Kallocain är toppen. Min favoritscen i boken (och en av mina favoritscener i alla böcker jag läst) är den här "motståndsrörelsen" vars motståndshandling består av att de låtsas sova tillsammans med en kniv i rummet - att de litar på varandra. Det är fint!
Jag vet inte vilka hemska planer vi egentligen väntade oss att avslöja från det möte som vidtog sedan ynglingen och sådana som han skickats hem från sammankomsten. Någon av de häktade borde i varje fall ha varit med då de smiddes. Grundligt och systematiskt frågade vi ut de fyra som ännu återstod, noggrant antecknade vi deras berättelser, men det dröjde länge, innan vi kom fram till en något så när klar bild av den hemliga ligan. Många gånger måste vi se på varandra och skaka på huvudet. Var det en samling sinnessjuka vi hade att göra med? Något mer fantastiskt hade jag sällan hört talas om.
Främst var vi på språng efter själva organisationen, chefernas namn, utgreningen. Men gång på gång fick vi höra, att det inte fanns några chefer, ingen organisation. Nu brukar det ju ofta vara så i hemliga sammansvärjningar, att medlemmar av lägre grader inte har reda på mer centrala hemligheter; allt vad de känner till är namnen på två tre andra medlemmar, lika betydelselösa som de själva. Vi slöt oss till att det var sådana medlemmar vi fått tag i. Icke desto mindre skulle vi säkert från någon av de redan infångade komma över till nya skikt, där man visste mer. Det var bara att fortsätta.
Vad hade hänt sedan noviserna lämnat huset? frågade vi oss närmast. En kvinna gav oss en häpnadsväckande beskrivning.
- Man tar fram en kniv, sade hon. En av oss lämnar den till någon annan och lägger sig på en säng och låtsar att han sover.
- Nå, och sen?
- Sen är det inget mer. Vill någon mer vara med, och finns det plats för det, så kan han också låtsas sova. Man kan sätta sig och stödja huvudet mot sängkanten. Eller mot bordet eller vad som helst.
Jag är rädd att jag gav ifrån mig ett kvävt skratt. Scenen som man föreställde sig var för obetalbar. Någon sitter där allvarlig med en stor bordskniv i handen (naturligtvis var det en bordskniv, det var det lättaste att komma åt, man glömde bara att lämna med den i middagsdisken), mitt i ett lika allvarligt sällskap. En har sträckt ut sig på sängen med händerna på magen, blundar krampaktigt, försöker kanske till och med snarka. Den ene efter den andre drar till sig en kudde och placerar den i närheten, lutar huvudet i en mer eller mindre obekväm ställning och drar sin lilla timmerstock till stacken. Någon glider ner i sittande ställning, utmed sängkanten, sträcker benen ifrån sig, stöder nacken mot träramen, gäspar till - - Annars dödstystnad.
Inte ens Rissen kunde undertrycka ett småleende.
- Och vad är meningen med detta? frågade han.
- En symbolisk mening. Genom kniven har han lämnat sig i den andres våld, och det händer honom ändå ingenting.
thoughtfuldane.com
