har förväntingar på en så är det svårt att släppa den känslan.
Du kan slänga in en egen boll innan frågan också. Typ "Du gjorde en kvinna förtvivlad förra gången du kom till det här stället. Vad hände egentligen?"
Här länkar Poppe till relevanta diskussioner.

4) Ta en titt på Flow-ermodellen igen. Är det någon av de här punkterna som ni skulle kunna bli ännu bättre på i er grupp?

5) Uppmuntra spelarna till att delta även när deras roller inte är där. Heja på sina polare, bua på skurken, peppa och kommentera.
Den här är en luring, dock. Jag kommer ihåg att när vi spelade med "långsam inlevelse" istället för "fartfylld inlevelse" så var det väldigt störande med kommentarer. Det kanske inte funkar i alla spel?


Ska försöka få tid över imorgon eller i övermorgon att skriva om hur man kommer igång och spelleder impro fullt ut. :gremsmile:
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,626
Location
Umeå, Västerbotten
Re: Få in lite impro

Jag brukar göra den här också.

6. Har spelaren en färdighet, speciellt en kunskapsfärdighet som är i vanliga fall lite oanvändbar får spelaren hitta på saker. Spelaren med Heldarik får mitt i allt säga "Aha. Men Det där är ju Hertig Rosarius emblem." och spelaren med Botanik får säga "I klosterträdgården plockar jag Gråklöver som hjälper mot fever"
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Re: Få in lite impro

Använd riktade frågor i början: Det som känns jobbigt för dina spelare är att stå med en boll i händerna och inte ha en aning om vart de förväntas passa vidare den.
Tackar, den där behövde jag. Jag har nog nämligen varit lite för hård eller för framåt i vissa fall och kastat över hela bollkorgen direkt och inte riktat så mycket. Riktningarna hjälper ju väldigt. ... Obvious - varför har jag inte kommit på det förrän nu?!

5) Uppmuntra spelarna till att delta även när deras roller inte är där. Heja på sina polare, bua på skurken, peppa och kommentera.
Eller för den delen spela "oviktiga SLP:s". Detta brukar jag ofta göra när det spelas fantasy och spelarnas rollpersoner spritt sig i t.ex. en stad. Då får spelarna agera stadsvakter, köpmän och en massa andra roller åt varandra i varandras omgivning helt enkelt. Till exempel så kanske en ensam rollperson är på väg in i staden. Eftersom han är ensam är alla andra spelarna fria, deras rollpersoner är inte med. Då kan jag som SL göra så att jag stoppar den här rollpersonen i porten. Sedan kastar jag stadsvaktsrollen till en annan spelare som då får ta vid. Då kan den på helt eget bevåg bestämma varför rollpersonen stoppas och köra på. Faktum är att sådant kan bidra till massor med plottar och dramatiska glimtar. På det viset kan spelarna i direkt bemärkelse få inflytande över världen och händelserna - plus att de aktiveras oftare och slipper vänta vid de tillfällen då inte alla är med.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,683
Location
Värnhem, Malmö
Re: Få in lite impro

För att fortsätta på "jag håller egentligen på X men är intresserad av Y"-spåret: jag gillar spelmiljöer där en hel del redan finns utmejslat, där det finns etablerade sanningar som bör hållas fasta genom spelet och så vidare. Däremot ger jag planka fan i planerad plot och liknande. Hur förenligt tror du att det här är med improspelande?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Improns kärna, bra och dåligt

Bobby Magikern said:
För att fortsätta på "jag håller egentligen på X men är intresserad av Y"-spåret: jag gillar spelmiljöer där en hel del redan finns utmejslat, där det finns etablerade sanningar som bör hållas fasta genom spelet och så vidare. Däremot ger jag planka fan i planerad plot och liknande. Hur förenligt tror du att det här är med improspelande?
Det borde ju fungera fint! Det viktiga för att uppnå flow, som man får se som det slutgiltiga målet, är att händelseutvecklingen inte är planerad.

Du kan också, genom att hålla spelvärlden öppen, minimera informationsskillnaden mellan spelare och spelledare, anpassa dig i stunden och bjuda in spelarna till att delta i etablerandet.
Alla dessa saker kan hjälper din grupp att spela i flow, men det är inget krav.

Men när jag själv har spellett så har jag aldrig ändrat på något som redan etablerats, eller ställt frågor till spelarna som går bortom deras rollpersoners upplevelser av världen, ("Hur får du betalt för dina tjänster?", inte "Vem bor i det svarta tornet?") ifall det är det du tänker på.

