Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

Här följer mina spelares krönikor från vår kampanj i Trudvang. Vi startar i med äventyrstriologin vattnaskymmel och tar oss därefter igenom den svarta solen.
Spoilers för äventyren Trolltagen, Vattnaskymmel, Vildhjarta, Snösaga, Eldsjäl och Likstorm.

Långt bort över bergen,
över de ändlösa slätterna, över de solbelysta fälten med gyllene säd, över byar med sina rundhus och tak av vass,
långt, långt bortom de svarta skogarna, vid världens mitt, i Majnjord, grubblade en gång en åldrad man vid ett bord av trä.
Hans hår och skägg är av renaste vitt.
Det här är början på hans berättelse, hans visa.​

 

[Råttfångaren]

VATTNASKYMMEL

VARG I​

Mitt namn är Hrung Blodhkjuld (Kallblod) och jag härstammar från en ryktbar släkt. En för människor uråldrig stam med de stoltaste av anor. Rötter som dock stelnat och frusit fast i tiden. En svunnen släkt enbart hyllad i det förgångna. Drakriddaren Gjafvalders ättlingar tolv livstider efter den store hjältekonungens död. Att Storme lyft sin hand ifrån vår släkt är uppenbar då ingen av oss fallit i strid och kommit till Stormvaka i mannaminne. Är vi för evigt hänvisade till den ärelösa halmdöden? Jag har gjort allt jag kunnat för att få dö på slagfältet. För i runda slängar fyrtio vintrar sedan stred jag som ung ryktbar bärsärk med de främsta stormländska hirdmännen och sköldmöerna varthän krigets vindar än drog. Det gick så långt att i princip alla mina stridsbröder och systrar gick vidare till efterlivet utom jag och den snillrike unge Oktar av Grimme. På hans inrådan gav jag mig ut i världen för att undvika galenskapen och för att någon gång i framtiden kunna återvända och möta en hedersam död. När jag lämnade Stormländerna svor jag att aldrig mer lyfta ett svärd i strid förrän jag kunde dö av ett. Jag hade begått fruktansvärda illdåd i krigets tjänst, dödat och lemlästat både skyldiga och oskyldiga i ursinnig blodlust. Framförallt blodlusten som inträffar då man hamnskiftar till en fasansfull ulvbest. Därav mitt gamla smeknamn Varg. Det var länge sedan någon kallade mig vid mitt rätta namn.



Vår släkts glansdagar är som sagt över. Saukamark intill Bjarnskogen är en dyster plats dit ingen vettig människa färdas frivilligt. Skogens skugga ligger tung över landskapet och folket som lever här är ofta tysta och tungsinta. Det knappa livet har skapat ett säreget och viljestarkt släkte.



Efter några års kringflackande kom jag så till världens mitt och städernas stad. Platsen där jag landat efter att ha flytt för att undkomma mitt och släktens öde. I tjugo vintrar levde jag vid storkonungens hov. Tillvaron var väldigt bekväm och bra på alla sätt. Jag var en uppskattad och uppburen skald med inriktning på min hemtrakts hjältesagor och kväden. Jag lärde mig värdesätta intrigerna i kungafamiljens närhet och blev duktig på det politiska spel som så ofta förekommer kring maktens korridorer.



Men så började drömmarna. Storme själv besökte mig om nätterna men jag var oförmögen att förstå vad han hade för budskap. Gerbanis högste gud hade inte varit i kontakt med mig sedan jag lämnat den östra delen av världen och jag trodde aldrig att jag skulle få känna hans närvaro igen. Det som tycktes klart i drömmens värld bleknade dock alltför kvickt om morgonen och lämnade mig grubblandes. Jag sökte upp kunskapare, skriftställare och annat lärt folk, till och med de i Mittland så populära vitnervävarna, i jakt på de symboler som jag ändå lyckades bevara från nattens väv. Jag spenderade mer och mer tid med att transkribera de årsböcker som fanns om Stormländerna och om Fynnheim. Det tog tid, det gick år, men drömmarna fortsatte att komma med jämna mellanrum och tvingade mig alltid tillbaka till sökandet bland böckerna och samtalen med de lärda. En natt framträdde ett mönster bland mina fragmentariska upptäckter. En för mig tydlig profetia visade upp sig om man bara läste texterna och tolkade symbolerna rätt. Dagarna efter det att jag funnit profetian föll jag in i en djup onaturlig sömn. Feberns heta tungor slickade min skakande kropp. Alla runt omkring mig trodde att min sista stund var kommen. Jag isolerades i ett avlägset vindstorn i slottets oanvända delar men jag återhämtade mig snabbt. Min tillvaro var dock för alltid förändrad. Jag hade sett något genom feberyran som inte kunde suddas bort. Fynnheims framtid, Gjafvalders uråldriga dvärgklinga Ormefadre, drakriddarnas gamla bergsfort Niglaklyft samt en kommande kung. En Stormkung ur Fynningarnas ätt som skall resa sig ur askan och återupprätta släktens förlorade anseende. Drömmen om Gjafvaldershall.

Mer än en längtan hade väckts i mitt bröst. Det brann.



Jag behövde besöka alla klanerna i Saukamark under många års tid för att undersöka vilka familjer som skulle kunna tänkas vara berörda. Som onkel Varg återvände jag vartannat år till Stormländerna och till Fynningarnas boplatser. Profetian skulle enligt mina beräkningar inte ta sin början förrän om ett tjog vintrar så jag behövde arbeta hårt med att lägga band på min iver. Jag fortsatte att verka vid hovet i Majnjord, diktade om hjältar och konungar samtidigt som jag använde mig av det stora biblioteket för att söka efter svunna spådomar med koppling till framtiden. Jag fann efter flera års undersökningar och många resor något mer. En familj stack ut. Det hade bevarats en i rak linje nedstigande länk från Gjafvalder själv. Var det den som härbärgerade den framtida konungen? Den kunde vara i fara. Den måste finnas, hållas hemlig och gömmas undan tills dess att det var dags…

 

[Råttfångaren]

VARG II​

Enligt ättens egna muntliga traditioner så härstammar vi ifrån Gjafvalder Blodhkjuld, drakriddaren som sägs ha levt för tolv livstider sedan. Gjafvalder, menar man, var i sin tur ättling och arvtagare till Vrungir Rödskägg och således den rättmätige konungen av hela Fynnheim. Men otur har förföljt ätten i många generationer. En gång var vi kungar, sedan Jarlar och idag erkänns vi inte ens som stormannaätt av Fynnheims stormjarlar, de som en gång var svurna till vår tjänst. Släktens marker har förtvinat och knappt några grödor gror i det som nu kallas Saukamark och sedan stormjarlarna förkunnade att detta land står fritt för var man att bruka skattefritt så har de fredlösa flockats hit. Enbart den mark som ätten kan försvara med stål hålls säker. Ätten består idag av tre klaner vilka sägs härstamma från Gjafvalders tre söner. Einarsätten, Tveirsätten och Thririätten. Varje klan styrs av ett överhuvud av vilka en väljs ut som en främste av dom och tillika ätteöverhuvud. Vid denna tid hade ätten inget överhuvud sedan Gorm Dimöga av Tveirsätten sänkts i isvak våren innan.



Förbannelsen.

Att gudarnas gunst har lämnat Fynningaätten skulle få neka till men allt oftare hörs viskningar runt Gjafvaldershall att det rör sig om mer än kaosvindar och år av olycka. I mannaminne har ingen av Fynningarna fallit i strid och halmdöden är allt för vanlig. Är hela ättens öde att förpassas till Helgårds dystra stränder? Att jagas av Hlökks svältande garmar? Vilar en förbannelse över Gjafvalders ättlingar? De klokaste bland klanerna har sökt svar på dessa frågor och somliga talar nu om att en nidruna ristats i Gjafvalders blod. Dessa säger att ättens framtid och återupprättelse hänger på att Gjafvalders arvinge lyckas återbörda Ormefadre, Zmajoka, till Thrillheims thular. Måhända kan då klanerna enas och ätten ta sin rättmätiga plats som Fynnheims kungar.



Efter att ha mött upp den unge Fynningen Torkel tog vi oss mot Ejland för att söka den ännu yngre pojkvaskern Rutger smed. Den vars blod och härkomst antas kunna spela en så betydande roll för vår ätt. Han är dum som en sten men har ett hjärta av renaste brons, en nacke likt oxens och en arm lika stark som en vigmans. Redan som pilt drogs han till härdens glöd. Där fann jag honom alltid då jag om sensomrarna besökte Fynningarna i exil i de södra delarna av Stormländerna. Han är verkligen begåvad när det gäller allt som har med hårda material att göra och skulle säkert kunna bli en mästersmed om han fick möjligheten att utveckla den delen av sig vidare. Jag vill dock att han ska spela en helt annan roll och därför tar vi honom nu innan han får en röst vid tinget ifrån sin stillsamma tillvaro som gårdssmed tillbaka mot Fynnheim och äventyret.



Torkel av Einarsätten som jag har med mig var ett väldigt glatt och utåtriktat barn. Han älskade att höra mina sagor och berättelser i hallens mörker innan Saukamarks karga ödslighet drabbade honom i de yngre tonåren och han blev mer allvarsam och inåtvänd som de flesta unga män och kvinnor där. Däremot märktes det tydligt att han skulle bli en utmärkt spörrulvi, ty han klarar sig väldigt bra ensam i skog och mark. Jag ser i hans ögon något bekant, något jag känner väl, vilket får mig att tänka att han kan komma att spela en betydande roll framöver. Han är obrottsligt lojal och skulle utan tvekan dö för släktens väl och ve. Jag har av dessa anledningar valt att knyta honom till mig för profetians skull. Han är en undervärderad del av sin familj men jag är säker på att han kommer att kunna vara till stor nytta.



Själv känner jag att jag på många sätt lämnat mycket av vad det är att vara Stormländare och Fynning. Att leva i överflöd vid storkonungens hov i världens största stad har fått mig att tänka på andra sätt än de sätt jag växte upp med. Jag tycker tillexempel inte att den starkes rätt är helt rätt längre. Även att blota (framförallt människor) känns främmande och träldom i sig känns som en rätt usel tradition. Men vi är alla slavar under någon eller något och jag är ingen uppviglare. Jag bär en vacker grön mantel och har mitt silvriga hår klippt så att det faller vackert över panna och nacke. Hur stormländsk är jag nuförtiden såhär över sextio vintrar sedan jag överlevde vargnatten i Bjarnskogens utkanter?





Vår första prövning som grupp var då vi red in i en välbärgad gård som nyss hade haft ett oangenämt besök av troll. En ung flicka, Solgull, hade rövats bort. Trolltagen helt enkelt, en värdslig sak. Blev själv tagen som barn och har inte alls tagit skada av det, tvärtom. Men jag ska inte underdriva, det är såklart hemskt att förlora ett barn och vi antog självfallet uppdraget att hämta tillbaka henne. De troll vi först stötte på vid en brinnande eld i skogen var av storleken större, den ene av dom iallafall. Rutger utmanar trollet på styrkelyft och får storhetsvansinne, något som kommer att följa efter oss som bitarflugor mot svettig nacke en stekhet sommardag. Han är väldigt naiv och behöver tränas för att kunna bli en tillgång för släkten. Han har tidigt tagit fasta på att vara utvald och att ödet placerat honom i händelsernas centrum. Drömmer mardrömmar över vad han skulle kunna ställa till med som Jarl. Han är full av sig själv och utmanar ständigt mitt ledarskap. Som tur är verkar hans hjärta sitta på rätt plats och han värnar lite ostormländskt om de svaga vilket i sammanhanget får anses vara av godo.



Ett par oknytt, vättar kanske? visar oss vägen in i skogen, jag talar nämligen bastjumal sedan min tid hos trollen som barn. Sedan stöter vi på dvärgar. Torkel frågar om Ormefadre och det blir dålig stämning. Vi spårar flickebarnet till en djup håla långt inne i skogen. I mörkret dödar Torkel en trollprins och Solgull räddas ur den stinkande hålan. Vi jagas genom skogen men tar oss helskinnade tillbaka till gården där vi belönas rikligt med en stor börs med silver och två skarpt slipade svärd. Rutger och Torkel inleder det ändlösa samtalet om utvaldhet och om att kanske bli kung.



