Nekromanti The power of Daak propels you

[thartvigsson]

En sak som jag inte riktigt kände mig bekväm med i tidigare Eon var att om en troende (någon med Qadosh) bröt mot någon av religionens påbud eller tabu skulle hen bestraffas med -3T6 i quadosh förlust. Denna regel blir rimlig i ljuset av att en troende får sin kraft från (en) gud och om denne förargar guden så får denne mindre kraft. Men det gör också att en väldigt massa möjligheter effektivt utesluts.


1. Det verkar inte möjligt att vara en korrumperad präst. Denne skulle genast förlora möjlighet att utföra mirakel.
(Vilket också reser en massa frågetecken om Lamia högkvarteret under tempelriddarborgen och hur detta är regeltekniskt möjligt, inte minst i ljuset av att troende kan identifiera varandra som tillhörande vissa religioner genom qadosh)
2. Det reser en massa frågor om hur man ska se olika sekters relation till varandra. En jargisk daakpräst skulle alltså förlora qadosh om denne fuskade lite med magi medan detta inte skulle drabba en sabrisk daakpräst. Tror de på samma gud eller på olika gudar om samma beteende får olika konsekvenser för dem?

Mer skojig implikation
Teologiska dispyter verkar kunna avgöras av två trätande parter sprider sina åsikter i tid och otid och den som förlorar sin helighet har helt enkelt fel.

Oaktat dessa problematiska implikationer så verkar den grundläggande tanken vara rimlig. Dvs att man måste ha sin guds välsignelse för att kunna få kraft från hen och om man förargar sin Gud så får man helt enkelt vara utan religiösa mysterier.
Samtidigt så vill i alla fall inte jag ha en värld utan korrumperade präster eller en värld i vilken man förlorar all sin gudomliga status bara för att man byter till en annan sekt men som fortfarande tillber samma gud(ar). Till exempel en inkvisitior som i kampen mot kättare går så långt att hen lär sig använda magi för att effektivt kunna bekämpa kättare. Fight fire with fire. Hur fungerar detta i Eon IV?

Ett konkret exempel är tempelriddaren Venatius. Han har drabbats av allvarliga teologiska bryderier. Hur kan det finnas ondska i en värld som har skapats av en God Gud? Att ondskan är skapad av vår fria vilja eller till för att testa vilka som är värdiga verkar inte helt förklara allvarligheten och spridningen av ondskan i världen. En bättre lösning på dilemmat är att se Malgoarh som en i alla fall nästan lika mäktig makt i världen. En oerhört kättersk tanke. Men om Venatius skulle bestämma sig för att byta trostillhörighet till sekten som ser Malgoarh som en likvärdig kraft i världen till Daak (vad nu den heter) skulle han då förlora sin förmåga att använda mysterier?
Jag gillar att det inom en religion finns möjlighet till teologisk oenighet. Milargoks präster har en tolkning och ljusbringarens en annan. Det är en gradskillnad (och sociologisk) skillnad mellan acceptabla trosuppfattning och bannlysta sekter.

En lösning på mitt problem som i alla fall är förenligt med grundboken är att alla kan, givet att de lär sig rätt färdigheter och mysterier, använda sig av dessa tills de blir avvisade från religionen ifråga antingen genom ett misslyckat användande av ett mysterium eller att man blir målet för ett mysterium som gör en avvisad från religionen. Ytterst få religiösa personer skulle ha anledning att använda mysterier från flera religioner.
Men detta reser också frågan om var gränsen går för en religion. Om Venatius blir påkommen med sina kätterska tanker och blir dömd till att bli avvisad av daakkyrkan innebär det då att han också är avvisad inom alla andra daaksekter?

En annan möjlighet är att man, I någon mening, måste tro på guden man får kraft från. Om Venatius skulle bli avvisad från Daak men tillhör malgoarhiterna skulle han fortfarande kunna använda mysterier knutna till malgoarh. Avvisningen blir i sådana fall knuten till en gud. Detta skulle också kunna gälla för troende som tillber jordemodern men också dyrkar Dibuk. De blir avvisade från jordemodern men kan fortfarande använda Dibukmysterier.
Detta blir emellertid konstigt när det appliceras på mer uttalat polyteistiska religioner. En samoripräst måste sålunda avvisas från både Aurias och Pelias. En medlem av allvetandets brödraskap måste avvisas från alla nio gudarna osv.



