Nekromanti [TSOY] Råttorna i Väggen (samlingstråd)

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Mjaha, ursäktar för att det blir en ny trådstart till men det kändes som lättaste sättet att styra upp det hela; detta blir nu rotinlägg och framtida rapporter kommer som förstanivåskommentarer.

Vad jag yrar om?

Det här blir alltså en kampanj-tråd för min The Shadow of Yesterday-kampanj; "Fallen Gloria: Råttorna i Väggen". Det finns en ganska intetsägande wiki (lösenord "riidmi" om man vill tjuvkika på SL-materialet).

Länkar till tidigare spelrapporter från kampanjen:
Spelmöte #1 (2006-11-28)
Spelmöte#2 (2006-12-05)
Spelmöte #3 (2006-12-12)
Spelmöte #4 (2006-12-19)
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #5

<font size="+1">Pre-flektioner</font size>

Med två veckors paus (juluppehåll följt av sjuk spelare—jösses vad peppad jag är för att spela nu) har jag ju nu haft alldeles för mycket tid att fundera kring det hela; med fyra speltillfällen passerade har jag tagit tillfället i akt att se över SLP-strukturen och göra lite justeringar. Några av de etablerade har fokuserats om lite, och de som visat sig inte bli så relevanta har fått dra sig tillbaka till statist-status. Har även kollat över de områden där det känns som det saknas lite och gjort några tillägg, framförallt är det de interna problemen bland råttorna som fått mer utrymme via ett par nya SLPer för att ge liv till det hela.

Slutligen vore det nog bra om jag lyckas hålla i huvudet något vad som varit något av en akilleshäl hittills—eskalera mera! Låt spelarnas galna påhitt få stora konsekvenser, se till att fler intressenter berörs, påverkas och/eller reagerar, och generellt se till sträva mot att det stormar runt mer i soppan. Om den här kampanjen nånsin ska kunna sträva mot ett tillfredsställande slut krävs nog att explosionerna (figurativt, jag syftar inte nödvändigtvis specifikt på bomber/bangs) börjar bli lite större. Återstår att se om jag får till det bättre denna gång...

(Ett problem på denna punkt är Gråtands "mission", att bygga en säker bas åt råttorna i kloaken; hittills har inte detta blivit något som i sig direkt inverkat på berättelsen utan i brist på bättre lösning hamnat lite abstrakt i bakgrunden—"okej, nu känns det som det gått tillräckligt länge för att kartläggningen ska bli klar"—vilket är otillfredsställande, speciellt som det blir ett mer eller mindre renodlat fall av Den Röda Fiaten. TSOY är ju heller inte avsett att t ex hantera mooks, strider mellan grupper av namnlösa hantlangare/soldater, etc, vilket gör att de trådarna såhär i efterhand känns lite ogenomtänkt valda. Har dock några idéer till hur jag ska knyta in det starkare.)

<font size="+1">Spelmöte #5</font size> (2007-01-09)

Gråtand mediterar för sig själv när han avbryts av en rapport om att det är bråk på gång; han rusar ut till "uppehållsrummet" och finner att det är Lrick som har kniven mot strupen på Eldhår (Fnicks flickvän, tillika Blodpäls dotter, tillika präst-novis) medan Fnick frustrerat ser på. Lrick väser något om uppviglare och spion; Sorlet dämpar sig och de trogna delar sig inför Gråtand som träder in och ber Lrick sänka kniven så att de kan reda ut situationen.

Eldhår borstar av sig lite högfärdigt oberört och förklarar att anklagelserna om att hon avsiktligt kommit för att så split är falska; förvisso har hon när hon tillfrågats uppriktigt framfört sin åsikt, att Gråtand är en falsk profet och att han som man (spott) inte har någon rätt att ta det ledarskap som traditionellt och rättfärdigt tillhör klanens kvinnor.

Gråtand påstår att han inte alls är någon "ledare" och alla närvarande har anlänt helt frivilligt; "inte sant?" Konflikt—inget tvivel om att hans trogna ger bifall, men tärningarna säger att istället för ett rungande ja-rop blir det av respekt för prästinnan mer lågmält.

Lrick lägger fram sin version, som går ut på att hon uppenbart är en spion ditsänd från Storm för att skapa problem; Eldhår förnekar detta ihärdigt.

Det blir en uppföljningskonflikt; Eldhår fick bonustärningar från sin tidigare vinst men lyckas slå fem minus på sex tärningar och Gråtand vänder publiken definitivt till sin åsikt. (Tyvärr minns jag inte vad det egentligen var för stakes här och vad det egentligen var för budskap han fick fram.)

Gråtand bjuder för att visa sin välvilja (eller snarare sin kontroll över situationen) Eldhår att stanna till middagen; givetvis är alla välkomna, systrar som bröder, för råttor måste ju hålla ihop!

(Hade inte så konkreta planer för denna scen mer än att upplägget förmodligen borde leda till någon slags dramatik via konflikt mellan Gråtands två trogna adoptivsöner. Riktningen det istället tog var nog så tillfredsställande, men... argh, stör mig som fan på att jag inte kommer ihåg vad Gråtands mål var i den andra konflikten för jag har bestämt för mig att det var något dramatiskt och med signifikanta följder—dags att maila spelaren och fråga.)

Långfinger finner till sin förvåning att folk håller sig på avstånd när de vandrare genom råttornas grottor—han har inte riktigt kopplat det där med att de är rädda för människor.

På väg mot oraklets tempel stannas de av Storm och en grupp ihopskrämda novis och Storm förkunnar högljutt att han bringar fara på dem alla genom att leda in en av dessa orena långskankar. ("Oren?" tycker Långfinger. "Hon kanske är lite småsmutsig, men inte värre än vad jag är själv.")

Långfinger försöker desperat förklara situationen, att den stackars damen är i fara, hennes koppling till rebell-gruppen, hur det hela uppstått... I förbifarten nämner han hur hon även hållits fången av Gråtand och då börjar kugghjulen sakta snurra i Storms hjärna—är detta månne ett potentiellt användbart redskap vad gäller att straffa den olydige sonen?

När ämnet nu kommer in på detta börjar konversationen leda in mot att råttor och rebeller kanske kan förena sina krafter mot den där galningen Gråtand? Konflikt—Gråtand har med komplett avsaknad av sociala färdigheter inte så mycket att sätta emot Storm ("fan, hade jag kunnat ge gift dice hade du fått en från mig också!" lyckas jag få fram mellan garven), men med en mirakulös ansträngning lyckas han långsamt övertyga henne om att det är en bra idé (och därmed undvika att hon låter slå alla tre i bojor)—att oraklet gjort gällande att långskankarna skall undvikas har i Storms huvud vid det här laget blivit ett högst sekundärt problem relativt den olydige son som hotar hennes auktoritet.

Långfinger tackar vidlyftigt Storm för sin generösa hjälp—och passar utan att tänka på det i ren kleptomanisk instinkt på att stjäla en ring från henne medan han bugar.

(Eskalering var det ja—vi har en potentiell allians mellan råttklan och rebeller på gång, mumma. Min tänkta bomb här var att Storm kunde erbjuda skydd för Zelda mot att Långfinger går med som spion i Gråtands gäng, men scenen hade sin egen vilja och resultatet blev så mycket bättre.)

Cyrus ser till att Valentin kommer iväg och sätter sig för att avsluta sin vinglas. En bit bort sitter Ramon som muttrar diverse implikationer om vissa rykten kring "min högt respekterade kollega" som gör gällande att han tydligen är son till ingen mindre än den ökände rebell-ledaren Gomez. "Det vore ju verkligen oturligt om hertigen skulle råka höra dessa rykten," muttrar Ramon ner i sitt glas med drypande sarkasm. "Om inte annat så skulle det göra den stackars karlen komplett olämplig som partner för hertigens dotter. Vilken tragedi."

Cyrus frågar ut Ramon lite närmare kring denne Gomez i nyfikenhet kring vad rebellerna är för ena och vad de håller på med, men får inte ut så mycket av det, givet att källan till Ramons dekadens ligger i hans kontinuerliga oförmåga att infånga Gomez och rebellerna.

(Ganska svag scen syftad till att ytterligare pröva hur fäst Cyrus egentligen är vid Valentin som leksak vilket inte riktigt fick något svar, å andra sidan banar det väg för att Ramon för ryktet vidare och det borde kunna explodera på något sätt eller annat.)

Cyrus avser söka upp Storm för att se hur det går för råttorna (Spelaren nämnde inte sina intentioner bakom detta men jag tolkar det som ett rent utfall av metaspelet "det vore kul om jag min rollperson kan dyka upp lägligt för att blanda sig i situationen med råttor och rebeller" vilket är precis vad jag velat uppmuntra och jag kan därmed nöjt luta mig tillbaka); först passerar han dock Darius... och finner att denne brutalt mördats. Darius stelnade lik har rivits av förmodade råttklor och stabbats med någon form av riktigt stor kniv. Cyrus reagerar inte så mycket inför detta mer än att fundera kring motiven, alven kommer ju ändå att återvända tids nog, utan städar undan det hittills förmodat oupptäckta liket och meddelar hertigen att Darius var tvungen att resa iväg hastigt och kommer att vara otillgänglig ett tag.

(Och det här var förstås avsett som ren metainformation; Cyrus har inte den blekaste aning om vad som skett, men spelare kan ganska lätt gissa sig till båda att det är Diego/Jaque som ligger bakom och att misstankarna riskerar att falla på Långfinger.)

Gråtand förklarar inför sina söner att de måste hålla sina vänner nära (förstås) och sina fiender närmare och lyckas (med tärningarnas hjälp) vikta betoningarna av vän respektive fiende till rätt son; allt är frid och fröjd, mer eller mindre.

Han samlar anhängarna för ett stort tal; efter uppenbarelsen från Den Skinande (dvs Cyrus) som visar att gudinnan står på deras sida och därtill den vision som (enligt hans tolkning) visade att de inte var tillräckligt förberedda inför den kommande konflikten, står det klart att det är mer ont om tid än vad han fruktat; de måste påskynda färdigställandet av basen för att komma redo när stridens klocka klämtar. Han skrider vid orererandets höjdpunkt från ord till handling och råttorna börjar intensivt jobba med sitt byggarbete.

Brick, som är ansvarig för att organisera byggandet av yttre fortifikationer, meddelar att de tyvärr har viss brist på material, mer specifikt trä. Deras samlare kan förvisso få tag på det via letande i ruinerna, men med det mer pressade tidsschemat kan de inte samla ihop tillräckligt mycket i dugliga kvalitéer snabbt nog. Långskankarna har tydligen någon slags källa till materialet, de bygger ju en hel del i trä...

Efter lite rundfrågning bland råttornas spejare står det klart att långskankarna tydligen har någon slags skogshygge utanför Gloria, noga övervakat att bronsbröstar (för att arbetarna inte ska ta tillfället i akt att fly till skogs), och Gråtand förklara att samtliga trogna ska samlas... för i kväll ska ta vad det behöver.

(Det oväntade nya tidsschema gav denna scen ytterligare tyngd; avsikten var att se hur pass öppen konflikt med människorna Gråtand i detta skede är beredd att gå till för att färdigställa sin bas, och vilka metoder han väljer.)

Långfinger och Cyrus: Alven anländer bäst som Långfinger, Ivana, Zelda och Storm diskuterar hur de bäst skall ordna till ett möte med rebellerna, givet att Zelda egentligen är där för att hon inte riktigt vet vem hon kan lita på bland rebellgruppen. Storm föreslår att Cyrus, som neutral part, kanske kan föra bud; alven accepterar detta och får ett halsband från Zelda som den förmodat fortfarande pålitlige Gomez borde kunna ta som tecken på att meddelandet kommer från henne.

Under tiden har Långfinger—fäst vid blänkande saker som han är—fullständigt fascinerats av denne märklige skinande man. Han norpar bland annat Cyrus svärd lite tillfälligt och viftar lite klumpigt med detta (och Cyrus noterar den stora knifv som döljs under råttans mantel), och frågar hur alven gör för att lysa—"Jag är bara sån". Cyrus ställer lite ledande frågor och Långfinger är inte sen att, påhejad av Ivana, återberätta sin hjältemässiga strid mot Diego och goblinen, vilket leder honom till de rätta slutsatserna (men den kvarstående frågor om varför de "mördat" Darius).

