Nekromanti Två korta (?) frågor om genus och träffar

Re: Grov tumregel

Ingen tänker "jag siktar mot huvudet för då dör han grejen" utan fäktning går ut på att finna en lucka i försvaret och där går du till attack. Typ det som Krille sa. Själv låter jag aldrig mina spelare att "sikta" i närstrid för det funkar inte så!

/DarkMystic ska lära sig att fäktas nån dag
 
Jaså? Men...

Jag ser fortfarande inte hur principen i ditt och mitt förslag skiljer sig (ja, jag presenterade mitt förslag, inte kommenterade ditt). Båda går ut på att ju bättre man lyckas med anfallsslaget (ju sämre pareringsslag, om systemet är uppbyggt så) desto större är möjligheten att anfallaren bestämmer var träffen hamnar.

Rätta mig (igen :gremsmile:) om jag har fel, men såvitt jag kan se så har ditt system en nackdel, vilken i och för sig förutsätter att det inte finns några träffområdesmodifikationer, och den verkar vara att det inte finns något minus att alltid börja välja att träffa i huvud och bål. Och även om du väljer "vänster underarm", "nacken", "höger knä" och "höger hand", och lyckas bra i förhållande till försvararen, så väljer du i de allra flesta fall just "nacken" - vad är skillnaden här mot att från början välja just "nacken" som utgångspunkt för en träff?

Å andra sidan vill jag inte påstå att detta skiljer sig mot verkligheten - vill jag nedkämpa min motståndare, försöker jag träffa honom där det gör mest skada. En bruten arm i all ära, men fortsätter han utan huvud eller med en trettio centimeter djup huggskada i bröstet, så springer jag helst därifrån!

Som jag har tänkt mig med mitt sätt att lösa det hela, då anfallet är framgångsrikt men med liten marginalen för anfallaren, ges motståndaren möjligheten att påverka var träffen ska hamna genom att få "flytta" den till annan en logiskt vald kroppsdel. Vi kan som exempel ta att istället för att få en träff i nyllet, flyttar försvararen den till en fri arm, vilket ganska väl kan symbolisera en reflexmässig reaktion att skydda sig mot något som kommer mot huvudet. Vidare ger detta en anledning att genomföra en liten stridsscen, med slag, pareringar och grepp som används för att bygga upp träffen, och då ge en fasthållning det värde den bör ha i strid, oavsett beväpning (fula knep fungerar :gremelak:).
 
Re: Ett kort svar

Jag tycker generellt att det är synd att det inte finns ett riktigt könsneutralt personligt pronomen i svenska språket (nej, "den" och "det" är inte bra!).
Click to expand...

Gör som jag gör när det saknas ord: hitta på ett och använd det envist tills det fastnar.

Personligen försöker jag tex få acceptans för att låna in arabiskans vana att ha bestämd form på personnamn ("al"). Jag tycker att det tillför en skärpa i språket att veta att man pratar om den specifika Trobergen och inte vilken, första bästa Troberg som helst. Har inte konverterat många än...
 
Hänger absolut med i ditt resonemang, men...

Så, i ärlighetens namn - varför överhuvudtaget bry sig om exakt vart en träff hamnar?
Click to expand...

...förlorar man inte här en ganska relevant detalj i striden? Även om träffen är allvarlig så spelar det roll om den hamnade i huvudet eller i handen, inte sant?

Håller med om att det kanske inte är så viktigt att veta exakt var du blev träffad när du är mitt inne i striden och slagen far hit och dit, eftersom adrenalin och chock pumpar bort rätt mycket smärta, sen efteråt vill du väl veta? Innebär det inte mycket krångel för spelledaren om han ska minnas hur situationen såg ut och sedan ge spelarna sina träffar, eller kan det vara så att man helt enkelt aldrig får veta var man blev träffad? :gremcrazy:
 
Re: Jaså? Men...

"Å andra sidan vill jag inte påstå att detta skiljer sig mot verkligheten - vill jag nedkämpa min motståndare, försöker jag träffa honom där det gör mest skada. En bruten arm i all ära, men fortsätter han utan huvud eller med en trettio centimeter djup huggskada i bröstet, så springer jag helst därifrån!"

Nej. Du försöker ta dig igenom hans försvar. Sen skadar du vad du kommer åt. Behöver du skada mer än så så är du igenom hans försvar redan, och kan göra ungefär vad du vill.

Så en bruten arm i all ära, vid tillfället som du har knäckt hans arm så har han en klase smärtchock och du är igenom hans försvar. Vill du följa upp med att knäcka hans nacke så kan du.
 
