Nekromanti Tre skuggor och en rese - äventyrskrönikor från min spelgrupp

[holmstrom]

Detta är min första omgång som spelledare för Symbaroum. Jag har spellett Mutant: UA och DnD tidigare, dock för rätt många år sedan. Samt Mutant Chronicles när jag var runt 12... ;-) Spelarna består av två tidigare rollspelare och två nya spelare. En av dem är dessutom tecknare och kommer försöka snabbteckna lite väl valda scener efter varje session.

SPOILERVARNING. Och om någon av mina spelare mot förmodan skulle hitta hit så ber jag er att inte läsa mer i den här tråden, för er egen skull.

Vi kommer försöka köra igenom Kopparkronan som ett intro till världen, men de är alla rätt kreativa och jag får se hur länge jag lyckas hålla dem på rätt väg. ;-)

---

Följande är en samling mer eller mindre ambitiöst författade krönikor som beskriver en brokig grupp lyckosökares strapatser ihop.

Truppen består av:

Nio från Yndaros, en charmig, musikalisk och inte allt för laglydig ung kvinna som tack vare sin lite rikare bakgrund i Alberetor hade en chans att studera ordensmagi tidigt i krigets skeende. Har efter flykten till Ambria livnärt sig på att i Yndaros köpa, förmedla och sälja primärt information men ibland också konkreta varor av den mer illegala sorten. Är ingen lönnmördare, men kan väl sätta kniven i ryggen på någon som hotar henne. Drivs av viljan att återfå makten över sitt liv, att bli rik och inte längre behöva springa andras ärenden. Har på sitt senaste uppdrag skickats söder om titanerna för att hämta hem en klenod åt en adlig kontakt i Yndaros.

Uff, rese - en godtrogen men ilsken slagskämpe. Uff snubblande en dag in i drottningens jägarkår nära Kärringe. De behandlade honom förvånansvärt väl och visade honom vägen till staden. Uff minns jägarkåren med värme - kanske för att de är det första positiva minnet han har av ambrier. Med sin råstyrka och naivitet blev han snabbt populär i Kärringe och kunde livnära sig ömsom med fysiskt krävande arbete, ömsom på att slåss i någon sylta för ett par skilling. Med sin stora kroppshydda och sin förmåga att väcka en väldig, vårdslös ilska i sin kropp var han förvisso en gigantisk måltavla, men å andra sidan hade hans motståndare sällan råd att växla ett enda slag med honom. För något år sedan vandrade svartalfen Skry in i Kärringe och de fattade snabbt tycke för varandra. Kanske för att de båda var utbölingar, kanske för att Skry faktiskt behandlade honom med någon sorts medmänsklig respekt. Efter korta överläggningar hade Uff blivit hyrd som någon typ av livvakt för svartalfen. När det gällde betalning var överenskommelsen mycket otydlig, inte minst för att Uff själv inte var helt på det klara med att han hade blivit anställd.

Skry, en 10-årig skattletande svartalf från den utrotade stammen Grebblastubb. Stammen utrotades när Skry var i de yngsta åren och han minns inte mycket - mer än en känsla av skräck och hot, en stor skugga. Han lyckades fly undan förstörelsen men bär såklart på mörka minnen. Han har i ett gäng år rest runt i Ambria och överlevt, primärt genom ströjobb och ett och annat försök till skattletande. Han är inte feg, men inte heller stridslysten. Han har under åren lyckats lära sig ganska mycket om Ambria såväl som skogarna där han växte upp - mer genom att studera och lyssna på andra än praktisk erfarenhet. Han har de senaste åren bestämt sig för att söka svar kring sin stams undergång och försöker därför tjäna ihop nog med daler för att kunna hyra den hjälp han behöver för en expedition in i Davokar, mot sina hemtrakter. Efter att ha träffat resen Uff bestämde han att de skulle leta skatter söder om Titanerna - en plan som hade varit genial om det inte vore för att landet var sönderbränt och tömt på människor såväl som rikedomar. Skry insåg snabbt misstaget och de siktade snabbt på att ta sig norrut igen...