Det går alltså inte att sätta likhetstecken mellan impro och samberättande.

Hm, det här skulle kunna duga som en skiss...

Improns kärna
Det finns ingen story
Spel sker i nuet
Spelarna är aktiva, modiga och bjuder på sig själva
Stämningen är varm, accepterande och trygg
Man bejakar och bygger vidare på bidrag
Spelet går mot ett flöde

Funkar bra med impro
Spel som drivs utav rollpersonernas motivation
Karaktärsstudier
Konflikter som uppstår när olika viljor krockar
Att bolla frågor till spelarna
En värld förmedlad i lösa, stilistiska koncept istället för hårda fakta
En värld präglad av impulsivitet

Funkar inte så bra med impro
Hemlisar och mysterier
Utmaningar som spelarna ska knäcka
Komplicerade, långsamma regelsystem
Alla former av otydlighet
Alla former av måsten


Hur är det med motstånd, då? Jag har lite svårt att förklara improns inställning till detta. Å ena sidan så tror jag inte att en spelstil där spelledaren tvingar motstånd på spelarna, det spännande kommer från att spelledaren hotar rollpersonerna så att säga, är förenligt med improatmosfären.

Men om vi tittar på Vincent Baker's Apocalypse World igen, så har han gjort en spelvärld som är direkt livsfarlig för rollpersonerna, och detta fungerar bra. Samtidigt så är det väldigt viktigt att det ska finnas en tillit för att detta ska fungera. Länk.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Göra sig redo för impro

Här är en liten guide för den som vill pröva ett pass improrollspel.


1. Trygghet
Det första du behöver veta är att det är okej att misslyckas. Det blir inte katastrof om du går vilse eller gör fel.

Detta är vad all trygghet stammar ur: En känsla av att det inte är någon fara om det blir fel.

Vidare, släpp idén på att göra det perfekt. Försök inte få till den perfekta scenen. Försök inte för mycket alls.
Känn en tillit till att det du har är tillräckligt bra.
Det är när du är avspänd och anspråkslös som det blir som bäst, inte när du försöker så hårt du kan.


2. Tydlighet
Know your game, know your prep. Trygghet är oftast tydlighet: Att veta vad som gäller, att veta hur det kommer gå till.

Det finns system som lämpar sig bättre och sämre för improrollspel, men det viktiga är att du väljer ett spel som du känner dig sugen på och tror på.

Du kan gå direkt till att pröva ett spel skrivet för den här spelstilen, fråga gärna om tips här i tråden.

Annars kan du själva förbereda ett fisktankscenario i sitt favoritspel. Sikta på något som håller 1-2 möten bara, så gör du det enkelt för dig. Jag länkar till Poppes exempel, för jag diggar det, andra halvan av inlägget.

Jag tror att idealet är att presentera ett koncept för spelarna, låta dem göra rollpersoner med tydliga drivkrafter, och sedan bygga scenariot på dessa.

Precis som i Poppes exempel, gör en situation av olika personer med olika viljor. Arbeta ut dem tills du känner att du vet vad de handlar om, att du vet var du står så att säga. Vill du ha en livlina i spelet (Det finns sådana, Solve! :D) skriv ner vad som skulle hända om de olika personerna fick som de ville, och pusha mot det ifall spelet saktar av. Poppe ger exemplet, dvärgarna börjar mobilisera, en budbärare kommer springande.

Posta en tråd här om din setup.


3. Trygghet för dina spelare
Förmodligen det svåraste steget, om de inte redan har det.

Gör det tydligt för spelarna att du är intresserad av deras rollpersoner, och vad de vill, inte av att visa dem din färdiga story. Gör det klart för dem att de kommer inte tappa kontrollen över sina rollpersoner, de behöver inte spela något de inte tycker är kul. Du kommer inte tillfångata, döda eller stoppa dem i situationer de inte kan fly från, ifall de själva inte är med på det.

Många spelare har dåliga associationer till improviserande spelledare, men du behöver inte använda ordet improvisera egentligen. Gör klart att du har en situation förberedd och att ni ska spela den.

Se till att rollerna har drivkrafter. Låt dem vara sårbara, öppna för det, kanske med frågor.

Gör spelarna inspirerade. Inspirerade spelare engagerar sig.

Lita på dina spelare.