"...förlorar man inte här en ganska relevant detalj i striden? Även om träffen är allvarlig så spelar det roll om den hamnade i huvudet eller i handen, inte sant?"

En träff som träffar i handen är sällan allvarlig. Som jag skrev på annan plats, 2000 joule med en nunchaku mot huvudet är en allvarligare träff än 2000 joule med en nunchaku mot armen. Även om energin och vapnet är densamma så är den förra en allvarligare skada än den förra. Så skulle tärningarna utfalla på messkada så är det med stor sannolikhet inte en träff i huvudet.

Så vänd på det. Du har just gjort 27 poäng i skada med en nunchaku. Varsågod, en krossad skalle. Du har just gjort 2 poäng i skada med samma nunchaku. Varsågod, en stukad hand. Låt mängden skada avgöra var du träffade.
 
Re: Jo! så...

Du har rätt i den här punkten .
Båda går ut på att ju bättre man lyckas med anfallsslaget (ju sämre pareringsslag, om systemet är uppbyggt så) desto större är möjligheten att anfallaren bestämmer var träffen hamnar.
Click to expand...

...och där hade jag kunnat sluta.
Jag väljer att fortsätta dock (nu var det här inget färdigt system och det var inte ens jag som framförde det, men det har sina poänger).

Först, idén utgick från att man mätte effekt av slag.
Det var alltså inte fråga om, lyckat misslyckat, utan med en gradering av hur lyckat resultatet var.

Man måste då alltså vara bättre än sin motståndare för att ofta få välja vart man vill träffa, annars så blir det där motståndaren vill ha träffen.

Nu tycker jag att det här är lite bakvänt, för motståndaren vill ju givetvis inte bli träffad. Bättre vore ju om motståndaren redan från början valt vilka delar som är mest skyddade och att anfallaren träffar garden om denne inte aktivt agerar för att träffa på en mindre skyddad plats.

Det där kan dock medföra stor bokföring, men jag har en idé hur det ska lösas. Man utgår från aktiva val (i mitt fall olika garder löst baserat på verkliga)som ger den flesta informationen och att om man inte sagt något så är det (lagt kort som gäller) valets info som gäller. Sen kan man variera utifrån dessa givna val, modifiera dem, med aktiva val.
 
Re: Ett kort svar

"Jag tycker generellt att det är synd att det inte finns ett riktigt könsneutralt personligt pronomen i svenska språket (nej, 'den' och 'det' är inte bra!). Jag väljer därför att använda "han" om spelare och spelledare och "den" om rollpersoner."
Jag brukar använda "denne" som i "Spelledaren är den som har hand om reglerna och världen. Denne ska sedan förmedla detta till spelarna.".. Något jag är nyfiken på är när texten behöver ha med orden spelledare och spelare, för det är inte alltid som det behöver nämnas någon "han" eller "hon".. Det går att omformulera och undvika..

Man kan mycket väl skriva som om handlingen händer just då - "...och då ska ett slag slås mot Vapenfärdigheten." - eller så kan man beskriva allting ur ett berättarperspektiv där spelmakaren är en lärare som undervisar spelledareleven - "...och då ska du slå ett slag mot Vapenfärdigheten.".. Man kan ju annars hitta på en kort term eller en förkortning för orden.. Jag använde "utövaren" (och sedan givetvis "denne") när jag skulle slå ihop "SLP" och "RP" i samma term i färdighetsbeskrivningarna

/Han som tycker det är jobbigt att läsa inlägg där folk skriver Han
 
Re: Ett kort svar [ANT]

al Troberg! Skickar du smöret?! ...
Click to expand...

Nope, jag försvenskar när jag lånar, så det blir "Trobergen! Skickar du smöret?".
 
Det blir ett ganska underligt system av det. Menar du att man aldrig får småsår i huvudet när man slåss? Borde inte en rejäl smäll mot huvudet med en eventuell lätt hjärnskakning som följd vara skademässigt jämförbar med en bruten arm? Kan man över huvud taget få en arm avhuggen med det tänket?

//Fredrik - Provocerande frågare
 
Re: Ett kort svar [ANT]

Finns det inte risk för att min mistar det för att vara pluralis, allt flera stycken specifika Troberg?
därmed "Trobergen"
Click to expand...

Nej, det finns andra böjningsformer för det. Trobergar är plural och Trobergarna är bestämd form plural.
 
"Menar du att man aldrig får småsår i huvudet när man slåss?"

Nej, jag menar att man aldrig får hjärnan krossad av en smäll i armen.

Och visst, det är fullt möjligt att man får armen avhuggen. Du dör inte av det, dock. Inte direkt. Direkt dödande skador drabbar bål och huvud, inte armar och ben. Allvarliga skador drabbar oftare bål och huvud än armar och ben. Och är man i närstrid så får man oftare småfjösskador på armar och ben än bål och huvud.
 
