Nekromanti Utskällda Drakar och Demoner produkter ni gillat?

Conan

Conan

انتفاضة
Joined
15 Aug 2000
Messages
2,224
Själv har jag haft väldigt kul med både Magilre och Krilloan, produkter jag inte tror skattas särskilt högt idag.
 
Cronopia. Hört mycker skit om det. och kan hålla med om det på ett sätt.

men vi hade rätt mycket kul med Chronopia. Så överdrivet att man som släppte mesta logiska tänkandet och bara körde det "over the top" så att säga. inget vi spelade ofta. men ibland när humöret föll på och man ville ha kul och flumma på
 
De flesta! ;)

Älskar Den nidländska reningen, särskilt då den sätts i rätt kontext med Monturerna och Krilloan och bildar ett mycket intressant spekulation om konfluxerna och liknande. Ingalunda genomtänkt från början, men det ger DNR extra omph. :)
 
Jag fick en tom kartong en gång, av Riotminds. Den skulle innehållt någon slags Trudvang-paket? Jag vet inte, jag använde den till att förvara alla mina ritsaker på ett par-tre konvent. Så den är nog min favorit :)
 
Dödens väg hade jag kul med, för jag hade läst seriealbumet den kapade massor av grejer från, så jag kunde ta lite genvägar.
 
Magilre gav en gång upphov till talesättet "Femtio insektoider är fler än fyra elefantiner. Och större".
För ett par veckor sedan spelledde jag Sarkath Hans Gravvalv för min son (9 år) och han var mycket nöjd. Jag gillar på något sätt den torftiga kartan med namngivna.men ej beskrivna platser som staden Vale och Fimtornet (som blev ett äventyrsfrö). Och vem kan misstycka till att ett par kimeror "lurkar omkring" i närheten av graven?

Nästa i ordningen blir Dimön som verkar vara precis den sorts äventyr han vill spela just nu. Samma inledning - ett värdshus med en snubbe som vill sälja en karta.
 
Den Nidländska Reningen. Ett av mina starkaste rollspelsminnen. Läste igenom äventyren häromdagen, och de är verkligen inget som jag skulle uppskatta idag.
 
Ja Chronopia. Vi dissade det som attan men då och då fick vi för oss att köra lite eftersom det var lätt att hitta på äventyr och fanns mycket färdigtryckta. Varje gång hade vi askul, varje gång sa vi att det var undantaget som bekräftade regeln (att Chronopia var kasst). Det är rätt imponerande av en setting får jag säga.
 
Inte spelat chronopia sen jag var ett litet barn men det var där allt började och det kommer således alltid ha en kär plats i mitt hjärta. Jag tar dock upp böckerna ibland och bläddrar igenom, älskar materialet och det väcker alltid gamla minne så väl som nya idéer och uppslag till äventyr.
 
Vad Chronopia har är en mothafuckin' skitbra världspresentation, i form av den (implicerat) gamla veteranen som berättar subjektiva anekdoter för två gröngölingar som är nya i stan. Den är fullpackad av awesome och lösa trådar, och innehåller några av de bästa tankar om alver som jag nånsin sett.

Sedan kan man eventuellt skita i alla moduler som kom ut därefter, men grundbokens världsbeskrivning är och förblir the shit. Att Boken om Äventyrsspel ägnar blott ett enda uppslag åt Chronopia, och avfärdar det med "ingen kommer någonsin att känna nostalgi över de här produkterna", var smått förolämpande för mig och en total dealbreaker vad gäller den bokens eventuella kvalitéer.
 
Dödens väg och Nidland-trilogin.

Dödens väg spelade jag ganska sent i min DoD-karriär och av någon anledning så njöt jag av hela äventyret. Nidland fyllde den där fantastiska platsen som i princip det enda epic-äventyret på marknaden och undantaget del ett så hade vi faktiskt väldigt kul när vi spelade det.
 
Ymir;n169508 said:
Vad Chronopia har är en mothafuckin' skitbra världspresentation, i form av den (implicerat) gamla veteranen som berättar subjektiva anekdoter för två gröngölingar som är nya i stan. Den är fullpackad av awesome och lösa trådar, och innehåller några av de bästa tankar om alver som jag nånsin sett.