_______
För övrigt önskar jag att min spelledare slutar slå så mycket sexor

 

[thartvigsson]

Jag har tänkt lite mer sen igår och det verkar som att olika religionstyper drabbas lite olika av ovanstående funderingar. Ovan så diskuterade jag en stor, pluralistiskt och monoteistisk religion samt polyteistiska religioner (Den samoriska läran och allvetandets brödraskap) men det verkar som att det finns lite andra möjligheter.

Daakkyrkan är en väldigt stor och heterogen religion och det verkar också vara den enda religionen i Mundana som faktiskt har tillstymmelse till olika trosinriktningar genom sina olika sekter och betoning på olika profeter. Detta gör att frågan reser sig i vad mån det är en religion och i vilken mån det faktiskt är flera religioner. (Mer sekter och meningsskiljaktigheter inom alla religioner!!!) Det verkar lite underligt både att man förlorar sina gudomliga krafter bara för att man tänkt om lite teologiskt. Martin Luther var t.ex. medlem i flera olika munkordnar innan han blev utkickad ur katolska kyrkan. Samtidigt verkar det konstigt att Daakkyrkan kan avvisa personer, som de inte uppfattar som trosfränder, från deras (kätterska) religion. Dvs ska en jargisk Daakpräst kunna avvisa en sabrisk Daakpräst?

Om man istället betänker en polyteistisk religion med olika kulter, här tänker jag använda mig av min populärkulturella förståelse av det antika Roms och Greklands religioner. Där trodde man på flera gudar och erkände de andra gudarnas existens men flera av gudarna hade egna prästerskap dedikerade till dem. Dessa präster hade antagligen lagt ner mycket tid på att bli accepterade som sådana och för att kämpa sig upp genom graderna och på så vis få tillgång till fler och djupare religiösa hemligheter och riter. Dvs deras prästgärning var inriktad på en gud även om de erkände de andra gudarnas existens. Översatt till Eon så verkar det betyda att om en sådan präst blir avvisad så är det från just den speciella sekt dedikerad till en gudom som de blir avvisade från. Detta verkar väldigt tillämpligt på Jordemodern, Rotrax, Martari och Navare. Andra gudar finns men man är dedikerad till en av dem. (Hemskt gärna fler sådana här gudar!)

Om man har en ganska homogen polyteistisk religion på det sätt som jag uppfattar den samoriska läran eller t.ex. allvetandets brödraskap så dyrkar man alla gudarna på en och samma gång. Man kanske ger lite mer uppmärksamhet till en utav dem men ingen av de andra negligeras liksom. Eftersom religionens gränser är såpass tydliga verkar en avvisning gälla alla gudarna.

Men Mundana har en typ av kulter som som överskrider den tidigare uppdelningen och det är överlappande kulter. Det tydligaste exemplet på det här fenomenet är arachnaiderna, dibukkultisterna och kristallorden. Hur funkar avvisningen för dessa? Gäller avvisningen religionen eller guden? Om det gäller religionen så blir det konstigt att man kan få kraft från samma gud genom att använda en annan sekts mysterier.
(Det verkar också rimligt att det finns Jordemoderkultur som dyrkar Dibuk som en likvärdig gudom som jag hittade på i förra inlägget)


_______
För övrigt önskar jag att min spelledare slutar slå så mycket sexor

 

[thartvigsson]

De båda tidigare inläggen leder vidare till ytterligare funderingar kring hur religiösa organisationer faktiskt gestaltas i spelvärldar och hur det såg ut på riktigt innan den typ av organiserad religion som vi är vana vid idag fanns. Idag fungerar kyrkan som en stor centraliserad byråkrati och det är möjligtvis den Jargiska Daakkyrkan, Cirzatemplet och Vontartron som kommer nära. Eventuellt den sabriska Daakkyrkan också? Religioner som saknar centralstyrning på det sättet borde om möjligt vara ännu brokigare. Men min fundering gällde en annan sak och det är hur inlärandet av religiösa mysterier fungerar i spelvärlden.

Tittar man på esoteriska sällskap och, killgissar jag, religiösa sekter (även inom etablerade religioner) som håller på med riter av olika slag med syfte att de facto påverka världen så finns det oftast någon form av initieringssystem där kandidaten(?) långsamt och efter arbete och visad dedikation till sekten lär sig mer och mer av deras mysterier. (Frimurarna, OTO osv)
I Eon är mysterierna mer som en buffé av gudomlig magi som du får välja och vraka bland istället för hemligheter som man långsamt ges tillgång till. Det enda som kan få en att tveka är hur skicklig man är. Dvs ingen ambitiös präst med stor talang har några regel- eller världstekniska hinder från att lära sig vissa mysterier för att hans överordnade anser att hen är för omogen/arrogant/respektlös. I Gudarnas kamp fanns lite olika grader för de olika religionerna men dessa var väldigt få och framförallt knutna till att man fick vissa heliga prylar.

