Nekromanti Utseende vs karisma

[Majorna]

Vad tänker ni om att helt skippa sociala egenskaper/färdigheter och istället rollspela dessa delar? Och att när det handlar om första intryck osv istället ha en egenskap för utseende.

Det jag vill uppnå är helt enkelt att rollspelandet ska vara viktigare än siffror på karaktären.

Vad tänker ni är för och nackdelar med detta?

 

[Fjodor Pollett]

Jag vill minnas att någon tidig rollspelsskapare ansåg att ett rollspel med sociala färdigheter inte är ett rollspel.
Fördel: mer naturligt spel utan tärningsrullande
Nackdel: Det är inte rollfigurens sociala färdigheter som prövas, utan spelarens

 

[LordTengel]

Den klara nackdelen är ju att jag (som är usel på att förhandla, för att inte tala om att bluffa!) inte kan spela en socialt skicklig karaktär, medan jag (med mina 150 kilo och totala brist på stridserfarenhet) kan spela en mycket kompetent krigare.

Med det sagt så förstår jag absolut varför man kan vilja göra som du föreslår också.

 

[Rymdhamster]

Vad tänker ni om att helt skippa sociala egenskaper/färdigheter och istället rollspela dessa delar?

Det innebär att jag är relegerad till att enbart spela mig själv som rollperson. Det låter mycket tråkigt då jag redan spelar mig själv vareviga dag.

Jag vill kunna spela vältaliga, charmiga, kvicktänkta, intelligenta personer nån gång ibland.

Men dina tankegångar är inte utan följare. OSR-rörelsen följer till stor del den här prinicipen där karisma egentligen bara används till "första intrycket", samt följeslagares moralslag. All interaktion sker så som du föreslår.

En av sakerna jag inte gillar med OSR =)

 

[Mundo]

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att tycka att man inte ska ha sociala färdighter för att det kan rollspelas. Med den logiken behövs inte intelligens eller medicin iheller, för det "kan" ju jag som spelare också. Kan man lira en stor tuffing barbar med massiv styrka bör man kunna spela en slug och socialt kompetent person också.

För att vara lite hjälpsam dock kan jag tillägga att Noir har ett system med en egenskap som kallas för "Intryck", och den rullar man mot första gången man träffar en främling för att avgöra hur de uppfattar en (trevlig, neutral, ogillande, aggressiv).

Vad det gäller just onaturligheten i sociala rullningar osv så brukar jag själv låta spelarna inleda en konversation, tex. en förhandling och efter lite gnatande och gnetande så avbryter man lite snabbt och säga "Ruller förhandla" eller "Rulla övertala" eller vad det nu kan vara.

Det är lite som med strid. Du säger (inte i min grupp iallafall) bara "Jag anfaller" (Som motsvarighet till att bara säga "Jag övertalar". Slänger ju gärna in någon beskrivning hur man måttar sitt hugg medan svetten forsar ned för pannan i den stekheta solen, tex. Lite beskrivningar och sedan en rullning, helt enkelt!

 

[.113]

Jag är ju rätt bra på snacka och hyfsat socialt begåvad kan man väl säga, åtminstone för det mesta jag är dessutom rätt kvicktänkt vilket ger klara fördelar I spel överhuvudtaget.
Det ger mig ofta en ganska central roll, vilket är både bra och dåligt.

Fördelar är ju att jag kan spela kvicktänkta tjuvar, luriga mariner, gamla gubbar och karismatiska ledare, och mycket däremellan.

Nackdelen är att jag får ofta ledarrollen trots att jag kanske spelar någon som verkligen inte är en ledare.

Visst är det ju så att alla är olika och jag har spelat med spelare som verkligen inte passar som ledare för att de inte är så bra på driva Spelet framåt eller snacka sig igenom saker. Ibland kunde det enkelt varit löst med just ett slag.

Jag är kluven I frågan. Å ena sidan känns det som att en stor del av våra roliga spelkvällar blivit förstörda om vi bara slagit slag istället, för ska man slå utan att behöva säga något kommer det nog ofta bli "jag slår ett övertyga" istället för att man behöver faktiskt övertyga.. Å Andra sidan, hur många gånger har jag kommit med grymma argument för att sedan måsta slå ett slag som lika gärna kan misslyckas.

