Fantasy må vara episkt och ha hämtat en inte försumbar portion inspiration från de klassiska eposen. Men eposen var något som definierade en kultur, som talade om platser, personer och händelser som var meningsfulla för åhörarna. De hade en betydelse för identitet och självförståelse som väldigt få kulturyttringar i vår fragmenterade tid ens kommer i närheten av.
Jag tycker inte att fantasy nödvändigtvis är oförtjänt av respekt. Men att jämföra det med iliaden, ett verk som markerar början av den västerländska litterära traditionen, är, om uttrycket tillåts, ett hån. Fantasyns möjlighetsbetingelse är snarare en tid som är raka motsatsen till det antika Grekland där iliaden diktades (eller det forntida England där beowulfeposet föddes) -- en tid som förlorat sina rötter och sin identitet, förlorat själva behovet av dessa ting, som inte förstår sig själv och som inte vill förstå sig själv, och därför kan tillåta sig att sväva ut i vilka påhitt som helst som kittlar dess fantasi.
