Nekromanti Tecknade serier 2019

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
Det var en tag någon recenserade några serier här, så det borde åtgärdas.

Vad du ska göra i den här tråden är alltså följande:

1) Läs ett seriealbum eller en serietidning (eller en serie som finns online om det är mer din grej).
2) Skriv ett inlägg där du berättar om serien: vad handlar den om, var den bra, var den dålig och varför var den bra eller dålig.

eller

a) Skriv en kommentar till någon som har utfört steg 1 och 2 ovan.

Lycka till!
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
Jag tänkte börja med:

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.imgur.com\/PLZjTFj.jpg"}[/IMG2]

OUTER DARKNESS
av John Layman och Afu Chan


Hisspitchen för den här serien är följande: Den är som Star Trek, fast med demoner, och Kirk och Spock hatar och försöker döda varandra.

Vi befinner oss alltså i en framtid där människor och människolika varelser flyger mellan stjärnorna i stora rymdskepp. Rigg var försteofficer på ett sådant skepp, men begår myteri för att tvinga kaptenen att dumpa lasten och fly när skeppet attackeras av demoner ute mellan stjärnorna. Istället för krigsrätt erbjuder amiralen honom kaptensposten på flaggskeppet Charon, under förutsättning att han utför ett räddningsuppdrag långt bort i det yttre mörkret. Vad eller vem som ska räddas är ännu okänt både för oss och kaptenen. Kaptenen gör sitt bästa för att se till att den nya besättningen hatar honom, och känslan är ömsesidig. Vad skulle kunna gå galet?

Ja, det finns alltså demoner i rymden. I besättningen finns därför exorcister och matemagiker utöver de vanliga soldaterna och piloterna. När någon besättningsperson dör kan de fånga in deras själar och återuppväcka dem. Somliga besättningsmän har dött många gånger, och minst en av dem har fått med sig något dåligt från andra sidan. Och minst en av dem är en gud som dödades av sin son och kastades ut i rymden som en vilsen själ som några exorcister fångade upp och gav en ny kropp.

Det här är första albumet, och det är rätt bra. Teckningarna är kanske lite för naivistiska, men de gör jobbet. Jag tänker köpa nästa album när det kommer.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
Och nu något helt annat:

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.imgur.com\/XLTx50Z.jpg"}[/IMG2]

OVERMAND -- 1. Med kappe og porre
av Pascal Jousselin


Detta är, som ni kanske har listat ut av bilden ovan, en komisk superhjälteserie, ursprungligen på franska. Jag läste en recension av den på ett annat forum och blev så intresserad att jag tänkte köpa albumet trots att jag inte kan läsa franska. På vägen upptäckte jag att serien översatts till danska, och det kan jag ju läsa. Nu har jag köpt albumet, och läst det, och tänker berätta om det för er.

Overmand (Imbattable på franska -- i det danska albumet har hans i på magen ändrats till ett O) är alltså en tjock liten gubbe i gul dräkt med svart mask. Enligt baksidestexten är han den enda riktiga seriesuperhjälten. Vad det innebär demonstreras också på baksidan:

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.imgur.com\/OZhOZx4.jpg"}[/IMG2]

Han har alltså seriesuperkrafter, vilket innebär att han kan hoppa mellan serierutorna och knocka skurken från rutan bredvid, eller från raden under eller ovanför. Här är den första sidan i albumet, som demonstrerar och förklarar konceptet lite mer utförligt:

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.imgur.com\/plkCYBc.jpg"}[/IMG2]

Overmand använder de här krafterna för att stoppa rånare, rädda katter ur träd, eller ge sig själv en hjälpande hand i trädgårdsarbetet. Sedan dyker det upp andra superfigurer, som en sur gubbe som använder pratbubblor som vapen, och en tonårskille som vill bli Overmands sidekick och kan använda trick med perspektiv för att lyfta tunga saker som ser små ut för att de är långt borta. Det är lite småkul hela tiden, och ofta finurligt och uppfinningsrikt. Den bästa historien är precis i slutet när Overmand och hans poliskompis behöver is till saften och Overmand råkar dra med sig en isbjörn in i huset. Varje sida tål att läsas om flera gånger -- en gång när man betraktar hela sidan på en gång och ser vilka trick Overmand använder, och en gång när man läser ruta för ruta och ser hur hans krafter måste se ut för de andra figurerna.