Vi reser via båt (som vi betalar med våra arma krakar till hästar) till Glimmerkusten och beklagar oss högljutt över Saukamarks eländiga skick och att det står var och en fritt att plundra våra marker. Torkel beskriver sin knappa uppväxt där ändå jakten och vänskapen till Kjartan Kjartansson verkar ha varit några av få ljusglimtar. Vi vandrar genom landet mot Einarsgården och badar i de varma källor som vi passerar på vägen. Det sägs att drakelden som delade Bjarnskogen från Vildhierta i drömmarnas tid fortfarande glöder någonstans under jorden och värmer upp vattenhålorna. Väl vid Einarsgården bjuds vi av Torkels familj på ett fattigt gästabud men som ändå smakar ljuvligt efter den långa resan, jäst getmjölk och torkad fisk! Torkels far, Vretbald Thegn, en tidigare aktad kämpe ser numera anskrämlig ut med sin gikt och sina svullna leder (borde även jag frukta ålderdomen månne?). Atla Dimhvitne, Torkels mor, däremot är en inte bara fager kvinna utan även en av ättens visaste och en kär gammal vän. Under natten språkar vi med henne om det stora uppdraget. Att återbörda Ormefadre till dvärgarna och häva förbannelsen som vilar över ätten. Jag berättade om mina tidigare försök att i ruinerna av Niglaklyft finna svärdet men att jag endast funnit spår av ristningar, samt sagor och kväden om Gjafvalder och hans vapen. Bland annat ”Historien om Zmajoka och Kalahitpa” hans andra klinga, ”dräperskan från vattnet”. Delar av dessa sagor har vi i oss med modersmjölken, men dess fulla innebörd klarnar nu i ljuset av våra problem. Altla ger oss ett välmenande men osäkert råd, hon föreslår oss att söka väverskornas hjälp. Hennes del av släkten, Tveir, skyddar nämligen mystiska hemligheter, bland annat hur dessa vitnervävande väsen kan nås. Hon säger att vi måste resa i nio dagar och nio nätter och att vi varje skymning är tvungna att säga väverskornas ramsa. Atla varnar dock för att det är en ytterst farlig resa och att vi var tredje afton även kommer att prövas och att väverskorna kommer att kräva någon form av tribut. Vi blotar till Storme för skydd inför färden men det är något annat än gudar i naturen som talat till mig på sista tiden. Något kittlar i huden och ibland ges jag fördjupad förståelse för hur världen omkring mig är utformad, utan att jag frågar efter det. Som att jag på riktigt ser sådant som inte andra ser… Jag begrundar och kommer iallafall fram till att det är Storme som vägleder mig vidare in i profetian andra fas. Nu börjar det på riktigt!

 

[Råttfångaren]

VARG III​

Efter att ha lämnat vad vi haft kvar av silvret från Ejland till Atla så begav vi oss av på resan mot de hemska häxorna. Det sägs ju att även Gjafvalder bad den redan då gamla Viska om råd mot den tidens allt sämre väder och piskande stormar i sagan om Zmajoka och Kalahitpa. Den sagan då han får rådet att hjälpa Stormes son Jorn att dräpa draken Nidhstynger långt ute till havs! Första kvällen säger vi ramsan ut i natten:



Hören mig Groa,

Viska och Sif,

Vid dimgrindar öppna,

vakna till liv.

Jag söker Er visdom

med gåva i hand

den visdom som finns

i dimmornas land.

Hören mig Groa,

Viska och Sif,

vid dimgrindar öppna,

vakna till liv.



Det händer, ingenting. Jag vet dock inte om det är min ökade uppmärksamhet mot det i naturen fördolda men någonting i mig rör sig en stund efter det att vi yttrat de magiska orden. Jag betraktar en sork som på avstånd letar mat. Plötsligt stannar den till, så som djur ofta gör, betraktar mig och jag känner hur dess enkla tankar för en stund blir mina. En bra stund sitter vi där, delandes en stilla tystnad innan jag släpper iväg den med tanken. Märkligt. Har börjat samla på mig små föremål som jag ”känner” lite extra mycket kring. Det kan vara en liten sten eller pinne som ser intressant ut. Jag smyger ner dom i min bältesväska när ingen ser.



Efter någon dag när vi tar oss igenom ett mindre skogsområde får vi känslan av att vara förföljda. Vi gör en vargkrok och lurpassar på våra förföljare vilka visar sig vara ett följe dvärgar om sex individer. Det blir ett bra möte. Även dom söker Ormefadre visar det sig ty de är av samma blod (Vestris) som den Thun som en gång lånade ut klingan till Gjafvalder vilket då det uppenbarades medföljde att de blev försatta i exil till dess att klingan återbördats. Vi beslutade att vi skulle ses igen i huvudorten Eiglasta vid kusten efter det att vi fått veta mer av väverskorna. Vi stötte även på två fränder från Tveirsätten, en bärsärk och en skald vid namn Brothild och Helga. De berättade att flera av deras klan är drabbade av en märklig feber och att de sökte återbörda Jomfrublank till sin klanhövding (de ämnade söka svärdet i Bjarnskogen). Vi berättade om vårat sökande och att Gjafvalders gamla klingor kanske finns i närheten av varandra och även dessa sa att de skulle vänta på oss i Esklaklanens och Stormehansans viktigaste stad. Några dagar senare undersökte vi vad som verkade vara en ulv-attack och fann en håla med två skollvalpar som vi tar oss ann och ger namnen Ulvar och Storma. På kvällen överraskas vi av två fullvuxna ulvbestar som vi med nöd och näppe lyckas nedkämpa.



Den tredje natten lockads den unge Rutger från sin vakt ned till floden Saukakrokur av en hänförande sång. Jag upptäcker att något är i görningen och springer efter men snärjs och allt svartnar. Det som framkommit senare är inte smickrande för mig. Jag ska tydligen ha klätt av mig alla kläder och gett mig ut i floden för att dansa och leka med dessa vattennymfer…Rutger höll tillräcklig sans för att hålla sig kvar på strandkanten. Enbart Torkel verkar ha varit oberörd av sången och lyckades väcka Rutger från sin trans. Plötsligt ska vattnet ha försvunnit under mina fötter och nymferna ska ha försökt dränka mig men Rutger och Torkel nyttjade sina jungfruklingor för att driva iväg vattenandarna. Då jag kom till minna sinnen igen så tyckte jag att det efter denna prövning var passande att ge pojkarna nya ansiktstatueringar med nymfblod inblandat i bläcket. Ett drakhuvud för släkten och en nymf, för att påminna om detta möte. Torkel döpte sin klinga till Nymferblot efter det blod som först färgat klingan röd.



Den sjätte natten hemsöktes vi av en diser som tog människoform och vi fann oss fastnaglade vid marken, svaga och kraftlösa. Gasten såg ut som en lång skuggaktig figur vars anlete var dolt under en huva. Han bad oss att besvara trenne gåtor.

Jag gör dig hastigt rik eller fattig, sorgsen eller lycklig. Men när min tid till sist är slut är allting åter som förut. Vad är jag?
Svar: Drömmen 
Jag har inga ben att dansa med, inga lungor att andas med, inget liv har jag att leva eller dö. Ändå gör jag alla tre. Vad är jag?
Svar: Elden 
Jag bor bland jättar, jag bor bland dvärgar. En röst jag har fast ingen tunga men sjunger du så skall jag sjunga. Vad är jag?
Svar: Ekot 
Denna gång var det Rutger som visade framfötterna (Torkel gav svaret på en utav dom och Rutger två). Gasten lämnade oss sedan och berättade för oss att väverskorna skulle kräva livskraft för sin besvärjelse men att denna börda kunde axlas av flera för att ej bli dödlig och att en värre tribut kunde undvikas genom ett värdigt kväde till någon utav väverskorna.



Den nionde natten angreps vi utav en fruktansvärd best från en underjordisk håla och tvingades slåss emot den. Här var det jag som slutligen dräpte den och sände det någon kallade för en Grendel ned i djupet igen. Efter striden uppenbarade sig en kåta i gryningsdiset. Där inne mötte vi väverskorna som åkallade visioner som gav oss ett hum om vad vi skulle komma att möta i framtiden. De sade oss att vi skulle följa alferljuset (norrskenet) österut då detta skulle leda oss till Ormefadre. Var och en av oss fick också en personlig spådom. Rutger: Du kan välja ditt öde, men offret är stort. Torkel: Säg farväl medan du har möjlighet. Varg: Vi kommer aldrig att mötas igen.

När vi återigen närmade oss Einarsgården möttes vi utav bud från Tumbla att trälen Dalke hade förrått familjen. Skadat Atla dödligt och flytt med silvret som vi lämnat till henne. Ve och olycka! Torkel och Tumbla gav sig av för att spåra Dalke och ta hämnd. De lyckas men hinner inte tillbaka till gården innan Atla har dött halmdöden av ett infekterat sår. Jag vakar vid hennes bädd och med sina sista ord avslöjar hon att jag är Torkels sanne far. Rutger bevittnar samtidigt hur Vretbald vakdoppar sig själv i förtvivlan...

 

[Råttfångaren]

VARG IV​

Vi tar oss mot kusten. Ett omfattande alferljus leker oroväckande med sin gröna pulserande flamma över natthimlen. I det stora trädet på kullen utanför den med palissad inhägnade hamnstaden Eiglasta hänger kroppar från grenarna. Vitnervävare. Det stormländska samhällets avskum, skys som pesten. Staden sjuder dock av liv. Vi märker av fler spänningar än de som orsakat kropparna i trädet. Något så ovanligt som ett nidendomskloster hotas av en uppretad mobb men försvaras av en ensam kvinnlig rortväktare. Hon bär Namnet Edwige, har en fläta tatuerad horisontellt över ansiktet och flera imponerande ärr. Dom kallar henne häxa. Svingar mot henne med tillhyggen. Snabb som en drauglo hugger hon av armen på en karl med sin västerländska pendelyxa. Mobben försvinner som hundar med svansarna mellan benen men våldet ligger där och bubblar under ytan. Man kan se det i människornas blickar. Oron är stor på grund av det allt mer ihärdiga ljuset från skyn. Dess ursprung försvinner långt bortom havet. Stadens båda maktfaktorer Esklaklanen i form av Höggvald Eskla och de mystiska stjärnsvurnas ledare Tangbrand är väldigt intresserade av att lösa dess gåta. De erbjuder sig utan större omsvep att utrusta ett långskepp med besättning till vårt förfogande. Jag har för övrigt börjat klä mig i pälsar som man gör här i Stormländerna. Lämnade min vackra Mittländska ullmantel som jag fått av drottningen i Majnjord vid Einarsgården. Tänkte att Esklaklanen hade skrattat åt mig om jag vandrat in i deras hall och såg Mittländsk ut. Jag måsten göra allt för att vi ska lyckas med vårt värv. Till och med förändra mig själv, en sista gång.



Utanför Esklaklanens ölhall möter vi dvärgarna igen och ingår en pakt. Vi ska återbörda Zmajoka till dom vilket kommer att leda till att nidrunan hävs och vi Fynningar slutligen kan få dö med ära och nå stormevaka. Jag får en dvärgisk vänskapsruna inbränd i handen. Med på vår färd får vi den mörkt skäggige och i lädermask klädde Vestri av Vestris blod. Han har djupa grå ögon och går barfota. Dvärgiska tatueringar pryder hela hans kropp. Han är fåordig men när han väl säger något är det av betydelse. Våra kusiner från Tveirsätten Brothild och Helga har även dom bestämt sig för att följa oss på äventyret för släktens bästa och vi välkomnar dom hjärtligt. Jag tänker på vad väverskorna sa: Följ alferljuset, österut över havet, följ Gjafvalderståget. Ni kommer att möta etterstormar, en Havsdronyg, samt en malströms djup. Lös Rimhavets gåtor. Den vandöde björnen vet vägen till dödens hallar. I Nidhstynger öga finner ni sanningen.



Bjarking, halskarl på långskeppet Bäckermärr som anlitats åt oss är en glad prick och den ende av besättningsmännen som verkar upprymd över att få bege sig ut på uppdrag. Rutger hittar några mästersmeder från Vildland, Ragrut och Ongbar Bolk, som han får hjälp av att smida en bronsbrynja under den vecka det tar innan skeppet är färdigt för avfärd. Kapten på skeppet är Traen Grimkäft och vid hans sida står tryggt nog en stormikhjalt, Hravna. Vad skulle kunna gå fel då vi har Stormes välsignade vid vår sida? Dagen för avfärd kommer nidendomskrigaren Edvige till skeppet och säger att hon ska åka med. Hon söker efter sin make Hoskuld Eskla, bror till den mäktige Höggvald Eskla och försvunnen till havs. Det är bara att tacka och ta emot då hon vida överträffar oss i stridskapacitet! Ytterligare en person kliver på i absolut sista stund, en som döljer sitt anlete med en kåpa. Han är utsänd av de stjärnsvurna och säger sig heta Valtaja, vandraren på alfiska, och nu är skeppet fyllt till bristningsgränsen.



