D&D Vad är Basic fantasy? Hur gör man det bra?

[Basenanji]

Jag hoppas att den här tråden blir någorlunda läsvänlig och intressant. Jag har tänkt på att skriva den i några veckor nu, men inte riktigt fattat vad jag vill diskutera. Jag hoppas ni har tålamod med min säkert bristande framläggning här.

I min rollspelshylla står tredje utgåvan av Basic Fantasy en uppfräschad variant av Basic Dungeons and Dragons. Ibland tittar jag i den, men konstaterar snabbt att reglerna trots allt är alltför avskalade. Bara fyra klasser? Bara fyra raser? Inga feats så långt ögat når. Hur kan man ha kul med det här närmast primitiva systemet? Och vissa illustrationer är…jag vet inte…OSR:iga?



Och forumets egen Tomas Arfert har bidragit med fina bilder:



***

Men nu har jag tagit fram boken igen och börjat fundera. Regeltexten är avskalad, men förtjänstfullt skriven: tydliga och lättförståeliga. Det lilla formatet gör också situationer i spel enkla att hantera, tänker jag mig. Jag gissar att reglerna därför också blir ganska effektiva: det man kan uppnå, uppnås. Förstås till priset av nyanser, men ändå. Om man från början kan avvara komplex nyansrikedom och situationsspecificitet, tja då är väl inget förlorat? Förenklat, vad är viktigast: om jag besegrar monstret eller hur?

Jag tycker också att omfattningen är charmig: lagom många besvärjelser, lagom många monster. Listan över magiska föremål känns hanterbar. Lagom mycket specialregler. Allt känns överblickbart, i min läsning.

Sedan dyker en annan tanke upp: vad gör egentligen ett avskalat regelsystem som Basic vid spelbordet? Vilka möjligheter uppstår genom det avskalade formatet? Vilka förutsättningar att skriva äventyr får en äventyrsförfattare?

T ex: de fyra klasserna och raserna gör ju valet mellan dem ganska tråkigt. Här kan ingen välja att spela en moonelf ominous cleric-warlock/revenge bloodranger-kombo. Om spelaren vill skilja sin human cleric från andra human clerics måste den själv utforma rollpersonens individuella särdrag, utan stöd från reglerna.

Är det bra eller dåligt? Jag är inte säker på svaret, men det är (för mig åtminstone) en stimulerande fråga. För hur blir spelvärlden när inget sådant stöd finns innan spel? Är det begränsande eller leder det till att spelare blir större medskapare och att interaktionen blir mer på spelarnas villkor, än spelledarens? (Om spelarna sitter med svar om världen måste spelare i högre utsträckning vända sig till varandra, än till spelledaren, tänker jag).

Och som en kanske inspirerande avslutning på trådens start: hur skulle ett äventyr kunna se ut när reglerna har det här begränsade formatet? Hur skulle en kampanj kunna se ut? Hur skulle en spelvärld se ut?

Är kanske begränsningarna och omfattningen egentligen väldigt bra för att släppa lös kreativiteten?

 

[Sömniga Isaac]

Jag tror att vissa begränsningar behövs för att sätta igång kreativiteten, ett ramverk. Men jag tror det blir ett problem när ramverket blir för detaljerat och styrande. Då försvinner möjligheten att utforska vad det innebär att spela en cleric, och istället spelar du klassen cleric utifrån uppställda parametrar då spelet ger dig alla detaljer. I ett bredare ramverk tror jag spelarna får mer input, plötsligt kan du ha fyra clerics eller fighters i ett gäng med väldigt olika tolkningar av sitt ämbete. Medan du i ett detaljerat system tvingas in i en roll istället för att skapa en roll.

Jag går mer och mer mot avskalade spel när jag spelar nu för tiden, detta då jag fått mindre intresse för regler och mer intresse för att utforska situationer och relationer. Ett visst ramverk behövs för ritning, men det ska finnas där för att ge riktning snarare än styra på ett sätt som likställer saker. Lösa tankar från mitt håll, vet inte om jag träffade rätt.

Mycket intressanta tankar @Basenanji, ska bli intressant att se vad folk har för tankar.

 

[mrund]

T ex: de fyra klasserna och raserna gör ju valet mellan dem ganska tråkigt. Här kan ingen välja att spela en moonelf ominous cleric-warlock/revenge bloodranger-kombo.

Hur många gånger räknar du med att göra nya rollpersoner? Under mina år som spelledare i DoD gjorde vi högst 20 stycken eftersom de sällan dog. Önskan om att kunna göra udda rollpersoner för att sticka av från mängden förutsätter ju att det finns en mängd. I de allra flesta fall finns det nog inte det.

I min grupp spelar vi vanligen 15 sittningar innan vi byter spel. Vi skulle aldrig hinna uppfatta någon enformighet i Basic Fantasy.