Det är Samma sak som att I strid beskriva anfallet före man slår, som ett grovt men dåligt exempel:
"Jag slungar mig fram, drämmer till motståndaren med min sköld för att sedan sticka spjutet I magen på denna" *slår tärning... 1* "du kastar dig fram och snubblar"

Sånt leder snabbt till ett "jag anfaller".

Så rimligen gäller Samma princip I Andra fall. Måste man slå efter blir man mindre motiverad beskriva något coolt.

Jag jobbar på det I mitt system.

 

[krank]

Jag känner generellt att när ett spel har sociala färdigheter och jag har en SL som envisas med att använda dem, så får jag inte spela en social karaktär - tärningarna bestämmer att jag inte får det.

Skämt åsido - även om vi snackar om ett system som faktiskt låter mig lyckas med saker, dvs t.ex. inte använder tärningar eller låter mig ha 90% i sociala färdigheter och därmed ha c:a 50% chans att lyckas, så får jag aldrig känslan av att vara en smart eller charmant jävel. Jag får bara känslan av att min rollperson är det. Om jag har tur. Om systemet i sig är väldigt, väldigt bra.


Alltså: Alla system som inte enbart använder sig av slump använder sig ändå av spelarens förmåga. Om spelarens förmåga aldrig prövas så behöver vi bara en "klara äventyret"-färdighet och en SL som berättar vad som händer mellan slagen. Trygg-torkel är ett strålande exempel på rollspel där spelarens förmåga aldrig testas.

Frågan är liksom vad det är vi ska testa. Spelarens förmåga att göra korrekta, taktiska val? Då är ett socialt stridssystem rätt väg. Då behöver man inte vara social, utan bara taktisk. Spelarens förmåga att prata för sig? Då kanske vi snarare ska låta stridssystemet bygga på häftiga beskrivningar.


Ni vet egentligen vad jag tycker, tror jag. Åtminstone om ni diskuterat rollspel eller regler med mig. Jag hatar öppna regler. Det är ett arv från mitt förflutna; jag har alltid föredragit snacka-delen av rollspelandet, irriterat mig på tärningsslag som går in och förstör stämning och avbryter berättandet. Det var också så vi spelade under flera år innan jag började diskutera rollspel på internet. Idag kan jag uppskatta andra spelstilar också - jag gillar ju t.ex. D&D4e/Essentials, men jag spelar det som ett brädspel. Utan inlevelse.

När det gäller strid tycker jag rent generellt att det är urtråkigt, men kan piffas upp lite av lite taktiska val och system och sådant. Strid är aptrist i regellöst spel; där gillar jag att spela "stridslöst" när jag kan (det gör jag rent generellt, iofs). I spel med regler för strid blir strid lite, lite roligare än att titta på färg som torkar, och jag slipper vara så förbannat fantasifull. Det är svårt att vara fantasifull i så tråkiga situationer som strider. Det sociala och att lösa mysterier är två delar av rollspel jag redan tycker är roliga, och som därmed inte behöver några uppiffande system.

Sedan förstår jag, som systemmakare med några år på nacken, problemet. Om systemet bara låter en skapa rollpersoner som har värden för hur bra de är på att slåss, så blir den huvudsakliga skillnaden mellan rollpersonerna vilka sätt de är bra på att slåss på. Det går då inte att skapa en rollperson som inte kan slåss, till exempel.

Den medelväg jag valt är såhär: Jag har ofta ett par sociala egenskaper med värden, men jag rullar aldrig tärning mot dem. Jag låter dem aldrig bli ett synligt system. Istället får de guida min tolkning av vad spelaren säger som sin rollperson. Om en rollperson med högt i Karisma säger något som egentligen inte är så roligt så skrattar alla ändå, istället för att bara titta skeptiskt. Det här bär med sig nackdelen av att inte vara speciellt finmaskigt - exakt värde i Karisma eller motsvarande spelar inte så stor roll - men det är den bästa medelväg jag hittat. För jag absolut totalt 100% vägrar ha ett socialt stridssystem som är lika synligt och för inlevelsen döds-störande som ett normalt stridssystem är.