Fast det är såklart... Det blir knasigt när man har att göra med varelser med naturlig absorbtion att göra. Varför blir de oftare träffade i armarna än i huvudet? Fler problem uppstår när man har att göra med märkliga rustningskombinationer såsom helrustning utan hjälm.

Så, även om det ofta funkar att tänka på det där viset så är det inte svårt att föreställa sig behöva mer komplexa system. Inte minst när man har att göra med vapen och attacker där det är viktigare att avgöra var man träffar än hur stark skadan är. Ett skruvat exempel på det skulle kunna vara zombiebett som man kan klara sig ifrån genom att amputera hela den angripna kroppsdelen. Bara för att bettet gör litet skada så kan det ändå vara värre med ett bett i nacken än ett i handen.

I sådana fall tror jag att man skulle tycka det vara galet att absorbtionen dikterar var man träffar.
 
Sen...

Vad Yaaraer frågar efter är en uppskattning av modifikationer när man siktar på olika kroppsdelar. Vad jag försöker få ut ur diskussionen är huruvida man över huvud taget siktar på någon kroppsdel i närstrid, och hur allvarligheten hos skador fördelas.

En sak som Quadrante är inne på i någon annan tråd är att vi har en sfär runt omkring oss, där våra vapen kan göra skada på fienden. Storleken på sfären beror förstås på vilket vapen vi har. Beroende på vad som finns i den sfären så kan vi orsaka skada på olika saker. Genom att flytta oss så flyttar vi sfären.

I utgångsläget av en duell så snuddar våra sfärer vid varandra. När jag gör ett utfall så tränger min sfär in i motståndarens. Går min sfär in till motståndarens händer så kan jag bara skada hans händer. Samtidigt så går hans sfär in till mina händer, så att han kan skada mina händer. Vill jag gå in så långt så att min sfär omfattar hans kropp, så att jag kan döda honom, så går hans sfär lika långt in och han kan alltså döda mig.

Ett enkelt sätt att försvara sig i det här läget är att parkera ett stycke stål (läs: svärd) riktat mot anfallarens hjärta. Ska anfallaren komma åt mitt hjärta så måste han föra in sitt vapen så långt in i försvararens sfär att anfallarens kropp faktiskt penetreras av försvararens svärd.

Som anfallare tycker jag att det är en dum idé. Jag måste förbi hans svärd, och försvararen är ju inte dummare än att han flyttar på sitt vapen om jag flyttar mig vid sidan om det. Försvararens svärd är hans försvar.

För att jag ska kunna anfalla fiendens kropp, och faktiskt döda honom, så måste jag ta mig förbi hans försvar. Innan jag har gjort det så kan jag inte sikta på huvudet. Jag måste helt enkelt först få bort hans svärd så att jag kan skada hans arm, sedan få bort hans arm så att den inte kan göra något otrevligt, och först därefter kan jag skada kroppen.

Så ett anfall kan alltså se ut så här: jag slår mot hans svärd med mitt eget, och tvingar det uppåt och utåt. Fortfarande med mitt svärd mot hans svärd så riktar jag om anfallet mot hans arm och skadar den så att han inte kan använda svärdet. Nu kan jag fortsätta framåt och tränga igenom hans brynja.

Eller så kan det se ut så här: jag slår mot hans svärd och försöker tvinga det uppåt och utåt. Han kontrar genom att gå under mitt svärd mot min buk. Jag pressar ner hans svärd ännu mer och hjälper det förbi mig med min fria hand. Jag är nu vid sidan av fienden, halvvägs förbi, och jag kan inte anfalla honom på annat sätt än att hugga honom i ryggen eller nacken.

Eller så kan det se ut så här: jag går mot hans svärd och försöker tvinga det uppåt och utåt. Han vrider runt sitt svärd och tvingar mitt svärd neråt och utåt, och följer upp med en stöt mot min mjälte.

I vilket fall som helst, det handlar inte om att jag hugger och han parerar, utan om att jag försöker bryta mig igenom hans försvar så att jag kommer åt hans kropp, samtidigt som han försöker med samma sak mot mig. Strid är ett konstant växelspel, inte en tennismatch.
 
"Fast det är såklart... Det blir knasigt när man har att göra med varelser med naturlig absorbtion att göra."

Då kanske man ska avgöra träffområdet innan absorbtion appliceras? "Tjugosex i skada, det innebär huvudet." - "Där har jag 14 abs, så det blir 12 kvar som går in." Då blir det ju inte absorbtionen som avgör var man träffar.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top