Krille
Super Moderator
Re: Del 2 - Setting
Och däri ligger motsättningen. Hur gestaltar man en roll, även en med naturlig friktion, om man inte har pluggat förutsättningarna? Finns det en möjlighet att sänka instegskraven? Exempelvis, att med drama genom att lyfta fram olika roller för fram begripligheten av miljön över tid?
Ett av mina favvo-exempel på kassa rollspel är Sengoku, ett japanrollspel under krigseran (ca 1500-talet) som lägger stor tyngdpunkt på just kulturella koder och dess konsekvenser. Problemet är att allt det beskrivs som underförstått, vilket ett femtonhundratalsjapanskt samhälle inte är (såvida man inte är japansk nörd insnöad på japanska kostymdramer). Så dramat uteblir - istället blir man irriterad på att författaren behandlar dem som inte är japanska nördar insnöade på kostymdramer som lägre stående varelser som inte förtjänar att läsa hans bok, och därmed att man inte får ta del av ammunitionen till dramat.
Ungefär samtidigt som Sengoku kom så släpptes även Fuzion-varianten av Usagi Yojimbo (den med taktikkort). Det är nästan samma regler och nästan samma miljö. Det är hundra år senare, grovt räknat, och det är animorft. I Usagi lades mer tyngd på rollerna, medan miljön inte beskrevs med så mycket mer än en karta och en massa lösryckta serierutor från serien med samma namn, och definitivt inte med en massa kulturella koder. Det lades mer krut på den underliggande konflikten från att den onde lord Hikiji försökte intrigera sig till makten, och inte ens det var särskilt mycket - det nämndes typ att han försökte och att han hade sin privata neko-ninja-armé för det. Men det räckte.
Sengoku sög, för det hade inget drama. Det hade bara en massa japannörderi. Usagi Yojimbo rockade, för det hade drama utan en massa japannörderi.
Det finns en liten motsättning mellan begripligheten och presentationen. Begripligheten är sällan något som är inbyggt, eftersom de flesta spelmiljöer har en klase förutsättningar som måste förvärvas i förväg av spelaren. Vissa miljöer har underförstådda förutsättningar (polisserier, standardtunnelkräl etc). De flesta har det inte, utan detta måste pluggas in för att bli begriplig.Måns said:[Begriplighet] kräver en miljö (alltså spelmiljö, som sig New York 1932 eller Irakkriget eller för all del Midgård eller mytiska Vikingasverige, osv) är begriplig. Att vi som spelar förstår vad som driver dess invånare och vilka kulturella koder som gäller. Vi måste kunna förstå vilka rimliga konsekvenser en handling har. Om jag vägrar buga inför kungen, är det en skymf? Om jag tar mig två hustrur, är det ett socialt tabu? Sådana grejer. Det är nämligen allt det här som är dramats ammunition.
Och däri ligger motsättningen. Hur gestaltar man en roll, även en med naturlig friktion, om man inte har pluggat förutsättningarna? Finns det en möjlighet att sänka instegskraven? Exempelvis, att med drama genom att lyfta fram olika roller för fram begripligheten av miljön över tid?
Ett av mina favvo-exempel på kassa rollspel är Sengoku, ett japanrollspel under krigseran (ca 1500-talet) som lägger stor tyngdpunkt på just kulturella koder och dess konsekvenser. Problemet är att allt det beskrivs som underförstått, vilket ett femtonhundratalsjapanskt samhälle inte är (såvida man inte är japansk nörd insnöad på japanska kostymdramer). Så dramat uteblir - istället blir man irriterad på att författaren behandlar dem som inte är japanska nördar insnöade på kostymdramer som lägre stående varelser som inte förtjänar att läsa hans bok, och därmed att man inte får ta del av ammunitionen till dramat.
Ungefär samtidigt som Sengoku kom så släpptes även Fuzion-varianten av Usagi Yojimbo (den med taktikkort). Det är nästan samma regler och nästan samma miljö. Det är hundra år senare, grovt räknat, och det är animorft. I Usagi lades mer tyngd på rollerna, medan miljön inte beskrevs med så mycket mer än en karta och en massa lösryckta serierutor från serien med samma namn, och definitivt inte med en massa kulturella koder. Det lades mer krut på den underliggande konflikten från att den onde lord Hikiji försökte intrigera sig till makten, och inte ens det var särskilt mycket - det nämndes typ att han försökte och att han hade sin privata neko-ninja-armé för det. Men det räckte.
Sengoku sög, för det hade inget drama. Det hade bara en massa japannörderi. Usagi Yojimbo rockade, för det hade drama utan en massa japannörderi.