Torkel är alltså min son. Atla den vackert vithårigas son. Vi försöker nu umgås på ett annat sätt än tidigare men det blir lite stelt. Platsbristen gör privata samtal svåra. Båten är full av besättningsmän som heter saker som Garmvråle, Myrkjartan, Mundelfarne och Stöng. Istället för att prata sjunger vi tillsammans med sjömännen och jag faller in i det jag kan bäst, att berätta skrönor.



Sagan om Jorn och Solvei.

En gång vaknade Storme med nyväckt kraft och överväldigande jaktlust. Han önskade skinande sol under dagen så att han kunde få jaktlycka och därför skickade han sin son Jorn att till gryningen få Solvei på gott humör. Jorn vandrade österut över landet tills han kom till havet och såg sin gemål bada i dagbräckningen. Solvei var den vackraste av alla gudinnor och var och en som såg på henne skulle förtrollas av hennes skönhet. Så strålande vacker var hon att Jorn, som var natten och mörkret, endast kunde träffa henne under gryning och skymning för att inte skapa obalans i världen så att det blev mörkt under dagen och ljust under natten. Dessa stunder tillsammans var deras lyckligaste ögonblick. När Jorn hade kommit fram till det östra havet vadade han ut för att omfamna sin hustru, men på vägen reste sig ett fruktansvärt odjur upp ur havet, Nidhstynger, den största drakormen som blivit sprungen ur mörkrets sköte. För att kunna träffa sin hustru var Jorn tvungen att slåss mot Nidhstynger och kampen skakade hela Trudvang. Luften mullrade som åska av deras kraftansträngningar och stormar for över havet där deras angrepp möttes. Jorn slet upp havets botten för att skydda sig mot drakens sprutande etter så att det kvar blev endast sönderbrända klippor. Stormes son fick så tag på drakormens hals och de båda låstes i ett grepp som för var dag skulle tära på deras krafter men utan att för den skull sina. På detta vis kunde Solvei utan att rädas Nidhstynger färdas över Trudvangs himmel var dag och uppvisa sin förtrollande skönhet. Dagarna det är molnigt är då röken från Nidhstyngers giftiga andning täcker skyn.



Den gode jarlen Gjafvalder som bosatt sig invid kusten levde ett gott liv tillsammans med sin hustru Embla och sina tre barn Einar, Tveir och Thrir. Med tiden visade sig vädret bli sämre och vågorna piskade upp på land så långt att Gjafvalder snart fann sig bo ute i vattnet. Detta bekymrade honom och han frågade den gamla Viska vad han skulle göra för att få frid i hemmet. Viska berättade då för honom att det stormande havet skapades av kampen mellan Jorn och Nidhstynger och att detta endast kunde stoppas genom att dräpa odjuret. Gjafvalder rustade sig och begav sig ut över havet med sina skepp. Där såg han hur Nidhstynger, den fruktansvärda besten lyckats betvinga den utmattade Jorn och fångat honom i ett dödligt nackgrepp. Men kampen hade inte varit förgäves för Jorn höjde triumfartat Nidhstyngers etterfyllda och utslitna lungor i sin högra hand. Gjafvalder utbrast då:



Útin eitur vera ekki neinn hræddur vith thér. Í thes andartak ég munu drepa thér og thér leyfa til botn af heimshaf síga hvar ekki eins Heillfrigg geta thér endurheimta!



[Utan etter räds dig ingen. I denna stund skall jag dräpa dig och låta dig sjunka till havets botten där inte ens Helfrigg kan kalla dig åter!]



Med dessa ord anföll han drakormen och kämpade själv som en vildsint best så att hela Fynhem föll i dimma. När han körde sin klinga djupt i odjurets käft föll besten livlös ner i den vattenfyllda graven och stötte emot dess botten med sådan kraft att hela Trudvang skälvde av jordbävningar. I segerrus förkunnade Gjafvalder:



Hér, hvar ofsavethur af eitur ennthá sveifla og Hjrn blóthugur andardráttur enn-thá leynilegur himinn er hlith til Todeshjall hver ég litha sjálfur ath vaka yfir.



[Här, där etterstormar fortfarande sveper och Jorns blodiga andedräkt fortfarande förmörkar himlen är porten till dödens hallar som jag ställer mig att vakta]



Och så blev det.



Jag undrar om Torkel är chockad eller oberörd av att jag är hans riktiga far? Svår att bedöma är han valpen. Likt Gjafvalder själv beger vi oss nu ut på jakt till havs genom rimhavets dimslöjor. Där Brotarna sägs komma ifrån och där havsvargar ständigt hotar. Dit ingen frivilligt beger sig. Det enda man egentligen vet om Gjafvalder är att han inte kom tillbaka från sin resa…



Efter någon vecka till havs uppstår en malström framför oss i vattnet. Ett enormt oundvikligt slukhål som sväljer hela långskeppet med besättning och allt. Rutger sjunker till botten i sin nya glänsande brynja av brons. Torkel slås nästan medvetslös men jag lyckas hitta en vrakspillra till honom att klamra sig fast vid. Han är min son, hinner jag tänka innan allt svartnar för mig. Är vi döda? Har vi kommit till Narstränderna? Platsen i dödsriket man anländer till om man dör till havs.

 

[Råttfångaren]

VARG V​

Vi vaknar upp i fångenskap i en fuktig grotta. Kalla, hungriga och rejält mörbultade befinner vi oss i en extremt utsatt position. Varje val känns direkt livsavgörande i detta läge. Endast en bråkdel av vår besättning återstår. Bjarking är en av dom, även Edwige och Vestri, men våra fränder från tveirsätten står ingenstans att finna. De flesta som gav sig ut med oss har mött döden och sjunkit till havets botten. Rutger är otroligt nog inte en av dom. Träffar även på en svagsint gammal gubbe, Biorn Stormtager som saknar flertalet fingrar. Han kraxar olycksbådande och hade han inte varit galen hade han nog blivit strypt av en medfånge. Våra fångvaktare som ibland kastar ner matrester från en lucka i taket dödar bråkstakar direkt. Hövitsman Höngil Alegast, kapten på Ergrimsvanderer är vår ägare sägs det. Hans krigsman Vringelorm säger att vi nu är trälar och det är uppenbart att vi är i havsvargars våld. Vi får hålla tillbaka Rutger som vill leda en stormning ut. Jag lockar till mig små djur i grottan med hjälp av något som bara måste vara Vitner. Kraften känns både ny och gammal på en och samma gång. När jag tänker tillbaka på det så har jag nog alltid haft en kontakt med framförallt djur som inte andra haft. Kanske delvis för att jag djupt under mina mänskliga drag själv är ett djur. Ett odjur som behöver hållas fången, kontrolleras. Som liten valp då jag ännu inte kunde tala vandrade jag in i dimman och försvann. Trolltagen. Ett år senare kom jag tillbaka från den stora skogen med ett rikt ordförråd och massvis av sagor att förgylla min omgivning med. Kanske fick jag även med mig en känslighet inför det som kallas för Vitner. Jag såg på det hela som att jag hade fått en gåva med mig från skogen. Hur många gåvor fick jag egentligen därifrån? I Mittland upphöjs vitnervävare och ges vanligtvis uppdrag som ärade rådgivare och uttolkare av naturen. Här i Stormländerna är öppet vävande förenat med livsfara. Därför väver jag tyst och obemärkt.



Efter några dagar i dunklet väljer vi efter långa diskussioner att chansa på att fly via en underjordisk vattenväg som vi hittat i ett hål längre in i grottorna. Det visar sig vara ett fullkomligt halsbrytande företag eftersom flera av oss inte kan simma och vi spolas våldsamt ut i havet. Valtaja som inte varit fången i grottan, dyker upp som en räddare i nöden. Vi är skyldig honom våra liv. Väl uppe ur vattnet på de iskalla, hala klipporna ser vi en fasansfull syn. Ett jättelikt svart långskepp, ett dödens skepp styr med mängder av åror och med dundrande krigstrummor, över en fjord in mot ett litet samhälle. Det måste vara den ökända fristaden Vargafjard! Efter en kort överläggning tar vi oss in mot hamnen. En rovborg tornar upp sig på en höjd ovanför långhusen. Jag, Torkel, Rutger och Vestri tar oss in bland husen. Attacken från det svarta skeppet är i full gång och några av byggnaderna brinner redan. Det är dock värre än befarat. Anfallarna är odöda drauger! Vi slåss för livet och tvingas uppåt mot rovborgen. Där får vi oväntad hjälp av en oväntat tjusig havsvarg, Frifilde. Han gömmer oss i ett hemligt utrymme under sin hall. Det är fullt av plundringsgods. Efter ett tags väntande meddelar han att attacken från dödens skepp, eller Havsdronyg som hon kallas, plötsligt upphörde, lika snabbt som den kom. Han är beredd att hjälpa oss men till priset av att vi hjälper honom med politiken i fristaden. Genom att mörda Brune Bjarnmal, en av hans konkurrenter! Fifrilde menar att det är för vår skull som det måste ske, så att vi kan få chansen att slåss för att frigöra oss från vår träldom. Det enda sättet är att ha stöd för ett sådant förslag av flest hövitsmän vid tinget. Något som ”alla” skulle tjäna på. Vi ber om tid för att tänka över vår situation. Jag har dock redan bestämt mig för att dulga den som dulgas måste. Smyger ut i natten, klädd i kåpa. Tar mig obemärkt in i långhuset men precis innan jag ska utföra mitt värv dundrar Rutger in genom att krossa porten och helt ogenerat hugga ihjäl Hövitsmannen. Snabbt som en drauglo försvinner han i skuggorna samtidigt som hustrun upptäcker mig. Och så har jag lyckats bli efterlyst för mord i de fredlösa havsvargarnas stad. Full av skam gömmer jag mig vidare i Fifrildes källarhåla medan pojkarna förbereder sig inför holmgången i rovborgen. Jag lägger händerna på pojkarnas vapen som skall användas i striden. Försöker förstärka skärpan och träffsäkerheten. Först möter Edwige Vringelorm och besegrar honom enkelt men skonar honom. Pojkarna ska möta två erfarna dråpare. Rutger utmanar Hövitsmannen Höngil Alegast och Torkel möter halvtrollet Bolmung. Valtaja smyger dit mina förstärkta klingor. Själv följer jag kampen från skuggorna vid muren. Rutger får in ett fruktansvärt slag nästan omgående på hövitsmannen som går i backen direkt. Död. Torkel är inte lika lyckosam. Halvtrollet slår honom till marken med omänsklig kraft och man kan se hur livet snabbt rinner ur honom. Jag knäböjer men Storme hör inte min bön om hjälp! Edwige står bredvid mig och jag ber henne rädda min son. Hon säger att Gave endast hjälper de rättrogna men på något sätt når jag henne ändå. Hon lägger sina händer på valpen och livet strömmar åter genom hans kropp. Jag känner att jag från och med nu bär en skuld till denna västerlandets gud. Förlåt mig Storme för vad jag gjort. Under kvällen festar vi som furstar i havsvargarnas hall. Fortfarande efterlyst förklär jag mig till skalden Storulf.



I sagan om Zmajoka och Kalahitpa berättas det vilken oerhörd kraft som ingjöts i svärden då de skapades redan under drömmarnas och järndrakens tidsålder. Tvillingsvärden som höll de onda krafterna borta. Dvärgsvärdet, Drakarnas fader var en kraftpelare i striderna vid dvärgarnas portar och alfersvädet Kalahitpa lyste som en brinnande sol i den östra skogen Parkashaljo som på den tiden täckte hela Fynnheim, och sedan som arvstjärna i Valtorenne. Svärdparet var ett tydligt tecken på alfers och dvärgars starka allians. Men den alliansen som varit så stark och klar skulle få sig ett sorgligt slut vilken skulle slå split mellan raserna ända tills begynnelsen av stjärnornas tidsålder. När alverna undsatte dvärgarna medan horder av bastjurs kastade sig an mot dvärgarnas riken blev Kalahitpas bärare dräpt och svärdet försvann i krigets kaos. När alferna insåg denna förlust bestämde de sig för att dra sig tillbaka till söderns skuggor och lövverk för att slicka sina sår. Dvärgarna förbannade givetvis alferna för deras svek medan de ondsinta bastjurs erövrade dvärgarnas riken.



