Nekromanti Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

[Ape of Wrath]

En fråga bara Rasmus, vad menar du med sårbart i detta fallet?

Är det att man lämnar ut sig själv?

Om jag skulle känna mig sårbar när jag till exempel gråter så handlar det för mig om att jag är rädd att hamna i ett underläge som någon annan skulle kunna utnyttja, men om alla i en grupp är samsnackade om att nu ska vi driva mot så mycket bleed att vi kanske gråter, och att gruppen är överens om detta, vari ligger sårbarheten då?

 

[Björn den gode]

Tänkte bara säga att det här är en jätteintressant tråd och jag hoppas jag kan återkomma i ämnet när jag är lite friskare. Det är också intressant att se om än inte oväntat hur känsligt det här ämnet är.

 

[Ape of Wrath]

Tänkte bara säga att det här är en jätteintressant tråd och jag hoppas jag kan återkomma i ämnet när jag är lite friskare. Det är också intressant att se om än inte oväntat hur känsligt det här ämnet är.

Håller definitivt med om att tråden är intressant!

Håller dock inte med om att det verkar vara ett känsligt ämne. Jag trodde det skulle bli långt starkare reaktioner.

 

[Arfert]

Håller dock inte med om att det verkar vara ett känsligt ämne. Jag trodde det skulle bli långt starkare reaktioner.

Exakt. Vill folk gråta så är det ett fritt land.

 

[Minimoni]

Nej, något gråtande eller eftersträvande efter det i rollspel har inte hänt. Detta trots att jag personligen är riktigt känslig och gråter mycket för annat.

Men i rollspel, nope.

 

[JJoghans]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel? Är det något ni aktivt eftersöker? Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

Svar i ordning: Nej. Nej. Tja.

Vi är ju vuxna nu, och jag törs nog säga att ingen i gruppen skulle ha något emot om någon plockade fram känslopaletten och bredde på. Däremot så premieras det inte mekaniskt på något vis (åtminstone när jag är SL, eftersom jag tycker att belöningar för rollprestationer är skevt). Fina rollprestationer belönas dock ofta automatiskt genom reaktioner och inlevelse hos medspelarna.

Jag tror att pappersrollspel sällan kommer till den punkt där de får känslorna att svalla på det sätt som t.ex. en välregisserad film gör. För om de gjorde det skulle jag lipa en massa.

För er som inte gråter när ni spelar: skildrar ni ofta era karaktärer som gråtande? Jag menar nu inte NPCs eller dylikt utan representationen av er agens i spelvärlden är det som gäller.

Nej, det kan jag inte påstå. Men jag tror inte jag skulle tveka att göra det om det passade rollpersonen och situationen.

Hur kan ett spelsystem som visar rollpersonernas känslor se ut? Ptja, ersätt många Färdigheter med Reaktioner som spelaren (och spelledaren?) får aktivera hos rollpersonen precis som fördelar och nackdelar.

Intressant tankegång! Jag tror förvisso inte på att koppla dem till tärningar och poäng, men som en rollspelsvägledning för spelaren skulle de kunna vara mycket värda.