Det följer—eventuellt initierad av Zeldas vanliga rant om Den Onde Hertigen—en kort konversation kring vem den där hertigen egentligen är (Långfinger har inte riktigt genomskådat det där med titlar och tror att mannen alltså heter Herr Hertigen eller liknande), vilken resulterar i att råttan för höra om alla fina smycken hertigen har och fast beslutar sig för att han måste... tillskansa sig några av dessa.

Cyrus konstaterar att han blott behöver låna Zelda en stund för att få närmare detaljer kring hur han ska hitta rebellerna. Storm förkunnar att Zelda kan stanna hos råttorna—hon vill ju inte att en potentiell hållhake ska slippa ur hennes fingrar—och Långfinger konstaterar att han uppenbarligen lyckats med att föra kvinnan i varaktig säkerhet. Right.

Väl ur hörhåll för Storm frågar Cyrus ut Zelda kring varför det var tal om bud mellan råttor och människor till att börja med. Zelda ger sin syn på det hela; hon har ju redan från början varit ute efter att ena råttor och rebeller mot sin Uppenbara Gemensamma Fiende, och även om det är oturligt att det uppstått missförstånd med Gråtands fraktion så är det iallafall en bra början om parterna kan träffas och sansat diskutera saken. Han snappar även upp detaljerna kring hennes oro, dvs att hon sett Alfredo i sällskap med Diego (Denne evige Diego!), och att Gomez i sina mörkare stunder mycket riktigt kan muttra om en förrädare till son som han inte vill kännas vid.

(Inte riktigt nöjd med denna scen given att den drog ut på tiden ganska ordentligt och blev rätt svävande relativt den rätt begränsade mängd information och handling som faktiskt förmedlade, för att inte tala om en komplett brist på konflikt. Kanske borde tryckt hårdare på något sätt. Scenen med Cyrus och Gråtand hade egentligen lite av samma svaghet—att denna blev ännu värre kan kanske härledas till att det även var en hög SLPer som hade åsikter om saker och ting—så jag behöver fundera lite på om det finns någon vi kan göra för att förbättra scener där två rollpersoner deltar utan att vara i konflikt med varandra. Utväxlingarna mellan Cyrus och Långfinger gav dock mer än sin beskärda del garv...)

Gråtand samlar framåt midnatt sina 50 anhängare för ett anfall mot hygget, i syfte att att överrumpla de vid denna tid relativt fåtaliga vakterna (en sju-manna patrull) och stjäla så mycket de hinner från lagret av stockar.

Konflikt—inget tvivel om att råttorna kan övermanna vakterna, men kan de göra det utan att någon undkommer för att varna och rapportera vad som hänt? Jodå, tärningarna visar att Gråtand med sina gerillataktiker lägger upp ett perfekt överfall; vakterna tas komplett på sängen och ligger snart döda vid råttornas fötter.

Efter att ha burit iväg så mycket stockar de kan mot en kloakingång utanför palatsruinens gränser är det dags för råttorna att dölja alla spår av vad som inträffat, och startar en ordentlig skogsbrand...

(Och jag oroade mig kring eskalering? Gråtand startar helt på evigt bevåg en fecking skogsbrand, och bränner ner hela människornas virkelager! Jodå, nog är skiten på väg mot fläkten i rasande fart vid det här laget...)

Långfinger har inte besökt klanen på ganska länge och vandrar runt lite bland råttorna för att se hur det står det till. Det råder en viss brist på föda och han uttrycker sin förvåning över detta—bland långskankarna kan man byta till sig mat bara genom att utväxla blänkande föremål!

Han erbjuder sig att ta med några av dem till ett matställe som verkar acceptera råttor; de flesta är trots allt rätt nervösa inför tanken på att marschera ut mitt bland långskankar, men övertalningsförsöket avbryts av Guldsvans (en av klanens unga män, så kallad pga de guldringar han har fästa i svansen, och råttmotsvarigheten till en bishônen) som utropar sitt bifall. Har han inte länge sagt att långskankarna inte är så farliga och att råttorna borde sluta gömma sig? Ta den modige Långfinger som förebild, och sluta lyssna på de tjockskalliga prästinnornas dumma idéer om isolation...

...men den politiken vill Långfinger inte riktigt vara med på. Konflikt—de övriga kommer att övertalas, men kan Långfinger hindra Guldsvans från att involvera honom i kritik mot det respekterade prästerskapet?

Guldsvans har, till skillnad från den socialt inkompetente Långfinger, tungan väl smord och vet hur man talar till en folkmassa; men Långfinger har verkligen stor respekt för kvinnorna och det traditionella styret, och det är dags för Bringing Down The Pain.

Eftersom det inte är hållbart att försöka tala till massorna satsar Långfinger istället på att medelst hot förmå Guldsvans att sluta upp med sitt dumma prat, medan den senare fortsätter mana till massorna och ge sken av att Långfinger endast är för blyg och ödmjuk; Guldsvans vacklar något inför hoten, men det ger också Långfinger frustration att inte kunna ge svar på tal.

Till slut tröttnat på Långfinger. Han drar helt enkelt knifven och går lös på Guldsvans, som desperat försöker försvara sig men vid det här laget fått sitt självförtroende för sargat för att kunna värja sig det minsta effektivt; Långfinger lägger in med en fullödad Mighty Blow, och den chockade Guldsvans ger sig desperat. "Okej, okej, jag gick kanske lite för långt, jag menade inte att förolämpa!"

Allt förlåtet, anser Långfinger; han hjälper Guldsvans komma till fötter och ser—utan större effekt, men det är tanken som räknas—efter såren. Övriga råttor är klart imponerade—även om långskankarna sägs vara farliga, så kan det väl ändå inte vara någon fara om vi har den nästan lite halvläskige Långfinger på vår sida?

Följaktligen traskar ett halvdussin råttor iväg mot Ärans Hall och nya katastrofer...

(Hade en vag planering om att Guldsvans kunde försöka rekrytera Långfinger som galjonsfigur för den människovänliga råttfraktionen för att testa hur han ställer sig inför detta, och fick serverat som på ett fat ett naturligt sätt att föra in detta. Långfingers spelare har genomgående varit exemplarisk på att försätta sin rollperson djupt i klistret och därmed inte bara göra berättelsen intressantare utan även håva en smärre förmögenhet in XP—ja, jag älskar TSOY mer och mer för varje speltillfälle som går.)

Cyrus var förstås i bakgrunden och hörde det hela, och passar på att rapportera till prästerskapet hur Långfinger troget försvarat deras auktoritet inför övriga råttor. ("Är jag där?" "Vill du vara där?")

(Tror ni att Eldhår hör talas om denne rättfärdige råttas försvar av traditionerna? Och att det det kommer att leda till svartsjukekomplikationer med både Fnick och Ivana? För det tror jag... >:-])

Han ger sig lite diskret iväg till lämplig plats för att få kontakt med rebellerna och viftar lite diskret med Zeldas medaljongen.

"Släpp svärdsbältet," hörs Alfredo hojta, men alven vägrar. Alfredo träder fram flankerad av två andra rebellvakter och upprepar kravet, men Cyrus nekar och kräver att föras till Gomez med sitt meddelande från Zelda.

Underhuggarna är benägna att gå med på detta men Alfredo antyder att Zelda troligen infångats av hertigens män och att denna suspekta individ säkerligen är en spion. Cyrus har kopplat vem Alfredo är och fäller lite diskreta antydningar om att han känner till Alfredos förräderi; det slutar med att Alfredo går med på att leda alven till Gomez för att få tyst på honom.

Vad kommer den nyckfulle alven att sätta för personligen prägel på sitt budskap till rebellerna, och kommer han att finna spåren av sin dödliga blodslinje bland dem? Framtiden får utvisa...

(Tvekande en stund inför att göra en konflikt av det men konstaterade till slut att nej, jag ville att mötet med Gomez ska bli av och kunde inte riktigt komma på några intressanta mot-stakes, så det fick bli en lite tam slutscen; delvis föranlett av att det pga försenat spelmöte hunnit uppstå lite tidsbrist som gjorde det bättre att spara mötet med Gomez till nästa gång.)

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Återigen tror jag inte riktigt det uppstod några konkret problematiska moment värda att ta upp utan det flöt mestadels på. Speltillfället kändes lite ojämnare än det föregående med några mindre lyckade scener och några mer lyckade (var grymt trött vilket brukar leda till att jag har en närmast manisk energinivå när jag väl kommer igång, men lätt kan tappa tråden i all entusiasm); de mer lyckade blev ändå såpass bra att jag trots detta vill utnämna det här speltillfället till det bästa hittills. (Bara att hoppas på att trenden står i sig.)

Det är lite intressant att observera att mitt bland all separation—något som traditionellt brukar anses problematiskt—är det scenerna med flera rollpersoner direkt involverade som funkat mindre lysande. Hmm.

Som anmärkts på vägen uppfylldes eskalationsmålet med beröm godkänt utan att jag egentligen behövde göra så mycket för att hjälpa till, och alla tecken pekar på att hela bygget kommer att braka ihop i en explosion av nukleära proportioner...

Efter det nya triangeldramat Lrick-Eldhår-Fnick och avslöjandet om Valentins föräldraskap kommenterade någon av spelarna att "det är som en spansk såpopera". Tja, guilty as charged. (Cyrus har tydligen någon plan på att mest för sitt höga nöjes skull se till att Valentin och Raquel får ihop det, som involvera att se till att Raquel blir kidnappad av råttorna och den annars lite slätstrukne Valentin hjältemässigt räddar henne—jösses, behöver de ens mig?)

Wee.
 

Flurtis

Hero
Joined
27 Feb 2004
Messages
1,076
Location
Oskarshamn
Lite nyfken hur du hanterar problemet med väntande rollpersoner då all rp nästan aldrig är med i samma scen? Jag vet att du skrev om det i spelmöte #4 (tror jag) men blev inte riktigt klok på hur du gjorde...
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Lite nyfken hur du hanterar problemet med väntande rollpersoner då all rp nästan aldrig är med i samma scen?

Tja. Kort sagt, jag separerar rollpersonerna men ser till att spelarna alltid är delaktiga och engagerade oavsett om deras rollperson är där eller inte. Rollpersonen må vara "väntande", men spelaren är det inte!

Till att börja med, ingen "skickas ut" utan alla spelare är närvarande och hör vad som händer i de andras scener, och jag uppmuntrar dem att som spelare på meta-nivå vara medvetna om och kanske även dra nytta av det de hört i andra scener (så länge det håller sig inom trovärdighetens gränser). T ex, rollperson A hittar på något med med SLP B. Spelare C vet då förstås om detta och om hans rollperson nu ändå tänkt besöka SLPn i fråga vet han att det kan vara ett bra tillfälle att passa på nu.

Jag har en begränsad uppsättning signifikanta spelledarpersoner som allt handlar kring, vilket gör att det som händer i rollperson As scen förmodligen kommer ha någon effekt, direkt eller indirekt, på rollperson B och C (vars berättelser också involverar samma spelledarperson, eller påverkas av det han hittar på); detta gör att spelarna har ett direkt engagemang i det som händer och anledning att vara intresserade av det även om deras rollpersoner inte är där.

Som fotnot till föregående punkt försöker jag hålla scenerna korta och fokuserade så man inte sitter och lyssnar i en halvtimme på någon annans svävande svammel utan det faktiskt är saker som händer. Det gör att man fortfarande får lite värde ur "aagh, jävlar, nu vill jag ha min egen scen så jag kan se vad som händer med det här och det här"-spänningen utan att det dras ut så långt att spänningen övergår i frustration.

Det är fritt fram för spelarna att kasta ideer och förslag sinsemellan, så den aktive spelaren sitter aldrig ensam och tvekar utan de andra kan peta honom i revbenen och ge honom knäppa uppslag, spela hans dåliga samvete, etc.