Medan Kalahitpa var försvunnet under en lång tid fanns Zmajoka kvar hos dvärgfolket i tryggt förvar. Så skulle det vara under en lång tid till den dag då Vrungir Rödskägg höjde Kalahitpa i sin ena näve och under ett större härtåg lade Fynhem under sig. Återigen bar landets härskare Kalahitpa precis som innan Parkashajlo brändes till grunden av drakarna. Landet mellan Bjarnskogen och Vildhjarta var dock inte längre alfiskt utan ett människorike. Alferna från Bjarnskogen krävde inte svärdet utav Vrungir men lät honom veta att klingan endast var hans och hans släktled att behålla så länge det användes till att dräpa ondska. Svärdet skulle ärvas i Vrungirs släktled i generationer medan brotars blod blandades ut med kemorer och tronländares blod. Med tiden skulle det på nordvrok komma att kallas Jomfrublank.

Järnhandsriddaren Gjafvalder Blodhkjuld var den första ättlingen till Vrungir Rödskägg som blev en drakriddare och gjorde sig ett känt namn över hela Osthem. Han hade ärvt Jomfrublank av sin fader som dog av svåra sår från striden med den fruktade järndraken Muspelkaftr. Som om inte kraften från Jomfrublank var nog vandrade Gjafvalder till Thrilheim där han menade att ett svärd befann sig bäst i vapenför näve och inte lagd på en stenbädd där den inte gör någon nytta. Dvärgarna fann visdom i detta uttalande och tyckte att om Gjafvalder kunde svinga Zmajoka så skulle han få det tills låns för att utföra sina dåd. Anledningen till detta var att det inte längre fans någon dvärg som hade kraft nog att svinga svärdet. Gjafvalder lyfte svärdet med lätthet och myntade uttrycket:

Thvi er mig hver munu ljúka vith hvatha alfurs og dvergur ætti hljóta fullgerthur nú thegar í draumatími.

[Det är jag som ska slutföra vad alver och dvärgfolk borde ha gjort redan i Drömmarnas tid]



Huruvida han mötte draken Muspelkaftr och besegrade denne finns inga kvarvarande källor som kan förtälja utan den kunskapen har försvunnit i historiens töcken. Däremot finns det nertecknat att Gjafvalder förde Zmajoka till Niglaklyft där det förvarades och långt senare kom att kallas Ormerfadre.

Även om Muspelkaftrs öde är ovisst råder det ingen tvekan om att om det var någon som förgjorde detta odjur så var det Gjafvalder, för hans härtåg mot drakar var vida känt och om det ryktades att det fanns ett ormdjur någonstans så visste man att Vrungirs ättling var den på spåren. På detta vis kom han att införlivas i sagan om Jorns återförening med Solvei.



Med Rutger nu som kapten för Ergrimsvanderer samlar vi ihop en ny besättning och tar vi oss ut i de vilda vågorna mot dödens hallar där vi hoppas kunna hitta två av de kanske mäktigaste klingor som skapats i Trudvang. Det har visat sig att galningen Biorn verkar kunna vägen dit. Vi har dåligt med alternativ. Gamlingen står i fören och verkar säker på sin sak. Pekar med de få fingrar han har kvar mot horisonten. En storm sveper in. Etter faller i regnet och skadar utrustning, vapen och rustningar. Vidriga väsen klivna som ur sagorna anfaller båten. Nakna, skrikande, etterbiggor. Vi håller dom på avstånd men snart ser vi mörka klippor föröver. Vi kapsejsar på reven utan för ön. Är vi framme? Det är här vi har landat. Till det vakna.



Här, utanför den mörka öns klippiga stränder händer något i våra sinnen. Dom öppnas och skärps. Vi blir till på nytt. Dimhall är nära. Här vid avgrundens rand blickar jag för första gången in i mig själv och mina inre rum. Vad kommer jag att behöva göra för att ta oss igenom det här. Vilka fler principer kommer jag att behöva svika? Vilka personer?

 

[Råttfångaren]

VARG VI​

Todeshjall, Rimhavets och alferljusets gåta. Dödens hallar. En plats så nära gudarna att det känns snudd på vanhelgande att ens närma sig den. Ändå är vi här för att lyfta släktens tunga ok. Förbannelsen som omöjliggör efterlivet tillsammans i Stormihall. Ormefadre måste återbördas till Trillheim och nidrunan avlägsnas! Det är med yttersta respekt inför gudarna som vi vadar i land på denna i etterstormar dolda drakö. Ett tungt mörker klär in klipporna och det ensliga höga berget. Stilla tar vi oss fram i den eviga nattens rike, vaksamma inför det stundande mötet med fler av draugarna ifrån Havsdronygs besättning. Odöda stridsmän som vi bara inte kan fortsätta att strida mot med vapen. Vi måste försöka på andra sätt.



Efter en stunds vandring genom svartljungen slår vi läger för att torka kläder och lugna varandra med sagor och sång. Valtaja vår mäktige allierade som troligtvis kan förvandla sig till en korp, skickas ut för att se till att Havsdronyg inte överraskar oss igen. Han är tystlåten om sitt uppdrag. En stor hjälp har han varit men jag är övertygad om att han söker alvklingan, dräperskan från vattnet, för egen vinning. Innan han gav sig av lade jag min korpring i hans hand och bad honom tänka över att spela med öppna runor, alltså inte dölja något.



Den av självförtroende fortfarande stukade ädle Torkel, min son, spanar en bit framför oss. Aningen förvånad upptäcker han en liten boplats i en skyddad vik samt ett fyrbråk. Eld, här? Innebär det att det finns liv här i dödens väntrum? Det svarta långskeppet syns dock inte till någonstans och inget rör sig bland byggnaderna. Hukande smyger vi oss ner med obehaget och skräcken växande som ett mögel inom oss. Vi som tar oss ner är Rutger i sin skinande brynja av brons, en sköldmur i sig själv och släktens framtid. Vestri, borjornikka Thuul med stridshacka som även han och hans stam spelar en central roll för Fynnheim och Saukamarks fortlevnad. Jag är stolt över att kalla honom min vän. Och så Torkel som direkt hittar liksvamp och vet vad den gör. Den döljer våra kroppar för odöda. En vinst mångfalt viktigare än en strid.



Vid närmare granskning verkar byggnaderna vara fallfärdiga, alla utom den underliga fyren där elden brinner. Bakom den sista huskroppen tornar något fruktansvärt upp sig. En enorm grottöppning. Enligt legenderna dräper Jorn och Gjafvalder Nidstynger här. Ormefadre, Zmajokka borde kunna sitta kvar i bestens öga där den träffades. Kan det vara så att den finns därinne vilandes, väntandes. Eller har det som väckt draugarna även lockat tillbaka drakens själ? Jag ryser vid tanken men måste ändå dit. Nidrunans lösning är nära, den känns så nära att det nästan går att ta på. Det tillsynes lätta kompliceras snart då vi upptäcker en inlåst älva genom gluggarna till fyren. Jag hade gärna sett att vi befriade henne efter besöket i grottan men hjältars blod brinner verkligen i Rutger, vår egne kapten och hövitsman på långskeppet, som kräver att vi skola göra det rätta! Det höll på att kosta oss livet.



Vägen in i byggnaden gick genom en lång stentäckt gång. Då vi befriat den omänskligt vackra alfen fastnade vi i en patrull odöda. Striden blev oväntat tuff, endast Rutger stod pall. Han slåss med ett ursinne långt över sin förmåga. För att undvika deras reserver i form av två jättelika stridsmän till draugar åt vi av liksvampen och kunde låsa in dom i fyren. Vestri hade likt en bärsärk stormat fram men låg nu halvt döende på marken. Med en sista ansträngning lyckas vi blåsa liv i honom. Valkosva som alfmön kallar sig undrar vilka vi är och var vi kommer ifrån? En väldigt sårad Torkel och hon tyr sig till varandra. Själv har jag bara ögon för drakhålan. Begäret efter våra släktklenoder värker i min gamla kropp. Jag som aldrig trodde att jag skulle lyfta ett svärd igen bär nu ett på ryggen för säkerhets skull, om fasorna skulle bli för stora. Jag har levt ett skyddat liv de senaste årtiondena bakom Majnjords höga murar men jag saknar knappast hovets överdåd och intriger. Det jag först trodde var vargen inom mig som törstade efter blod och behövdes hållas tillbaka verkar snarare vara kärleken till resan, vildmarken, äventyret och ättens öde. En sak har jag dock med mig från Storkungens salar. Jag kan inte sluta att smida ränker…

 

[Råttfångaren]

VARG VII​

Rimhavets mörkaste del, vi är här nu. Genom malströmmens slukande virvelhål via de fredlösa i Vargafjard till Todeshjall, dödens väntrum. Rysligt nära narsträndernas likfyllda kust, dit vi med all säkerhet lär komma om vi inte bryter nidrunans förbannelse över vår ätt.

Svettiga av striden med draugar och skelett fångar Rutger och jag in älvans fångvaktare, en dräng och halvtroll. Han verkar besatt av henne, ett farligt tillstånd.

Gruppen är omskakad och sårad efter tumultet med de odöda och vi återsamlas i en av de större byggnaderna framför grottans illavarslande syllstockar. Rutger den ende opåverkade visar på spetskvalitet då hans dasslock till händer på flinkaste vis dyrkar upp två järnbeslagna kistor som innehåller en stor skatt med pikanta detaljer. Dolken Nidstyng av drakben, en svartnad skelettkäke som osar av vitner samt en ristad alvisk kunskapssten, liten som ett ägg.

Vi är för slitna för att stanna kvar. En drabbning till med de odöda och uppdraget är tillända. Valtaja är tillbaka med brådskande nyheter, Havsdronyg är på väg att in i viken. Torkel stöttas av den fagra Valkosva. Hon verkar trots sitt mogna yttre inte vara mer än ett barn i skallen, ytterst märkligt. Hon berättar dock om Vaftrudne som skulle kunna hjälpa oss på andra sidan ön. En alvisk släkting förmodar vi. Hon är verkligen bara barnet och måste skyddas. Valtaja verkar helt obrydd inför hennes belägenhet. Alver, vilket besynnerligt släkte.

Stapplandes genom den vildvuxna svartljungen tar vi oss från grottan vilket smärtar mig djupt. Ormefadre så nära men ändå så långt ifrån. I Nidstyngers öga sitter den så som Viska förkunnat. Erbjuder mig att smyga in men ser oron i de andras ögon. En oro som mångfaldigas då vi når en ansamling träd vid öns mitt. En plats där själar verkar dansa sig fram i skogens dunka natt. Ett mellanrum mellan liv och död eller är vi rentav på väg över till andra sidan? Rutger släpar outtröttligt på en snudd på medvetslös Vestri. Jag kan ana att insidan på hans hårda skalle arbetar hårt med att ta in platsen vi befinner oss på. Han är likblek. Torkel, smärtandes av flera sår verkar tala med sin inre röst, febern rasar i hans blick, vansinnet knackar på. Hoppas han inte ser de syner jag ser. Atla viskandes bland de mossbeklädda grenarna. Det hela blir inte bättre av troll-drängens olycksbådande varsel om att alvkonan leder oss till ett öde värre än döden. Ett monster i skogen? En odöd Nidstynger redo att utplåna oss? Det är svårt att skaka av sig olyckskorpens onda aningar. Apropå korpar så konfronterar jag under färden Valtalja och ber att få tillbaka min ring. Pressar honom om varför han färdas med oss och om han söker vår arvsrätt, dräperskan från vattnet? Han blir vred. Fnyser åt vår ätts vemödor och människans problem överlag. Talar om Parkashaljo, stjärnan som förlorades i öster och hur alverna lidit som inga andra av Trudvangs väsen, långt bortom människans förståelse. Han försäkrar mig dock om att våra mål för tillfället är desamma och att jag bör nöja mig med det. Han är totalt ointresserad av att göra några löften eller ingå i en pakt och det smärtar mig att jag inte kommer in under hans grå hud. Just nu behöver vi honom dock och han verkar behöva oss. För att visa lite välvilja berättar han om kunskapsstenen vi fann i en av kistorna. Uråldrig alvisk visdom ligger begravd i stenägget redo att öppnas upp av de som behärskar den gamla Vitnern.



