The Punisher: One Last Kill (Spoilers)

Som sagt ett tag sen jag såg den.

Svårt att säga så mycket om din upplevelse, den är ju din så klart :) Personligen vet jag inte om klippning, kamera och musik förde mig till en plats där Punisher skulle vara mer hjälte än vigilante. Klart på slutet så är det ju lite så med grejen att han hjälper den äldre mannen som säkert är ett sätt att påvisa någon sorts moral och/eller rättvisa.

Däremot håller jag inte med om Dredd. Gång på gång upprepar ju Dredd att det är helt ok (åter igen med reservation för att jag inte såg filmen i förrgår och har varje dialog i huvudet) att de är brottslingar som förtjänar sina straff.
Återigen (för jag vet inte vilken gång i denna tråd) så pratar jag inte om manus, jag pratar om hur det hela framställs i bild. Det är fullt möjligt att ha ett manus där huvudpersonen pratar om att kriminella är brottslingar som förtjänar sitt straff, men att det samtidigt framställs i regi/klippning/musik att huvudpersonen inte har rätt i detta (som i Dredd), och det är fullt möjligt att ha en film där huvudpersonen inte explicit nämner att kriminella är slödder som förtjänar att dödas men där regi/klippning/musik berättar för oss att så är fallet.

Om vi ska vara konkreta så kan vi jämföra en scen i Dredd med en scen i Punisher: One last kill.

Här är en scen i Dredd där huvudpersonen dödar en massa kriminella. När skurkarna brinner upp levande och slänger sig över kanten visas inte detta med eufori och glorifiering. Tvärtom visas det med en viss eftertanke och ett stänk av tragik tillägnat de som bränns levande. Vi som tittare ser på Dredd utifrån när han betraktar sitt verk och det lämnas helt öppet för oss att begrunda om hans ens gör rätt. Det är inte alls säkert att vi ska vara på Dredds sida i detta. Klippningen visar både offren och Dredd utifrån.


Här är en scen från Punisher: One last kill. Filmen har tidigare visat bovarna som sadisktiska djur som bokstavligen skrattar hysteriskt samtidigt som de kastar hundvalpar framför lastbilar. Här har vi tidigare sett bovarna bryta sig in i lägenheten mitt emot för att våldföra sig på hyresgästen och dennes barn. Vi som tittare ska inte vara utomstående betraktare utan helt och hållet från Frank Castles point of view. Vi ser vilken otrolig badass han är som kan fatta eld och ändå vara super macho dödsbringare. Morden han begår är extremt grafiska men väldigt glorifierande. Tittarna ska känna sig pumped up och hurra för varje grafiskt mord han utför. Här finns ingen tvetydighet, vi ska vara 100% på Franks sida när han gör detta och vi ska tycka att det är badass och glorious.


Man behöver inte hålla med om detta. Man kan tycka att scenerna i Punisher: One last kill och Dredd är snarlika i hur de framställer huvudpersonen och hur tittaren ska förhålla sig till denne (personligen tycker jag att man i så fall missuppfattar Judge Dredd både som karaktär och setting men det är en annan diskussion) och det är helt okej, men prata i så fall med mig om hur filmerna är uppbyggda gällande regi, klippning etc. och inte om deras manus. Jag har inget problem med manuset i Punisher: One last kill. Jag skrev ordagrant i mitt första inlägg: ”Man hade kunnat berätta exakt samma berättelse men filma och redigera på ett sätt där Punisher inte framstår som hjälte” och har därefter hela tiden poängterat att det är själva utförandet jag pratar om. Jag vet inte hur jag ska göra för att bli mer tydlig på denna punkt.
 
Återigen (för jag vet inte vilken gång i denna tråd) så pratar jag inte om manus, jag pratar om hur det hela framställs i bild. Det är fullt möjligt att ha ett manus där huvudpersonen pratar om att kriminella är brottslingar som förtjänar sitt straff, men att det samtidigt framställs i regi/klippning/musik att huvudpersonen inte har rätt i detta (som i Dredd), och det är fullt möjligt att ha en film där huvudpersonen inte explicit nämner att kriminella är slödder som förtjänar att dödas men där regi/klippning/musik berättar för oss att så är fallet.