Något jag överhuvudtaget är intresserad av att prata mer om är hur man kan skapa ett system där spelaren genom sin rollperson kan ges känslan av kompetens. Jag har mest tänkt på kunskapsfärdigheter - hur låter man spelaren spela en duktig arkeolog utan att antingen låta spelaren leka papegojja och upprepa saker SL säger eller kräva att spelaren ställer sig i något slags meta-läge och hittar på saker. För i det första fallet får ju spelaren bara känna sig som en papegojja, och i det andra fallet får ju spelaren bara känna sig som en bluff som hittar på saker inom ett yrke. Vilket väl för all del kan vara en effektiv simulator för hur många av oss känner oss på jobbet (se impostor syndrome) men det är inte riktigt vad jag eftersträvar... Hursomhelst, jag tänker att samma problematik gäller sociala färdigheter: Hur ger man spelaren känslan av att vara rollpersonen och ha dess kompetenser?

OK, det finns ett tredje sätt också: att kräva att spelaren tränar sig eller pluggar på om saker rollpersonen är bra på. Men det är ju inte heller speciellt bra.

Och egentligen har ju min metod, att tolka tråkiga skämt som roliga om rollpersonen har hög karisma, också en nackdel: det finns stor risk att spelaren även där bara känner sig som en impostor, som andra låter hållas. "Vi skrattar åt hans dåliga skämt för att vara snälla, hahahahaha".

 

[krank]

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att tycka att man inte ska ha sociala färdighter för att det kan rollspelas. Med den logiken behövs inte intelligens eller medicin iheller, för det "kan" ju jag som spelare också.

Fast... Pratar är det vi gör kring spelbordet. Första hjälpen är sällan något vi gjort, rent praktiskt, men prata är faktiskt 100% av det vi gör. Jag tycker att det känns konstigare att vara begränsad av ett tärningsslag i vilken sorts argument jag får använda eller hur roliga mina skämt är, än att vara begränsad i huruvida min rollperson lyckas träffa sin motståndare. Eller lyckas lägga första förband.

Men som sagt, allt handlar om vilken sorts utmanande av spelarna man vill syssla med. Vill man bara acceptera spelare som är bra på taktik och att använda system, så bör man såklart bygga system för allting.

 

[krank]

I Kutulu har jag ett system med några olika sociala egenskaper -- Anseende, Börd, Övertala och Kredit heter de åtminstone just nu. Min tanke där är helt enkelt att de representerar saker rollpersoner är olika bra på och som i olika hög grad imponerar på spelledarpersoner. Vissa spelledarpersoner kanske huvudsakligen bryr sig om vilket personligt anseende en person har när de avgör om de ska göra hen någon liten tjänst eller så, medan andra mest bryr sig om den trovärdighet som följer med gedigen kreditvärdighet (och kanske lite monetär ersättning) eller vilken familj personen kommer ifrån. Det slås inga slag, men spelaren väljer genom sin rollpersons agerande vad de försöker använda sig av; ofta låter jag spelledarpersoner vara ganska tydliga i vad det är de fiskar efter, varför de nekar en viss rollperson något etc. Det blir ett "system" fast ganska inbyggt i spelvärldens sociala dimensioner, så att säga. Inte "taktiskt" eller så.

Jag vet inte. Det är ett försök att lösa problemet.

 

[Zorbeltuss]

Jag föredrar att som spelare kunna välja vid tillfället, har jag haft en dålig dag vill jag nog bara rulla tärningen och få det överstökat, något annat skulle få min dåliga dag att blöda över i rollspelet, vilket kommer vara dåligt för alla involverade, men så finns det de tillfällena då jag känner att jag kan snacka på riktigt och då skiter jag gärna i slaget eller om jag är osäker på hur bra det egentligen kommer framföras av mig beskriver vad jag försöker framföra för att sedan slå om det.
Anledningen att jag vill skifta är för att faktiskt snacka istället för att slå tärning ger bra inlevelse i karaktären, något som jag bäst behöver från rollspelet när jag inte klarar av det.

/Luna Lovegood

 

[Mundo]

Fast... Pratar är det vi gör kring spelbordet. Första hjälpen är sällan något vi gjort, rent praktiskt, men prata är faktiskt 100% av det vi gör. Jag tycker att det känns konstigare att vara begränsad av ett tärningsslag i vilken sorts argument jag får använda eller hur roliga mina skämt är, än att vara begränsad i huruvida min rollperson lyckas träffa sin motståndare. Eller lyckas lägga första förband.

Det är skillnad på att prata med dina kompisar i ett vardagsrum och att förhandla fram fackliga avtal med Oompaloomperna i chockladfabriken. Tärningarna avgör inte hur roligt ditt skämt är eller vilket sorts argument du framför. De avgör hur väl mottagna dina argument eller skämt är.