Slutligen har systemet (TSOY) en "gift dice"-mekanism; ett par gånger per spelmöte kan spelarna ge sina medspelare (eller mig) bonustärningar om/när de tycker att de gör något speciellt häftigt, spännande eller roligt. Detta gör att de alltid har en direkt möjlighet att inte bara observera utan faktiskt påverka (om än bara lite smått) utgången i en konflikt.

De viktigaste av de här punkterna är, om jag får spekulera, förmodligen att rollpersonernas trådar indirekt påverkar varandra (så de faktiskt har en anledning att vara intresserade) och att de fortfarande kan snacka som spelare. De vanliga problemen med separation är ju annars ofta att man förväntar sig att oinvolverade spelare ska sitta tyst som en mus för att inte påverka, kombinerat med att man har sidospår som inte har med varandra att göra ens indirekt så det inte finns någon anledning att bry sig.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #6

<font size="+1">Pre(p)-flektioner</font size>

Sanning & konsekvens

Okej, så förra spelmötet började hela helvetet knaka i fogarna. Nu behöver knakningarna sprida sig och, tja, jag tänkte dra till någon liknelse om vibrationer och resonanseffekter men kommer visst inte på någon bra formulering av det.

Vilket leder till mitt gamla problem, att jag är för benägen att ständigt kasta in nya fnurror på trådarna och aldrig låta dem reda ut sig, och om jag inte kan överkomma den tendensen blir det förstås aldrig något slut på det hela (samt att handlingar och val inte får samma tyngd om inte konsekvenserna får spela sitt lopp).

Så jag satte mig ner och gick igenom föregående spelrapporter och noterade alla hängande/påbörjade trådar som rollpersonerna antingen initierat eller medverkat, vilket visade sig vara Alldeles För Många™.

Målet framöver är alltså att motstå frestelsen att kasta in helt nya trådar och att om möjligt låta situationerna spela ut tills de är utredda. (Delvis ligger det förstås även i spelarnas händer, men de kan ju ha lite svårt att bli kvitt sina gamla problem om jag konstant kastar nya på dem. Jag ser dock gärna att de blir lite bättre på att "efterfråga" scener och funderar på hur jag kan hjälpa till med detta.)

(Sen blir det nog inte riktigt efterleft i denna session eftersom jag inte orkar riva upp den planering jag redan gjort, men vi får se.)

Fantasy

Nästa problem(?): Det känns ärligt talat inte som det är så mycket fantasy i kampanjen så här långt. Till viss del ligger det här förstås i Nears natur ("no gods, no monsters, just people"), speciellt som Maldor kanske är den minst exotiska nationen.

Likafullt så vore det kul att föra in åtminstone lite ytterligare "fantasy-element" i det hela—begränsat av att jag som sagt inte vill hitta på helt nya trådar (och att miljön vid det här laget hunnit bli ganska etablerad).

Funderade lite kring spökvisionerna och äntligen så uppenbarade sig som en blixt från klar himmel den perfekta idén på vad som ligger bakom den, hur jag kan knyta in/samman det i handlingen, och hur det kan bli ytterst relevant för de olika rollpersonernas mål så här långt (potentiellt). Kan bli en nyckelpunkt för kampanjens upplösning, beroende på vad spelarna nappar på och intresserar sig för.

Gråtand

...är väldigt enkelriktad i sina keys, vilket leder till en statisk karaktär, speciellt givet att spelaren mer eller mindre explicit tydliggjort en avsikt att inte ändra riktning för Gråtand, och att han redan har fyllt upp med fem keys.

Vad jag skulle vilja göra är att locka honom med möjligheten till förändring (i mitt fall skulle ju möjligheten att i rätt dramatiskt tillfälle sälja av hela det likriktade paketet för en obscen summa XP vara oemotståndlig), men utan att därmed få det att framstå som att jag dikterar från ovan att han borde göra det—så länge han fortsätter att gilla den nuvarande riktningen, ska han förstås fortsätta med det.

Men trots allt är det ju möjligheten till rollpersoner som förändras/utvecklas dynamiskt (och dramatiskt!) som är en av TSOYs stora styrkor.

Kanske funderar jag för mycket (OK, givet mängden text jag redan skrivit under för-tankar vet jag att jag funderar för mycket). Kanske ger det sig självt efterhand som fler buyoffs dyker upp runt bordet. Kanske når spelaren självmant en punkt när han tröttnar på sin rollpersons inriktning (och kan jag vara där och locka med möjligheten).

Vi får se.

<font size="+1">Spelmöte #6</font size> (2007-01-15)

Långfinger har lett sina med-råttor till Leons sylta. Några busar väl skrämma ut råttorna, förolämpningar utbytes och ett schysst barbråk uppstår. Konflikten slutar oavgjort och efter att inredningen trashats lite avbryts bråket av att Leon själv kommer ut, skrämmer slag i busarna och talar om Långfinger som "min gode vän", beordrar att råttorna kan äta på hans bekostnad och hintar något till en oförstående Långfinger om att "jag har alltid behov av folk som kan döda utan att tveka".

(Till viss del skulle jag vilja klassa den här scenen som dåligt framead; min ursprungstanke var att testa hur LF reagerar på försöket att rekrytera honom som kallblodag lönnmördare, med avbrytet barbråk som ett sätt att dra in Leon. Istället la jag för mycket fokus på upptakten och det fick vikten i scenen, och när det sen väl kom till kritan tryckte jag mest pga inspirationsbrist inte tillräckligt hårt och det blev mest en förbipasserad anmärkning... Men men, ett schysst barbråk livar om inte annat alltid upp.)

Cyrus framför Zeldas meddelande om att råttorna vill ha konferens, och bevittnar på vägen Gomez avsky mot Gråtand och hans råttor och att Alfredo tjatar om att glömma råttorna och fokusera på deras sanna fiende.

(Den här scenen lät jag mest utspela sig som den kom då jag var nyfiken på om Cyrus tänkte ha någon egen twist på det hela, och fann det snarast överraskande när han bara överlämnade meddelandet rakt av—som det var förtjänade det knappt en egen scen.)

Gråtand har, med bytet från virkesräden, middag med sina adoptivsöner och Fnick har åter bjudit in Eldhår, som han försöker övertyga om att Gråtand har rätt och är en stor man osv. Eldhår kontrar med att "det finns minsann vissa sanna män som faktiskt försvarar traditionerna" (för publiken givetvis implicerande Långfinger). Gråtand drar igång något maskulinistiskt :)-D) Motargument om att män är mer än bara tjänare, de käbblar lite, Eldhår motstår övertalning och stormar ut; när Gråtand på vägen implicerar något om Storm fäller Eldhår några nedlåtande kommentarer i "sådan mor, sådan son"-riktning.

(Återigen mest en infodump som inte helt genomtänkt fick för mycket utrymme.)

Långfinger håller på att avsluta måltiden. Ismelda (Raquels musiga tjänarinna) kommer in på syltan letande efter sin saknade mistress, och antastas av några busar som fäller kommentarer om "är du för fin för oss nu för tiden, va?". Hjälte som han är rusar förstås Långfinger upp för att rädda henne; Ivana försöker (svartsjukt) hindra detta detta ("vi känner inte henne, varför blanda sig i?") men Långfinger låter sig icke hejdas. Busarna minns förstås grevens tidigare inblandning och vågar inte hitta på något dumt när Långfinger träder in.

(Att spela Conscience mot Guardian kändes på pappret som en solklar bang; i praktiken kändes det inte som situationen gav tillräcklig tyngd på Guardian-sidan av ekvationen och framstod som ett enkelt val... men det tror jag nu också hänger på att valet faktiskt måste få framtida konsekvenser och jag har vissa Onda Idéer kring hur Ivana kan agera.)

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Ugh. Varit toksugen på att spela i två veckor nu (efter diverse strul som ledde till uppehåll föra veckan), och när det väl blir av kommer jag givetvis och är söndertrött i skallen och känner absolut noll inspiration. Följden blir att jag redan efter 1½ timme och fyra sega, svävande scener får blåsa av, när jag märker att jag trots att jag har ganska konkreta planer kring vad nästa scen ska handla om bara sitter och stallar kring hur jag ska sätta igång den och det verkligen inte kommer något.

Okej, i praktiken var det nog inte så misslyckat som jag kanske får det att låta, det är mest ett utslag efter att jag när jag är missnöjd tenderar att fokusera på och blåser upp de negativa aspekterna (i bästa fall för att kunna åtgärda dem); som sagt, ett schysst barbråk är aldrig fel.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #7

<font size="+1">Pre(p)-flektioner</font size>

OK, jag hade en massa funderingar sist som inte riktigt hunnit följas upp än.

Det lämnar veckans ledord, som är fokus. Handlingen har börjat bli väldigt spretig, och behöver centreras lite mer. Grundtemat för sjunde spelmötet blir (avses bli) alliansen mellan Storm och Gomez och dess inverkan på de olika löpande trådarna.

<font size="+1">Spelmöte #7</font size> (2007-01-30)

Långfinger leder råttorna tillbaka när han finner att Ivana har smitit iväg; han ser henne på avstånd försvinna runt ett hörn och inser sig behöva jaga efter Genast™ för att hinna ikapp, men samtidigt har Diego och några hejdukar dykt upp och omringat råttorna.

Han reagerar snabbt med några förolämpande kommentarer för att reta Diego att jaga efter honom så övriga kan slinka undan, och jagar snabbt iväg för att skaka av sig förföljarna samtidigt som han försöker hinna ikapp Ivana—uppenbarligen för mycket på en gång då han skakar av sig vakterna men inte hittar Ivana.

(Tänkt som bomben "du kan rädda råttorna eller din ward, vilken blir det?". Spelaren insisterade på att försöka behålla sin tårta och äta din; jag löste det som separata slag för att skaka loss vakterna och hitta Ivana, vilket gav upphov till den möjliga utgången att hon hittas men med vakterna fortfarande i hasorna. Nu blev det som det blev.)

Cyrus uppsöks efter sitt möte med rebellerna av meddelandet att hertigen söker träffa honom omgående, och finner att denne är uppenbart svårt sjuk, hostande blod och allmänt döende och väsande något om Darius mediciner.

Han finner att Darius mycket riktigt har diverse alkemisk utrustning men vet inte riktigt vad han ska göra av detta, och under tiden finner han att han har sällskap av en ny spökvision, denna gång identisk med honom själv, som inte gör så mycket mer än att sucka besviket och skaka på huvudet innan den försvinner.

Cyrus lämnas funderande på vad det är han egentligen håller på med och om han är på rätt väg (med den ursprungliga visionens bud om att "svaret på dina frågor finns inte här" i åminne). Kanske kan han ur sitt minnes gömmor hitta rätt medicinsk kunskap för att rädda hertigen, men är det rätt val? Och vari ligger egentligen upprymdhetens sanna natur?

(Här bjöd jag spelaren i princip på två frågeställningar: a) Vill Cyrus låta hertigen dö eller försöka rädda denne? b) Om det senare, hur? Tvekan uppstod och det kändes rätt att låta svaret vänta till nästa scen.)

Gråtand känner sig nu avslutad med sitt gudagivna uppdrag att bygga en bas (buyoff på Key of the Mission) och samlar sina anhängare för att i gemensam, välordnad trupp paradera med blänkande uniformer (nåja—från ett råttperspektiv) till råttklanen för att hålla stort tal.

Han avtäcker statyn av Oraklet/Månöga och inleder sitt rörande tal med att först tala om traditionerna, hur viktiga de är och hur de lett råttorna genom åren, och väcker allmän sympati; efter hand för han över talet mot vinkeln att ett krig är på väg, ett krig som de inte har några traditioner för att föra, och som det behövs ett nytt ledarskap för! Långskankarna håller sina egna som slavar; vad kommer de då inte att göra med oss? Vi måste kämpa för vår frihet!

Det storslagna talet rör alla närvarande till känslostorm, och oraklet lämnar Storms stödjande armar för att i tårar vackla fram till Gråtand och förklara att hans vision måste vara sann, och att endast han kan leda råttorna i de tider som väntar!