 

[Lemur]

Precis som med OSR i allmänhet så är det till stor del utrustning som särskiljer rollpersoner och gör dem mer komplexa. En kanske hittar en ring i en gammal krypta, som säkert har en förbannelse över sig, men som låter användaren anta skepnaden av andra varelser under korta stunder. Osv.

 

[Basenanji]

Jag vet inte vad det här är för text, men jag är ganska nöjd med den. Om jag skulle skapa en kampanj i Basic fick den gärna börja ungefär så här. Den här texten är helt enkelt ett sätt att försöka beskriva hur jag kontextualiserar och konceptualiserar en spelvärld för Basic. Stilen är medvetet vrång och säkert svår att läsa, och det är helt medvetet. Håll tillgodo.

Kråkornas tid

Tänk dig ett land, med en kust mot ett vresigt hav, ängar, dalar, fält och skogar som i väst slutar i hastigt stegrande berg vilka sträcker sig mot himmeln. Tänk dig hur detta land måste ordnas och styras och vi har redan en kung Maltus att regera. Men själv kan han inte domdera i varje trakt och sannerligen inte samtidigt. Hastigt knyter han till sig rådiga män ur de högre ätterna och ger dem namn: de blir grevar, baroner, svärdsmän och hertigar. De får härska där Maltus inte räcker till och de får också berika sig för att klara uppdraget. I landet finns redan nu de som styr och de som styrs.

Men landet består kanske mest av de levande däri. Där går jordbrukare och hantverkare. Köpman och fiskare. De som livnär sig av skogarna och som samlar får och getter kring sig för att spä ut den annars torftiga kosten. Några som läser och skriver, samlar räkenskaper och bildar sig. Städer, byar, hus i rad. Och ödemarker, överallt ödemarker.

Träsk, marskvatten och vilda hedar. Törne, tistlar, rot och skal. Bark och rötter, ljuvlig skugga. Och en skepnad som snabbt skyndar undan när vi vänder dit med blicken.

Maltus ser ut över riket och vill veta vad som sker där.

En rådsman svarar.

”Nog är ni vår rättfärdige kung som vi alla litar till som allas vår fader” Rösten ekar i den tomma stora salen. ”Och er drottning! Glöm inte henne!” Maltus svarar med förargelse i blicken, men drottningen lugnar honom med milt förstånd ”Lyss nu, vredgas icke!”

”Människorna lyder er, men enkelt skall inget vara. Ty jordbrukarna menar att de inte ska behöva betala skatt så som fiskarna borde göra. Fiskarna, behöver varken gödsla eller mala. Ändå betalar man lika när fogden dyker upp. Så de bråkar med varandra.”

Kungen tittar stint på rådmannen och släpper ifrån sig dova suckar.

”…men ska jordbrukarna slippa skatt, då ska hantverkarna det också. Jordbrukarn’ behöver inte hålla sig med ässja och smutsigt kol. Jorden bränner icke som elden. Och utan årder och spännen står sig jordbrukarn’ slätt. Och de lärde sen som gömmer sig bakom trygga klostermurar…de…”

”Stopp, jag förstår redan. Alla bråkar!”

Orden ekar mot stengolv och väggar.

Kungen suckar tyngre. Drottningen kramar om hans axel i stöd.

”Någon måste få dem att sluta. Gå ut och säg till dem! Visa vem som bestämmer!”

”…men jag kan inte!” utbrister greven, satt att sköta sin landsända. ”Haha, hur ska jag…kunna..nämen det går inte alls! I så fall måste jag ha männer som gör mina order!”

Greven är både förlägen och road på samma gång, när han föreställer sig gå bland allmogen och be dem skärpa ihop sig. ”Aril! Han är grovlemmad och modig! Jag gör honom till grevens närmaste så kan han åka runt i mitt län och…och…säga till folk att vara som folk är!”

”Det kan han stoppa upp i hålet där skiten far ut!” Allri’ att jag gör mig ovän med fiskare och bönder inte!” Aril skrattar högt och ärligt. Ingen vågar ju ändå utmana honom, stor som han är. Det här hade grevens kammarjungfru redan räknat ut, så greven har ett elakt motmedel i beredskap. Han pekar på änkan Gnoa som med spindellika lemmar och knarrig röst börjar läsa upp en trollformel på uråldrigt språk. ”Kanske Gnoa måst’ göra dig till en stubbe då?”

Så Aril, försvarslös mot trolldom som blinda lammet mot en glupsk varg, blir tvungen att lyda. I vredgad bitterhet gör han vad han kan under hotet: ”om jag så måste -- skaffa mig männer! Jag vill ha dem till mig så får vi se vad vi kan göra. Här lovas inget!” Grevens utsände pustar ut av lugn.

”Och vad hade du tänkt dig att vi skulle hota med? Lustiga ord? Vi kommer ingenvart om vi inte får vapen i hand.”