4. Under spel
Presentera situationen raskt, så att de kan börja agera. Låt dem inte gissa eller leta efter det som är intressant, presentera det för dem rakt och laddat.
Bygg vidare på varje tärningsslag. Spelarna ska alltid få något av sin handling, antingen något de kan gotta sig åt, eller som de behöver hantera, eller som de vill ha mer av.

Kan du inte komma på något sätt att göra misslyckande intressant, strunta i tärningsslaget. Bara ge dem det de vill ha, så att spelet rör sig framåt. Kan du, ge dem en liten extra bonus eller problem i farten.
Bolla med dina spelare. Kolla Få in impro-inlägget.

Läs Play Unsafe :gremwink:
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Re: Göra sig redo för impro

Tackar tackar! De här två senaste inläggen är synnerligen bra och nödvändiga för en vidareutveckling av vad impro faktiskt innebär och kan vara i praktiken. I afton orkar jag dock inte göra mer än att läsa och tacka, men kanske kommer det vidare tankar eller frågor i sinom tid.
Love to Vidos!

Och damn vad pepp jag blir på att sätta mig och njuta av Play Unsafe igen. :gremsmile: Just för att den för mig är full av insikter och tar upp så mycket som för mig är bekant i mitt tidigare tradande. Har ju faktiskt bara läst det en gång, även om jag nu gjorde det med stor entusiasm från pärm till pärm i närmast ett svep.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Puh, okej, jag har supersvårt att hitta hur jag ska svara på det här, av nån anledning, men jag gör ett försök, något famlande. Säg till mig om jag låter dryg eller tråkneggig eller så, för det är inte min avsikt, jag har svårt att hitta hur jag ska uttrycka mig! Okej? :gremsmile:

Så, jag kommer inte ifrån känslan av att det är något knas med grundpremissen här, men jag vet inte om jag tycker att det faktiskt inte är bra eller om det bara skjuter förbi mig som mottagare.

En invändning jag har är att kopplingen mellan "improteater" och "improrollspel" verkar märklig. Du säger inte så mycket om hur den improteater du tänker på fungerar, men jag har svårt att känna igen någon form av improteater som bygger på det som du verkar mena är likheten mellan "improteater" och "improrollspel". Om man ser till commedia dell' arte, eller den clownvariant av commedian som 123 Schtunk kör, till exempel, så bygger hela möjligheten till att "improvisera", det vill säga spinna iväg i repliker och gags/lazzin, på att scenariot är färdigt i förväg. Man har exakt koll på storyn man ska berätta, och tar som ensemble ett ansvar för att ge publiken lagom mycket skojiga, till synes improviserade, påhitt, balanserat mot en stomme av följa-manus-spel. Den sortens improteater, och dess skills, verkar inte alls särskilt tillämpbara i rollspelssammanhang, annat än det mest hårdrälsade tradspelandet, där spelarnas manöverutrymme begränsar sig till just lazziliknande lustigheter och karaktärspåhitt.

Om man istället ser till teatersport, så blir det också svårt att jämföra med rollspel, i mina ögon. Åtminstone om man vill ha det minsta immersiva inslag i rollspelandet och inte menar något som ligger mycket närmare stafettförfattande. Detta eftersom en så stor del av teatersportens magi ligger i metaplanet, inte i storyn, alltså i att den väcker reaktionen "herregud, tänk va de kan hitta på, och så snabbt, sådär bara!". Teatersportens impro funkar ju inte alls för att skapa en berättelse som engagerar genom att den handlar om rollfigurer som känns som riktiga personer som man kan bry sig om.

Om det du tänker på när du säger "impro" är Keith Johnstoneboken, så är ju inte heller det teater. Det är en samling påståenden och övningar som relaterar till hur teater fungerar, men en övning är inte teater, det är en övning. Man kan inte göra en teateruppsättning utifrån Impro-boken. Jag har sett försök, det blir liksom ingenting. Som att titta på ett fotbollslag när de sitter på gymet och tränar, och kalla det för fotboll.

Jag kanske hänger upp mig på något jag missförstår, men eftersom det här gör din grundpremiss obegriplig för mig så har jag svårt att fatta resten av resonemanget, men det känns som att du har stött på och tagit till dig några verktyg som har varit förlösande, och nu strävar efter att formulera ett slags dogm helt utifrån de verktygen.