Medan råttklanen jublar slinker i bakgrunden en rasande Storm omärkt ut, åtföljd av sina närmast trogna anhängare bland prästerskapet...

(Här var det mest ett fall av att ha intalat mig själv att inte lyssna på instinkten att försöka hålla tillbaka spelarna när de vill göra coola om omvälvande saker. Kan han verkligen övertala råttklanen om att han haft rätt och prästerskapet haft fel? Med mästerlig orererings-skicklighet och en veritabelt flod av gift dice så givetvis har han chansen! Resultatet? Oj, vilken storslagen scen!)

Långfinger har desperat letat efter Ivana (vid det här laget sitter instinkten ganska hårt att om hon inte är i hans sällskap hamnar hon garanterat i problem) och finner till slut att hon siktats i riktning mot hertigens innerpalats. Han börjar här finna spår, klänger sig upp via taket, och skådar ner i hertigens tronrum lagom i tid att se Ivana brista in och brottas till marken av hertigens två livvakter.

Cyrus hör uppståndelsen och rusar ut lagom i tid till att Långfinger utan att tveka kastar sig ner i rummet för att rädda sin ward; en mörk, djurisk, kåpklädd skepnad med enorm knifv. Alven har redan haft funderingar på att beskylla råttorna för hertigens bortfall (och vet att han sedan tidigare tipsat Långfinger om den hemliga passagen). "Fånga lönnmördaren!" utropar han samtidigt som han drar sitt svärd. "Jag skyddar hertigen!"

När de två chockade livvakterna reser sig för att lyda kastar sig Långfinger över dem och slår dem åt sidan som käglor; de två livvakterna landar svårt skadade i var sitt hörn och råttan greppar Ivana och flyr genom lönngången.

Förstärkningar ledda av Florian anländer lagom till att hertigen ger ifrån sig sina sista dödsrosslingar och kollapser...

(I min planering fanns de separata idéerna om att Ivana tänkte bryta sig in hos hertigen för att bevisa sig men bli fångad och att hertigen var döende i brist på Darius medicinska kunskaper, men jag hade inte alls tänkt på synkroniciteten däremellan. När Cyrus spelare började fundera kring att ge råttorna skulden klickade det, och... jösses, vilken dramatisk scen!)

Gråtand har momentum i och med de nu uppjagade råttorna, och tar genast vara på det genom att leda dem genom kloakerna för ett anfall mot gruvorna. Den relativt lätta bevakningen (mer inriktad på att avvärja attentat från rebellerna) tas fullkomligt på sängen och gruvslavarna sätts i panik när dessa monster väller ut ur skuggorna!

Resultatet blir en massaker och ett blodbad där råttorna urskiljningslöst sliter människor i stycken och rensar ut det svavelstinkande gruvområdet. Gråtand har döpt sina råttor i blod...

(Det var vid spelbordet kanske än mer storslaget än det låter, och min reaktion efter att ha hört vad Gråtand ville göra och sett vad vi kom fram till var helt enkelt... wow.)

Långfinger har dragit med sig Ivana till ett avskiljt gömställe där de kan vila ut och för att undvika upprepningar sätter han desperat igång att försöka lära henne försvara sig själv. De två tränar sig i timtal till utmattning (Vigor-refresh) medan Långfinger ångestar över sin inkompetens som instruktör och förebild...

Senare: De två råttorna har kollapsat utmattade i var sitt hörn; Ivana sover djupt. En spökvision inträder; det är Ivana, hållande Långfingers stora kniv, färgad röd av blod, med famnen full av hans Skatter™. "Du tvingade mig till det?" säger hon, med en djupt ångerfull blick. "Varför gav du mig inte bara vad jag ville ha?"

Visionen lämnar dem med en sista ångerfull blick åt sin egen sovande form, och Långfinger sitter huttrande klarvaken genom natten, oförmögen att sova.

Nästa morgon förklarar Långfinger för sin ward att "vad du än vill ha, är det bara att säga till." (Buyoff på Key of the Precious.)

(Jag hade haft den här spökvisionen på lager ett bra tag i väntan på rätt tillfälle att kasta loss den, avsedd som en halvdan bomb mellan Precious och Guardian—som gav god avkastning.)

Långfinger känner att han har fått en vision, och hans frågor måste få svar, svar som endast Oraklet kan ge.

På vägen in möter de en rasande Storm. "Vi har inte tid med några jävla visioner! Allt är på väg åt helvete!" Men Långfinger är för desperat för att vilja lyssna, och han knuffar Storm åt sidan för att storma in till oraklet.

Då slår Storm slint; hon har fått nog av uppkäftiga snorvalpar som ifrågasätter hennes auktoritet, och kastar sig över Långfinger för att brotta sig honom till marken och etablera sin dominans.

Matriarken är en veteran van att tvinga fram underkastelse på detta sätt (Scrapping: Master och Secret of Specialty: Dominansbrottning), och får till en början övertaget. Bring down the pain—De två brottas fram och tillbaka ett tag och sargar varandra ganska ordentligt. När Långfinger till slut skriker "ur vägen, kärring!" har Storm fått nog, och byter mål till att statuera exempel och permanent såra Långfinger, men efter ett närmast episkt slagsmål där bådadera vägrar ge med sig står en hårt åtgången Långfinger till slut segrande över en prästinna med fem nivåer harm ifyllda och krossad stolthet...

(Uj—det här var verkligen något jag inte haft en tanke på utan det kom av bara farten. Stackars Storm har inte haft en bra dag. Långfinger hann på vägen köpa Secret of Enhancement och öka sin Vigor-pool två gånger...)

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Wow vilket spelmöte! Allt flöt på, alla var på hugget, händelserna utvecklade sig närmast av sig självt—och för tredje gången har den här kampanjen gett mig en ny topp-placering vad gäller bästa spelmöte nånsin!

(Och det jag avsett som explicit fokus, mötet mellan Storm och rebellerna, blev förstås inte av än... vilket bara demonstrerar att det är mer kul med spelare!)

Allmänna observationer: Gråtand har, om jag räknar rätt, samlat på sig fullt respektabla 13 advances så här långt i kampanjen. Lånfinger håller dock ledningen med inte mindre än 18 advances (på sju relativt korta spelmöten). Långfinger är verkligen ett paradexempel på TSOYs styrka—han började som en girig liten fegis, men har utvecklats i helt annan riktning till en "knight in shining armour" (faktum är ju att både fegheten och girigheten nu sålts loss), och systemet har också uppmuntrat och belönat honom i detta.

(Vilket är något att hålla i åtanke till nästa TSOY-kampanj: Poängtera ytterligare att det är just rollpersoner som förändras och utvecklas som premieras.)
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #8

<font size="+1">Spelmöte #8</font size> (2007-02-13)

Cyrus har dragit med sig Valentin och Raquel—dolda under kåpor—från centralpalatset med vaga ursäkter om att föra prinsessan i säkerhet, och drar med dem för att bevittna det annalkande mötet mellan Storm och Gomez.

De två parterna dyker upp från vardera håll. Gomez flankeras av Valentin och någon ytterligare noname-rebell; Storm har med sig två av sina trognaste prästinnor som gör sitt bästa för att ge sken av en högtidlig procession, men det är uppenbart på Storm själv att hon kommer direkt från bråket med Långfinger och irritationen är uppenbar på hennes min.

Gomez frågar efter Zelda, vars kunskaper de behöver för att ersätta sitt krutlager, och Storm försöker vagt undanflykta det hela med att hon är i säkert förvar och själv valt att komma till råttorna.

Cyrus medlar för att lugna ner stämningen—han vill inte att det hela ska explodera riktigt än—och nämner även att hertigen just har dött under råttors närvaro i palatset.

Denna nyhet glädjer Gomez; "Då har vi snart gjort slut på den fördömda ätten Montoya, det är bara det flickan kvar!" Instinktiv tar Valentin ett beskyddande kliv framför Raquel och hans hand greppar hårt om svärdshjaltet i bältet; den svårt drogade flickan tittar fascinerat.

Cyrus försöker intimera att det inte finns något behov av att döda flickan; kanske kan hon utnyttjas och förses med rätt rådgivare... men Gomez är obeveklig. "Under min livstid har jag sett Glorias sista grönskande blomsterträdgård dö ut under ett moln av svavelrök från gruvorna, och i min fars ungdom var det en än vackrare plats, och än mer så på hans fars tid. Den här staden skulle kunna vara behaglig om det inte vore för skövlar-ätten Montoya, och jag har svurit en ed, såsom min far svor och hans far svor, att inte vila förrän de har utplånats intill sista blodsdroppe!" I bakgrunden fnittrar Raquel. Gomez kan dock ändå hålla med om att den frågan kan vänta och det finns högre prioriteter för stunden.

(Cyrus fick, vill jag minnas, gott om gåvotärningar här, men det hjälpte ändå inte till att åstadkomma mer än en draw mot Gomez Mästerliga envishet...)

Högre prioriteter—såsom att göra något åt Gråtand. Gomez vill ha Skugges huvud på ett fat, vilket inte kommer att ske så länge han står under Gråtands beskydd; Storm är vid det här laget så trött på att få sin auktoritet ifrågasatt att han inte bryr sig det minsta vad som händer med råttorna länge hon kan åtgärda™ Gråtand. Nu när det är på väg att bli öppna strider mellan råttor och högvakten kommer de dock—med några ledande frågor från Cyrus—fram till att bästa lösningen är att låta de två parterna stånga sig blodiga ett tag och avvakta tills vidare. Storm har för svag ställning bland råttorna för stunden för att göra något konkret men kan bidra med inside-information; kanske kan man ge denna till högvakten för att ge dem bättre chanser? Valentin erbjuder sig, utan att avslöja sin identitet, att förmedla denna.

Återstår frågan Zelda—Storm kryper till korset med sin fruktan att hon kan ha fallit i Gråtands hejdukars händer och skulle i så fall behöva hjälp med att frita kvinnan. Hon vänder sig till Cyrus, som ju tydligen haft någon slags kontakter med Gråtand; denne avtackar sig uppdraget (Key of the Self, natch) med ursäkter om att bevara sin neutralitet, men har vissa funderingar kring lämpliga kandidater (med andra ord, Långfinger).

De två parterna drar sig tillbaka...

(Phew! Den här scenen tog nästan en timme att spela igenom, vilket var hiskans länge relativt att det egentligen inte hända så mycket och väldigt mycket var diskussioner SLP emellan som jag ändå var tvungen att känna mig fram genom för att komma fram till vad de egentligen hade för åsikter. Inte superlyckat, men delvis oundvikligt. Turligt nog är det ju ändå fritt fram för spelarna att komma med förslag och anmärkningar, vilket är vad som räddade det från att vara rent blaha-blaha.)

Långfinger har tvingat sig in till oraklet, och finner henne sjuklig och svagare än vanligt. Han berättar om sin "vision" och oraklet tolkar detta som en uppenbar vision från råttmodern, ett budskap om att lägga sin världsliga åtrå efter ägodelar bakom sig då råttmodern måste ha någon Uppgift™ i avsikt för honom. Vad exakt detta är kan inte oraklet svara på, men vet han inte någonstans i sitt hjärta vad det är?

Oraklet är döende och har inte långt kvar (förgiftad av Storm, som vill säkra sin efterträdar-ställning innan oraklet hinner ändra sig—whoops, too late), och vill be Långfinger om en tjänst; hon lämnar över den månskäre-medaljong som är beviset på hennes position som klanens orakel, och ber honom finna en värdig efterträdare, då hon själv börjat tvivla på Storms lämplighet men inte har tid kvar att hitta någon annan.

Långfinger lämnar tillfälligt Ivana i rummet för att sköta om oraklet och träder ut så att hon kan vila.

(En sådär klassisk bang—här har du lite tungt ansvar, det är helt upp till dig vad du gör med det, men något lär du bli tvungen att göra!)