När jag är SL och en spelare framför ett argument i förhandlingen så kommer jag kräva ett slag på övertala förr eller senare - och det slaget kan såklart bli modifierat av vilket argument de har använt när de pratade som sin karaktär.

Jag fattar principen - Prata kan väl alla. Men det är som sagt skillnad på att prata med polarna och genomföra komplicerade fredsförhandlingar, hota ett par livvakter eller förföra en celebat munk.

 

[anth]

Som andra påpekar förvandlar det rollspelet till ett skicklighetsspel, d.v.s. player skill blir viktigare än character skill. Det betyder att personer som inte är så sociala inte kommer att ha lika kul när man rollspelar.

Jag håller med Luna Lovegood här: om möjligt är det bästa att låta de olika spelarna i gruppen själva välja om de vill rollspela ut en social situation eller slå tärning.
Om spelarna väljer att rollspela så är det viktigt att man som spelledare känner sina spelare då vissa är bättre eller sämre på den biten och att man ställer krav efter deras förmåga: d.v.s. att man kräver mer rollspelande av en person som man vet är socialt kompetent jämfört med en som inte är det (även en person som inte är så socialt kompetent ska få rollspela och inte känna press bara för att denne inte har välojat munläder).

 

[krank]

Det är skillnad på att prata med dina kompisar i ett vardagsrum och att förhandla fram fackliga avtal med Oompaloomperna i chockladfabriken. Tärningarna avgör inte hur roligt ditt skämt är eller vilket sorts argument du framför. De avgör hur väl mottagna dina argument eller skämt är.

Så med andra ord finns det rätt liten anledning att överhuvudtaget försöka komma med bra argument eller dra roliga skämt - på sin höjd kan man få en liten sketen "modifikation". I slutänden spelar det egentligen ingen roll hur bra mina argument är, oavsett om jag spelar en skitduktig social person eller en fumlande dumnisse - tärningen bestämmer.

När SL kräver Övertala-slag brukar jag undvika att försöka övertala folk om saker.

 

[Majorna]

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag spelade "maffia" ni vet det där partyspelet där folk ska blunda och sen ska maffian döda nån och man ska försöka ta reda på vem det är. Folk levde verkligen upp och rollspelade när de
blev anklagade för att vara mördare, mycket mer än jag sett i många "vanliga" rollspel.

Jag förstår argumenten om att man borde få spela en social person fastän man inte är det på riktigt, men jag tänker att det kanske främst handlar om att skapa s.k.a trygga rum. Jag arbetar endel med workshops där folk kan prata om riktigt hemska saker ibland, en jättestor del av att få folk att börja prata är att skapa trygga rum med olika metoder och övningar. Jag tänker mig att man kan försöka göra något liknande.

Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är tystlåten faktiskt tar plats för att hen vill spela en sån karaktär. Dvs att någon får chansen att på riktigt spela nån som tar plats därför att den känner sig tillräckligt bekväm med det. Inte att siffrorna avgör att du är social utan att du känner dig tillräckligt bekväm med att agera socialt.

 

[Rymdhamster]

på sin höjd kan man få en liten sketen "modifikation". I slutänden spelar det egentligen ingen roll hur bra mina argument är, oavsett om jag spelar en skitduktig social person eller en fumlande dumnisse - tärningen bestämmer.

Jag har börjat köra stenhårt på att "ett misslyckat slag behöver inte betyda en misslyckad handling", även när jag kräver ett slag.

Som exempel då skulle det kunna vara att spelaren har just precis lagt fram en klasse riktigt smarta och oemotsägliga argument för sin sak. Jag ber då om ett slag för "diplomati" eller vad det nu är för färdighet som är relevant. Men jag har nu redan bestämt att som grund, oavsett vad tärningen visar, så kommer övertalningsförsöket att lyckas.

Om spelaren nu misslyckas med tärnignsslaget så innebär det kanske (beror på situation och vad motparten är för person) att motparten känner sig "tvingad" till övertygelse och går motvilligt med på vad rollpersonen bad om. Risken är stor att den här personen kommer att ångra sig så småningom, ändra tillbaka sin uppfattning och i värsta fall (säg vid fummel) kanske rent av bryta överenskommelsen som gjordes (så det är bäst att rollpersonerna skyndar sig att utnyttja situationen).