Eller okej, nu när jag har jobbat mig igenom första halvan av inlägget, och formulerat mina invändningar, så nu har jag lite lättare att se vad du säger i andra halvan, och ser att det du säger under Så hur gör man innehåller saker jag kan hålla med om, i alla fall delvis. Jag håller till exempel med om att det är bra att man har en konceptstark spelvärld men lämnar detaljerna tills man är i spel, men samtidigt är det ju centralt i Apocalypse World att spelledaren visst sitter på sanningar om spelvärlden och har auktoriteten när det gäller vad som finns och hur det fungerar omkring rollpersonerna, även om spelledaren instrueras att punktvis bjuda in spelarna genom att ställa ledande frågor, till exempel. Hela grejen med hur fronts och threats fungerar innebär ett stort mått av slutna lådan-spelledande, och det tycks din improrollspelsmodell gå emot.

Så, jag tycker det här är intressant, och skulle gärna ha hjälp att ta mig igenom det jag inte begriper eller tycker låter konstigt, för det verkar ju som om vi spelar med samma agenda, så att säga. Yes? :gremsmile:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Vägen till impro

Med improteater så menar jag Johnstonesk impro.

Vi kanske ska ta en titt på min resa genom impron och min erfarenhet av Johnstonesk impro? Jag tror det skulle vara lärorikt.


Nåväl, jag introducerades till improteatern genom Gbgimpros Afterwork impro-kvällar, vilket är games och övningar på scen, öppna för alla i publiken att delta i. Det här var väl lite drygt två år sedan. Jag blev stammis, kom på alla after work och även deras föreställningar Ord, vilket är en kväll av 10-minuterspjäser baserade på ord som publiken tillhandahåller. Jag älskade närvaron och spontaniteten i Gbgimpros arrangemang, det var inte bara något att se, det var en upprymd, varm och vänlig känsla i hela lokalen.

Så, för ett år sedan så kom vi till ett rollspelsmoment i min utbildning (psykolog), där vi tillsammans skulle repetera och gestalta varsitt psykopatologiskt fall.

Under två-tre dagar så gav vi oss av till Artisten, som psykologiska institutionen hade ett samarbete med, och där fick vi instruktioner och övningar i gestaltande. Vår lärare poängterade hur vi inte skulle skådespela, utan snarare låna ut oss själva till rollen, gå på känsla, och poängterade Johnstone som det stora inflytandet på det vi lärde oss. Vi arbetade en del med status, tyngdpunkt, att förmedla känslor icke-verbalt, en underbar övning där vi tittade på varandra till spejsad musik och försökte se hela den andre personen, hela dennes liv. Sådana härliga grejer. :gremsmile:

Det var här jag kom i kontakt med namnet Johnstone, så jag lånade hans böcker (Impro och Impro for storytellers) och läste.

För mig var det alltså en självklar koppling mellan impro och gestaltning och pjäser, om än korta sådana. Jag gick på Gbgimpros fyra grundkurser, och vi jobbade en del med scener utan riktiga lekregler utan istället gestaltning och narrativ. Storytelling, som mina lärare kallade det.

Som jag läste Johnstone så beskriv han en filosofi. Ett sorts sinnestillstånd av närvaro. Ett sorts tankemodus för skapande. Böckerna tillhandöll regler som konkretiserade filosofin, övningar som tränade upp en i den, och en struktur att utöva den i - Teatersport. Pjäser hade jag sett den utövats i på Redbergsteatern.* Men jag såg också andra områden att praktisera det jag byggde av Johnstones böcker och det jag förstod när jag stod på scen: Rollspel, psykoterapi, och livet själv om man som jag ser kopplingen mellan improns inställning till teatern, och taoismens inställning till livet.

Jag älskade impron, för det lät mig lära något som var svårt för mig - spontanitet och närvaro - med hjälp av någon som var lätt för mig - skapande och gestaltande. Den filosofi och attityd som jag såg i Johnstones böcker låg och simmade runt i huvudet, klunsade in i mina erfarenheter av rollspel, min kunskap om psykologi och psykoterapi, och min egen personlighet och en begynnande livsåskådning, bägge som jag hade börjat arbeta med i egenterapin.

Så, i januari startade jag min blogg "I'm building something" för att, så att säga, bygga något av allt det här. I mitt första inlägg så skrev jag:

Something has started to emerge from within of me. A sort of philosophy made out of what I've learnt from studying psychology, playing impro theater and designing roleplaying games. That's what this blog is about. It's a psychology blog, an improv blog and a roleplaying game blog, but it's also something more, something of it's own.
Och i februari så skrev jag...