Utanför möter han Gråtand som kommer inträdande med sina närmaste hejdukar för att rapportera om sin framgång. De utgör en motbjudande syn, täckta i blod från striderna, och Långfinger vägrar släppa in dem då oraklet behöver sin vila, men när en brådskande Gråtand börjar be sina hejdukar att dra honom åsido tvingas han ge med sig. Gråtand lämnar hejdukarna utanför och träder in.

Han börjar rapportera om deras stora framgångar, men får bara svaga, svävande svar och till slut somnar oraklet in en sista gång. Gråtand träder ut utan att rapportera vad som hänt; Ivana hörs precis börja snyfta lagom till att dörren slår igen...

(Inte så mycket att anmärka här förutom att jag tyckte jag rollspelade oraklet rätt väl i båda dessa scener—om jag får säga det själv—vilket förstås inte direkt framkommer i en summering skriven utifrån anteckningar. Med den här scenen hade jag egentligen tänkt ge möjlighet för Gråtand och Långfinger att ta ett snack, vilket det känns som det var läge för, men det blev inte riktigt av.)

Cyrus för Raquel till ett isolerat gömställe; hon börjar komma ner från sin drog-påverkan för stunden och ber skakande efter "du vet vad jag vill ha". Valentin försöker protestera—"du vet att det inte är bra för dig"—vilket hon besvarar med en handflate-smäll; "Peasant! Hur vågar du tala så till mig!"

Cyrus lugnar Valentin; hon är ju bara inte riktigt sig själv just nu, och det kanske är bäst att han återvänder till vakten för att ta tag i situationen; Valentin är van vid Raquels utbrott och tar sig inte illa vid.

Detta lämnar Cyrus att fundera kring huruvida han ska försöka smuggla till sig droger åt prinsessan, men konstaterar till slut att dessa är fanken inget skoj, och hon utgör en intressantare spelpjäs i icke påverkat tillstånd. Följaktligen beslutar han att avgifta prinsessan mot hennes vilja...

(Hur bisarrt är det inte vi lyckades få in någon slags twistat droger-är-dåligt-budskap från kampanjens absolut svartaste skurk? :-D)

Gråtand börjar inför klanens inflytelserika beskriva och måla upp Långfinger som en hjälte och förebild villig att bryta mot traditionen, med överdrivna version av det han sett och hört, inklusive Långfingers konfrontation med Storm som det börjat sprida sig rykten om. Avsikten är ursprungligen att introducera Långfinger själv, men denne har flytt och gömt sig med sin skyddsling—glatt ovetande om vad som är på gång—efter att ha bevittnat Gråtands blodstänkta hejdukar. Ryktena om Långfingers hjältedåd sprider sig än vidare. Han förklarar också att Storm är en förrädare (utan att veta hur rätt han har!) och bannlyser henne från klanen.

Råttorna fortsätter sina anfall och gör en räd mot långskankarnas centrala kvarn för att stjäla mjöl, men högvakten är på hugget och på patrull och de tvingas fly med endast en begränsad mängd; de fortsätter med att göra en räd mot långskankarnas vattenreservoir men finner att detta redan har förutsetts av Florian (som är i befäl över högvakten då Valentin inte hunnit återvända än) och råttorna slås besegrade tillbaka.

(Ungefär här börjar vi konstatera att det är svårt att göra något handlingsmässigt och system-mässigt intressant av fortsatta mass-strider och det uppstår en utdragen diskussion kring hur vi kan göra något bättre av handlingen, vilket tar en hel del tid i anspråk, men i mitt tycke i slutändan gav betalning då Gråtands spelare fick lite idéer och vi kunde senare styra berättelsen i en mer givande riktning.)

Råttorna påbörjar sin mass-emigrering till "Det Nya Hoppet", Gråtands bas i kloakerna, med det avlidna oraklets kropp som skall begravas där. Under tiden har hans hejdukar sökt igenom Storms kvarter på jakt efter förrädaren; hon saknas, men istället har de funnit en suspekt långskankskvinna som de lite burdust för till sin ledare.

Gråtand känner igen Zelda och ser till att hon får en mildare behandling. Under konversationens gång framlägger hon åsikten att råttor och rebeller borde kunna samarbeta mot sin gemensamma fiende; Gråtand håller med, men kan påpeka att rebellerna hittills varit passiva och inte ingripit. Zelda tror att det kan avhjälpas om hon helt enkelt får återvända för att föra bud så de kan påbörja ett mer konkret samarbete—förvisso fruktar hon fortfarande förräderi, men detta tillfälle är värt risken. Gråtand håller med och Zelda släpps fri vid en uppgång från kloakerna.

(Detta var intressant då det gav mig och övriga spelare en ny syn på Gråtand som en mer sympatisk figur en vi ursprungligen tolkat honom som—som ett resultat av diverse missförstånd och missuppfattningar runt bordet. Kommunikation, kommunikation, kommunikation...)

Långfinger har funderat kring sin Uppgift™. Oraklet sa att han redan vet svaret i sitt hjärta... Ivana sa i visionen "varför gav du mig inte vad jag ville ha"... Vad hon ville ha... Orakelstenen... Ett litet ljus börjar gå upp hos den naive råttan—hans uppgift är att träna Ivana till nästa orakel!

(Wow! Två separata "bangs" som jag introducerat utan direkt tanke på sammanhang, och vi andra hade inte på en miljon år kunnat förutse det, men sett i efterhand var det verkligen en perfekt logisk slutsats! Långfinger plockar upp Key of the Mission och vi bugar oss inför spelarens briljans...)

Självförsvar är en bra början, och det enda Långfinger egentligen själv är kompetent på, så han börjar med ägna ett antal dagar åt detta, och ser till att Ivana blir riktigt slutkörd så att han kan passa på att smyga medaljongen runt nacken på henne när hon är för utmattad för att märka det. Vigor-refresh, och en vecka passerar.

Frågan är nu, vem kan lära Ivana att bli bättre på att tänka och tala? Långfinger själv är ju helt inkompetent på området; vem känner han som har tungan rätt i mun? Hmm... "Greven"? Jo, det kan nog vara en bra början.

(Tror det var här nånstans vi urartade i total förvirring orsakad av att likheten mellan "greven" och "hertigen" fick Långfingers spelare att förvirrat börja med "baronen" och sen började vi andra förstås inflika "markisen!" och andra dumma förslag—humor är bra det också. :))

Leon välkomnar "sin gode vän" Långfinger; vad kan han månne stå till tjänst med? Jodå, det är väl tveksamt vad en gammal envis man som han själv kan göra, men de kan säkerligen ordna några duktiga lärare åt "fröken". Under tiden har han dock vissa bekymmer själv—en god vän som Långfinger är väl givetvis villig att hjälpa till?

Det verkar som hela stället är på väg åt skogen, menar Leon, och nu tycks det oundvikligt och bortom hans inflytande. Må så vara. Men om det går åt helvete, då vill han fan se till att han tar med sig det aset Gomez ner i fallet. (Den här tråden hade folk visst börjat glömma, men Leon hatar alltså Gomez sedan ungdomen då det var denne som stack ut hans ena öga.)

Med andra ord, han vill att Långfinger ska lönnmörda Gomez, och kan erbjuda vad som än önskas vad gäller understöd mot detta mål. Långfinger är lite tveksam men börjar koppla vem Gomez är och minns hur han vid deras första påträffande var på väg att missbehandla Ivana—det framtida oraklet!—så det är nog inte mer än rätt. Dock minns han också den snälla kvinnan som hjälpte den (Constanza), och bestämmer sig därför för att sköta det ensam så ingen oskyldig blir indragen...

Cyrus ägnar veckan åt att tvångs-avgifta Raquel, och ni kan föreställa er ett klichémässigt montage från lämplig film. Nu har han ingen direkt kompetens i det hela (Counsel: Untrained) och Raquels bristande motståndskraft (dvs misslyckat assist-slag med Endure som därmed gav penalty-tärning) gör det inte bättre, men på knappt när lyckas det hela ändå genomföras utan att hon utvecklar något brinnande hat för honom...

Under tiden som detta pågår har han funderat lite kring sin sin Eviga Fråga och konstaterat att nej, det här kriget är ärligt talat inte så jäkla roligt och det är dags att sluta uppmuntra det och istället pröva utmaningen att mäkla fred (och installera Raquel som ny hertiginna) istället. (Buyoff på Key of the Mission.)

(Vid den här punkten hade både jag och spelaren rätt tomt med idéer kring scener/händelser för Cyrus så det blev lite avslaget som slutscen, men inför nästa gång har jag åtminstone tydligare bild än jag hade denna gång åt vart det hela är på väg och därmed var jag ska plantera mina bomber så det finns utsikt för att de kommer till bruk.)

För Gråtand har det utmynnat i ställningskrig och belägring kring kloakbasen; högvakten är nu under Valentins Mästerliga befäl och råttorna gås moral-mässigt hårt åt trots Gråtands försök att muntra upp.

Via en tagen fånge efter en veckas belägring nyheten att hertigen är död till slut råttorna, och Gråtand ser här en möjlighet att via mer personliga ingripanden åtgärda situationen. Under tiden återlämnas fången mot löfte om att detsamma återgäldas; den välvillige och renhjärtade Valentin (som är noga med att en gång om dagen efterfråga råttornas kapitulation) går mer än gärna med på detta.

Gråtand (ensam eller en med liten grupp, jag minns inte exakt) smyger sig obemärkta ut ur basen och upp i staden, där Gråtand på ett av de större torget förkunnar nyheten som högvakten hållit dold från befolkningen—"hertigen är död!" Han förklarar vidare att råttorna är deras vänner, att de redan befriat gruvorna, och att högvakten nu belägrar dem för att hindra att informationen slipper ut.

Det är förstås inte lätt att övertala massan om att de suspekta råttorna är deras vänner—och tiden är rätt för att ta handling—men Gråtand är heller inte vilken talare som helst och med ett Ultimat tal får han folket på sin sida; han hinner avsluta det lagom till att någon varnar för att en patrull är på väg, och slinker undan...

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Inte det bästa spelmötet någonsin; den här gången var det många tvekande scener och situationer där vi fick stanna och snacka. Trots detta hände det ändock såpass mycket omvälvande att jag på intet sätt är missnöjd med resultatet; det var helt enkelt bara ett bra spelmöte i en kampanj som bjudit på många lysande sådana.

Segt med en lång diskussion mitt i kring vart vi var på väg—seg mest därför att jag inte riktigt lyckats kommunicera väl och vi talade förbi varandra ett tag—men bra att den diskussionen blev tagen.

Fortsatt MVP till Långfinger vad gäller galna påhitt och att springa precis mitt i fåran som TSOY uppmuntrar.

Fick också lite snack mot slutet med Cyrus kring vart hans tråd var på väg då ingen av oss riktigt visste vad vi skulle göra, och det gav väl inte någon omedelbar avkastning, men om spelaren tar med sig funderingarna hem tror jag vi kan få nya, spännande, friska tag nästa vecka.

Hade en schysst debrief med Gråtands spelare på vägen hem där vi snackade lite kring spelstil och -mål, vilket var mycket givande. Saknar de mindre kalla årstiderna när de mer avlägset bosatta inte kände sig tvungna att bussa hela vägen, vilket ledde till schyssta avslappnade eftersnack efter spelmöten.

Nu återstår att spåna inför nästa spelmöte med en helt uttömd bandolier men gott om potentiella spår och möjlighet till nya friska tag...
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #9

<font size="+1">Pre(p)-flektioner</font size>

Har nu kommit in i flytet så till pass att förberedelserna för kampanjen består av att vakna på morgonen efter ett spelmöte, kolla på anteckningarna som över natten mystiskt uppstått i anteckningsblocket vid sängbordet (alla bra idéer kommer som bekant när man försöker sova!) och överföra dem till faktiskt läsbar skrift.

Den här gången tänkte jag försöka skriva lite mer sammanfattande. "Försöka" är eventuellt ett nyckelord...

<font size="+1">Spelmöte #9</font size> (2007-02-20)

Gråtand frågar efter sitt torgtal runt efter Folkets Hjälte Långfinger och får höra skräckhistorier om en råtta som ryktas vara torped åt den fruktade Greven; är Långfinger en förrädare!?