Revina från Melima, utbrytare och spejare med vilja av stål. Uppvuxen i utbrytarbyn Melima har hon aldrig varit särskilt positiv inställd till Ambria. I byn blev hon undervisad av en gammal ordensmagiker som inte längre var helt övertygad om att Ordo Magicas nära kontakt med kronan var något positivt. Hon visade där stor potential för magins väg men rycktes ständigt tillbaka till verkligheten av skogens realiteter - hon var en av byns primära spejare och lärde därför känna Davokars monster och bestar ganska så väl under åren. När Melima senare attackerades av en stor skock troll räckte hennes bågskytte och spejarkunskaper dock inte till, och hon väckte ur djupet av sin skäl en flammande vägg av eld. Trollen slogs på flykt men Revina hade bränts vid - hennes skäl hade korrumperats och hon kände skuggans tyngd över sina axlar. Hennes mentor lyckades binda korruptionen i en själasten som hon sedan dess bär med sig. Hon kände dock fortfarande tyngden i själen och var rädd för vad som skulle ske om hon tvingades bortom sin viljas gränser igen. Hon bestämde sig därför för att lämna Melima och ge sig ut i världen - lika mycket i jakt på kunskap som för att finna sin egen plats. Efter en tid blev hon hyrd som spejare för en karavan som gick söder om Titanerna. Vägen söderut var lugn, men efter lite för stora fördröjningar i karavanlägret på andra sidan bergskedjan stod det klart att vägen tillbaka norrut inte skulle vara lätt - vintern lurade runt hörnet och högpasset blev farligare för var dag som gick.

 

[holmstrom]

Upp till bevis!

---

Det är en mörk, kall kväll i karavanlägret söder om Titanerna. Om kvällarna förvandlas den annalkande vinterkylan snabbt från en oroande tanke till ett bitande faktum, och med detta ligger ett dystert täcke över lägrets 40-tal mer eller mindre tillfälliga invånare.

Runt en av många lägereldar sitter en udda skara individer och stirrar in i elden med tomma blickar. Över eldens knaster hörs en dämpad diskussion mellan en enkelt klädd rese och en avsevärt mycket mer påpälsad svartalf, uppenbart obekväm av kylan. Vid resens fötter ligger en arbetsslägga som han då och då fingrar på utan större mål eller tanke. Svartalfens tjattrande avbryts med jämna mellanrum av resens mer konkreta men inte allt för relevanta frågor. Ingen riktigt hör vad som sägs mellan de två, men gissningsvis är det inget av värde. Bredvid varandra ser de ut som karikatyrer av sig själva - en tornande jätte och en späd liten parvel till svartalf.

Mitt emot det omaka paret sitter en ganska så ung kvinna och småhuttrar under en tjock yllekappa. Under huvan anar man ett säreget utseende; en lätt krokig näsa, markerade ögonbryn och en smal mun med ganska tjock överläpp. Hon rengör en flöjt, till synes mer av vanemässiga än praktiska skäl.

Bredvid henne sitter en kvinna med ansiktet till stor del dolt under huvans skuggor. Till skillnad från de andra runt elden verkar hon inte ha bytt om till något bekvämare trots karavanlägrets relativa säkerhet - välbehandlat läder skymtar fram under den tjocka kappan, och i bältet hänger en stor jaktkniv. Hennes avsträngade båge vilar vid fötterna. Hon stirrar in i elden med en hård blick, sammanbiten men inte fullt så modstulen som de andra.

Vid elden sitter också en man som presenterat sig som Belun, en barbarättad stigfinnare och äventyrare. Han för en diskussion med en alldagligt klädd man, vagnsföraren Talk. De uttrycker oro över kylan, över möjligheterna att komma norrut innan vintern komplett omfamnar högpasset. Snart kommer en man spatserande med steg så muntra att de nästan provocerar. Han viskar snabbt några ord till Talk som skiner upp och ger sig av ihop med honom mannen. Även den barbariske stigfinnaren ställer sig upp utan några fler ord och beger sig i samma riktning, men inte innan han ropar till sig en man av liknande utseende - "Ludo!". De verkar vara vänner, eller åtminstone bekanta sen tidigare.

De fyra som är kvar vid elden inser snabbt att något är på gång - när de ser att det verkar bildas en mindre kö utanför ett av de mer paviljongsliknande tälten sållar de sig snabbt till ledet och inväntar sin tur. Kvinnan i behandlat läder försöker tränga sig förbi kvinnan hon just delade lägereld med, men efter ett par indignerade ord förblir kön oförändrad.

