Nekromanti tips och trix

P

Pyret

Veteran
Joined
4 Apr 2014
Messages
11
hej
jag har suttit och funderat lite och kom och tänka på det här med tips och trix ,goda råd eller j"ag har provat att göra så här och det fungerade jättebra i det här rollspelet" så kort och gott vad har ni att dela med er när det gäller spelande och spelledandet när det kommer till detta ovan nämda kattigorier?
väl mött Sanna
 
Skipa spelledare skärm, den skapar en onödig uppdelning mellan spelledaren och spelarna. Behöver man en skärm eller Ipad är det bättre att ha den liggande platt framför sig.
 
I princip allt jag lärt mig som SL står i More than Humans och Rotsystems spelledarkapitel. Här är direktlänkar:

More than Humans spelledarkapitel

Rotsystems spelledarkapitel

Men... Några korta då:
  • Ha ett A4 med framslumpade namn. Kryssa av de du använder till SLP:er.
  • För den som verkligen avskyr tärningar OCH avskyr elektroniska hjälpmedel: Ha ett A4 med färdigrullade tärningsslag. Gå uppifrån och ner, kryssa de som används.
  • Ge äventyr namn. Namn är bra, för de ger känsla och stämning och inspiration. Jag brukar använda låttitlar.
  • Portaler är tydliga sätt att skilja på "in-game" och "off-game". Alltså, man har små "ritualer" som markerar inträdandet i fiktionen och även kanske utträdandet. T.ex. att man sitter tyst med stängda ögon och tänker sig in i rollpersonens tankar och känslor och sinnesintryck. Jag brukar också slänga in frågor till rollpersonerna, typ "hur var din första kyss" eller "berätta om ditt första yrke" eller "hur ser din drömpartner ut" eller "vilken är din favoritfilm".
  • Att prata om icke direkt äventyr- eller kampanjrelaterade saker, som rollpersonernas filmsmak etc, kan man göra utanför spel också. Man ser en film och diskuterar sedan vad ens rollpersoner skulle tycka om den. Till exempel.
 
krank;n22960 said:
Click to expand...
Bra tips, men det går att utveckla.

Stryk inte över namnen när du använder dem i spel (jaja, krank kanske inte föreslog detta, men det tåls att poängteras), stryk under dem. Och skriv en kommentar om vem det var. Så du minns. Det är klart, de anteckningarna kan föras någon annanstans, men jag själv brukar inte ta så mycket anteckningar under pågående spelledande så för mig är det praktiskt.

Dessutom, ha mer än bara personnamn. Ha ortsnamn, namn på geografiska formationer (kullar, sjöar etc.), namn på värdshus, gator, ha bisarra titlar eller obskyra gudar om det är ett sådant spel.

Namn är väldigt bra kryddor - kör du en encounter där goblinerna anfaller rollpersonernas läger vid en sjö sätter det inte nödvändigtvis några minnen, men sker anfallet mot lägret vid Griffin Lake eller Yxtjärn kan spelarna enklare referera till händelsen och minnas.
 
Det beror på vad och hur man vill spela. Det som är rätt för en grupp är rena döden för en annan. Vilket inkluderar användandet av spelledarskärm, eftersom ibland kan uppdelningen spelare/spelledaren användas positivt. För vissa grupper är det rätt då spelledaren höftar, improviserar, och totalt ignorerar regelsystemet för att hålla uppe tempot. I andra grupper vill man veta reglerna. Vissa grupper vill man ha att alla spelare vet om alla karaktärers hemligheter för att kunna spela på dem, andra grupper vill att hemligheter skall vara hemliga så att de kan upptäckas (eller kanske bara påverka sublimt) under spel.

Sedan finns det dock en del klassiska misstag. T.ex. vid sandbox har jag hört en del spelledare klaga på att spelarna är passiva. Men de har inte kopplade till världen på något sätt, och inte fått världen förklarad, utan bara nedsläppta. Ser man till att de känner till välden, eller i alla fall så pass mycket som karaktären vet om (isolerad byhåla kan vara användbart), innan de skapar karaktären så kan man se till att de har ett momentum in i världen; något att göra initialt. Man kan också ge dem en uppdragsgivare som kan fortsätta ge dem saker att göra.

Om man vill att spelarna skall leva ut karaktären med gester och röst, men alla är ovana vid det, och själv inte är väldigt van och kan föregå med gott exempel, kan det vara värt att köra med ett system som belönar försök och bestraffar de som inte försöker. Är man ovan känns det ofta väldigt pinsamt, vilket gör att de flesta skippar det. I en grupp där alla är beredda att bjuda på sig, är det lättare för nykomlingen att haka på.
 
Möller;n22963 said:
Bra tips, men det går att utveckla.

Stryk inte över namnen när du använder dem i spel (jaja, krank kanske inte föreslog detta, men det tåls att poängteras), stryk under dem. Och skriv en kommentar om vem det var. Så du minns. Det är klart, de anteckningarna kan föras någon annanstans, men jag själv brukar inte ta så mycket anteckningar under pågående spelledande så för mig är det praktiskt.

Dessutom, ha mer än bara personnamn. Ha ortsnamn, namn på geografiska formationer (kullar, sjöar etc.), namn på värdshus, gator, ha bisarra titlar eller obskyra gudar om det är ett sådant spel.

Namn är väldigt bra kryddor - kör du en encounter där goblinerna anfaller rollpersonernas läger vid en sjö sätter det inte nödvändigtvis några minnen, men sker anfallet mot lägret vid Griffin Lake eller Yxtjärn kan spelarna enklare referera till händelsen och minnas.
Click to expand...