Both impro and client-centered therapy is about putting trust in your own and your fellow human's genuine and unadulterated capability for creation and understanding (impro) or inner potential for growth and insight (therapy)

It is about creating a warm, creative atmosphere together, where something can grow, given space, a little nourishment and a little encouragement.

It is about using one mouth to talk, but two ears to listen, picking up everything your fellow human contributes, carefully building something out of it, be it the story of this stage, or the story of this human being's life.

To me, this is trust and love for other people.
...i detta inlägg om humanism.

På GothCon i påskas spelade jag Berättelser från Staden och Lady Blackbird, och fick samma känsla av flow som i improteatern. Kugghjulen började snurra, jag började bryta ner vad som hände när jag spelade de här spelen, vad det egentligen var som fick tåget att börja tuffa mot awesomeland.

Så jag började skriva om detta på min blogg, jag skrev kritik mot hur tradrollspelen hade anammat blockandet, som var absolut förbjudet i impron. Jag började försöka formulera regler över hur rollspel ska skrivas för att maximera flow.

Sommar. Jag går på en veckas improkurs på heltid. Apocalypse World släpps.

Bam!

Här var ett spel som var ett rent textboksexempel på det som jag tänkte mig som bra rollspelsdesign, men som jag inte lyckats formulera än. Jag var upprymd, läste reglerna noga, samlade ihop den spelgrupp jag alltid velat ha, vi testkörde, jag använde allt det i mig själv som kändes självklart utifrån min impro och rollspels-erfarenhet.

Total jävla framgång.

Det berörde mig, både i min teori och i min självbild: Mina konstruktioner är inte bara fantasier, de är sanning också. Inte universella sanningar, men sanna likväl. Och följer du principerna i boken så är jag övertygad om att vi spelar AW på samma sätt.

Så jag började skriva Flow-ermodellen, mina tankekonstruktioner gick mera mot klarhet, jag började argumentera utifrån dem, och när krank i förbifarten undrade vad man kallade spelstilen för så bestämde jag mig för att skriva den här tråden.

Och här sitter vi nu!


* Gbgimpro visar nu regelbundet sin nya föreställning Oklippt!, 3 stycken 45-minuterspjäser utifrån genrerna musikal, Bondfilm, Shakespear, äventyr, romantisk komedi och film noir. Oerhört inspirerande. Oerhört bra.
Vill du veta mer om pjässtruktur för Johnstonesk impro så kan du läsa Kenn Adams' "How to improvise a full-length play"
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Vägen till impro

Man kan nog beskriva mitt improkoncept som en personlig tolkning av främst Johnstone och Story Now, men även med lite tankar från humanistisk psykoterapi, mindfulness och aktivt lyssnande, min egen människosyn, taoism och en hel del introspektion av personlig erfarenhet.

Och jag menar inte att säga att impro går emot den slutna lådan, mer än att det är svårt att bygga spel på mysterier på samma sätt som man gör i typiskt rollspel. Spelarna ska agera, inte fundera!
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Re: Improns kärna, bra och dåligt

Det går alltså inte att sätta likhetstecken mellan impro och samberättande.

Hm, det här skulle kunna duga som en skiss...

Improns kärna
Det finns ingen story
Spel sker i nuet
Spelarna är aktiva, modiga och bjuder på sig själva
Stämningen är varm, accepterande och trygg
Man bejakar och bygger vidare på bidrag
Spelet går mot ett flöde

Funkar bra med impro
Spel som drivs utav rollpersonernas motivation
Karaktärsstudier
Konflikter som uppstår när olika viljor krockar
Att bolla frågor till spelarna
En värld förmedlad i lösa, stilistiska koncept istället för hårda fakta
En värld präglad av impulsivitet

Funkar inte så bra med impro
Hemlisar och mysterier
Utmaningar som spelarna ska knäcka
Komplicerade, långsamma regelsystem
Alla former av otydlighet
Alla former av måsten
Du säger att man inte kan sätta likhetstecken mellan samberättande och impro. Nej, det är inte samma sak i sig, nej. Fast för mig känns det som att de kan mixas väldigt hårt. Jag menar, för att blanda dem finns inga egentliga gränser? ... Så länge se inte motsäger varandra, vilket ju egentligen gäller alla fall av spel kontra spelstil liksom spelstil kontra spelstil?