Sedan kan man eventuellt skita i alla moduler som kom ut därefter, men grundbokens världsbeskrivning är och förblir the shit. Att Boken om Äventyrsspel ägnar blott ett enda uppslag åt Chronopia, och avfärdar det med "ingen kommer någonsin att känna nostalgi över de här produkterna", var smått förolämpande för mig och en total dealbreaker vad gäller den bokens eventuella kvalitéer.
Click to expand...

Jag gjorde en hel kampanj som hade sin start och utgång i att veteranen (Benji?) och värdshusvärden som överlevde massakern av Blodsbröderna (hette de så) i lönndom byggde upp sitt gamla kompani för att bekämpa de Hängivna. Gissa vilka som var de första rekryterna och "elitgruppen" inom det nya Blodsbröderna? ;)

Men jag håller med, världsbeskrivningen är grym, stämningsfull och har en massa äventyrspotential inbyggt i sig!

Tyckte också det var trist att det rackades ner så hårt på Chronopia när jag läste 'Boken om Äventyrsspel'. Äventyrsspel gjorde bra mycket värre grejor i min bok där Nidland och Nidländska Reningen står högt upp på listan tillsammans med Siratsia (även om äventyret Barbia är ganska intressant). Men både Siratsia och Vicotnik var så sjukt tråkiga och dåliga SLP vars 'write ups' var lika eggande som att läsa telefonkatalogen ungefär och bara en orgie i hur awesome de var/är med ganska nära noll och inga plot hooks att skapa äventyr kring (för att inte tala om de ganska bekymmersamma ignoranta bitarna av hur Nidlänningar och Nidland presenterades).

/rant

Cog.
 
Ymir;n169508 said:
Vad Chronopia har är en mothafuckin' skitbra världspresentation, i form av den (implicerat) gamla veteranen som berättar subjektiva anekdoter för två gröngölingar som är nya i stan. Den är fullpackad av awesome och lösa trådar, och innehåller några av de bästa tankar om alver som jag nånsin sett.

Sedan kan man eventuellt skita i alla moduler som kom ut därefter, men grundbokens världsbeskrivning är och förblir the shit. Att Boken om Äventyrsspel ägnar blott ett enda uppslag åt Chronopia, och avfärdar det med "ingen kommer någonsin att känna nostalgi över de här produkterna", var smått förolämpande för mig och en total dealbreaker vad gäller den bokens eventuella kvalitéer.
Click to expand...
Ja, ja och även JA!

Jag älskade Chronopia som ung och tycker fortfarande fantastiskt mycket om det. Men för mig är det någonstans en idé om Chronpia som är det häftiga. Den Stora Staden, där alla galna idéer får plats och alla olika varelser finns. Stora torn där tjuvar stjäl från alvfurstar om natten, drakar som slåss i gladiatorarenan mot gripar, dvärgiska zeppelinare som seglar mot stormarna bland molnen, galna orchiska asketkultister som späker sig själva och amputerar kroppsdelar för att skapa magi, de minst farliga på ytan (wongoser) har den farligaste maffiaorganisationen (Ikki). Det fanns idéer att plocka upp överallt och känslan av att äventyret fanns bakom varje gathörn vart man än gick var fantastisk.

Men sen är det det där med regler och att hela spelet känns som en enda stor eskalering av "coolhet". Varje modul var tvungen att vara ballare än den förra, utan att kolla upp balans eller hur det hänger ihop i världen.

Jag ser hela Chronopia som ett enda stort öppet alpha-test. Brister uppöver öronen, javisst, men det finns potential så det skriker om det. Jag skulle vilja se en ny utgåva med samma värld, grundligt reviderad förstås, men nya regler och spelidéer. Jag tror Svavelvinters skuggspel skulle passa perfekt i Chronopia, till exempel.
 
Jag får nog också sälla mig till Chronopia-skaran. Visst, jag har aldrig spelat Chronopia men jag har läst det, och spelledaren jag började spela rollspel med använde Chronopias dvärgar och alver i sin konstellation av mixad gammel-Drakar – något var väldigt uppskattat. Och de myssmolkiga äventyren som illustrerats av Bergting och Tapia, de går inte heller av för hackor!
 
Krilloan, alla tre(?) äventyren. Spelledde det men då när det begav sig var det asfett! Extra plus för att Spindelmannen (och några till) smögs in på bilderna :)
 
med andra ord har den här tråden redan bevisat hur fel Äventyrsspelsboken har i påståendet att ingen någonsin kommer känna nostalgi över Chronopia, och gjort ett bra case för hur missriktad boken är i sin extremt nedlåtande syn på produktlinjen.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top