En efter en kommer Belun, Ludo, Talk och den viskande mannen ut ur tältet. Deras huttrande oro är utbytt mot beslutsamma steg och blickar. De fyra som nu står längst fram i kön förstår mycket väl vad som är på gång - en sista karavan norrut håller på att bildas. Nu måste de komma med eller tvingas övervintra i det sönderbrända och ogästvänliga Alberetor.

Kvinnan med flöjten ropas in härnäst. I tältet möter hon den plufsiga och ganska så självgode Argasto - karavanledaren. Vid hans sida står ett par hårdnackade män - antagligen inhyrda karavanvakter. De flinar när de ser kvinnan komma in i tältet. Hon presenterar sig som Nio och uttrycker sin önskan om att få följa med i karavanen norrut. Argasto uppvisar stor skepsis, men när kvinnan visar att hon med god förmåga kan spela luta såväl som recitera poesi godtar han hennes önskan - de behöver någon som kan hålla modet uppe under den långa resan över Titanerna.

Kvinnan med den hårda blicken ropas in i tältet härnäst. Argasto stämmer upp: "Revina - du gjorde ett bra jobb när vi åkte söderut och är välkommen att följa med oss tillbaka till Ambria. För samma betalning som förut, såklart.". Revina trycker på det faktum att resan är farligare den här gången, och lyckas tillskansa sig några daler extra. Argasto är inte nöjd, men verkar inte finna det värt att bråka över. Vad är väl några daler mer för en så framstående karavanledare som han? Lönen betalas när de kommit fram helskinnade - såklart.

Efter lite komplikationer tillåts svartalfen och resen prata med Argasto tillsammans. Svartalfen lyckas inte riktigt förmedla sitt värde inför karavanledarens kritiska blick, men Argasto inser snabbt värdet av att ha med sig en stor rese över passet. En av karavanvakterna uttrycker tvivel över resens faktiska värde och ber att få mäta hans styrka. När resen frågande visar upp sin stora slägga inser Argasto såväl som den just så sturska vakten att det är bäst om alla som skall resa över bergspasset gör det med samtliga revben i behåll. Det blir inget slagsmål den här gången. Skry och Uff får sina namn nedskrivna på listan över medresenärer och känner sig nöjda över sin gemensamma förhandlingsförmåga.

De fyra gör i ordning sin packning och somnar med mer hoppfulla känslor än de gjort på flera dagar.

---

Spelledarens kommentar: jag avvek lite här från stridigheterna. Alla hade andra sätt att lösa utmaningen och jag kände inte att det skulle funka att tvinga fram test mot vakterna.

 

[holmstrom]

Karavanen ger sig av när solens första strålar värmer tälten. Med på resan är Argasto, fem karavanvakter, de tre spejarna Belun, Ludo och Revina, ordensnovisen Bartolom, svartkappan Lestra, vagnsföraren Talk med sin vän Keler, den musikaliska Nio och till sist svartalfen Skry och resen Uff – det mest omaka par som de andra i karavanen skådat på länge. Totalt 16 individer som under Argastos erfarna ledarskap skall ta fyra vagnar över högpasset, tillbaka in i Ambria.

Efter några timmars klättring på den inkörda vägen upp i Titanerna börjar höstsolens värme tryta och bergbäckarnas porlande vatten vittnar mer om isande kyla än grönskande natur. Det är likväl med lätta hjärtan karavanens medlemmar rör sig uppåt mot högpasset. Längst fram sitter Argasto med Bartolom, och det är tydligt att Argasto gärna vill hålla sig väl med ordensnovisen – han skämtar, ler och ger honom en och annan vänskaplig dunk i ryggen. De tre spejarna turas om att rida två och två på häst i täten samtidigt som en rör sig i ett par tiotal meter in i skogsbrynet runt karavanen.

Ett par timmar efter att solen stått som högst på himlen är alla minnen av höstlöv och fågeltjatter som bortglömda. Karavanen klättrar inte längre så mycket uppför och vinden börjar isa allt mer. Marken är snart helt snötäckt och resenärerna börjar alla inse att även om de lyckas undvika stråtrövare såväl som hungriga bestar kommer den här resan bli en stor utmaning. Det är ingen nyhet för någon, men likväl hade den bistra sanningen fått ge vika för hoppet och förväntansfullheten över att komma med i karavanen. Men nu satte vinden sina sylvassa tänder i dem och de blev till fullo påminda om att de mycket väl kan sluta som inget mer än ännu ett varnande exempel på vad som händer när mod blir till dumdristighet i högpasset.

