Gabriel_UBBT
Warrior
Lite info:
Jag spelar en muskulös punkare och min vän spelar en brat. Jag äger dessutom en dolk som jag försöker hålla gömd från en dödskult. Har jag väl dragit dolken måsta den dra blod innan jag kan stoppa ner den i slidan igen.
Förhoppningsvis kan någon därute bli inspirerad av följande berättelse. Annars är det ju bara att ignorera den! Ha kul!
I skärgården
Sl: Fredrik
Spelare: Simon Liljekrona och Jonas Lindèn
Vi blev utbjudna till skärgården av Simons morbror. Han ägde en ganska stor ö med en liten stuga på. Vi sätter oss vid bryggan och dricker folköl och lyssnar på Ebba Grön då vi plötsligt hör kvinnoskrik i skogen. Vi springer in i skogen och undersöker, efter ett tag hittar vi en älg som är totalt sönderriven. Älgen ligger i en liten grop i marken.
Vi skyndar oss tillbaks till stugan och berättar för Erik om vår fasansfulla upptäckt men när vi kommer dit är älgen borta. Erik tror inte på oss. Vi letar vidare genom skogen och hittar ett par blodiga kvinnokläder uppe i ett träd. Vi tar med oss kläderna och visar Erik som fortfarande vägrar inse att något farligt är på gång. Han är en envis gammal gubbe!
Dagen efter vaknar vi av att det starka solskenet sticker oss i ögonen samt måsarnas skrikande.
Jag går upp, slänger på mig min slitna jeansjacka med ett fett anarkistkors på ryggen och rusar ner till bryggan. Jag kastar ut lite bröd på bryggan och sätter mig en bit därifrån. När måsarna kommer ner för att mumsa sätter jag en kula i en av dem med min Glock. Knäpper även en i luften. Måsarna ger sig inte så jag låter dem vara och springer ett varv runt ön istället. Sen avrundar jag med lite skuggboxning på bryggan.
Simon kommer ut och vi går ett varv på ön för att leta efter kvinnan vars kläder vi hittat. Plötsligt ramlar jag ner i ett hål i marken som är cirka fem meter djupt. En gång leder bort genom jorden. Jag ser något gult skymta förbi längre bort. Jag tar mig upp och vi skyndar tillbaka till Erik och berättar om hålet. Han följer motvilligt med men när vi kommer dit är hålet kvar men inte gången. Erik tror oss inte.
Vi hämtar spadar och en ficklampa och börjar gräva där gången var då den ju måste finnas bakom jordmassorna. Efter en timme kommer vi igenom in till gången och jag drar min pistol, inte för att jag tror att den gör någon nytta men det känns bättre.
Vi går tills gången delar sig och bestämmer att det är bäst att vända om. När vi gör det märker vi att gången vi kom ifrån också delar sig. Panik! Vi går och går tills vi hittar ut.
Tillslut kommer vi upp ur marken igen och kommer överens om att jag ska stanna kvar och se till att hålet inte försvinner medan Simon hämtar Erik.
Jag vaknar upp i en puppa av något slag med en genomskinlig röd vätska. Simon står utanför med ficklampan och skriker men inget ljud kommer in. Jag slår ut med handen och puppan krossas. Jag forsar ut tillsammans med den röda smeten. Jag spyr som en liten gris. När jag återhämtat mig tillräckligt pratar jag med Simon. Vi är fast under jorden som i ett rum. Han vet inte vad som hänt mig. Vi börjar gräva oss ut, uppåt. När vi kommer tillbaka till stugan är ett fönster krossat inifrån. Vi går in beredda på strid. Allt är förstört och ligger i en faslig röra på golvet. Erik är borta men inget blod syns till. Det börjar bli mörkt så vi sätter oss på bryggan, båten är förstörd. Jag gör upp en stor eld precis innan bryggan som förhoppningsvis ska hålla monstren borta. Precis när jag ska försöka sova börjar det plötsligt brinna i stugan och vi rusar dit med hinkar med vatten men inget hjälper. Huset är övertänt. När vi rusar tillbaka till bryggan kommer plötsligt Erik ut ur skogen, täckt med rött slem. Han ser chockad ut och verkar inte veta riktigt var han är. Vi rusar fram och försöker hjälpa honom, jag kastar en hink med vatten på han och örfilar honom.
Erik ramlar ihop på marken och vi ser hur hans anletsdrag suddas ut. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och väser åt oss. Han kastar sig blixtsnabbt över stackars Simon som ramlar ihop på marken. Släkten är värst!