Han uppsöks av Trenos som påstår sig vilja ansluta sig till råttorna och visa sin trohet (och ytterligare förstärker intrycket av Långfinger som en farlig mördare, vilket Gråtand sopar under mattan när han nu redan byggt upp Långfinger som hjältefigur); de återvänder till Nya Hoppet, och Gråtand instruerar att Trenos skall placeras vid de farligaste frontlinjerna för att kunna bevisa sig. Under tiden börjar Gråtands hjärna koppla ihop bilden av Långfinger som mördare med det faktum att han var hos oraklet strax innan hennes död...

(Trenos var mest ute efter att kunna spionera på råttorna á Valentin och Florians räkning och jag tror det framstod för spelarna, men det känns inte riktigt som det blev någon direkt "tension" i scenen. Däremot blir det roande att se hur saker utvecklar sig mellan Långfinger och Gråtand...)

Långfinger funderar på om det verkligen är rätt att gå efter Gomez, givet att det via hämnd kan skapa problem för övriga råttor. Han diskuterar frågan med Ivana, och försöker förklara det här med att handlingar har konsekvenser, men flickan kopplar inte riktigt konceptet—hon börjar visa sig ha vissa brister vad samvete och moral anbelangar, men Långfinger har ju fått sin Vision och låter sig inte avskräckas av detta.

(Lite mysig karaktärsutveckling, och det känns som jag till slut lyckades få fram Ivana som något mer än bara ett menlöst bihang. Här har vi en kniv som skall twistas framöver...)

Cyrus besöker Valentin, som visar sig vara nedstämd då det väger tyngt på hans axlar att behöva föra detta onödiga krig och även om han vinner det återstår hans egen far som fiende; han vänder sig till alven för råd. Cyrus föreslår fredssamtal med råttornas ledare och att hjälpa till ordna detta.

Efter att Cyrus har gått ses Trenos söka upp Valentin...

(Problemet med att försöka lämpa över ansvar på Cyrus är att det inte direkt leder till handlingsförlamning eller moraliska kval—han känner ju inget direkt ansvar till att börja med.)

Gråtand får besked om att Trenos flytt vid första anfall, och utlyser denne som bannlyst.

Han uppsöks av Cyrus, och fattar vissa misstankar när alven kommer in genom människornas led (och är genom konversationen en hårsmån från att beordra anfall mot Cyrus), men tycks öppen för förslaget om fredssamtal. Han beskyller Cyrus för att vara den som uppmanade dem för krig, vilket alven försöker fösa under mattan ("nu har ni bevisat er duglighet"); Gråtand pratar om råttornas gråtande barn; Cyrus målar upp Storm som syndabock, vilket råttan förstås snabbt nappar på. På vägen ut ber han även alven bära meddelande till Långfinger om han skulle stöta på denne; "vi behöver honom."

(För kanske första gången en konversations-scen med två rollpersoner som faktiskt kändes som den hade lite spänning och skärpa, vilket är välkommet.)

Långfinger har letat runt efter rebeller för att kunna lokalisera deras bas, och ser från en takposition ner på en grupp ledd av Alfredo som tagit tillfånga Diego (den hatade!) eskorterande Ismelda (ack!) och är på väg att avrätta dessa—inklusive kvinnan eftersom de inte har råd att låta vittnen undkomma...

(Här timade jag en snygg pissepaus—"Han drar sin kniv och går fram mot henne med ångerfull blick... och här får du ett par minuter att angsta över vad du ska göra."—inspirerat av något Rob (har jag för mig) nämnde i den här intervjun.)

Långfinger kastar sig från ovan över Alfredo men denne ser skuggan komma och kastar sig undan i sista stund—och känner igen Långfinger. Råttan lyckas skära loss fångarna under bråket som uppstår och leder iväg de jagande rebellerna.

(Som kan gissas ett ganska uppenbart test av exakt hur starkt Långfinger samvete är—kommer han att rädda även den hatade Diego? Ja, motvilligt. Och nästa vecka twistar vi även denna kniv lite till...)

Cyrus är på väg att uppsöka rebellerna för att medla mellan dessa och råttorna, och stöter på Alfredo på väg tillbaka (Långfinger följer oupptäckt efter i bakgrunden, och tjuvlyssnar). Alfredo ser i alven en möjlig allierad så till vida att båda verkar vilja ha fred mellan råttor och rebeller; problemet är att Gomez är en envis gammal man som inte riktigt är lämpad för ledarskapet längre och det behövs en ersättare med rätt vision och tyvärr finns det inte så många att välja på. (Till alvens förvåning tycks han dock ärligen tycka att det är den minst dåliga lösningen, inte ett självändamål.)

Gomez uttrycker sin frustration över att den inkompetenta högvakten inte ens kan röja ohyra och inte har de lyckats hitta hertigens yngel heller; Cyrus försöker insinuera att råttorna inte behöver vara fiender, men Gomez anser sig inte ha något medlidande till övers för råttor när det finns människor som lider.

På vägen ut utlovar Cyrus sitt stöd till Alfredos planer, och erbjuder sig att försöka fixa vakt-svärd så att Alfredo kan ordna ett bakhåll utan att misstanke fattas. I bakgrunden hör Långfinger detta och börjar fatta planer för hur Gomez död kan ordnas utan att hans egna händer behöver blodas...

(Lite oturligt att Gomez död börjar framstå som mindre moraliskt tveksam för Långfinger, men det ska vi nog kunna ordna...)

Gråtand möter Valentin och de uttrycker beundran för varandras taktiska förmågor. Valentin uttrycker sympati för att låta råttorna leva sitt liv i fred och möjligheten att de kan samarbeta istället för att vara fiender, men kan inte riktigt lita på att råttorna inte kommer att gå till nya överraskningsanfall om de lämnas i fred; Gråtand å sin sida är trots Valentins protester fortfarande övertygad om att hertigen planerat att förslava dem och de var tvungna att försvara sig.

(Den här scenen ledde tyvärr inte till några direkta resultat mer än att förtydliga karaktärernas positioner och så frön; det känns som vi båda fastnade lite i hjulspår och inte riktigt hittade någon möjlig väg ut/framåt.)

Långfinger försöker smyga sig in i palatset men klantar till sig på väg mot vapenförrådet och trängs in i ett hörn av vakten; Florian anländer med förstärkningar, inklusive Cyrus som just dykt upp.

Florian implicerar att de uppenbart fått fatt på råttan som mördade hertigen. Cyrus försöker så tvivel kring huruvida det verkligen är rätt råtta; Långfinger nappar genom att dra fram de medaljer han för länga sedan stal från Florian och påstå sig ha hittat dessa och vara på väg att återlämna dem. Mot all förmodan köper Florian lögnen och med allt för många vittnen är läget inte riktigt rätt att anklaga råttan; följaktligen låts råttan gå fri och eskorteras till utgången.

(Jadå, misslyckade smyga-slag går alltid att göra något kul av, och här känns det speciellt som vi fick till något bättre än bara "du blev upptäckt, dags för strid". Mycket nöjd med scenen.)

Under tiden försöker Florian tvinga ur Cyrus var han gömt prinsessan och börjar anklaga alven för förräderi och lömska motiv och insistera på att hon återvänder till palatset. Alven fattar misstanke men lyckas inte lirka ur Florian vad dennes bakomliggande motiv är. Florian försöker till en början beordra Diego att slå alven i bojor, men denne minns sedan tidigare att det inte riktigt funkar och lämnar uppgivet platsen. Det utmynnar i att Florian drar svärd medan Cyrus fortsätter att försöka få sanningen ur vakten; i konversationens hetta tas han på sängen av ett hjalt mot tinningen och det svartnar...

(OK, den här scenen är jag i slutänden rätt missnöjd med, det känns som jag rätt mycket blockade spelaren istället för att ge information för att kunna föra det framåt, och mycket tack vare att jag egentligen inte tänkt igenom Florians motiv tillräckligt; det utmynnade mest i "joho" "nähä" "joho". Svaaagt.)

Långfinger smyger sig in igen, snor ett svärd i vapenförrådet, och letar efter var alven tagit vägen. Han undgår med nöd och näppe att upptäckas av Florian på väg upp från fånghålorna, och hittar alven här i en reglad cell.

Han väcker Cyrus (med en hink vatten), och lämnar över svärdet med några kommentarer om "men jag vill ha hans huvud efteråt" som alven inte riktigt lyckas koppla. Cyrus är mest förnärmad efter det inträffade—"så irriterande"—och att hans gamla svärd nu saknas. Råttan smyger iväg mot Florians kvarter för att stjäla tillbaka detta medan alven promenerar ut som om inget hänt.

Lite senare dyker Florian upp vid cellen (som alven förstås snällt stängt efter sig)—"vad i hel----!" I bakgrunden hörs Diego muttra "vad var det jag sa?"

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Jämfört med tidigare speltillfällen känns det inte som detta bjöd på några direkta stora smällar eller omvälvningar utan blev mer småputter, dock så var det kanske välbehövligt med lite mer avkoppling i tempot.

Två scener som var problematiska dock, specifikt Gråtands möte med Valentin och Cyrus konversation med Florian, som båda var konversation där de respektive sidorna fastnade i respektive hjulspår. Det är förstås där som tärningarna ska komma till räddning men det känns som jag/vi misslyckades med att definiera vettiga intentioner/följder så resultatet blev mest avslaget. Potentiellt något att fundera en gång extra på nästa gång.

Däremot känns det som "vävningarna" blev speciellt lyckade denna gång. Delvis en fråga om ren tur, delvis kanske helt enkelt en förmåga som tränats upp efterhand; i vilket fall tror jag inte jag har några egentliga nya insikter på området att komma med.

En stående fråga inför framtiden är hur jag/vi kan få till ett slut på den här kampanjen som faktiskt är klimaktiskt och explosivt och inte bara "jaha, nu var alla lösa ändar äntligen lösta". Mycket möjligt att det ger sig självt och att jag bara sitter och oroar i onödan, som jag ofta gör, men...

För att återkomma till förberedelse-kommentaren—jodå, jag vaknade i morse, kollade i blocket, och konstaterade att jag var klar inför nästa vecka. Det är himla skönt att det flyter på av sig självt och att jag inte behöver lägga tid/jobb på kampanjen—nackdelen(?) är förstås att det lämnar alla kreativa impulser resten av veckan fria till andra, generellt mindre produktiva syften och det har blivit gott om "pseudo-play" senaste veckorna. X antal potentiella kampanjer uppskissade som jag sitter och grämer mig över att inte kunna/hinna spela, vilket riskerar att bli en distraktion från den pågående...
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Re: [TSOY] Råttorna #9

En stående fråga inför framtiden är hur jag/vi kan få till ett slut på den här kampanjen som faktiskt är klimaktiskt och explosivt och inte bara "jaha, nu var alla lösa ändar äntligen lösta". Mycket möjligt att det ger sig självt och att jag bara sitter och oroar i onödan, som jag ofta gör, men...

Är det någon av karaktärerna som närmar sig Transcendence?

Har ni pratat om hur länge ni siktar på att köra eller vad ni spelar mot för egentligt slutmål?
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Re: [TSOY] Råttorna #9

Aagh. Jag skrev ett svar. Jag kan svära på att jag postade det. Uppenbarligen glömde jag att klicka vidare från förhandsvisningen. Per murphys lag var det var säkert bättre än det här blir. *muttra*

Har ni pratat om hur länge ni siktar på att köra eller vad ni spelar mot för egentligt slutmål?

Jodå, vi har pratat en del om det. Det var också mer av en mental notering än ett rop på hjälp. (Som jag sagt tidigare, de här rapporterna är egentligen till största del något jag skriver för mig själv; att skriva är ett sätt för mig att få klarhet i mina funderingar—vilket förvisso även gäller t ex det här inlägget, så ledande frågor är bra.)

Ursprungligen tänkte jag sikte på, tja, kortare än vad det redan blivit. Ganska snart insågs att jag trôkt in för mycket material (trådar, konflikter, SLPer, etc) för att det skulle kännas rimligt / tillfredsställande relativt handlingens och rollpersonernas utvecklingstakt.