Bartolom och Argasto har nu båda gömt sig för vinden och den piskande snön i varsin vagn. Keler verkar springa kurir mellan de två vagnarna och en något uppjagad stämning verkar infinna sig. Nio tar sig till Bartoloms vagn och möter där ordensmagikern såväl som Keler, mitt i en uppjagad diskussion. Hon känner sig ovälkommen och lämnar dem snabbt ifred.

Karavanen fortsätter några timmar, sakta plogandes fram genom snön på högpassets väg. Det ligger en tystnad över vagnarna och endast vinden hörs. Det börjar bli mörkt och är snart dags att slå läger. Tanken på att någonsin bli varm igen – ens av en lägereld – känns långt borta.

”TJUVAR! TJUVAR!”. Ett desperat rop bryter av vindens monotona vinande och karavanen vaknar plötsligt till liv i kvällsmörkret. ”Den är borta!” – skriken kommer från Bartolom. Efter tjugo minuters förvirring, förtvivlan och beskyllande står det klart att en artefakt vid namn Eldstenen har blivit stulen från Bartolom. Dessutom saknas Keler, och alla förstår snabbt att det med stor säkerhet är han som är skyldig.

Bartolom och Argasto förklarar om vartannat att utan Eldstenen kommer karavanen gå under i högpasset. Artefakten var den enda biljetten över Titanerna såhär nära inpå vintern. Alla förstår allvaret i situationen och spejarna börjar genast leta runt karavanen, sakta kammandes bakåt utmed vägkanten. Det är mörkt och snön faller kvickt, så trots de tre spejarnas skarpa blickar finner de inget. Samtidigt beordrar Argasto eldar att tändas och lägret att göras iordning - ”Om vi ens skall klara oss i natt måste vi hålla värmen.”

Nio minns att Talk och Keler var vänner. Hon försöker få information från honom men han förklarar nervöst att han inte vet något – han är lika dödsdömd som de andra och förstår inte varför hans vän skulle göra såhär. Nio godtar bistert förklaringen och känner desperationen komma krypandes – hon försöker få de andra att engagera sig mer i letandet, men får inget vidare gensvar. Till slut kommer svartkappan Lestra fram till henne och visar uppskattning – ”du verkar åtminstone ha lite driv, till skillnad från de andra”. Nio förklarar för Lestra att Talk känner tjuven sen tidigare, men att han inte verkar veta något. Lestra är inte lika säker. Hon går bort till Talk och tar ett stadigt tag om hans krage, väser hotfullt något som Nio inte riktigt hör och kastar honom sedan mot marken. Talk verkar kollapsa, snyftar och stammar fram någon sorts förklaring. Nio närmar sig och förstår att Talk visst hade information som var relevant – Keler har vid flera tillfällen tidigare pratat om en förfallen kvarn som ligger några kilometer tillbaka. Varför han inte sade det när Nio frågade ut honom är otydligt – kanske är han dum, kanske ville han inte framstå som skyldig? Efter svartkappans hårdhänta behandling av honom framstår han nu som både dum och skyldig – dessutom rädd, liten och nervös.

Argasto blir informerad om läget och samlar alla stridsdugliga i karavanen – de fem vakterna, de två stigfinnarna Belun och Ludo, spejaren Revina samt Nio och inte minst Uff. Svartalfen kräver att få följa med sin stora vapendragare, och ingen bryr sig nog för att säga emot. Karavanledaren delar upp dem i tre grupper med varsin spejare att leda vägen – Belun, vaktkaptenen och en av vakterna, Ludo med de tre andra vakterna, och till sist Revina med det kvarvarande mer eller mindre stridsdugliga patrasket.

Solen har sedan länge försvunnit, men med hjälp av den stjärnklara natten och med tanken på att återfinna Eldstenen lyckas samtliga grupper uppmana nog med energi för att tända facklor och ge sig ut i skogen, alla i ungefärlig riktning åt det håll Talk menar att Keler borde rört sig.

---

Spelledarens kommentar: vid det här laget frångick jag mycket av detaljer från äventyrsboken, men fokuserade på det viktiga - stölden av Eldstenen och jakten på den skyldige. De hade otur med spårandet och tryckte inte till Talk tillräckligt, så jag lät Lestra komma med lösningen efter att de famlat runt i mörkret ett tag.