Vaftrudner visar sig inte alls vara en alv utan ett stort fiskande mytiskt fjoltroll med kloka ögon. Ut ur den lilla skogens dimmiga halvmörker raglar vi in i något som närmast är att beskriva som en lugn plats i stormen. Det är som att vi vandrat in i en helt ny värld. Tiden verkar ha stannat och vi befinner oss inför ett uråldrigt väsen endast till hälften av jordelivet. Ett lugn infinner sig vid hans enkla hydda på en liten ö i en sjö. Det får mig att känna att trollens fördolda sfär har aspekter värda att utforska. Jag vill förstå dem bättre. Kanske leva med dom igen någon gång i framtiden. Sluta fred med Bjarnskogen om möjligt. Kan det eviga kriget möjligtvis få ett slut? Mötet med det förunderliga fjoltrollet visar sig dock snart vara långt ifrån högtidligt, snarare dess motsats, irriterande vardaglig. Fanskapet bevarar varje fråga med ett litet leende och irriterande motfrågor. Unge Torkel visar sig dock återigen ha huvudet på skaft då vi andra tappar koncentrationen. Han lockar på trollets uppmärksamhet med öppna frågor och snart har vi engagerat oss i en allvarsam lek med frågor. Priset är att få reda på den dramatiska utvecklingen vid Todeshjall på senaste tiden. Tillslut knäcker vi nöten och belöningen visar sig i sjöns klara vatten likt ett skådespel till Vaftrudners dova röst.

​

Vi återhämtar oss på denna besynnerliga plats. Det stora fjoltrollet verkar inte ha något emot vår närvaro. Han visar mig alvernas dolda kunskap i stenen och jag slås åter av deras enorma visdomar. Tänk om jag skulle kunna nå Valtaja och på riktigt knyta samman våra öden inför den tid som komma skall. Vi spenderar timtal stirrandes in i elden om kvällarna. Ibland i tystnad, emellanåt berättandes sagor. Det är trivsamt och från och till glömmer jag bort världen utanför. Men efter ett tag återvänder tankarna och oron. Vad gjorde jag egentligen då jag bad Edwige och Gave att rädda Torkels liv? Kommer jag att behöva ge bort Torkel till en främmande Gud? Har jag genom mitt val förändrats ättens framtid? Är det bättre att skicka Torkel till dvärgarna för att bli mästersmed än att låta utbilda honom vid Stormeklippa eller i Elins krigarkloster? Vad vill han själv? Har han en böjelse mot nidendomen och vill Edwige månne gå vid hans sida? Är det ändå Torkel mot alla odds som är den blivande vinterkonungen av Hrungirs kalla blod? Och än mer brådskade. Hur ska vi agera om vi ställs inför den ifrån döden återvända legendaren Gjafvalder, vår släkts mest lysande stjärna tillsynes in i döden besatt av Kalahitpa, dräperskan från vattnet. En klinga vi levande behöver långt mer än en gast vid världens ände. Hade hon varit menad för honom i efterlevet hade hon följt med honom till stormvaka. Vi kommer behöva hitta ett sätt att vilseleda honom på. Och vad ska vi göra med Valtalja hamnskiftaren? Fånga honom i säcken? Han strider som förhäxad och verkar vara mången överlägsen i strid med sina dubbla klingor av alviskt härdat trä. Jag måste få honom att svära sig till vår sak, kosta vad det kosta vill!



Vi lämnar den fiskande Vaftrudner åt sitt öde. En plats jag gärna hade stannat vid för att lära mig mer om fjoltrollets syn på tingen och tillvaron samt om vitnern som flödar överallt och genom allt. Tillbaka i Todeshjall återvänder oron och faran som ett slag i ansiktet och vi vadar fram genom dimman för att ta oss tillbaka till grottan och ormefadre. Samtidigt känner jag att vi just nu är en slagfärdig liten grupp som nästan helt utan problem slår tillbaka en trio draugar på vägen dit. Strid är dock inte ett alternativ. Vi är inte tillräckligt starka för det som väntar oss. Kan det tillochmed vara så att besten också vaknat? Att Nidstynger bidar sin tid i grottans innanmäte. Jag har hört att anledningen till att drakar leker med sina byten är att dödsångest svetten gör bytet extra gott...

 

[Råttfångaren]

VARG VIII​

Vi har väckt besten. Fel, vi har väckt två urtidsdjur. Allt är tillsynes över. Vi har misslyckats med vårt uppdrag och det är mitt, Hvrung Kallblods fel. Men låt mig inte gå händelserna i förväg alltför mycket. Det började ju trots allt väldigt lugnt och stilla. Vår eld lyste svagt vid den stora runstenen som överblickade Gjafvaldersvik och grottan. Många tjog namn av stormländare fann vi inristade i stenen. Antingen dödade av drakbesten Nidhstynger eller av sot. Alla står de nu sida vid sida med gasten Gjafvalder, när de inte tillsynes planlöst irrar omkring ön sökandes efter Kalahitpa. Vid lägerelden förde vi långa diskussioner om våra chanser. Fram och tillbaka vägde vi för och nackdelar och kom slutligen fram till två, nej tre framkomliga vägar. Jag och Vestri skulle smyga in i grottan för att hämta hem Ormefadre. Det borde inte vara några problem. Sannolikheten att draken skulle vara vid odött liv torde vara väldigt liten. Rutger ska i sin tur simma ut och befria en av roddbåtarna så att vi senare kan haka fast den i Havsdronyg nästa gång hon lägger ut. Enligt Vaftrudne så kan endast det skeppet lämna ön så länge som Guden Jorns mörker består. Något som bekräftas av hamnskiftaren Valtaja som inte heller han kan lämna mörkret i sin korpform. Vi undrar vad som hänt våra skeppsbrutna kamrater (och ulvarna) fast vid klipporna utanför ön i något som måste vara veckor nu. Både Valtaja och Valkosva manar oss att tänka om när det gäller att gå in i grottan. Valtaja har bara siktet inställt på Kalahitpa och menar att vi utan dröjsmål måste följa spåret tillbaka till Vargafjard och dräng-trollets forne herre som sägs veta mer. Valkosva återupprepar det enda som Vaftrudne varnat henne för, gå aldrig in i den grottan. Jag och Vestri kan dock inte kompromissa om något så viktigt som våra släkters onda öde. Vi måste helt enkelt försöka få med oss klingan då vi väl är här (om den nu är här...) även fast järtecknen är många. Jag omfamnar Torkel och Rutger, är det ett sista farväl? Jag överlämnar korpringen i svartnat silver till min son. Han tvivlar på sin förmåga men jag kan för ett ögonblick se Vinterkonungen inom honom. Kommer han att kunna axla manteln efter de som gått före? Jag nästan skriker honom i ansiktet att han måste finna sig själv och sin egen väg. Storme älskar bara den som älskar sig själv. Rutger vandrar iväg naken, infettad och askad, genom den svarta ljungen. Grottan väntar Vestri och mig. Vi lämnar vår trygga lägerplats. Våra ryggar slickar bergväggen då vi närmar oss öppningen. Syllstockarna vittnar om områdets allvar och det är med en växande känsla av obehag inom oss som vi tar oss nära. Borjorikkas folk är kända för sina goda nattögon men i den här mörka hålan behöver även Vestri en mindre ljuskälla. Sakta men säkert tar vi oss fram bland stenformationerna. Min puls är oroväckande hög och slår likt Havsdronygs slavtrumma, dunk, dunk, dunk. Vi tar oss vidare inåt och efter en stund bekräftar Vestri allvarligt att skelettet av besten ligger på plats framför oss, i stillhet. Nidhstynger vilar fortfarande i efterlivet och vi kan äntligen andas ut. Vi ökar lyktans ljuskälla och nu kan även jag se de enorma kvarlevorna av besten, hundra famnar lång och med Ormefadre fast inkilad i drakens öga. Nu slår min puls av helt andra anledningar. Begäret till svärdet rusar i mitt blod. Nu är vi så nära att bryta nidrunans förbannelse och leda vår ätt mot en gyllene gryning. Småskuttandes och med ett stort leende över mina läppar tar jag mig snabbt mot den stora skallen. Lätt och ledigt klättrar jag upp mot ögonhålan och greppar tag i klingan. Den pulserar till och jag känner dess oerhörda kraft. Då reser sig Nidhstynger. Hjaltet glider ur min hand och jag stirrar skräckslaget upp mot den odöda drakkroppen som mot alla naturens lagar precis återvänt till de levandes värld. Samtidigt vaknar lögrjotn Obolholsk i vattnet vid viken. Han överraskar den roddbåtsbefriande Rutger som undkommer med nöd och näppe. Jag tror nästan inte mina ögon då draken reser sig upp. Jag borde skaka av fruktan men känner knappt någonting, så chockad är jag nog. Jag backar snabbt, bugandes samtidigt som jag försöker smickra den ädla Nidhstynger. Den verkar vansinnig, tillsynes lika förvånad över att vara vid liv som jag är. Dess kropp skälver och verkar krampaktigt försöka hosta, innan den går till attack. Ormen väljer Vestri, en Vestri som är uppenbart skakad, men drakbesten missar grovt och orsakar ett mindre ras bland alla stalagmiter. Vi flyr hals över huvud. Väl utanför kan vi se Obolholsk stora ögon tändas som som fyrbråk i natten. Vi återsamlas igen vid runstenen. Jag maskerar illa min förtvivlan inför de andra. För mig är uppdraget tillsynes över. Urtidsdjuren är helt enkelt för svåra motståndare. Valtaja och de andra tror på kraften i Kalahitpa och tillsammans följer vi Rutger mot roddbåten och Havsdronyg. Vi måste tillbaka till Vargafjard. Vägen dit blir febrigt mardrömslik. Vi förlorar Tvirlyti drängtrollet till Gjafvalders gastar men jag finner något annat som tilldrar sig mitt intresse, släktens förlorade stridshorn längst fram på det ruttnande skeppet.

RUTGER I​

Hej, Rutger Smed här. Jag har nyss lärt mig läsa och skriva. Det är fortfarande ganska svårt men jag gör tydliga framsteg. Om en ska bli en stor krigare och kung så är det viktigt att det finns saker nedskrivna om en, och jag tänker att det är bäst att jag gör det själv. Jag har nyss lärt mig att simma också. Just nu sitter jag gömd i ett skepp som heter Havsdrodning som styrs utav gastar och min förfader Gjafvalder som också är en gast. Mina följeslagare Varg, Torkel, Valtaja, ett troll, en alv som vi hittade på ön och Vestri är också här. Senaste tiden så har vi varit på jakt efter två svärd, ett alvsvärd och ett dvärgsvärd. Dvärgsvärdet finns inuti en död gastdrake som finns på ön och alvsvärdet ska tydligen finnas någonstans runt omkring vargafjard, där jag är kapten över ett skepp efter att jag vann över den tidigare kaptenen i holmgång.



Jag har känt mig lite svag och osäker senaste tiden, vilket alla hjältar känner ibland. Men nu känner jag mig stark igen. För bara några dagar sedan så var jag i kamp med en väldigt stor havsjätte som försökte äta upp mig men jag rodde ifrån honom. Jag har blivit väldigt duktig på att ro. Varg och Torkel har varit arga på mig för att jag lärt mig saker om Gave. Jag tycker att det är en tråkig inställning då jag bara vill lära mig saker om omvärlden. När jag blir Kung så kommer jag behöva veta massor med saker, inte bara hur en gör för att utföra stordåd med svärd och sköld. Vi får se hur det här går. Nästa gång så kanske jag har ett legendariskt alvsvärd när jag ska bekämpa den där jätten. Då tror jag att det kommer gå bättre.

TORKEL I​

Jag har drömt hela mitt liv om att bli prövad av gudarna och nu har mina drömmar slagit in. Men jag trodde att det skulle ske genom strid och fysisk prövning. Jag minns en gång när min syster fick följa med Atla och Vretbald till Ejglasta. På värdshuset hade hon sett hur krigarna hånade ett följe västerlänningar. Dessa västerlänningar försvarade inte sin heder utan drog sig bara undan. Efter 3 dagar under havsdronigs roddbänkar känner jag mig i sanning prövad. Det kändes som att mitt förstånd skulle lämna mig redan när vi insåg att draken var odöd och jagade min far ur grottan. Och jag skäms över min rädsla att återvända till Vargafjard. Tanken på Bolmung får mig att hacka tänder. Innan jag kan sova måste jag spendera en lång stund med att fantisera om hur jag dödar halvtrollet, men när jag på morgonen inser vilken mäktig krigare han är sjunker mitt mod.
Gudarna älskar vårt företag, men dom älskar inte Torkel. Varg säger att Storme älskar den som älskar sig själv. BOLMUNG MÅSTE DÖ!