Just nu ligger nog målet runt ett dussin spelmöten eller så (vilket också är ungefär vad vi brukar landa på).

Det finns ju också definitivt en centralfråga för kampanjen—"hur förändras råttornas samhälle" (integration/isolation, formen av spirituellt ledarskap, etc)—som övriga trådar springer ur, och vars besvarande följaktligen blir en naturligt "slutmål". Att det kommer att besvaras inom den inte allt för avlägsna framtiden känns också rätt givet (så länge jag kan avhålla mig från att i onödan skapa nya fnurror på tråden); det som kräver eftertanke (från mig och från spelarna) är att det bör ske "dramatiskt".

Sen spelar det ju också in att de här spelarna inte riktigt att vana vid att ta en stark roll i att guida handlingens utveckling, samtidigt som jag är rätt grön vad gäller att guida dem att guida (så att säga), så det blir bitvis lite stapplande.

Är det någon av karaktärerna som närmar sig Transcendence?

Rollpersonerna tenderar att ha en-två abilities på Master, om än för stunden lite tomt på advances, så transcendence ligger potentiellt inte allt för avlägset. Vi har också snackat om det så alla är medvetna om möjligheten och poängerna med det (jag vet också att spelarna har en del tankar kring vilka former de eventuellt vill att det ska ta), så det är mest en fråga om att ögonblicket ska kännas rätt.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
[TSOY] Råttorna #10

Tydligen försvann den sista spelrapporterna när forumet kraschade, så jag postar om mest för att komplett ska vara komplett...

<font size="+1">Spelmöte #10</font size> (2007-02-27)

Långfinger hittar lite kvickt Cyrus svärd i Florians kvarter och snor med sig detta; på alvens inrådan snor han även åter med sig Florians medaljer...

Han återvänder till Cyrus och lämnar över svärdet, och passar på att fråga var man kan få tag på ett såpass fint svärd; alven drar sig till minnes den avlägsna och forntida mästersmed som ligger bakom det, och råttan kopplar förstås inte sammanhanget.

Cyrus lämnar över svärdet och medaljerna till Alfredo så denne har allt han behöver för att ordna ett bakhåll på Gomez. Alfredo blir kallad till möte med övriga rebeller; Långfinger bevakar det hela i bakgrunden och följer efter.

Långfinger har gömt sig under en låda i rebellernas mötesrum och ser hur de drar in Skugge, som tydligen kommit invandrande helt fredligt. Gomez anklagar honom för att vara en mördare; Skugge bekänner sina synder och har under sin frånvaro insett att han måste botgöra sina dåd. Gomez kan inför råttans undergivna attityd inte bringa sig att sätta spjutet i denne och beordra sina underhuggare att ta Skugge ur hans åsyn.

Min ursprungliga tanke här var att börja framställa Gomez som lite mer sympatisk och ångerfull inför Skugges ånger, för att öka det moraliska trycket på Långfinger, men när det väl kom till kritan kändes det som det inte höll; det skulle helt enkelt inte ha varit ett trovärdigt agerande.

Gråtand sätter upp ett möte med Zelda och smyger ut ur basen; hon anländer, rullande på en tunna med krut. Han intimerar att tiden är rätt att gå till handling och Zelda ursäktar att hon inte lyckats övertyga rebellerna; Gomez är helt enkelt för envis.

Gråtand övertygar henne om att de helt enkelt inte har råd att offra detta tillfälle och potentiellt många liv "för en gångs skull" och hon går till slut med på att locka Gomez i bakhåll genom att sätta upp ett möte mellan honom och Gråtand med ursäkten att "säg att Skugge är tillbaka".

Och det börjar kännas som ett parti Kill Dr. Gomez...

Som ursäkt för att inte kunnat ha vara till hjälp tidigare överlämnar hon tunnan till krut, vilken Gråtand blir väldigt upphetsad över och sedan noga gömmer och bevakar i sitt innersta sanktum.

Cyrus återvänder till Raquels gömställe där prinsessan är hemskt uttråkad, och han övertygar henne om att det skulle vara väldigt roande att återvända till palatset och ta befäl över situationen.

Gråtand möter Gomez på samma plats som mötet mellan Gomez och Storm; en korridor delad av ett hål i golvet två våningar ner. Hans underhuggare har gömt sig i bakhåll och de rapporterar att Långfinger (som inte upptäcker dem eller märker att han blivit sedd) finns gömd i området och övervakar situationen; Gråtand konstaterar att det måste vara råttmodern som lett deras hjälte hit.

Gråtand talar till en början med Gomez om att tiden är inne att ta över staden; Gomez insisterar på att om situationen är som råttan förklarar bör de ta chansen att ta högvakten i ett bakhåll och utplåna dem en gång för alla.

Gråtand ger följaktligen upp hoppet om att nå den fredliga lösning han hoppats på så länge Gomez är i vägen, och han överfaller Gomez för att kasta ner denne i hålet—de två faller båda ner...

Två våningar ner i källaren reser sig de två kombattanterna ur dammet, drar sina respektive knivar och anfaller så gott som samtidigt; klinga pareras mot klinga och situationen tycks jämn... tills Långfinger kommer hoppande ovanifrån med kniven före och med förödande kraft sätter den i ryggen på Gomez. Rebell-ledaren vacklar, hans parering veknar, och Gråtand sätter sin kniv genom hans öga. Precis innan liket faller ihop klyver Långfingers kniv huvudet från kroppen.

Yes! En absolut lysande actionscen, mycket tillfredsställande! BDTP med multipla kombattanter går att hantera på lite olika sätt, Gomez hade haft haft större chanser om vi skötte det via gestalt-metoden istället, men givet att han ändå var rätt dömd kändes det mer tillfredsställande att låta råttorna anfalla parallellt/separat. Här nånstans har Gråtand köpt upp sin Scrapping till Grandmaster och är redo att transcenda när som helst...

Långfinger vill ta huvudet och sticka, men Gråtand ställer sig över det, redo för strid om så nödvändigt, och vill tala först. Långfinger och Ivana var de sista som såg oraklet, och nu saknas orakelstenen—"och ni är båda tjuvar." Långfinger predikar sin oskuld; "jag har den inte, om du inte tror mig kan du söka igenom mig". Gråtand insisterar på att få höra det samma från flickan, som han inte litar på, men Långfinger brusar upp—"håll dig borta från henne, annars har jag ihjäl dig."

Gråtand suckar och klättrar upp, medan Långfinger roffar åt sig Gomez huvud och drar.

Under sina anklagelser fäller Gråtand flera bitande repliker som ådrar sig ett "oooh" runt bordet. Fanmail-ögonblick, helt enkelt. Vi hade kunnat göra en konflikt av det men det insågs att både GT & LF var såpass fasta i sina övertygelser att spelarna hade känt sig överkörda / deprotagoniserade av ett låta ett övertalningsslag få någon av dem att ge vika. I slutändan är jag för en gångs skull faktiskt ändå inte missnöjd; vi var väl samspelta och dramatiken satt på den nivå den behövde sitta.

Åter i sin bas förkunnar Gråtand en efterlysning på Ivana som misstänks för att ha stulit orakelstenen och måste ställas inför rätta. Han för även vidare berättelsen om Långfingers hjältedåd och förklarar hur denne store hjälte älskar sitt folk men hans heder inte låter honom överge en kvinna som han vet egentligen inte förtjänar hans trohet...

I hertigens tronrum har palats-falangens högvakter samlats och Florian försöker så misstankar kring att Cyrus och Valentin skulle vara inblandade i hertigens bortfall, speciellt som de nu håller prinsessan gömd på okänd plats. Mitt i allt detta slås dörren upp och Cyrus och Raquel inträder. Florian kan blott stamma förbluffat—"ers höghet, det är ett nöje att få se er igen"—och prinsessan etablerar snabbt sin auktoritet, medan Cyrus ler i bakgrunden.

Egentligen inte så händelsefullt, men beskrivningen av timingen gav scenen all den dramatiska tyngd den behövde.

Långfinger har återvänt till Leon, med Gomez huvud placerat på silverfat under kupa (efter att ha tagit "jag vill ha hans huvud på ett fat" lite för bokstavligt). Leon greppar först inte riktigt vad det är frågan om och skjuter tillfälligt fatet åt sidan. Hans mannar leder in en bunden och hårt åtgången Storm som de funnit snokande efter Långfinger; Leon lämnar hennes öde i Långfingers händer...

Råttan tvekar. Han hyser inga varma känslor för Storm, men är heller inte så kallblodig att han skulle beordra hennes död, speciellt som kvinnan tycks fullständigt bruten och uppgiven. Till slut beslutar han sig för att Storms öde kan lämnas som ett test på Ivanas eventuella framtida moraliska utveckling, och ber dem hålla henne fången tills vidare.

Som bomb betraktat utföll det över förväntan (även om det sen kanske inte ledde till så mycket på längre sikt); spelaren tvekade länge och väl innan han till slut gjorde sitt val. Det är också intressant hur iskallt grymt det i slutändan framstår, trots Långfingers i grunden goda intentioner.

Leon lyfter på fatet, och ett leende sprider sig över hans läppar. "Så trevligt att ses, gamle vän." Han efterkallar en konservator...

Creepy, creepy, creepy. Spelarna ryser. Spelledaren ler. :->

Gråtand håller åter tal inför folket vid torget. Högvakten är upptagna med att belägra råttorna, tiden är inne för folket att ta makten i sina egna händer. Viskningarna sprider sig som en löpeld och folkmassa stormar mot innerpalatset...

Ungefär här började det kännas som det var en slutgiltig uppgörelse på väg och vi beslutade att dra över på tiden och pusha på mot slutet.

Cyrus svär när han nås av budet om folkets antågande; Raquel försöker beveka folkmassan, men de är för uppjagade—"död åt tyrannen!"

Alven svär. Nåväl, om det inte blev någon fred av så ska han väl se till att staden brinner istället. Buyoff på Key of the Peacemaker, som ersätts med "Key of Strife"...

Det här var en ganska förbestämd buyoff såtillvida att spelarna hade ganska klart för sig att han avsåg låta Cyrus uppge sina fredstankar och övergå/återgå till en mer krigisk linje när tiden var rätt. Att vi alla visste detta var ju också ett delskäl till att jag pushade på det sätt jag gjorde. TSOY och Keys är helt enkelt ett lysande system som utan tvivel vunnit vår kärlek.

Medan Cyrus och Raquel flyr palatset för att söka upp huvudstyrkan lämnas kvarvarande palatsvakter att göra motstånd mot folket. Florian inser att de är chanslösa, men om han deserterar nu har han missat sin sista chans att uppnå sina ambitioner... och han är den siste som faller, spetsad på en högaffel och omgiven av en cirkel av de lik som fallit under hans svärd...

Så, efter nio relativt fredliga speltillfällen börjar liken av signifikanta SLPs till slut stapla sig. I det här fallet lät jag förvisso Florian dö på ren GM fiat, men mot vetskapen att avslutningen var i antågande kändes det rätt.

Gråtand återvänder till sina råttor och ordnar skyndsamt ett möte med Valentin för att kunna uppehålla denne medan revolutionen pågår ovan jord.

Han vädjar till Valentin att hålla sina styrkor utanför striderna så att ett fredligt maktövertagande kan ske; så att folk inte behöver dö i onödan. Allt han behöver göra är att vänta ut det oundvikliga. Men Valentin skakar på huvudet; han kan i slutändan inte överge den trohet han svurit. Gråtand inser att han måste gå sin far till mötes, och spetsar den överraskade vaktledaren på sin kniv.

Efter att ha släpat på Key of Bloodlust hela kampanjen igenom utan att ha direkt fått något för den, ger Gråtand egentligen utlopp för den. Började speltillfället med att påminna spelarna att om jag inte ger dem de tillfällen de behöver så åligger det dem själva att ta för sig och skapa tillfällena, kanske var det till viss del en utlösande faktor.

Högvakten rusar för sent till sin ledares undsättning, och vilda strider uppstår.