Lyckas tärningsslaget istället så blir motparten genuint övertygad och ändrar sin uppfattning även på lång sikt. Och vid riktigt bra framgång (om systemet hanterar olika grader av framgång/misslyckande) kanske motparten rent av lägger till något extra till överenskommelsen till rollpersonernas fördel.

Hade spelaren inte orkat/kunnat lägga fram några faktiska argument, eller inte hade hade gjort ett så bra jobb med det, hade resultaten kanske snarare varit att vid ett misslyckande hade de inte lyckats med någonting. Vid ett vanligt lyckat slag hade motparten motvilligt ändrat uppfattning och endast vid "kritisk framgång" hade de verkligen lyckats ändra motpartens åsikter permanent.

Återigen, beroende på situation och vem motparten är.

 

[krank]

Jag förstår argumenten om att man borde få spela en social person fastän man inte är det på riktigt, men jag tänker att det kanske främst handlar om att skapa s.k.a trygga rum. Jag arbetar endel med workshops där folk kan prata om riktigt hemska saker ibland, en jättestor del av att få folk att börja prata är att skapa trygga rum med olika metoder och övningar. Jag tänker mig att man kan försöka göra något liknande.

Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är tystlåten faktiskt tar plats för att hen vill spela en sån karaktär. Dvs att någon får chansen att på riktigt spela nån som tar plats därför att den känner sig tillräckligt bekväm med det. Inte att siffrorna avgör att du är social utan att du känner dig tillräckligt bekväm med att agera socialt.

Det här tycker jag låter jättespännande, och jag tror att du definitivt är on to something. Jag har inte så mycket mer att tillägga dock, utom att det skulle vara sjukt kul att se hur de tekniker som finns för att skapa trygga rum inom till exempel improteater, det tillåtande och bejakande klimatet, och applicera det på rollspel. Med just det fokuset, då.

 

[krank]

Som exempel då skulle det kunna vara att spelaren har just precis lagt fram en klasse riktigt smarta och oemotsägliga argument för sin sak. Jag ber då om ett slag för "diplomati" eller vad det nu är för färdighet som är relevant. Men jag har nu redan bestämt att som grund, oavsett vad tärningen visar, så kommer övertalningsförsöket att lyckas.

Om spelaren nu misslyckas med tärnignsslaget så innebär det kanske (beror på situation och vad motparten är för person) att motparten känner sig "tvingad" till övertygelse och går motvilligt med på vad rollpersonen bad om. Risken är stor att den här personen kommer att ångra sig så småningom, ändra tillbaka sin uppfattning och i värsta fall (säg vid fummel) kanske rent av bryta överenskommelsen som gjordes (så det är bäst att rollpersonerna skyndar sig att utnyttja situationen).

Lyckas tärningsslaget istället så blir motparten genuint övertygad och ändrar sin uppfattning även på lång sikt. Och vid riktigt bra framgång (om systemet hanterar olika grader av framgång/misslyckande) kanske motparten rent av lägger till något extra till överenskommelsen till rollpersonernas fördel.

Hade spelaren inte orkat/kunnat lägga fram några faktiska argument, eller inte hade hade gjort ett så bra jobb med det, hade resultaten kanske snarare varit att vid ett misslyckande hade de inte lyckats med någonting. Vid ett vanligt lyckat slag hade motparten motvilligt ändrat uppfattning och endast vid "kritisk framgång" hade de verkligen lyckats ändra motpartens åsikter permanent.

Mycket intressant lösning! Jag tänker mig också att det här skulle kunna funka som dold mekanik, att SL slår och inte avslöjar riktigt hur skeptisk motparten är. Det är ju sällan man blir totalt och uppenbart superskeptisk eller supersåld direkt, liksom.

 

[anth]

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag spelade "maffia" ni vet det där partyspelet där folk ska blunda och sen ska maffian döda nån och man ska försöka ta reda på vem det är. Folk levde verkligen upp och rollspelade när de
blev anklagade för att vara mördare, mycket mer än jag sett i många "vanliga" rollspel.

Anledningen till att man lever sig in mer när man spelar maffia/varulv är för att man spelar sig själv.
Du får det problem som Rymdhamster påpekar: att man kanske rollspelar för att man INTE vill spela sig själv.

Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är tystlåten faktiskt tar plats för att hen vill spela en sån karaktär. Dvs att någon får chansen att på riktigt spela nån som tar plats därför att den känner sig tillräckligt bekväm med det. Inte att siffrorna avgör att du är social utan att du känner dig tillräckligt bekväm med att agera socialt.