Om vi ska vara konkreta så kan vi jämföra en scen i Dredd med en scen i Punisher: One last kill.

Här är en scen i Dredd där huvudpersonen dödar en massa kriminella. När skurkarna brinner upp levande och slänger sig över kanten visas inte detta med eufori och glorifiering. Tvärtom visas det med en viss eftertanke och ett stänk av tragik tillägnat de som bränns levande. Vi som tittare ser på Dredd utifrån när han betraktar sitt verk och det lämnas helt öppet för oss att begrunda om hans ens gör rätt. Det är inte alls säkert att vi ska vara på Dredds sida i detta. Klippningen visar både offren och Dredd utifrån.


Här är en scen från Punisher: One last kill. Filmen har tidigare visat bovarna som sadisktiska djur som bokstavligen skrattar hysteriskt samtidigt som de kastar hundvalpar framför lastbilar. Här har vi tidigare sett bovarna bryta sig in i lägenheten mitt emot för att våldföra sig på hyresgästen och dennes barn. Vi som tittare ska inte vara utomstående betraktare utan helt och hållet från Frank Castles point of view. Vi ser vilken otrolig badass han är som kan fatta eld och ändå vara super macho dödsbringare. Morden han begår är extremt grafiska men väldigt glorifierande. Tittarna ska känna sig pumped up och hurra för varje grafiskt mord han utför. Här finns ingen tvetydighet, vi ska vara 100% på Franks sida när han gör detta och vi ska tycka att det är badass och glorious.


Man behöver inte hålla med om detta. Man kan tycka att scenerna i Punisher: One last kill och Dredd är snarlika i hur de framställer huvudpersonen och hur tittaren ska förhålla sig till denne (personligen tycker jag att man i så fall missuppfattar Judge Dredd både som karaktär och setting men det är en annan diskussion) och det är helt okej, men prata i så fall med mig om hur filmerna är uppbyggda gällande regi, klippning etc. och inte om deras manus. Jag har inget problem med manuset i Punisher: One last kill. Jag skrev ordagrant i mitt första inlägg: ”Man hade kunnat berätta exakt samma berättelse men filma och redigera på ett sätt där Punisher inte framstår som hjälte” och har därefter hela tiden poängterat att det är själva utförandet jag pratar om. Jag vet inte hur jag ska göra för att bli mer tydlig på denna punkt.

Jag förstår precis vad du menar, håller helt med dig.

Jag förstår dock inte hur man inte kan se det! Det känns extremt tydligt när man ser det! 🤣
 
Nu kanske jag inte förstår diskussionen alls och då får ni ursäkta, men ifrågasätts inte Dredd och hans agerande rätt kraftigt i en del scener i filmen? Som när en kvinna med ett litet barn( om jag minns rätt?) ger Dredd och mutantpolisen, skydd. Inte för att hon vill eller bryr sig om Dredd och mutantpolisen, men för att hon vill skydda sin man och andra i byggnaden som inte har något annat val än att följa ”Cerceis” order. Och mycket riktigt så uppmärksammar mutantpolisen via sin telepati att hon och Dredd redan dödat mannen till kvinnan som hjälper dem. Jag tycker iallafall den scenen problematiserar händelseförloppet och att alla brottslingar nödvändigtvis inte är var de är för att de älskar att vara ondskefulla. Jag har inte sett Punisher: One last kill, och kan inte uttala mig om den så jag väntar med att ha för starka åsikter just där, men har jag fattat vad vi pratar om?

Ni får ursäkta om jag skriver slarvigt eller har missuppfattat något.
 
Mitt intryck av mycket Dredd är att det är "this is how it goes" - det varken hyllas eller fördöms, det är mest hur saker är i samhället, och en uppmuntran att inte skaffa den sortens samhälle.

