Vad är det som är så speciellt med rollspel egentligen?

Det gemensamma skapandet. Känslan av att upptäcka situationer. Situationer där sårbarhet uppstår. Situationer där glädje återfinns. Situationer där skratten ekar långt efter mötet är avslutat. Utmaningen att lära mig regler. Utmaningen att förstå hur delar hänger ihop och väver en helhet. Glädjen i att se andras glädje. Möjligheten att möta människor och upptäcka hur fina de flesta människor i slutet av dagen ändå är.
 
Möjligheten att föra en berättelse framåt tillsammans med personer som man tycker om och vill dela upplevelser med. Att även få dela de känslomässiga berg- och dalbanorna som kommer med rollspel är ju helt fantastiskt också. Det förenar och för oss närmare varandra, om detta ä jag helt övertygad.
 
ceruleanfive said:
Det kollaborativa, regelstyrda, demokratiska, kollektiva skapandet i grupp i realtid – att ingen vet vad som ska hända, och att jag kan påverka berättelsen hur mycket som helst men att det aldrig blir som jag tänkte.
Click to expand...
Jag tror dig inte. Jag tror du bara håller på med det här för att ha en ursäkt att göra pamflett.
 
Det finaste med rollspel för mig är det korta avståndet från idé till spelande. I och med theatre of mind, så kan jag ta mina idéer eller andras och göra något av dem utan större ansträngning. De flesta andra spel och hobbies kräver mer för att det ska bli något.
 
ceruleanfive said:
Det kollaborativa, regelstyrda, demokratiska, kollektiva skapandet i grupp i realtid – att ingen vet vad som ska hända, och att jag kan påverka berättelsen hur mycket som helst men att det aldrig blir som jag tänkte.
Click to expand...
Jag gillar att bli överraskad när spelarnas rollpersoner löser saker på sätt som jag inte har tänkt mig.
 
Quadrante said:
Ja, vad är det som får dig att hänga kvar, hålla på, pröva nytt eller fortsätta som du alltid gjort?
Click to expand...

Jag vet inte riktigt hur man slutar, eller vem jag skulle vara om jag inte var inblandad i rollspelshobbyn.

Hur gör man för att inte skriva rollspel? Varenda gång jag blivit klar med en bok, så finns 3–4 andra som pockar på och vill bli skrivna. Vad ska jag göra? Ignorera dem?

Att skriva rollspel är en hobby där jag känner att jag har en massa upparbetad erfarenhet och där jag känner mig kompetent. Jag känner också att det fortfarande finns en massa att lära sig. Det är också, bitvis, väldigt roligt och givande att t.ex. pilla med layout eller hitta intressanta lösningar på världsbyggen. I nån mån är det väl något slags sunk cost fallacy – skulle jag sluta nu så blir det ju en massa tid jag lagt ner som inte används till något, och som därmed känns förslösad.

Jag känner också ett slags tvång att ta tillvara på de chanser jag får. Skulle jag tacka nej till att göra Mutant Chronicles? Jag har redan dåligt samvete över hur lite jag producerat till Kutulu på sistone; ibland tänker jag att jag helt enkelt pissat bort den chans jag haft att göra ett rejält intryck i Japan. Jag känner att jag svikit den japanske utgivaren och de eventuella fansen. Men jag har helt enkelt inte orkat.

Jag har varit rollspelare en majoritet av mitt liv. Jag gav ut Evolutionens Barn 2010, då var jag 29. Nu är jag 44. Jag har varit rollspelsmakare 1/3 av livet. En ganska stor del av min identitet är uppknutet i "rollspelare och rollspelsmakare".

Så varför fortsätter jag? För att det är kul. För att jag känner att jag behöver. För att jag inte vet vart annars jag skulle göra av mina idéer. För att jag inte vet vem jag skulle vara om jag inte gjorde rollspel.


Spela rollspel gör jag ju knappt numera. Jag har en spelgrupp igen och i morgon ska vi köra Tatters. Jag är nervös, men det blir säkert kul. Vi får se.
 
Att kunna utforska och uppleva settings från författare jag gillar, genrer eller historiska och pseudohistoriska eror på mina egna villkor utan att behöva vara beroende av någon mellanhand. Mellanhand finns givetvis i form av spelförfattare i rollspel exempelvis. Men jag är fri att avgöra när de helt enkelt har fel.

Annars är det ju även den rent sociala biten och inlevelsen som gör traditionellt rollspel unikt. Tycker inte något annat medie fångar den biten på samma sätt. Inklusive andra typer av rollspel eftersom det mesta endast utspelar sig i sinnesvärlden och är inte lika beroende av andra yttre faktorer.
 
Last edited:
Att man utforskar.

Man utforskar en främmande värld och kultur, värderingar, maktstrukturer, relationer, problem, förluster och segrar. Men även mer personliga saker som sorg, glädje, skam, stolthet och utveckling; det mänskliga tillståndet.

Man kan göra allt detta från ett annat perspektiv, från en position som inte håller dina övertygelser, tillsammans med andra. Ge ett liknande komplext problem till 3 olika karaktärer man skapat, och de kommer troligtvis ha olika vinklar att tackla problemet, olika mål och syn på saken.

Sen är det ett utlopp för kreativitet, inte bara att spela, utan allt omkring. Man kan skriva sin karaktärs dagbok eller journal, teckna, reflektera från karaktärers perspektiv, expandera världen om det är din uppgift. Man kan spåna, planera och analysera tillsammans med de övriga spelarna.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top