 

[Råttfångaren]

VARG IX​

I en roddbåt på östra havets mitt. Himlens ljus är iallafall tillbaka. Tänk att man kan ta mås, moln och en iskall bris för givet!? Rutger visar sig åter igen på styva linan. Den här gången genom sin nyfunna skeppskunskap. Tillsammans med Valtaljas navigerande efter stjärnorna tar de oss tillbaka mot Vargafjard. Väl där dyker Havsdronyg upp i attackfart och sveper in mot hamnen. Slavtrumman hamrandes. Vi hinner fram precis innan anfallet börjar och lyckas av sköldmön vi tidigare räddat få reda på att besättningen på Ergrimsvanderer vet mer om gubben Kjertjalvad. Bolmung av alla, visar sig vara till stor hjälp. Han tror sig vara förbannad av Rutger från holmgången och har gått ner sig ordentligt. Rutger lovar häva förbannelsen mot att vi får reda på var troll-gökarn (han kallas så!?) huserar. Nymferblot (som han tror blivit förbannat) har han slängt från stranden. Vi återbördar svärdet från vattnet och beger oss med gott mod inåt viken med båten. Tänk hur lätt det kan vara att få tag på ett svärd ändå! Vestri stannar till det lilla samhällets försvar. Dom kommer behöva all kraft som kan avvaras. Vårt uppdrag brådskar än mer nu. Efter en brant, besvärlig klättring längst in i viken så når vi en sliten hydda med endast ett tungt sovande kvinnolikt troll i. Platsen osar förfall. Gubben har i sitt rus försökt ta livet av sig genom att hoppa från en klippavsats, med ringa framgång. Han verkar ha varit en lärd vitnerkunnig för länge sedan. Nu en fyllehund som förpestar sin omgivning. Väl tillbaka i hyddan börjar en katt-och-råtta lek om den information han besitter om Raukagrymr. Fanskapet kräver en död mans hand för att ge oss det vi vill ha. Nyktrare blir han inte heller, tvärt om. Efter lite dopp i grytan får vi med oss det vi behöver. Vägbeskrivning till Olgas hydda samt en vitner-ramsa som kan ta oss till Lögjotnen. Vi får ursäkta vårt nidingsdåd med att många fler skulle dött i Vargafjard om vi gått med på hans förslag.

​

Efter en snabb promenad längs med klinten så närmar vi oss Olgas ställe. Han visar sig vara en nästan TRE famnar hög rese som välkomnar mig med en kastad klubba i magen. Vi (eller snarare) de andra förbereder sig för strid innan han börjar skratta och vi förstår att han bara har lite annorlunda humor. JÄTTE-kul i dubbel bemärkelse. Vi hjälper honom fånga några småfåglar som han behöver innan han visar oss in i sitt ”hus”. Det visar sig finnas en mindre spricka in i berget där. Ur vars djup det hörs tydliga snarkningar. Ett STORT väsens dragande av timmerstockar. Raukagrymr. Efter lite dividerande så kommer vi fram till att det är nog oss som Kjertjalvads ramsa bör göra små, annars hade det ju varit fint att krympa lögrjotn istället.

”Nu är du en stark en
Kom lite närm’re marken
Stig ner ifrån din höjd
Bli liten tok och böjd

Från storberg till småsten
Trollar jag dina ben
Inälvor, späck och tarm
Också din grova arm

även den största man
Liten ju blir minsann!”​

Och som två äpplen höga tar vi oss in i revan. Märkligt men det är inte så stor skillnad på att vara liten när man rör sig inne i ett mörkt berg. Jag har en tanke om att vi tillsammans alla fem bär ut Kalahitpa på våra axlar i tystnad. Det blir inte riktigt så. Ty snart börjar eländet då vi närmar oss de tunga snarkningarna. Att klättra på bergväggar har vi inte tränat särskilt mycket på under våra liv och det håller på att bokstavligen fälla oss. Först druttar jag och Rutger ner i ett schakt och slår halvt ihjäl oss. Det verkar dock som att vi har haft tur i oturen då vi hamnar på en strand i en jättelik grotta. Med ett stort sovande urtidsdjur i. Ett vattenfall ramar in denna obehagliga men ändå sköna plats. Svärdet ligger på en avsats bredvid lögrjotn. Valtaja klättrar som besatt mot målet och svarar inte på tilltal. Är det nu han sviker oss och flyr i sin korphamn? Plötsligt är det Torkels tur att falla mot klippan och sedan ner i vattnet. Och för tredje gången får jag spela på ödets trådar och rädda hans liv, precis som det står i profetian. Han är Vinterkonungen av Fynhem. Ättens framtid tillsammans med Rutger. Jag är så stolt över att de båda har lyckats ta sig så långt genom den här mardrömmen. En båt ligger kedjad i en klippa bredvid Raukagrymr. Dräperskan från vattnet vilar på dess topp. Ekan blir en perfekt språngbräda för oss. Från den klättrar jag med Stormes kraft pulserande i blodet mot klingans blanka blad. En vacker stilla sång kan skönjas trots monstrets muller. Jag greppar det vackraste blad jag någonsin skådat, fulländat trots den avslagna tippen. Mäktigt sjunger hon för oss. Jag undrar vad hon har att erbjuda? Fortsatt belagd av Stormes makt och styrka klättrar jag som om jag vore ung igen ner i roddbåten.

 

[Råttfångaren]

VARG X​

Så här i efterhand när man sitter framför brasan i Gjafvalders gamla hall och puffar på sin favoritpipa så ter sig allt som en vild dröm. Nuförtiden går dagarna mest åt till att planera Saukamarks finanser, handla med andra landsändar samt att bygga nya murar med dvärgisk hjälp. Jag klagar absolut inte, saken är den att utfallet på den här historien blev det bästa en kan tänka sig. Ormefadre eller Zmajokka är återbördad till våra fränder dvärgarna och Nidrunan är hävd. Släktens framtid ser ljusare ut nu än på mycket, mycket länge. Jag arbetar på mitt livs stora skaldeverk: Sången om Rutger och Torkel. Ett epos i tio akter som redan sjungs över hela Osthem. Måste bara putsa till detaljerna i berättelsen lite. Kvädet om hjältarna av Rimhavet. Fynheims och Saukamarks ättlingar som trotsade malströmmar, etterstormar och etterbiggor långt borta över havet, farligt nära Narstränderna. Dit ingen människa återvänder ifrån. Odet som förtäljer om hur de tog sig till Todeshjall, dödens hallar, kämpade sig förbi en härskara draugar, mötte ett uråldrigt fjolltroll vis som tiden själv. Hur de stillade anfadern Gjafvalders begär till sin älskade Kalahitpa och sände honom i frid tillbaka till Stormehall efter det att han välsignat deras framtida förehavanden för släktens väl och ve samt lovat dem en plats vid hans sida i evigheten. Hur de två fagra ynglingarna stod upp emot en odöd Nidhstynger, två enorma lögrjotnar samt besegrade en alfisk samvetslös prins i holmgång och löste alferljuset hemlighet, för att till sist återbörda Ormefadre till Thrillheim.

Rutger har nu gått i tjänst hos Borjornikkas folk för att bli sin egen lyckas mästersmed. Med det stärker vi banden till dvärgarna och säkrar framtiden för vår ätts skull. Måtte han kunna ta över styrandet en vacker dag. Ser dock inte den möjligheten inom en så snar framtid. Han har ju en hel värld att upptäcka den valpen. Är det månne Torkel som kommer leda oss in i framtiden? Han går nu i Paaters hårda järnhansriddarkloster för att kunna träda i tjänst som Saukamarks främsta beskyddare. Men jag anar att även han kommer att ha något att säga till om i framtiden när det gäller att säkra Fynheims krona. De har iallafall fått en gynnsam start på sina fortsatta liv. En berättelse är påväg mot sitt slut och en ny början tar vid. Och hur slutade det då frågar ni kanske Er? Jo det ska jag förtälja nu:



Valtajas röst ekar ursinnigt i grottans natt: ”Vad har ni gjort?!” Jag känner Kalahitpas makt i min hand, i min kropp, i mitt hjärta och sinne. Hon sjunger bara för mig nu. Det är som att alla mina kärlekar genom livet är samlade i denna klinga. Jag älskar den! Försöker så tyst jag kan (för att inte väcka Raukagrymr) men ändå tydligt och bestämt meddela att svärdet kommer återbördas till honom och alverna om han tjänar oss i en mansålder. Rimligt avtal för en långlivad tycker jag!

Hans dimmigt lysande ögon släcks i den mörka berghålan och jag tror för en stund att han ska hoppa ner på oss i båten. Allt är stilla. För stilla. Raukagrymr har slutat snarka. Plötsligt slår något enormt ned bredvid oss och båten skjutsas iväg. Så nära döden igen i form av en gigantisk labb. Vi ror som besatta mot Rutger och stranden. Paniken växer inom oss som svartmögel då vi skönjer Valtalja bakom honom. Ett hugg senare ligger Rutger besegrad på marken med ett ilsket jack i halsen. Valtajta ryter igen tillsynes oberörd över monstrets närvaro att han ska döda min skyddsling om han inte får svärdet. Vi gör oss redo för en sista strid. Kalahitpa sjunger för oss och förlänar oss sin kraft att fälla denna förrädare och niding. I skumrasket möts vi i sanden. Trots sitt raseri håller sig vår motståndare kall. Och han är snabb som vinden. Vi kommer inte klara det här trots att jag bär en legendarisk artefakt, smidd under drömmarnas tidsålder, en levande mäktig klinga. Han är för snabb. Som ett kattdjur glider han undan våra attacker och till sist avväpnar han mig. Kalahitpa lämnar min hand med en suck och landar några meter bort. Är allt förgäves? Snart har han henne i sin hand. Rutger gör en sista ansträngning för att nå dräperskan från vattnet då jag och Torkel ansätter Valtaja med våra sista krafter. Han tvekar för första gången och Rutger får tag i klingan. Med en otrolig kraft spetsar han alven på svärdet och höjer den döda kroppen (fortfarande hängandes över bladet) mot grottans tak i triumf. Jag hinner känna sann lycka innan Raukagrymrs hand krossar flertalet av mina revben och jag skriker att Valkosva måste sjunga för honom. Det gör hon och han stannar upp. Vaggandes från sida till sida, brölandes. Hennes sång blir till ett skri och helt utan vidare rämnar taket in över honom. Med ett vrål kastar han sig i vattnet och försvinner i dess djup. Vi har mot alla odds överlevt även detta. Vid en stilla eld på stranden slickar vi våra sår. Efter en orolig sömn har tidvattnet sjunkit undan så att vi kan ta oss ut. Raukagrymr är förvunnen och vi ror tillbaka mot havsvargarna.





Kraftiga Rökpelare syns mot den grå himlen och vi befarar det värsta. När vi närmar oss ser vi att det lilla samhället är snudd på förintat. Av byggnaderna utanför finns inte mycket kvar. Allt är eldhärjat. De kvarvarande havsvargarna har med sina familjer förskansat sig i rovborgen. Så här ett dygn efter att vi gav oss av är läget prekärt. Det värsta har jag inte ens berättat ännu. De levande som dött i striden med Havsdronygs draugar har rest sig upp igen, som odöda. En här av vandöda kastar sig mot borgens murar. Det finns inte mycket tid kvar innan de rämnar. En murbräcka är snart redo för en sista attack. De fredlösa hänger utmattade på sina spjut vid murverket. Gjafvalders enorma skepnad i rokjärnrustning övervakar den ojämna kampen. Snart kommer allt vara över. Endast döden kommer att vara rådande. Vi är så sårade att vi knappt tar oss fram av egna krafter. Torkel och Valkosva får stödja mig och Rutger. Den senare drar Kalahitpa och låter hennes sång skölja över nejden. Allt stannar upp. Vi vandrar fram genom rykande ruiner, genom horder av draugar som öppnar upp en väg fram mot sin ledare. Vår odöde anfader som möter oss ansikte mot ansikte. Omringad av hundratals krigare hedrar vi släktskapet genom att ge honom klingan. Det är inte lätt att skiljas ifrån henne. Vi får hoppas att vårt offer kommer belönas i efterlivet då vi festar tillsammans i Stormvaka, redo att vid gudarnas sida konfrontera kaosmakterna i världen bortom denna.