Jag förstår vad du menar, men du förstår inte hur kränkande ditt förslag kan vara.

Vad skulle du säga om jag sa:
"Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är blind faktiskt kan se."
Du skulle tycka att jag var dum i huvudet, för är man blind så kan man inte se hur gärna omgivningen vill hjälpa till. Det är ett medfött handikapp.

Det finns introverta och extroverta personer. Det är en del av deras personlighet. Något av det värsta man kan göra mot en annan människa är att försöka tvinga denne att ändra sin personlighet. Jag förstår att du försöker vara snäll och vill hjälpa till och lösa ett "problem". Men det är inte ett problem som du kan lösa, lika lite som du kan få en blind person att se. Det du försöker göra är detsamma som Prokrustes.

Därmed inte sagt att det är fullständigt meningslöst att försöka hjälpa en introvert person. Precis som man kan handikappanpasa för en blind så denne klarar sig lättare kan du anpassa dig till den introverte, men försök ALDRIG anpassa en introvert person efter dig.

 

[Krille]

Jag förstår argumenten om att man borde få spela en social person fastän man inte är det på riktigt, men jag tänker att det kanske främst handlar om att skapa s.k.a trygga rum. Jag arbetar endel med workshops där folk kan prata om riktigt hemska saker ibland, en jättestor del av att få folk att börja prata är att skapa trygga rum med olika metoder och övningar. Jag tänker mig att man kan försöka göra något liknande.

Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är tystlåten faktiskt tar plats för att hen vill spela en sån karaktär. Dvs att någon får chansen att på riktigt spela nån som tar plats därför att den känner sig tillräckligt bekväm med det. Inte att siffrorna avgör att du är social utan att du känner dig tillräckligt bekväm med att agera socialt.

Problemet är inte hur fantastisk miljön är, eller hur tryggt rummet är. Inte heller handlar det om att vi har råkat ut för hemska saker.

Problemet är att vi är introverta. Vår energi byggs upp av reflektion och introspektion, och utlevande äter vår energi. Trygghet eller fantastisk miljö har inte med saken att göra.

Det handlar helt enkelt om energihantering. Sitter vi i möten på jobbet och folk går lös med sina eldtal så blir vi uttråkade eller uttröttade, eller båda. Ska vi hålla dem själva så händer samma sak i kubik. Samma sak i rollspel: finns en skrikflängare i gänget så får han hemskt gärna ta alla sociala roller som helst så länge han lämnar oss i fred, annars orkar vi inte sitta kvar. Och vi trivs rätt bra med det. Vi har en JÄTTEHÄFTIG fantasi inne i vårt huvud, tackar som frågar, och den blir mest störd och raserad av tvångsutlevande.

Vill du hjälpa oss att vara extroverta, gör så här:

• Sätt munkavle på skrikflängaren. Bind gärna fast honom också.
• Ge oss tid att fundera och formulera oss. Stressa oss inte.
• Låt oss slå tärningar när energin är på upphällningen eller om du har bråttom.
• Håll ordning på resten av spelarna så att de heller inte stressar oss.

Det kommer inte göra oss extroverta, men det hjälper oss att låtsas att vi är det, i en kvart eller så.

 

[Majorna]

Problemet är inte hur fantastisk miljön är, eller hur

Vill du hjälpa oss att vara extroverta, gör så här:

• Sätt munkavle på skrikflängaren. Bind gärna fast honom också.
• Ge oss tid att fundera och formulera oss. Stressa oss inte.
• Låt oss slå tärningar när energin är på upphällningen eller om du har bråttom.
• Håll ordning på resten av spelarna så att de heller inte stressar oss.

Det kommer inte göra oss extroverta, men det hjälper oss att låtsas att vi är det, i en kvart eller så.

Gillar alla dessa förslag, tänker att man det vore bra med ett system som hjälper Sl i att göra just det. (Utom binda fast då). Det är också det jag menar med att skapa trygga rum. Jag gillar inte tvångsutlevnad som du beskriver det, vilket också gör att jag inte gillar poäng för gott rollspelande. Tänker snarare att man får rollspela hur lite man vill, huvudsaken man berättrar på vilket sätt man försöker ex övertyga. Även detta kan ju dock upplevas som tvång, så ja...jag vet inte.

Ber om ursäkt ifall jag utryckte mig dumt.