Dredd är varken sadistiskt ute efter att bränna upp folk, eller intresserad av att undvika det. Det här är jobbet, och Lagen.
 
fascistisk wish-fulfillment
Fast superhjältar är alltid fascistisk wish-fulfillment (Moore, 1986). Punisher är bara superhjälteberättelsens moral dragen till sin yttersta spets. Batmanhistorier känns bra av samma anledning som det känns bra att rösta på Mussolini (men med skillnaden att det inte skadar någon att läsa en Batmanhistoria). Superhjälthistorien överger principen om att samhället kan reglera sig själv med ett demokratiskt våldsmonopol vi gemensamt ger upp delar av våra rättigheter till (alltså polisen) eftersom vissa är så onda att de står utanför samhället. Det går inte att hålla oss säkra från dem med de demokratiska principerna som omfattar oss vanliga invånare, för de här jävlarna är monster. De måste bekämpas av någon som genom sin egen överlägsenhet ställer sig ovanför de demokratiska principernas löjliga begränsningar.

Och det är helt okej att gilla det. Människan gillar såna grejer. Jättemycket rollspel spelas med den världssynen. Man kan titta på Punisher/Batman eller smiska sin man iklädd SS-uniform eller gå på fotboll och synkroniserat skrika ramsor om motståndarlaget eller fantisera om hur man besinningslöst spöar snorungarna som bröt upp ens tanklock för att slanga soppa, men om man inte är helt mentalt platt får man tänka lite på varför saker får en att känna som man känner. Så man inte röstar på Mussolini eller går med i Sons of Odin eller så.

(Ber om ursäkt för min arrogans eftersom jag skriver det här utan att ens ha sett filmen)
 
Fast superhjältar är alltid fascistisk wish-fulfillment
Fast det är ju helt enkelt inte sant. Ingen vill vara The Incredible Hulk, det suger att vara han. Fantastic Four är i första hand upptäcktsresande och familj (det är vad som gör det så lätt att skriva dem illa). Doctor Strange tar inte över polisiära uppgifter, han tar hand om kosmiska hot som andra inte ens förstår finns. Superman är inte fascistisk, han är din rymdpappa. X-Men gör sitt bästa i en värld som hatar och fruktar dem. Green Lantern är polis, bara rymdpolis.

Liksom, det är en minoritet av superhjältar som är Batman, Rorschach eller Punisher.
 
Fast det är ju helt enkelt inte sant. Ingen vill vara The Incredible Hulk, det suger att vara han. Fantastic Four är i första hand upptäcktsresande och familj (det är vad som gör det så lätt att skriva dem illa). Doctor Strange tar inte över polisiära uppgifter, han tar hand om kosmiska hot som andra inte ens förstår finns. Superman är inte fascistisk, han är din rymdpappa. X-Men gör sitt bästa i en värld som hatar och fruktar dem. Green Lantern är polis, bara rymdpolis.

Liksom, det är en minoritet av superhjältar som är Batman, Rorschach eller Punisher.
Den fascistiska fantasin behöver inte bygga på att man fantiserar om att vara superhjälten, det räcker med att man fantiserar om en värld där superhjälten behövs och det utomdemokratiska våldet blir legitimt. Fantasin om att ha en rymdpappa är samma känsla som får oss att vilja ha en stark och god ledare som tar hand om oss, vi röstar inte på fascister för att vi tycker att de är onda och farliga.

Men du har rätt i att jag använde "superhjältehistoria" lite slängigt. Jag menade inte alla historier någonsin som handlar om någon med superkrafter utan historierna som bygger på vigilantism-arvet.
 
Den fascistiska fantasin behöver inte bygga på att man fantiserar om att vara superhjälten, det räcker med att man fantiserar om en värld där superhjälten behövs och det utomdemokratiska våldet blir legitimt.
Det är inte konstigare att polisen inte kan bekämpa Dormammu än att polisen inte kan hantera en asteroid på väg mig jorden. Det är fel sorts problemkategori.

För att ta den första superhjälten är det så uppenbart att Superman är två judars skapelse av någon som är stark nog att inte bli ett offer och som kan stå för rättvisa i en orättvis värld. Han är inte det minsta en nazistisk Übermensch.
 
Och vigilante-berättelsen utgår ofta från att polisen är korrupt och inte gör sitt jobb till att börja med, något som är mer närliggande i länder som inte är Sverige.
 
Back
Top