Allstå...
Det går alltså inte att sätta likhetstecken mellan impro och samberättande.
... säger mig inte ett syft forutom "Det är inte samma sak". Så, ville du egentligen säga något mer med den kommentaren?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Improns kärna, bra och dåligt

solvebring said:
Allstå...
Det går alltså inte att sätta likhetstecken mellan impro och samberättande.
... säger mig inte ett syft forutom "Det är inte samma sak". Så, ville du egentligen säga något mer med den kommentaren?
Egentligen inte, Bobby frågar ju ifall impro kan ge honom något även om han inte är intresserad av samberättande.

Med definitionen "inflytande bortom sin rollpersons handlingar" så är samberättande director stance, alltså ett verktyg snarare än en spelstil.

"Bolla frågor till spelarna" kan man ju definera som samberättande, men jag föredrar att hålla det till sådant som karaktären vet, eller iallafall berörs av.

Berättelser från Staden är samberättande impro, Apocalypse World är det inte.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Re: Vägen till impro

Very nice! Tack för en fin berättelse om vad som hänt för dig! Jag är glad för de vinster du gjort! (Och tänker det är synd att jag är i Gbg så sällan nu, för deras grej hade vart skoj att se!)
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,465
Location
Helsingborg
Re: Få in lite impro

Kan följande artikel om att spelledare och spelare ska bolla idéer till varandra ge någonting?

Vi går faktiskt i samma tankar. Har du ögnat igenom konventionerna i Mutiné något? Spana i följande rubriker:

SIDA 3
” Beskrivningarna är det viktigaste i ett rollspel ”

SIDA 5-7
” Gör skillnad på regeleffekt och på beskrivning ”
” Slå ett slag om du vill ge regler till beskrivningen ”
” Alla ska få beskriva vad de tycker är kul ”
” Använd dig av det spelarna hittar på ”

SIDA 11-12
” Spelarna ska alltid lyckas ”
” Det är spelarens uppgift att få rollpersonen att glänsa ”

SIDA 15-17
” Använd den gemensamma tankekraften ”
” Låt mantran styra ditt spelledande ”

Där förespråkar jag spelledar-principer som "Ja, och", "Ja, men" och ställa sig frågan "Varför misslyckas dem?" för att kunna slänga in rollpersonerna i nya händelser om de bland annat misslyckas med ett slag. Jag förespråkar att man ska ta det spelarna hittar på och göra någonting av det (ex. kontakten de hittar på under spelmötet visar sig vara skurken), så att spelarna känner att de bidrar med något till spelmötet. Jag presenterar också tankebanor (mantran) som spelledaren ska använda sig av för att underlätta improviserandet.

/Han som mest vill säga att han använder dessa självlärda improtekniker när han spelar trad-system
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Psykologi

Som jag skrev i svaret till Simon så har jag slängt ner en del till psykologi i mixen. Jag tänkte att vi kunde ta en titt på det som Johnstone inte skrivit om i sina böcker, men som jag har tagit till mig och utgår från när jag diskuterar improrollspel.

Flow
Flow är en del av den positiva psykologin. Jag har egentligen inte läst Csíkszentmihályi, bara läst Wikipedia-artikeln och sedan kopplat ihop det med mina egna upplevelser.

Teorin i flow är att när hjärnan är helt absorberad av en uppgift så försvinner allt annat, planering, tveksamhet och självmedvetenhet, allt kanaliseras till prestation. Upplevelsen blir att man agerar på känsla, man vet vad som är rätt och bara gör det. Nyckelordet här är uppgift: Agerandet är vad som leder till flow, inte upplevandet. Hjärnan måste vara aktiv. Wikipedia-artikeln fokuserar på arbetsuppgifter, men det relaterar även till kreativa sysslor, som musik, rollspel... Jag upplever det som att improteaterns tekniker till stor del bygger på att man hittar ett flow-tillstånd, och kör på det.

Trygghet
Johnstone skriver en del om att alla kan vara kreativa, men de flesta vågar inte. Han lägger dock inte alls lika mycket betoning på tryggheten och vad den innebär som jag gör. Trygghet är verkligen min grej, både personligt och inom psykologi. Det är inte så mycket den yttre tryggheten, den inskränkta sverigedemokrat-tryggheten eller en fantasi om en osårbarhet, utan en trygghet i sig själv, vem man är och vad man kan.

Det är inte alls tryggheten i att man aldrig kommer misslyckas, aldrig känna smärta, utan istället tryggheten i att man kan hantera misslyckanden och uthärda smärta.