Jag skriver gärna under på allt detta. Understrykning var smart, det ska jag nog ta med mig framöver, kanske vålda in i framtida spelledarkapitel =) Jag improviserar inte så många SLP:er normalt sett så problemet har helt enkelt inte dykt upp de senaste åren...

Ortsnamn och sådant tycker jag också var ett skitbra förslag, framför allt om vi snackar fantasivärldar.
Möller said:
Jo, kör man i vår verklighet så lär ju ortsnamnen hittas på Google Maps istället. Men kanske inte alltid. Ibland kanske man behöver nämna en avlägsnare plats, en födelseort för en SLP eller platsen för ett företags huvudkontor. Då kan en lista över städer vara praktisk
Click to expand...
 
Rulla alla tärningar öppet framför spelarna. Inget slår spänningen när alla böjer sig fram och väntar på vad tärningen kommer att visa.
Rhodryn said:
Ett bra förslag. Men hur bra eller dåligt det är avgörs ju oxå av vem din SL är som gör detta.

Min SL t.ex råkar vara den person i vår spelgrupp som alltid ha slagit bäst bland oss med tärningar. Vilket betyder att i slutändan är det oftast oss spelare som får ta smällen av att han slår så bra. XD

Spelare: "Ha-haaa! Perfekt anfall!"

*SL slår NPC's parrering*

SL: "Han parrera."
Click to expand...
 
Stoppa in beskrivningar lite varstans.

Att beskriva personer, miljöer, ja hur rollpersonerna upplever spelvärlden är gör väldigt mycket för spelarnas njutning.

Men att beskriva saker är svårt. Om du har mycket att tänka på, och vilken SL har inte det, så är beskrivningarna bland det första som får stryka på foten. Du behöver berätta att spelarna närmar sig en port i ringmuren och att där står en vakt, mende behöver inte veta att vakten ser trött ut och har en vigselring eller att ringmurens vitkalkning flagnar och vinden får vimplarna ovanpå att smattra.

Dessutom kan beskrivningar bli kontraproduktiva om de blir för långa. En lång radda adjektiv om en plats kan få de flesta spelarna att zooma ut. Och beskriver du en SLP ingående kommer spelarna fatta att denna person är viktig, en knepig situation att hantera i t.ex. ett deckarscenario.

En lösning på detta är att bryta ner beskrivningarna i små snuttar och stoppa in dem överallt. Berätta att spelarna möter vakten och nämn en detalj i hennes utseende. Gå sen vidare. Börjar spelarna snacka om hur de ska komma förbi så får du en liten lungt stund att tänka. Så när de tystnar för en sekund kan du skjuta in detaljen om den flagnande vitkalkningen. Nästa gång tar du vimplarna. Och när de närmar sig vakten kör du en ytterliggare detalj på henne precis innan hon kör sin första replik. När hon sedan ska svara på en fråga från rollpersonerna får du ytterliggare ett tillfälle att ge en beskrivning.
 
En grej jag brukar göra är att tjuvkika på folk på offentlig plats, och notera deras utseenden. Ibland gör jag korta anteckningar. Det här gör att man får en bred arsenal av utseenden som kan användas i olika sammanhang; det blir inte samma gamla stereotyper som återanvänds.
 
Ha som regel vid spelbordet att när spelare inte är i fokus, till exempel om inte alla rollpersoner är på samma ställe, så har de som uppgift att vara publik åt de spelare som är det - att sitta framåtlutade och heja på hjältarna och bua åt skurkarna. Gör enormt stor skillnad för energin runt bordet.

När du tvekar, eller har idétorka, ställ frågor till spelarna och bygg sen på svaren.
Rhodryn said:
Det är något jag aldrig skulle kunna göra. Heja eller bua eller något. Det ärså långt ifrån min personlighet som man kan komma. Om jag hade suttit i publiken till något evenemang (vad det nu än kan vara) och alla runt mig håller på och hoppar, tjoar, jublar, hejar, buar, och allt vad dom kan göra... så skulle jag bara sitta där (eller stå) och titta på evenemanget utan att ge ifrån mig några som helst ljud eller något annat som skulle dra till sig andras uppmärksamhet. Både för att jag inte tycker om att bli centrum, men även för att det är inte så jag njuter av vad jag tittar på.

Ju mer fokuserad jag blir på vad jag gör/tittar på, ju mer njuter jag av det, ju mer får jag ut av det, ju mer absorberar jag vad jag ser. Min fokus är som en laser mer eller mindre. Det är inte ovanligt att folk runt omkring mig måste höja rösten åt mig för att jag ens ska notera att någon pratar med mig. XD

Många skulle nog oxå tycka att jag ser oerhört utråkad ut, som om jag inte bryr mig... men det är totalt fel. Det är bara det att jag inte har ett behov, eller vilja, att vissa det utåt allt för mycket att jag tycker om vad jag gör.
Click to expand...
Simon said:
Nä, okej, jag överdrev lite. Klart man inte måste heja och bua och stimma och stoja rent faktiskt. Men däremot aktivt lyssna och bry sig om det som händer i spelet, till skillnad från att ta paus och ägna uppmärksamheten åt annat, som att rita eller bläddra i regelböcker eller whatnot. Klart man kan behöva ta en minut åt att bokföra något på rollformuläret, eller slå upp något i en regelbok, men då kan vi andra vänta tills det är gjort.
Click to expand...
 
Ett praktiskt sätt att dryga ut bakgrunden och till viss del personligheten hos din nya fina karaktär är att svara på alla de här quizzarna som dyker upp på facebook och internet som din karaktär. Man får många frågor om sånt man aldrig tänkt sig (vart går din favoritsemester? vilken var din favoritsaga som liten?) och man får en lite bredare bild av sin karaktär. Och det känns lite lagom halvseriöst på samma gång. :)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top