Jag laddar på med en rejäl fotbollsspark i sidan på vad som en gång var Erik som flyger genom luften men landar på alla fyra precis som en katt. Han anfaller mig, river mig över ansiktet (får en lätt skada.) och vräker ner mig på marken. Jag håller hans käft borta med armarna och drar min dolk (dödsdolken) Jag kör med all min kraft upp den i bestens buk och rullar åt sidan. Monstret skakar till och ser återigen ut som Erik. Jag torkar av kniven mot byxbenet.
Snabbt som vinden lyfter jag upp den döda Erik, kutar upp till det fortfarande brinnande huset och kastar in honom i hans sovrum.
Vi campar vidare på bryggan i skydd av elden och det kommer ett tiotal gula monster ut ur skogen. Jag kastar brinnande pinnar ur brasan mot dem och försöker sprida ut elden över ett större område. Simon skjuter mot monstren.
Jag känner plötsligt en isande känsla i kroppen och förvandlingen kommer över mig. Jag försöker kämpa emot men det är lönlöst. Jag drar motvilligt min kniv men lyckas samtidigt återfå kontrollen tillräckligt länge för att hoppa över elden vid foten av bryggan och rusa mot monstren. Då förvandlas jag och vänder om mot Simon med dödsdolken i högsta hugg.
Simon knäpper av ett skott med sin Ruger Redhawk mot mig. Pang! Allvarlig skada i bröstet. Jag förvandlas tillbaks och lyckas ta mig tillbaka till bryggans relativa säkerhet. Simon hoppar i vattnet och simmar bort. Jag skjuter en stund mot monstren men till slut inser jag att min enda chans är vattnet fast jag knappast kan simma med min skada. Ett monster hoppar över elden och jag lyckas döda den med dolken. Jag rullar ner i vattnet och slår i botten en halvmeter ner. Jag ligger på rygg och ser uppåt. Det börjar smattra och kulor slår ner vid strandkanten. Jag trycker mig längre och längre ut med hjälp av benen samtidigt som jag försöker hålla igen såret med min hand. När luften är helt slut sparkar jag mig upp till ytan och blir uppdragen i en båt av en massa militärer. Dem skjuter ner alla monster. Senare blir vi förhörda och får en historia berättad för oss som vi ska hålla fast vid.
Jag har kloärr i ansiktet och ett skottsår i bröstet. Alla tror att jag varit i knivslagsmål och blivit skjuten.
Simons föräldrar vill inte längre ha något att göra med honom.
Jag spelar en muskulös punkare och min vän spelar en brat. Jag äger dessutom en dolk som jag försöker hålla gömd från en dödskult. Har jag väl dragit dolken måsta den dra blod innan jag kan stoppa ner den i slidan igen.
Förhoppningsvis kan någon därute bli inspirerad av följande berättelse. Annars är det ju bara att ignorera den! Ha kul!
I skärgården
Sl: Fredrik
Spelare: Simon Liljekrona och Jonas Lindèn
Vi blev utbjudna till skärgården av Simons morbror. Han ägde en ganska stor ö med en liten stuga på. Vi sätter oss vid bryggan och dricker folköl och lyssnar på Ebba Grön då vi plötsligt hör kvinnoskrik i skogen. Vi springer in i skogen och undersöker, efter ett tag hittar vi en älg som är totalt sönderriven. Älgen ligger i en liten grop i marken.
Vi skyndar oss tillbaks till stugan och berättar för Erik om vår fasansfulla upptäckt men när vi kommer dit är älgen borta. Erik tror inte på oss. Vi letar vidare genom skogen och hittar ett par blodiga kvinnokläder uppe i ett träd. Vi tar med oss kläderna och visar Erik som fortfarande vägrar inse att något farligt är på gång. Han är en envis gammal gubbe!
Dagen efter vaknar vi av att det starka solskenet sticker oss i ögonen samt måsarnas skrikande.
Jag går upp, slänger på mig min slitna jeansjacka med ett fett anarkistkors på ryggen och rusar ner till bryggan. Jag kastar ut lite bröd på bryggan och sätter mig en bit därifrån. När måsarna kommer ner för att mumsa sätter jag en kula i en av dem med min Glock. Knäpper även en i luften. Måsarna ger sig inte så jag låter dem vara och springer ett varv runt ön istället. Sen avrundar jag med lite skuggboxning på bryggan.
Simon kommer ut och vi går ett varv på ön för att leta efter kvinnan vars kläder vi hittat. Plötsligt ramlar jag ner i ett hål i marken som är cirka fem meter djupt. En gång leder bort genom jorden. Jag ser något gult skymta förbi längre bort. Jag tar mig upp och vi skyndar tillbaka till Erik och berättar om hålet. Han följer motvilligt med men när vi kommer dit är hålet kvar men inte gången. Erik tror oss inte.