Trygghet är egentligen bara en grundsten att bygga frihet på. När människor känner sig trygga och tillitsfulla så kan de vara sig själva, vara öppna, vara kreativa. Anknytningsteorin (förklarar lycklig/olycklig barndom-grejen) och psykoterapin bygger på detta.

Närvaro
I psykoterapin så uppmanar man ofta klienten att "stanna kvar i känslan". Om man stannar kvar i sin ångest eller fobiska skräck istället för att fly från den eller stänga ute den, så tar ångesten slut. "Det enda vi har att frukta är fruktan själv" säger man, och ofta så är rädslan för att möta sin skräck starkare än vad själva skräcken är.
Mindfulness-tekniker bygger på detta, och det går även att finna en närvaro i positiva känslor. Stanna upp, vara i nuet, känna efter. Prova att äta långsamt och bara känna efter. Känn smaken. Känn mättnaden.

Johnstone skriver om hur man ska vara spontan, och vara vaksam på det som dyker upp i en, köra på den impulsen. Jag tänker ofta även i dessa närvaro-termer, en nivå till så att säga. Det är så jag ser på Dogs in the Vineyards erfarenhets-regler: Reglerna går ut på att du väljer något från en lista efter en konflikt, eller efter att en by är genomspelad. Då är det bra att ta en paus och känna efter, inte tänka, bara känna. Vem min rolllperson är, de formulerade förslagen på listan och vad som just hänt blandas liksom, och det kommer upp något som är rätt, som passar i situationen. Alkemi, baby.

Därav liknelsen att ligga och flyta.

Attribuering
Här är en sak som är intressant: När man får ett infall och låter sin rollperson agerar på det istället för att planera först och sedan agera, så kan man bli överraskad av sin egen rollperson.

Man kan förstå i efterhand varför rollen gjorde som den gjorde, och känna att man lärt känna den bättre.

Är det inte då lätt hänt att man "bara hittar på något" och ändrar i sitt rollpersonskoncept i efterhand för att passa det som hände?

Jo. Men det är så det faktiskt går till. Vi människor agerar på känsla och rationaliserar och förklarar det i efterhand, och så byggs vår självbild och livsfilosofi upp.

Genom att förklara din rollpersons agerande med efterhandskonstruktioner så gör du den till en mer riktig människa.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
solvebring:

solvebring said:
Hur kontrar man på ett bra sätt tradtänket utan att göra folk nervösa och osäkra? Jag har nämligen, med vissa spelare, känt det att vid de tillfällen mer löst, improviserat spel varit på G, så får de panik och backar. Vissa spelare nappar direkt och känner sig fria. Andra ser ut som man ställt dem i ett rum med falluckor - de vet inte vad de ska göra med friheten eller hur man ska- säga. De blir otrygga helt enkelt, och som du säger är ju tryggheten oerhört viktig. ... Jag vill gärna höra lite tänkt från erfarna impo:are gällande detta eftersom jag mer än gärna spelar impro, fast helst utan att göra somliga av mina vänner obekväma. Jag vill ju att de ska kunna trivas och pröva på utan farhågor.
Känner du att du fått svar på denna frågan i tråden? Framförallt få in lite impro och göra sig redo för impro tycker jag är relevanta inlägg. Spelare som känner sig osäkra är nog den största svårigheten i improrollspel.

Nyckelord är att förmedla tryggheten i sig själv, och tydlighet till spelarna.

Jag spelade två möten Dogs in the Vineyard med spelledare och spelare som var nya till just det spelet. Jag kände mig lite frustrerad över att vi inte spelade mer aggressivt och direkt, och spelade så själv. Jag kände att jag utmanade de andra spelarna hela tiden, vilket jag hade lite dåligt samvete för efteråt och sa till dem.
Då sa de att jag förmedlade en trygghet till dem, inte raserade den. Oj, tänkte jag. Det viktigaste var kanske att jag visade att det var okej att spela djärvt och improviserat, att jag ledde spelet lite.

Jag tror att en del spelare ryggar när de hör ordet "improviserat", efter dåliga erfarenheter. Man behöver egentligen inte vinkla det på det sättet alls. Säg att deras roller kommer vara huvudpersonerna, att det inte finns ett förutbestämt slut... För du har ju ändå förberedelser, och det är nog det de flesta tänker på när man säger improvisation.
 
Top