Gjafvalder återvänder i frid till sitt stora skepp, hären följer sakta efter. Jublet stiger sakta från borgen och vi välkomnas av öppnade portar och välbekanta leende ansikten. Till och med Bolmung blir ett kärt återseende. Snart är den sista elden släkt och havet ligger återigen lugn och stilla. Barnen vågar sig ut från borgen och långsamt, långsamt återgår det fredlösa livet tillbaka till vardagen. Som grädde på moset syns Ergrimsvanderer efter några dagar. Utmärglade men vid liv berättar besättningen att mörkret har släppt kring Todeshjall. Efter några veckors återhämtning återvänder vi tillsammans med Edwige till den ensamma klippön vid världens rand. Det är en helt annan plats än tidigare. Svartljungen klär in ett lugnt och fridfullt landskap. Alla spår av mänsklig hand är försvunna. En ensam gestalt står framför ett brinnande bål. Det är Hoskulds fader Biorn, galningen, som inte verkar vara så tokig längre. Även han har fått frid i själen. Hoskuld verkar dock ha farit till Stormvaka med sin anförare. Jag ser hur det drabbar Edwige hårt och jag lovar henne allt vi har att erbjuda. Evig vänskap och allians samt en plats att verka på som hon så finner den! Hon förefaller dock redan ha sin plats bestämd men jag ser i hennes ögon att det sista kapitlet i våra relationer ännu inte är färdigskrivet. Än en gång vandrar jag och Vestri in i drakhålan. Den här gången tillsammans med Torkel Varg och hans två ulvbestar, Nymferblot vid sin sida, bjässen Rutger i sin skinande brynja och Edwige den fruktansvärda sköldmön från väster. Även grottan är lugn. Nidhstyngers skelett ligger kvar. Anden har dock lämnat platsen tillsammans med Jorns mörker och Rutger kan utan problem dra loss drakdödaren ur bestens skalle. För ett ögonblick tror jag att någonting fasansfullt ska hända men efter att Rutger stilla betraktat det enorma tvåhandssvärdet rycker han på axlarna som om inget hänt. Lättade lämnar vi platsen åt sitt eget öde.



Resan är över för den här gången. Det enda som hörs denna kalla vinternatt är brasans knastrande sång. Men det är något därute i det vilda som ständigt lockar mig tillbaka i tankarna. Eller kan det vara den nya profetian som jag plågas av om nätterna? Den om den svarta solen och om Ljusets barn. Bör jag söka svaren i Bjarnskogen som jag gjorde när jag var liten? Är Valkosva med mig nu när mina älskade ungdomar lämnat min sida? Morgondagen får förtälja det. Det kommer att bli en strålande gryning.

 

[Råttfångaren]

MELLANSPEL






VARG​

Första vintern

Du lämnar Einarsgården bakom dig med Valkosva vid din sida och vinterns första snöflingor vilande i ditt hår. Under resan till Gjafvalders hall delar du försiktigt med dig av landet och ättens berättelser till den ständigt kunskapstörstande alfkvinnan.

”Det fanns en tid då Bjarnskogen i norr och Vildjarta sunnan ej delades av Fynnheims ödeland. I den tiden fanns här ett rike som kallades Parkashajlo – stjärnan i öster…”​

I Gjafvalders hall fortsätter sagoberättandet då ättlingar anländer från när och fjärran med bud om järtecken och märkliga drömmar som kallar dem hem. Du berättar om de unga krigarna Torkel och Rutger och deras bragder då det är tid att dricka vinter. Du lovar folk från Einar, Tveir och Triri att en ny guldålder väntar dem men möts ännu av fler skakande huvuden än hoppfulla blickar. Du bidar din tid medan tegnarna strider inombördes om vem som skall utses till klanfurste i denna ovissa tid.

Första våren

Då våren kommer märker alla att något har förändrats i Saukamark. När den stora festen Galtevår firas samlas många vid Gjafvalders hall och det märks att vildsvinsjakten är särskilt framgångsrik detta år. Inget väcker dock större uppmärksamhet än att inte mindre än att tre enorma svin fälls av de jägare som sökt din välsignelse. Somliga går så långt som att tala om att detta är en symbol för de tre härskande ätterna i Fynnheim som nu fälls av fynningarnas framfart. Om detta tiger du ännu.

Första sommaren

Efter löften till Valkosva färdas du till Magnerym, kunskaparnas och Njalättens fäste i Fynnheim vid Vestmavattens södra strand. På vägen ställer Valkosva frågor om Vildhjarta som skymtas i söder, frågor som du ännu fruktar att besvara men du råder henne likväl att hålla sig borta från skogens gränser, muttrande ”född i ljus, uppväxt i mörker, Vildhjarta för evigt…” Medan Valkosva spenderar många sömnlösa nätter bland Glaseerkalks skrifter och i samtal med visa åldermän så möter du i stor hemlighet Urdi Njal. Till din förvåning berättar Urdi för dig en natt att han har sett profetians järtecken och fynningarnas ökande makt. I förtroende delar han med sig av Eskla och Forvagraklanernas missnöje med utvecklingen i norr men erbjuder att skydda dina intressen på tinget ifall fynningaätten verkar för silverbryckens egna ambitioner inom kyrkan.

Första hösten

Efter den stora höstskörden tvivlar ingen längre på att fynningarna åter igen har Stormes gunst och ättens tre klaner samlar sig för att hålla ting om det nya läget. Åldermännen kräver, till somliga tegnars förtret, att Varg Blodskjhuld skall leda ätten in i den ljusa framtiden. Med ett följe av Njalklanens stormikjalter bakom dig är det svårt för de andra hövdingarna att tala emot din rätt. Tre gånger erbjuder tinget dig jarlatiteln och tre gånger nekar du dem. ”Den konung som ni söker står ännu ej ibland oss” förkunnar du. Istället återuppväcker du den gamla titeln ’klandrott’ eller helt enkelt drots, som du accepterar temporärt för att leda ätten tills du kan kröna er egen stormkonung.

Andra året

Ättens rikedom växer under ditt ledarskap och klanerna står närmare varandra än de gjort på många år. Dvärgporten vid Gjafvalders hall för med sig handel med järn och ädelmetaller som återuppväcker platsens roll som knutpunkt och en stad börjar snabbt att etableras. Även från havet så strömmar rikedom in då kaparkonungen från Vargafjard i all hemlighet handlar med ättens köpmän vid glitterkusten. Även Valkosva arbetar hårt och snart syns både dyfer och barbölingar samlas nära hallen, språkande om att åter etablera en bosättning i Bjarnskogen för att samla de spridda alffolken.

Motsättningar dyker dock upp detta år efter att din gamla vän Edwige, krigaren från väst, besöker ditt hov med ett följe av gavlianer. Edwige berättar för dig att det är tid att du infriar ditt löfte till Den Ende och varnar dig att hon förutspått att stor olycka ska drabba ditt blod om skulden inte betalas. Följarna av Den Ende Guden ber om fri lejd och skydd i Saukamark och tillåtelse att etablera en kultplats i ättens domäner. Många av dina rådgivare protesterar mot detta…

Allt fler i Saukamark blir intresserade av den nya religionen och många ses bära Den Vite Krigaren – Belo Saothes – symbol bredvid sin järnring. Detta tär på dina relationer med Njalätten som kräver att du ska fördriva de gavetroende.
Valkosva berättar att hon beslutat sig för att lämna din sida och bege sig in i Bjarnskogen med sina följeslagare.

Under Vinterblotet nås du av bud från Urdi Njal att du bör samla alla dina krigare och talföra personer för att medverka på Fynntinget under sommaren. Mellan raderna förstår du att landet och ättens framtid står på spel och du beslutar dig för att åter sända bud till Torkel och Rutger om att de behövs i denna omvälvande tid.

Tredje året

Då solen för första gången skymtas efter Viklanattens långa mörker förskräcks hela Osthem av ett skrämmande järtecken. Tre solar skiner i skyn förebådande oroliga tider… Ej långt därefter anländer plötsligt en märklig flicka till Gjafvalders hall frågande efter dig. Hon kallar sig själv för Moira…

 

[Råttfångaren]

TORKEL​

Första året:

Efter att du tagit farväl av Varg vid Einarsgården spenderar du en tid med din familj och dina vänner men känner snart hur rastlösheten griper tag om dig. Du har känt Stormes närhet och vet att du måste fortsätta på den stig som gudarna nu visat dig. På så vis anländer du snart till krigarklostret Elin och påbörjar dina studier i Gerbanis lära. Din tid vid krigarklostret är hård och skoningslös. Bistra präster lär dig att läsa och tolka Stormes 28 apokryfer – de så kallade applamaal – samtidigt som veteraner från järnhandsordern tränar dig i stridens konster tills din kropp når bristningsgränsen. Du trodde att du var en erfaren krigare vid det här laget men inser nu hur mycket du har kvar att lära.

Trots att du försöker hålla fokus på dina studier så kan du inte undgå att snappa upp viskningarna som delas bland noviserna på klostret. Det sägs att Saukamark åter börjar befolkas av fynningaätten och att löskefolk och fredlösa inte längre kan beträda marken utan lov. De talas också om att fynningarna slutit en pakt med havsvargarna från Vargafjard som gjort livet surt för Stormehansans skepp. Dessa rykten leder dig snart in i konflikt med noviser från Eskla och Forvagraklanerna som inte sällan tar ut sina anklagelser på dig. Det hela når sin kulmen då du en natt blir angripen av Ergrim Eskla och Idunn Forvagra. Blodvite uppstår men din trogna skoll Ulvars ingripande innebär din räddning och de båda novisernas död.

Det beslutas snart att du ska skickas för att tjäna som blåblotare vid helgedomen i Storhavn. Något som du först uppfattar som ett straff men snart nog misstänker har beslutats av din far Varg som nyligen valts till fynningaättens drots…

Andra året

Du skickas iväg till Storhavn, den största staden du ännu skådat och tillika en utpost nära världens ände – känns det som iallafall. Du känner dig ofta ensam då du utfärdar ditt värv och börjar grubbla över om detta verkligen är den väg Storme valt ut åt dig. Än tiger gudarna för dina böner. Det är vid denna tidpunkt, vid bitterhetens rand som du träffar Miri, en kvinna bara något yngre än du själv. Den dysterhet du länge levt med verkar lyftas från dina axlar då hon är nära och du känner kanske för första gången som att någon ser ditt värde i just den du är. Du blir även god vän med Miris far, som visar sig vara ingen mindre än Svärdsjarlen Oktar af Grimme, som också blir något av en extra far för dig. Du och Miri blir väldigt nära varandra och kanske för första gången inser du att du är förälskad. Fastän du känner visshet om att dina känslor är besvarade så vågar ni inte vara öppna med ert förhållande. I smyg får ni använda de många lönngångarna i Oktars hus för att kunna ses i hemlighet. Denna tid i exil blir trots allt en lycklig tid även om oron över när denna stulna tid skall ta till ända ständigt gnager i ditt sinne.

Tredje året

Så kommer den långa Viklanatten och med den bud om att din och Miris tid snart är till ända. Din far kallar dig åter till Gjafvalders hall för att stärka ätten vid det kommande Fyntinget. Du vill inte att denna tid skall ta slut men är väl medveten om dina plikter som kallar. Dessa fyrtio nätter av mörker gräms du och vågar inte förtälja för Miri om beskedet utan försöker hålla fast i denna långa natt så länge som möjligt. Först då gryningen äntligen skall komma efter ett månvarv av mörker berättar du för henne att du skall åka. Ert farväl avbryts av en säregen gryning. Tre solar skiner…

 

[Råttfångaren]

VILDHJARTA








MOIRA I
​

Magh hör mina ord. Det var ett tag sedan jag talade till dig. Mötet med mitt öde och min sanna fader vid Gjafvalders hall har varit omtumlande, men bra. Det är bara lite egendomligt att befinna sig i de säregna stormländerna. Jag känner mig dock inte ensam ty Halawen Dödlöse är med mig i själ, hjärta och hand och jag känner att Tanjha och vildmarkens krafter är starka även här. Så länge ni är med mig har jag inget att frukta.

Vi har dock som du säkert vet blivit fångade i den ryktbara skogen Vildhierta. Vi var på väg med båt till ett stort möte som stormländarna kallar ”ting” i södra Fynheim för att stödja vår fader Varg i viktiga spörsmål. Men så blev floden plötsligt vild och svår att kontrollera och så uppenbarade den sig. Naturkraften. Gubben Vildhierta.



