Nekromanti Tips för att skapa en viss stämning?

[Krille]

Men med ditt resonemang så behöver en spelledare för Western inte spela upp For a few dollars more för spelarna utan kan lika gärna nynna den. Det går ju det också men det är liksom inte riktigt samma känsla tycker jag.

Det är en tredje sak: var försiktig med väldigt väldigt ikonisk musik. Ennio Morricones musik är så intimt förknippat med just Sergio Leones filmer, så avviker man det minsta från Sergio Leones västern så kommer stämningen brytas.

I vissa fall blir det ännu mer specifikt: John Williams Star Wars-musik är extremt väldigt fantastiskt ikonisk på scen-nivå, på grund av leitmotif-användningen. Så när Imperial March spelas och det inte finns stormtrupper eller sith-herrar i närheten så bryts också stämningen och det blir bara parodi.

 

[Genesis]

Här är mina generella stämningstips:

Fina tips, men OP ville ha specifika stämningstips, vilket jag tycker är intressant. Har du några tips på hur man skapar en viss specifik stämning, och inte bara "stämning" i allmänhet?

 

[Krille]

Fina tips, men OP ville ha specifika stämningstips, vilket jag tycker är intressant. Har du några tips på hur man skapar en viss specifik stämning, och inte bara "stämning" i allmänhet?

Näe. Det specifika brukar enligt min erfarenhet för det mesta övergå till plojer som mest stjäl tid och uppmärksamhet från ens spelledande, och därför är rätt kontraproduktivt.

 

[Tre solar]

Jag skulle vilja utveckla mutantens svar (ovan). En bra grej för att bygga spänning (till exempel vid skräck eller mystik) är att väva in osäkra eller tvetydiga detaljer som vittnar om en potential: en dörr står på glänt, en vägg är målad till hälften, vädret är på väg att slå om, en vägskylt pekar åt fel håll.

Ett annat "klassiskt" tips för skräck/spänning är att SL inte sitter vid samma bord som spelarna utan lite vid sidan om. Det här funkar såklart bäst i äventyr där rollpersonerna är ganska ensamma, typ fyra överlevare på en öde? ö.

Man kan också använda fysiska saker för att minska avståndet mellan fiktionen och verkligheten. Jag har till exempel använt en ficklampa (och som en bonus glappade den) och förpackat fikat i termos och big-pack låda för ett skräckscenario. När spelarna tog fika ur lådan klippte vi till en tillbakablick med sol och bad och allt var fina fisken men när kakorna var uppätna tog tillbakablicken slut. Just då funkade det hur bra som helst, så ett tips kan vara att planera in ett kontrasterande avbrott (som en comic relief i en film) för att sen bygga vidare på det olycksbådande.

Vemod eller tragik brukar man kunna frambesvärja genom ett upplägg där insatsen hela tiden höjs för rollpersonerna fram till ett crescendo där det visar sig att de har moraliskt "fel" men är så insyltade att den enda vägen ut är att fullfölja.

Jag upplever också - åtminstone i mer traditionella spel - att det säkraste sättet att få spelarna att bry sig om en SLP är att göra honom eller henne kompetent. Det är ju inte i sig något stämningstips, men kanske en byggsten för stämningar som kräver att spelarna är emotionellt investerade i spelvärlden - till exempel sorg, svartsjuka eller romantik.

 

[Tre solar]

I vissa fall blir det ännu mer specifikt: John Williams Star Wars-musik är extremt väldigt fantastiskt ikonisk på scen-nivå, på grund av leitmotif-användningen. Så när Imperial March spelas och det inte finns stormtrupper eller sith-herrar i närheten så bryts också stämningen och det blir bara parodi.

Kantina-låten funkar dock alltid. Dutidutidutidutududu..

Sen är jag en förespråkare av att låta bakgrundsmusiken påverka spelet, så om mitt blandband råkade dra igång imperial march skulle jag nog låta det finans en stormtrooper i närheten.

 

[Ond bråd död]

Det bästa verktyg jag vet för att manipulera stämningen är språket. Prosopopée är spelet som fick mig att inse att man kan dra in folk i en viss sorts stämning (i det fallet surrealistisk sagostämning) genom att sätta regler för hur folk kan prata. Jag har snott det i mitt spel Nerver av stål, där man pratar i första person dåtid för att få till film noir-stämning (funkar skitbra!). Polaris gör också det här till viss del genom att använda nyckelfraser, formulerade med ett ålderdomligt, högtidligt språk som sätter tonen för hur spelarna talar emd varandra.

Annat lösryckt tips för att sätta en obehaglig och nervös stämning, taget från Carolina Death Crawl, är att låta spelare stå upp och gå runt bordet och viska i de andra spelarnas öron. Skitnervigt.

Det här är bra grejer! Nu måste jag kolla upp Prosopopée också. Gillade särskilt Film Noir exemplet, det är ju klockrent. Det är ju precis den där jag formen som är kärnan i hårdkokta deckare och så man vill vara i såna spel. super nice.

 

[Mundo]

Tipset med att hela rollspelsgänget träffas några dagar innan spelmötet och ser en specifik film tillsammans är ju helt klart det bästa tipset här än så länge.

Glo på Byzantium eller Pan's labyrinth om man ska lira world of darkness, Willow om man ska spela Happy high fantasy eller lite True Grit om man vill lira Western. Varför i helsike har jag inte tänkt på detta förut?