”Ni tänker väl ändå inte…”

”Nej såklart, vi ska såklart inte använda vapnena men lite järnskrot imponerar på hetsiga allmogen!” Aril nickar och tar in. Det är sant. Men var finns det vapen?

”Nehedå!” svarar smeden trotsigt och besviket. ”Jag smider nog årder, bill och spänne men vapen smider jag inte och myrmalmen räcker föga!” Arils utsände blir chockad och förvånad, kan smeden inte göra vapen?

”Ni får söka dvärgarna i bergen. De gör vapen och de har järnmalm ingen annan har. Där finner ni vad ni söker, men jag tycker nog att det hade varit klokare att prata med människorna, trotsiga som de är.”

Så en morgon beger sig bonden Vilam mot bergen, i sällskap av två drängar och en rejäl vagn dragen av oxar. Det blåser snålt i dalarna och på nätterna blänger en ondsint måne. När de den tredje dagen möter örteremiten Blågräs lugnas sällskapet.

”God dag eremit! Gott att se er!” utbrister Vilam och vill närmast omfamna trädkramaren.

Som dock är avvaktande. ”Männer på vägen mot bergen och dvärgarna? Vad har ni i kärran och sinnena? När män går mot berg kommer kråkorna snart!”

”Usch ja. Jag kan inte svara för besluten längs vägen, men greven vill göra kungen nöjd och har beslutat att Aril ska lugna hetsiga bönder och fiskare. Till detta krävs vapenmakt, vilket vi inte har i vår by. Till dvärgar sätter vi vårt hopp!”

”så så. Nog böjer vinden trädet, men det står väl kvar? Vad oroar han i stenborgen?”

”nå, han är inte så oroad kanske, men störs av sin vanmäktighet inför allmogens gny och gnäll. Kan han inte vinna deras förtroende, ska han vara kung?”

”Nåväl, jag går nu rotens väg, men lämnar gärna honung till er. Också bark som ger kraft och styrka. Tag det som sällskap när bergens tystnad får er att tvivlas!

Men eremiten blir snart uppsökt av osynliga alven. Helt plötsligt står hon i hans enkla bo trots att han inte kunde se henne komma. ”Gör sig människorna ärenden till dvärgarnas grottor? Varför då?”

”Ack, ni alver ser då och hör allt. Jag är senmodig med svaret, men människan är trots allt fångad i sin enfald. Ur detta kommer inget gott. Man vill skaffa vapen av dvärgarnas järn och stål.”

Tystnaden gjorde paret sällskap för en stund.

***

”När män går till berg, följer kråkan snart i hans spår. Det är ont att bedja om vapen och det är ont att bedja bergstunga dvärgar om det. Skoglevande folket gläds icke åt dessa besked”

”jag vet. Kom så äter vi soppa i stillhet”

***

Tänk dig ett land med kuster mot vresiga hav och berg som sträcker sig mot himlen. Däri bor också hemska ting. I skogarna går monstervarelser omkring och smackar med illmariga leenden, aldrig mätta nog på blod, märg och ben. I bergens djup lever onämnbara fasor som gör skuggor till levande väsen. I haven växer fiskmonster till och lockas till dem som bräckliga farkosten valt. I elden viskar demonerna gåtor och glosor för att locka och fördärva den som stirrar däri. I skyarna stiger draken för att utse sitt nästa offer att med sitt skelett pryda grottan och låta draken lägga guld till guld.

Och i det allra allra elakaste människohjärtat, där den fulaste av självkärlekar redan har bott alltför länge, växer en syn fram som en feberdröm: att en dag få stiga in bland gudarna och bli den främste bland dem. För det kan inget pris vara högt nog att betala.

 

[DanielSchenström]

Hur detaljerat ett spel är ger olika resultat för olika spelare och spelledare. För en del betyder en klass utan förmågor, färdigheter och personlighet att det blir en rollperson som inte kan annat än det som är definierat, som inte har nån personlighet utan bara är en bunt siffror som flyttas runt i spelvärlden som en förlängning av spelaren och ibland knappt ens det. För andra betyder det att de kan skapa precis den rollperson de vill med personlighetsdrag, kunskap osv för att spelet inte begränsar det.

Olika personer har en slags minimigräns för när ett rollspel känns rätt, när det är för simpelt och när det är för komplext, och för de flesta av oss vill vi att spelen ska fungera för alla spelarna i gruppen.

Original-D&D är för simpelt för min smak. Jag kan spela och spelleda det, men jag föredrar andra utgåvor. Jag gillar Greyhawk som det presenterades i första boxen, men jag föredrar resultatet (de definierade detaljerna och utökade beskrivningarna av länder, gudar mm) av allt som kommit ut till det sen dess.

 

[Botulf]

Kan även inflika att om utbudet av klasser är för lågt så finns flera gratis pdfer med extra klasser att ladda ner på spelets officiella sida. Och mängder med gratis äventyr och annat material för att expandera spelet

Basic Fantasy Role-Playing Game

www.basicfantasy.org