Likt skogen själv manifesterad i brun kåpa ögnade han oss allvarligt. Pekandes snärjde han oss sedan in i sin trolska dimma. Båten kom helt ur kurs och kraschade efter ett mindre lyckat möte med ett vattenfall. Vi är sedan några dagar strandade under det stora bladverkets dunkel.



Jag strör såklart salt runt vår lägerplats varje kväll som skydd mot ”de oönskade” och Nastegallu vakar som alltid under natten. Samtidigt njuter jag så av att vara i den otämjda naturen trots att jag kanske borde vara rädd. Skogen är fascinerande i all sin prakt. Gula små svampar spränger fram ur den orörda tjocka gröna mossan. Jag vill utforska Vildhierta och lösa dess mörka gåtor. Sedan förstår jag förstås att det är ödesbestämt att vi är här. Jag undrar så om och när jag kommer att finna min väg till ljusets barn? Har jag ett eget öde att forma och följa? Hur ser möjligheten att påverka framtiden ut? Hur hänger allt ihop?



Det känns som att jag har så mycket att ta in och förstå. Jag lär mig saker hela tiden av mina reskamrater och fränder med ståtliga namn: Rutger Återbördaren och Torkel Vitnerbane. Vi jagar tillsammans och uthärdar stormiga oväder och jag bara väntar på att återigen bli utmanad av det här uråldriga skogsområdet (eller kanske gubben Vildhierta själv?). En kväll i ruskvädret hittar jag en fin torr plats under ett enormt nedfallet träd. Annars är det Torkel som tar hand om oss på vår färd. Han är en utomordentlig jägare som röker pipa och bygger utmärkta lägerplatser åt oss att vila på. Det är inspirerande att vara i hans närhet. Även Rutger verkar vara en besjälad person, nyss hemkommen från dvärgarnas djup där han suttit i pant som en del av överenskommelsen Varg gjorde med underjordens folk. Jag ryser vid tanken på att behöva befinna mig i exil i avgrundsdjupen. Han har dock en ståtlig stridshammare med sig vilket tyder på att han inte kan ha haft det alltför illa. Smidd i något som kallas rokjärn är den det mest välskapta krigsredskap jag någonsin sett. Det ska bli roligt att se vad han kan åstadkomma för dåd med den rackaren.



Sedan undrar jag vidare om vi kommer att finna lämningar från forntida högkulturer, kanske vaktade av fruktansvärda bestar? Hur kommer det kännas att gå i strid mot dom? Finns det alver dolda i skogen? Mitt hjärta tar ett skutt i bröstet av tanken. Om nu inte de stormländska hjältarna anfaller dom förstås. Oroväckande att de dödat alfen de kallar Valtaja ”vandraren”. Har dom ingen känsla för vad godhet, ursprung och ära är? Nåväl det kommer jag nog bli varse förr eller senare. Jag tror dock att jag väntar med att berätta för dom vem min moder var…



Då vi färdats fram ett tag genom skogens lövverk upptäcker vi plötsligt en kropp till hälften överväxt av vegetationen. Det är en sedan länge avliden skogvaktare vilket vi ser då vi finner och läser två pergament som han bär med sig:

"Mitt namn är Gilte Snårstige son till Rutbjarn. Genom en trollkraft större än mitt mod har jag fångats i en fälla utan räddning. Jag sänder denna pil i hopp om att den skall hitta skogens utkanter. Detta är mitt budskap: Skogen är förhäxad och förtrollad. Den som stiger in i dess grenverk hittar aldrig ut igen. Gör vad ni kan för att bränna ner skogen och mota alla ärofulla män och kvinnor från detta demonlandskap.
Er skogsvaktare, Gilte Snårstige."​

Stackars Gilte, vilket sorgligt öde. Den andra texten behandlar något som verkar vara skogens hemligheter eller gåtor…

Heml[...] hur många lås är på Olt[...] arför är stigarna längre än de är korta? Är ringen i skogssjön av silver eller guld? Vem var den tredje stormästaren?



Varför ÄR stigarna längre än de är korta? Jag som älskar gåtor. Huden knottrar sig av spänning. Här vill jag stanna så länge jag kan men jag vet att jag har ett öde att uppfylla. Jag får inte bara tänka på mig själv.



Magh hör du mig? Jag har ett nytt ärr över ögonbrynet. Att strida i skarpt läge var svårare än jag hade föreställt mig. Jag är så van vid att vara bättre än mina sparringpartners. Att avväpna en stor vuxen karl med yxa var nästa omöjligt. Jag behöver verkligen slipa på min teknik eller be Halawen om kraft och ett spjut om motståndet blir värre vilket man verkligen får räkna med här. Sedan undrar jag mycket om hjältarna jag färdas med, min nyfunna bror och kusin. Stormländska hjältar liknar inte de jag hört talas om från Mittland. Allt är ruffigare, grövre och skitigare med deras sätt att vara, men jag tycker inte att det är helt oangenämt. Dom lyssnade iallafall på mig då jag bad dom att försöka hjälpa vår skadade motståndare. Fast jag misstänker att deras sätt att hjälpa smeden var att skicka honom till sin gud Storme. Det är nog deras sätt helt enkelt, något jag måste komma till frids med. Det som bekymrar mig är snarare smedens mörka sinne och varför han provocerande oss till strid? Var det silverskatten han försökte skydda så var det ju på ett uselt sätt. Kanske hade han blivit livstrött av skogens onda inflytande och önskade komma snabbt till Stormvaka? Vi kan gå tillbaka till hans boplats och gräva upp kistan han gömt och ta med den till Varg senare. Oroar mig lite för hur han ska klara av tinget utan sina närmaste kompanjoner? Vet inte riktigt vad jag ska tro om Vargs sätt att tyda framtiden och den här Nornas profetia som han pratat om så mycket.

Dagen efter striden vid gruvan så fortsatte vi in genom skogen. Snart stötte vi på ett fällt vildsvin (mycket godare än igelkott!) med två döda skogstroll bredvid sig. Jag har aldrig sett ett troll förut, (dom såg så oskyldiga ut) det är som att sagorna jag hört talas om i hela mitt liv nu verkar blir sanna. Oroväckande nog hade dom armringar av järn där det stod att de tillhörde Bloddughadda som på alviska betyder ungefär ”den med blodigt hår”. Ett spår av is ledde vidare in i den mörka skogen...



Ödet är allt, må dina ödestrådar stå mig bi.

 

[Råttfångaren]

TORKEL I
​

Nu när jag kan skriva har jag bestämt mig för att föra logg som Varg.

Ankom till Gjafvalders hall tidigare i veckan. Många kära återseenden. Varg var sig lik, men ändå annorlunda. Mer som oss! Rutger var sig också lik, men har bytt intresse och ser sig numer som dvärg. Oroande att han vill komma tillbaka till dvärgarna. Kan inte styra Fynheim från ett hål i marken! En stormländsk kung måste visa sig och dessutom bekänna sig till Storme inför folket. Varg har tagit ett beslut och låtit västerländska präster upprätta en helgedom på vår mark. Gillar det inte särskilt, men det är något mellan Varg och Edwige. Jag är nog också inblandad på något vis.

Med sig har Varg min syster. Hon är som Varg, fast ung och vet inte så mycket. Hon tycker inte jag och Rutger är hjältar. Man måste göra 100 hjältedåd säger hon. Så är det där hon kommer från.



Nu är vi i Vildhjarta. Var på väg till tinget när vår båt fördes in i skogen på magisk väg. Mycket obehagligt. Båten helt förstörd, men hittade alla våra saker. Många dagar har förflutit. Jaktlyckan god! Men ingen väg ut. Stötte på en gubbe som var välvillig först men skrämd av våra bestar. Han blev bråkig och det blev strid. Moira strider bra fast hon nästan är ett litet barn. Men naiv, lät gubben skada henne i benet när hon trodde han var slut. Hon envisades också med att han skulle få leva. Som att valet var vårt. Han hade ena stöveln i Stormvaka redan. Jag och Rutger tog in honom i hans stuga och skickade honom hela vägen.



Moira är annorlunda. Annan syn på mycket. Slösar massa salt i marken, verkar viktigt där hon kommer från. Men hon är lik oss också! Fruktar inte skogen. Det är bra! Kanske ingår i profetian? Kanske därför Varg tagit med henne?



Jag är mer orolig för tinget än för oss. Vad händer där? Har esklingarna försökt sig på nåt efter mitt möte med dom på klostret?

 

[Råttfångaren]

MOIRA II
​

Oh Magh hör min röst den här gången via texten jag skriver. Jag har så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja…

Det viktigaste först: Tursen. Isjätten i berget vi följde spåret till. Det var fantastiskt. Spännande och läskigt på samma gång och det fanns små skogstroll också. Dessa troll som inte kan känna rädsla enligt Torkel ”spörrulvi” Vitnerbane, han som kan naturen som ingen annan. Det var en säregen plats. Ett berg av is mitt i skogen. Som att den fallit ned från skyarna. Vad i dimhalls alla riken gör en Hrimturse så här långt söderut? Är den förvisad hit, förbannad liksom alla som rör sig under Vildhiertas bladverk? Vi tog oss in i en stor öppning i berget helt av is och stötte efter en stund ihop med ett litet troll som jag tystade med Halawens långa spjut. Något märkligt så skakade hela marken då den dog, Torkel Vitnerbane mumlade om möjligt överblot… Längre in i den stora grottan så tornade två enorma portar upp sig (även dom av is) och en jätte sov bakom dom ty man kunde se hans enorma kropp genom väggarna. En stor dimulv vakade över honom. Det första som hände var att besten antände Ulvar med sin andedräkt. Jag stod som förstenad och hade själv svetts av kvasten om inte den stridsvane Rutger hade kastat sig över mig och skyddat mig med sin stora kroppshydda. Vi hamrade på dimulven ordentligt innan den gav upp ett fasansfullt vrål och väckte Tursen (är det den som kallar sig Bloddughadda?). Vi gjorde processen kort med den skadade väktaren men fick fly hals över huvud då Isjätten slog upp sina portar. Skogstroll strömmade från sidogrottorna och det var på håret att vi klarade oss därifrån. Försökte ta oss tillbaka till smedens hus men det blev snart uppenbart för oss att skogen ville annorlunda. Det gick inte att orientera sig tillbaka i någon som helst riktning och det känns som att skogen begränsar och styr var vi har möjlighet att ta oss fram. Det sista vi hörde av Tursen var hans sorgevrål då han förmodligen insåg att hans vakthund var död. Jösses vilken ondska. Undrar så vad dom gör här i skogen? Har det något att göra med vårt framtida öde? Och så mullret i marken?



Magh jag har träffat på Dvärgar. Vid en långsmal skogssjö stod de plötsligt där, en grupp om fyra-fem kortvuxna, bastanta krigare men med en ängslan över sig. Inte över skogen som man skulle kunna tänka sig utan för ett mindre vadställe som de trodde kunde hysa en orm de kallar Yukk. Det visade sig att dom hade rätt. Efter att jag tagit mig över så slingrade sig något stort runt Rutgers ena ben. En fantastisk strid följde där vi nedkämpade den stora fjälliga sjöormen. Magh du skulle ha sett, jag gav den nådastöten genom att huggspringa upp för den resta långa kroppen för att till sist driva spjutet ned och genom dess skalle och fäste den i marken. Jag tror att de andra kan ha höjt aningen på ögonbrynen över den bedriften. Det kändes som något en hjälte skulle kunna göra. Sedan delade vi lägereld med dvärgfolket som Rutger känner väl. Dom söker sin frände och framtida ledare Timil som är saknad i skogen sedan ett tjugotal år tillbaka. Hoppas dom hittar honom.





Efter vidare vandring i skogen fann vi ett stort Ekträd med en yxa djupt begravd i. En väääldigt gammal nidendomsriddare försökte tafatt anfalla oss då Rutger rörde vid yxan. Gubben dog direkt av slaganfall men vi hittade hans gamla dagbok som jag nu jag skriver i. Han verkar ha sett det som sitt kall att bekämpa ”demonen” i trädet eller skogen. Lite oklart vad han menade med sin text men tydligt är att han vigt sitt liv åt det. Huga vilket hemskt livsöde, hela livet i skogen och lyckades aldrig med sitt värv. Eller var han en väktare mot skogens ondska? Vi får nästan hoppas det.

Till sist nådde vi fram till en strålande plats. Ett litet hus insprängt mellan två stora klippblock samt en grönskande trädgård i en explosion av trudvangs alla färger. En kåpförklädd trädgårdsmästare håller upp en svart blomma och talar till oss. Det är helt uppenbart att vi är vilse i Vildhierta.