Samma tanke som för religionerna gäller för övrigt för magi. Oftast studeras magi under en läromästare som har en väldigt bestämd uppfattning om i vilken ordning man ska lära sig saker och som student är man väldigt utlämnad till vad den store läromästarna faktiskt kan. Det är möjligt att det finns stora magiakademier där man mer fritt kan välja vilket curriculum som ska studeras (Thalamur och Ebhron) men även där lär man vara styrd à la Harry Potter med hur och vilka besvärjelser man lär sig. Valfriheten är vilka kurser man läser inte vad de olika kurserna innehåller. Tänker man sig mindre magikerakademier typ i Asharien lär dessa inte ha mer än en handfull lärare som lär vara mycket bångstyriga och egensinniga när det kommer till kursinnehåll och vilka pedagogiska metoder de använder. Det lär inte finnas mer än en lärare i någon aspekt och alla aspekter kommer knappast att kunna täckas av varje akademi.

Buffékänslan från reglerna påverkar också hur i alla fall jag uppfattar världen. Två saker som jag skulle gilla att ha i världen är
1. möjligheten att bedriva magisk forskning
2. möjligheten att ha äventyr som går ut på att hitta glömd kunskap/besvärjelser

Att bedriva magisk forskning kanske är lite trist att gestalta in game men det kan ju vara som så att en pyromantiker som forskar på elementarvarelser behöver drakfjäll, gripfjädrar, melusinblod eller någon annan potent magisk ingrediens. Men att ge sig ut på jakt efter tidigare känd men numera glömd magisk kunskap verkar lite tafatt. "En gång i tiden fanns det en skitmäktig pyromantiker som var känd för den här besvärjelsen men den är numera förlorad, nu ska vi till den här ön för att kolla igenom resterna av hans bibliotek som vaktas av livsfarliga monster för att se om den finns där" och i nästa äventyr så kommer en nyskapad magiker med i gruppen som bara råkar ha valt den besvärjelsen eftersom den finns med i besvärjelsebuffén.

Nu blev det mer magi istället för religion. Men det finns ju vissa paraleller mellan de två...

_______
För övrigt önskar jag att min spelledare slutar slå så mycket sexor

 

[frulling]

Vet inte om jag är på fel spår, men så här har jag tänkt och gjort. Om karaktären tror sig ha Daak(eller sin gud) på sin sida kan den dra magierna, dvs de som tappar förmågan beror det på att de själva inte ser sig som värdiga(ibland även fattar jag som sl beslut kring detta utifrån deras karaktärer, t.ex. då de uppenbar tvivlar)
Inspirationen på detta är, att magi går att förutsäga "vetenskapligt" och det prästerna lärt sig borde fungera rent allmän(detta skulle i förlängningen möjligen göra teotropi onödigt).
Även från skivvärlden(engelska Discworld) där gudarna har så mycket makt och inflytande som folk ger dem, dvs när folk tror guden kan slänga blixar kan de även den.
Ska noteras att detta gör att jag har spelare som är Daak inkvisitörer och samtidigt magiker, de ser sig då som att Daak har get dem flera gåvor och att de gör hans vilja. Samma karaktärer kan tappa Daaks mysterier när de tvivlar i sin tro.

 

[Kaigon]

Inspirerande tråd! Vi har tänkt på mycket av detta men jag hinner bara ge ett kortare svar just nu. Får återkomma med mer.

Avvisning gäller per religion och inte per gud.

Vi har gjort religioner ganska breda där exempelvis alla versioner av Daakkyrkan är en religion. Jordmodern och Dibuk ingår i samma religion då de är samma panteon (Hedendomen). Det funkar bra för den präst som tillber båda gudarna men också bra för de präster som endast tillber en av dessa gudar eftersom de inte bryr sig om sin relation med den andra. Daakkyrkan kan för övrigt ses som ett panteon av helgon då det är oftast är dessa som man faktiskt tillber.
Det kan dock bli krångligt i synkretiska religioner som kombinerar religion A och B. Det är väl en bedömningsfråga då om man tillhör A, B, A och B eller kombinationen AB som inte tillhör någon av dem.

Som du påpekar så får man ju endast Avvisning av att missbruka sin guds kraft vilket fullt möjliggör korrupta präster och liknande. Det är istället upp till prästerskapet att själva straffa de troende med Avvisnings-mirakel när de inte fullföljer sina plikter.