 

[Rymdhamster]

Man ska dock vara medveten om att olika personer tar med sig olika saker från filmer. Vad somliga betraktar som djupt och stämningsfullt tycker andra mest är pretenstiöst eller till och med humoristiskt. En del fokuserar in sig på actionbitarna i en film medan andra tar till sig en tryckt stämning. I vilket sammanhang man sett filmen förut spelar så klart stor roll här. Jag talar av erfarenhet här.

 

[Ond bråd död]

Det är ju standard att se western för att spela western-rollspel, men det är mer tvärt om. Man ser en western sen måste man spela western. Det är en stark genre

 

[slanfan]

Man ska dock vara medveten om att olika personer tar med sig olika saker från filmer. Vad somliga betraktar som djupt och stämningsfullt tycker andra mest är pretenstiöst eller till och med humoristiskt. En del fokuserar in sig på actionbitarna i en film medan andra tar till sig en tryckt stämning. I vilket sammanhang man sett filmen förut spelar så klart stor roll här. Jag talar av erfarenhet här.

Jag säger: vi spelar postapokalyps om det hårda livet på vägarna. Du tänker Roadwarrior, jag tänker The road. Jag slår på The Road, plötsligt är vi mycket närmare varandra i tanke, men givetvis med vårt eget bagage inbakat.

 

[JJoghans]

Jag har funderat på om ljudeffekter som ljudet av ett lasersvärd, en laserpistol, en robot osv kan vara stämningshöjande i Star Wars. Korta ljudsnuttar på någon sekund bara lätt åtkomliga för spelledare via en surfplatta dold bakom en spelledarskärm. Dock bryter det mot min princip att inte använa datorer i rollspel.

Usch. Det är precis det här jag menar. Så fort du drar på med ljudeffekter så drar du uppmärksamheten från själva spelet, vilket direkt förstör inlevelsen. I bästa fall får du en putslustig stämning, men det är ju inte alla gånger man eftersträvar just detta. Jag förstår att det är frestande för många att använda sina datorer för sådant här - och jag har själv gjort det - men det är väldigt sällan som det faktiskt fungerar på ett bra sätt, varför jag tycker att det är mer till besvär än någon hjälp.

Av samma anledning har jag slutat med bakgrundsmusik när jag spelar stämningstäta äventyr. Bakgrundsspåret kan sitta som en smäck i ett ögonblick, men bli helt malplacerat i ett annat. Som SL lägger jag därför hellre krutet på hur jag beskriver och interagerar. Men det beror också lite på vilket spel/äventyr man kör och hur seriös man känner sig. Vi har ibland haft Dio och Iron Maiden som soundtrack till Döda Skogen...

 

[Rymdhamster]

Jag säger: vi spelar postapokalyps om det hårda livet på vägarna. Du tänker Roadwarrior, jag tänker The road. Jag slår på The Road, plötsligt är vi mycket närmare varandra i tanke, men givetvis med vårt eget bagage inbakat.

Jag har aldrig påstått att det är ett dåligt verktyg, jag tycker bara att det är bra att känna till vilka svagheter som kan finnas.

Men att visa the Road för att klargöra att man ska spela plundrande kannibaler och/eller galningar är ju jättebra =)

 

[Genesis]

Av samma anledning har jag slutat med bakgrundsmusik när jag spelar stämningstäta äventyr. Bakgrundsspåret kan sitta som en smäck i ett ögonblick, men bli helt malplacerat i ett annat. Som SL lägger jag därför hellre krutet på hur jag beskriver och interagerar. Men det beror också lite på vilket spel/äventyr man kör och hur seriös man känner sig. Vi har ibland haft Dio och Iron Maiden som soundtrack till Döda Skogen...

Det jag har kört med i Nerver av stål är att man sätter igång en låt när man sätter scenen. Sedan får den spela tills den tar slut, och man fortsätter scenen. När man sätter nästa scen spelar man upp en ny låt. Låten hjälper till att sätta stämningen, men sedan upprätthåller man den själv under resten av scenen. Det har funkat rätt bra. Nästa gång jag spelar ska jag nog köra på musik i bakgrunden hela tiden, för att se hur väl det funkar. Jag tror att det kan funka i just film noir, för det är samma stämning hela tiden. Även den vildsintaste eldstrid beskrivs med en lugn och cynisk distans. Och Ribbon Drive funkar ju såklart med bakgrundsmusik, eftersom det är musiken som bygger upp hela spelet. Så i vissa spel, om man använder det på ett genomtänkt sätt för att göra en viss grej, tror jag absolut att bakgrundsmusik kan funka. Men att försöka klämma in det i alla spel och använda det i alla situationer är dömt att misslyckas. Jag tror att det finns en hel del mer utveckling som kan göras när det gäller musik i rollspel.

En grej jag funderat på på sistone är att ge varje rollperson en temalåt. Den kan användas en gång per speltillfälle, och under tiden den spelas får rollpersonen spotlight och dessutom någon sorts fördel. Det tror jag vore stencoolt, speciellt för kampanjspel när man riktigt lär sig temalåten.

 

[Ape of Wrath]

Jag kör alltid med bakgrundsmusik, tycker det känns asfattigt utan. Men jag lyssnar igenom varenda låt innan den läggs till så slipper jag överraskningar.

Om låten innehåller nån plötslig fanfar eller liknande så kommer den inte med. En del rollspelsplaylists jag sett innehåller hela soundtrack från ett gäng filmer med samma genre man vill spela men låtarna skiftar oerhört i både tempo och andra musikaliska termer.