Vi hämtar spadar och en ficklampa och börjar gräva där gången var då den ju måste finnas bakom jordmassorna. Efter en timme kommer vi igenom in till gången och jag drar min pistol, inte för att jag tror att den gör någon nytta men det känns bättre.
Vi går tills gången delar sig och bestämmer att det är bäst att vända om. När vi gör det märker vi att gången vi kom ifrån också delar sig. Panik! Vi går och går tills vi hittar ut.
Tillslut kommer vi upp ur marken igen och kommer överens om att jag ska stanna kvar och se till att hålet inte försvinner medan Simon hämtar Erik.
Jag vaknar upp i en puppa av något slag med en genomskinlig röd vätska. Simon står utanför med ficklampan och skriker men inget ljud kommer in. Jag slår ut med handen och puppan krossas. Jag forsar ut tillsammans med den röda smeten. Jag spyr som en liten gris. När jag återhämtat mig tillräckligt pratar jag med Simon. Vi är fast under jorden som i ett rum. Han vet inte vad som hänt mig. Vi börjar gräva oss ut, uppåt. När vi kommer tillbaka till stugan är ett fönster krossat inifrån. Vi går in beredda på strid. Allt är förstört och ligger i en faslig röra på golvet. Erik är borta men inget blod syns till. Det börjar bli mörkt så vi sätter oss på bryggan, båten är förstörd. Jag gör upp en stor eld precis innan bryggan som förhoppningsvis ska hålla monstren borta. Precis när jag ska försöka sova börjar det plötsligt brinna i stugan och vi rusar dit med hinkar med vatten men inget hjälper. Huset är övertänt. När vi rusar tillbaka till bryggan kommer plötsligt Erik ut ur skogen, täckt med rött slem. Han ser chockad ut och verkar inte veta riktigt var han är. Vi rusar fram och försöker hjälpa honom, jag kastar en hink med vatten på han och örfilar honom.
Erik ramlar ihop på marken och vi ser hur hans anletsdrag suddas ut. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och väser åt oss. Han kastar sig blixtsnabbt över stackars Simon som ramlar ihop på marken. Släkten är värst!
Jag laddar på med en rejäl fotbollsspark i sidan på vad som en gång var Erik som flyger genom luften men landar på alla fyra precis som en katt. Han anfaller mig, river mig över ansiktet (får en lätt skada.) och vräker ner mig på marken. Jag håller hans käft borta med armarna och drar min dolk (dödsdolken) Jag kör med all min kraft upp den i bestens buk och rullar åt sidan. Monstret skakar till och ser återigen ut som Erik. Jag torkar av kniven mot byxbenet.
Snabbt som vinden lyfter jag upp den döda Erik, kutar upp till det fortfarande brinnande huset och kastar in honom i hans sovrum.
Vi campar vidare på bryggan i skydd av elden och det kommer ett tiotal gula monster ut ur skogen. Jag kastar brinnande pinnar ur brasan mot dem och försöker sprida ut elden över ett större område. Simon skjuter mot monstren.
Jag känner plötsligt en isande känsla i kroppen och förvandlingen kommer över mig. Jag försöker kämpa emot men det är lönlöst. Jag drar motvilligt min kniv men lyckas samtidigt återfå kontrollen tillräckligt länge för att hoppa över elden vid foten av bryggan och rusa mot monstren. Då förvandlas jag och vänder om mot Simon med dödsdolken i högsta hugg.
Simon knäpper av ett skott med sin Ruger Redhawk mot mig. Pang! Allvarlig skada i bröstet. Jag förvandlas tillbaks och lyckas ta mig tillbaka till bryggans relativa säkerhet. Simon hoppar i vattnet och simmar bort. Jag skjuter en stund mot monstren men till slut inser jag att min enda chans är vattnet fast jag knappast kan simma med min skada. Ett monster hoppar över elden och jag lyckas döda den med dolken. Jag rullar ner i vattnet och slår i botten en halvmeter ner. Jag ligger på rygg och ser uppåt. Det börjar smattra och kulor slår ner vid strandkanten. Jag trycker mig längre och längre ut med hjälp av benen samtidigt som jag försöker hålla igen såret med min hand. När luften är helt slut sparkar jag mig upp till ytan och blir uppdragen i en båt av en massa militärer. Dem skjuter ner alla monster. Senare blir vi förhörda och får en historia berättad för oss som vi ska hålla fast vid.
Jag har kloärr i ansiktet och ett skottsår i bröstet. Alla tror att jag varit i knivslagsmål och blivit skjuten.
Simons föräldrar vill inte längre ha något att göra med honom.