När Cyrus anländer med prinsessan är öppna strider redan på gång, och Valentin har redan fallit. Hans order—via Raquel—är enkla. Utplåna råttorna och slå ned befolkningen.

Långfinger har under tiden smugit sig in i råttornas bas för att söka upp en prästinna att be om hjälp, men hans ankomst bejublas—"hjälten är här!"

Motvilligt låter han sig dras till frontlinjen—trots allt kan han inte överge sitt folk i denna kritiska stund.

Gråtand ser att Långfinger han anlänt vid sin sida och han utropar att han överlämnar befälet till hjälten (Buyoff på Key of Command). Sedan sliter han sig med klo och tand fram genom massan av soldater för att ensam hålla stånd, bergfast trots sår efter sår, i andra änden och hålla soldaterna inträngda tills folkmassan anländer till råttornas undsättning. Inträngda så har högvakten inget annat val än att fredligt nedlägga sina vapen och erkänna sig besegrade.

Gråtand har uppnått sitt mål... och stupar.

Och här hade vi alltså en Transcendence från Gråtand, tillika kampanjens avslutning. Vi fick pusha spelaren lite för att ta för sig mer auktoritet, det började lite för tillbakadraget relativt vad reglerna faktiskt tillåter, men det har nog mest att göra med att Gråtands spelare var den som hade sämst koll på reglerna. I slutändan—fatz0r.

<font size="+1">Epilog</font size>

Att Gråtand går till historien som en legend, efter att ha enat människor och råttor och störtat förtryckarna, behöver väl knappast sägas.

Cyrus konstaterar att det inte finns något kvar för honom att göra i Gloria, och flyr staden med den besegrade prinsessan i släptåg. Alven fortsätter annorstädes, sitt värv att sprida tvedräkt över Near, med Raquel som protegé.

Långfinger har fått ledarskapet över råttklanen påtvingat sig, men hur det går med detta, och huruvida han så småningom lyckas forma sin skyddsling till ett värdigt orakel, förtäljer inte historien.

Består freden? Hur reagerar den ammenitiska handelskaravanen inför de stängda svavelgruvorna? Åväntar anfall från andra maldoriska krigsherrar? Det förtäljer heller inte historien.

Men för åtminstone stunden är fred och jämnlikhet uppnått.

<font size="+1">Reflektioner</font size>

Så. Förra gången funderade jag på hur vi skulle få till ett dramatiskt slut. Oroade jag mig i onödan? Som så ofta—ja, givetvis.

Det enda som möjligen är lite otillfredsställande på den punkten är att Långfingers primära plotline med utbildandet av ett nytt orakel aldrig fullföljdes, men det kändes relativt det övriga upplägget oundvikligt, det var helt enkelt inte samspelt med trådarna i övrigt. Kanske borde jag/vi ha låtit den tråden utveckla sig snabbare redan från början istället—det är här mina oturliga instinkter att ständigt skapade onödiga hinder kommer in—men det är lätt att vara efterklok.

Så, det här var det bästa spelmöte jag spellett och avslutningen på den bästa kampanj jag spellett, vad mer kan man säga?

Den här gången var det heller verkligen inget av någon signifikans som jag var missnöjd med, knappt ens så mycket som en stunds tvekan. Klippningen flöt och trådarna vävdes samman, dramatiken var där hela vägen när vi väl kom igång (möjligen var det lite långsamt i början innan vi kom till Gråtands möte med Zelda givet att ingen av de föregående scenerna egentligen hade någon större inverkan på den senare handlingen, men det är smällar man får ta).

Det har varit väldigt intressant att följa rollpersonernas utveckling genom kampanjen, och kanske speciellt då Långfinger som började som en feg liten tjuv som mer eller mindre mot sin vilja klev in i hjälterollen. Det är ju också här vi hittar TSOYs styrka; rollpersoner som växer, utvecklas, och förändras, förvisso uppåt men också i sidled. Det skapar alltså potentialen för den "hero's journey" som man i t ex D&D drömmer om men med den rena eskaleringen aldrig riktigt uppnår på ett tillfredsställande sätt.
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Re: [TSOY] Råttorna #10

Jag ska inte sticka under stol med att jag är lite avundsjuk Ronny. Speciellt på spelarna. Jag är sjukt sugen på att få spela med Keys (igen, jag har en one shot bakom mig) och Buy Offs och grejer. Gärna till Transcendence.

Jag gillar förstås att du fetstilat förändras. :gremsmile:

Hur mycket av dina reflektioner har du delat med spelarna? Tror du att de fick ut lika mycket av det här som du?

Då jag är en sucker för sånt här så måste jag också fråga om det här är något ni snackat om efteråt? Det låter ju ändå som ni, medvetet eller ej, tagit ställning till en del grejer.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Re: [TSOY] Råttorna #10

Hur mycket av dina reflektioner har du delat med spelarna? Tror du att de fick ut lika mycket av det här som du?

Det mesta är saker som vi hunnit snacka om i gruppen, och mitt intryck är att alla var mycket tända på det hela. (Vi är ju goda vänner och det är på gott och ont ingen i gänget som är blyg med att ventilera sina åsikter...)

Då jag är en sucker för sånt här så måste jag också fråga om det här är något ni snackat om efteråt? Det låter ju ändå som ni, medvetet eller ej, tagit ställning till en del grejer.

Jo. Jag ville ju inte starta in med en massa tråkiga föreläsningar om spelstilar utan började kampanjen mer med en "show, don't tell"-filosofi; till viss del ledde detta förstås till en del staplande i början innan alla (och jag räknar förstås in mig själv) började få upp ögonen för vad som funkade och inte funkade för att efterhand bli mer samkörda för vad som funkar för spelet och för oss och en hel del av detta kom då helt naturligt upp till för/eftersnack utan att behöva pressas från min sida.

På det stora hela är både jag och övriga spelare klart sugna på att spela mer TSOY--speciellt som vi nu vet var rätt växel ligger redan från början--samtidigt som det finns så mycket annat spännande i hyllan att testa...
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Re: [TSOY] Råttorna #10

Jag går inte tillbaka och kollar nu, men drar mig till minnes att du skrev i början om hur du kände dig otillräcklig när det kom till atmosfär och miljöbeskrivningar och så. Rätta mig om jag har fel.

Var det här något som löstes av sig själv och/eller kom naturligt av att fokusera på andra saker; relationer, drivkrafter etc?

Eller kände du att det blev bättre under spelandet (vad nu bättre innebär i det här fallet)? Sköt spelarna till något i det här fallet?

Också; tog Maldor form för er på något särskilt sätt utöver det skissartade i boken? På vilket sätt förändrades världen av ert spelande? Jag kan ju se vad du skrivit här och ana en del, men vad är det för dig som du kommer att minnas - vad med Maldor gjorde ni till ert eget?
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Re: [TSOY] Råttorna #10

Jag går inte tillbaka och kollar nu, men drar mig till minnes att du skrev i början om hur du kände dig otillräcklig när det kom till atmosfär och miljöbeskrivningar och så. Rätta mig om jag har fel. Var det här något som löstes av sig själv och/eller kom naturligt av att fokusera på andra saker; relationer, drivkrafter etc?

Jag ser fortfarande miljöbeskrivningar och stämningsskapande som svagheter. Dock så har jag helt enkelt kommit mer till freds med detta genom att, som du säger, fokusera på andra saker och sluta oroa mig över det hela. En stor bidragande faktor till att jag inte bemästrat konsten är ju att det för mig är en sekundär prioritet och då får jag helt enkelt leva med det. :)

Också; tog Maldor form för er på något särskilt sätt utöver det skissartade i boken? På vilket sätt förändrades världen av ert spelande? Jag kan ju se vad du skrivit här och ana en del, men vad är det för dig som du kommer att minnas - vad med Maldor gjorde ni till ert eget?

Bra frågor! Huruvida jag lyckas svara bra är en öppen fråga...

Såpass skissartad som boken är tror jag det är ganska oundvikligt att världen väldigt mycket tar sig form efter spelgruppens tolkning--samtidigt tillräckligt inspirerande för att det ska kännas naturligt och att jag skulle kunna stöta på någon annans version och instinktivt reagera med "men så här ska det väl inte vara?"

Nästan ännu tydligare exempel än Maldor i sig tror jag är vår version av rått-samhället, som egentligen inte tar sitt avstamp någonstans och som växte sig fram till en efterhand väldigt tydlig vision. (Det var ju också här som fokuset i kampanjen till större del kom att ligga.)
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Re: [TSOY] Råttorna #10

Oroa dig inte, det var bra svar.

Råttsamhället som växte fram och förändrades var en av de stora behållningarna med att följa de här spelrapporterna.

Tror du, helt hypotetiskt förstås, att om ni skulle spela i Near igen, skulle ni då vara mer benägna att hålla er till, i det här fallet er egen, kanon? Eller skulle den här känslan av ett fritt förhållningssätt följa med till framtida spel?

Svårt att svara på kanske, och jag gissar att Maldor kanske inte skulle bli aktuellt nästa gång, men om du förstår hur jag tänker skulle det vara intressant att höra dina funderingar även om det är rena spekulationer.

Kanske är det rent av så att det skulle kunna vara givande att bygga vidare på vad ni etablerat om råttsamhället igen?
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Re: [TSOY] Råttorna #10

Tror du, helt hypotetiskt förstås, att om ni skulle spela i Near igen, skulle ni då vara mer benägna att hålla er till, i det här fallet er egen, kanon? Eller skulle den här känslan av ett fritt förhållningssätt följa med till framtida spel?

Det känns nog inte sannolikt att vi spelar något "i närheten" eller så att säga "omedelbart" influerat av den gamla kampanjen--däremot tror jag absolut att det kommer att följa med i bagaget en (medveten eller undermedveten) känsla av att den är "kanon" vad gäller hur känslan och kulturerna yttrar sig. I en (ännu mer hypotetisk) tredje kampanj kommer ännu mer av det omkringliggande att ha spiket, och så vidare. Dvs, kanske inte kanon vad gäller specifika platser och personer, men väl kulturyttringarna i stort.

Skulle det dyka upp råttor igen känns det t ex troligt att de också tillber Den Stora Råttmodern och har ett matriarkalt samhälle--och om de inte gör det är det för att vi explicit gör poängen att "nej, häromkring är de annorlunda" eller "nej, det var bara en lokal grej", vilket i sig säger något.

Jag gillar ju också (for my sins) världsbyggande och det här är om något en av aspekterna som lockar mig tillbaka--världen byggs allt eftersom upp under våra fötter och tar allt mer form. (Givetvis finns det också en punkt när den blir för specifierad, men det känns vad Near anbelangar väldigt avlägset.)

(Det är heller inte 100% spekulativt då jag kan se på t ex spelvärlden från en gammal wuxia-kampanj; den började vid första spelmötet mer eller mindre som en blank karta och en vag tanke om att "tja, det är väl lite kina-inspirerat, och det är lite inbördeskrig och det finns lite barbarfolk långt däråt" vilket allt eftersom fylldes i. En senare kampanj utspelade sig under en tidigare tidsperiod i samma värld, som vi då visste en del om som kändes självklart, men tillräckligt förblev öppet för att det skulle bli en ny utforskning och inte kändes "låst".)
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Re: [TSOY] Råttorna #10

Jag gillar ju också (for my sins) världsbyggande och det här är om något en av aspekterna som lockar mig tillbaka--världen byggs allt eftersom upp under våra fötter och tar allt mer form. (Givetvis finns det också en punkt när den blir för specifierad, men det känns vad Near anbelangar väldigt avlägset.)

Dessutom så blir det väl så att här byggs det upp som direkta resultat av vad karaktärerna gjort och står i direkt relation till dem hela tiden. Så fakta som läggs till fakta skapas som konsekvenser av handlingar och spelarbehov.

Det är intressant att du poängterar kulturerna också. Det finns det nog ett stort värde i att utforska vidare.

För sådana fakta kan man sedan alltid ha som utgångspunkt att ifrågasätta och förändra, vilket blir extra spännande om man själv varit med om att säga något om dem och skapa dem.
 
Top