Om du är det minsta intresserad av serier som gör intressanta saker med seriemediet bör du läsa det här albumet!
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Mina två stora 2019-favoriter har varit Isola och Seeds. Har också läst om en massa Ceppi-prylar (Getingboet osv) och sen avslutades ju äntligen den bästa serien of all time Kimi Ni Todoke i våras.

uj jag är dålig på att recensera för jag vill inte spoila.... se det mer som tips än som recensioner.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Är osäker på hur orginell den där Overmandserien egentligen är; Sam's Strip från sextiotalet ex vis eller varför inte dataspelet Comix Zone…? Och She-Hulk i John Byrnes tappning. Eller ja jo nu vet jag bra en med samma schtick! Gwenpool!
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Jag läste om Doom Patrol: Crawling from the Wreckage ganska nyss.



Doom Patrol under Grant Morrison är bland det bästa jag vet. Jag vet inte om jag skulle kalla det "peak Grant Morrison", men det här är en serie som sprängde mitt huvud redan när jag först läste den kring 2000 och som 20 år senare fortfarande känns weird och tankeväckande och inspirerande och fantastisk.

Det här är alltså en serie om ett udda superhjältegäng, som verkligen levererar på premissen att det här är inte superhjältar, utan människor med funktionsnedsättningar. Visst kan de göra coola grejer, men förmågorna är lika mycket hinder som hjälp, och de är alla ganska trasiga.

Turligt nog finns det också problem i världen som helt enkelt är för konstiga, för filosofiskt obekväma eller för metafiktivt underliga, för att till exempel Justice League ska befatta sig med dem. Eller ens låtsas som att de finns. Och det är då det är bra att det finns en Doom Patrol.

Jag vet inte om det direkt finns något negativt att säga. Kanske att serien är lite pretentiös? Att Grant Morrison verkar se sig själv som lite, lite smartare än han faktiskt är? Att den vad gäller vissa saker inte riktigt åldrats med fullständig värdighet, som könsroller och så? Men vafan, den är från 1989. Om den stundtals känns lite gammal nu, så är det ju mer som att den känns typ 10-15 år gammal. Vilket fortfarande gör att den var 15-20 år före sin tid.

Det här albumet rekommenderas varmt till alla som gillar pretentiöst weird fuckery i sina serier.
 

Attachments

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
2097 said:
Är osäker på hur orginell den där Overmandserien egentligen är; Sam's Strip från sextiotalet ex vis eller varför inte dataspelet Comix Zone…? Och She-Hulk i John Byrnes tappning. Eller ja jo nu vet jag bra en med samma schtick! Gwenpool!
Jag är inte extremt inläst på någon av de där serierna förutom Sam's Strip, men vad jag sett från den och även Byrnes She-Hulk handlar det mest om seriefigurer som är medvetna om att de är seriefigurer och talar direkt till läsaren/tecknaren, och även perspektivet att seriefigurerna bara är skådespelare som spelar seriefigurer. Detta förekommer också mycket i till exempel Bloom County. Det Overmand gör är att låta en figur röra sig lite som han vill på sidan, och använda det som ett vapen.

Det är fullt möjligt att det också har förekommit någonstans, men jag har inte sett det -- framför allt inte konsekvent genomfört.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
I She-Hulk så river hon sönder sidorna osv för att lösa problem
Serierna använder själva rutorna på ett liknande sätt som overmand
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,008
Location
Sthlm
Jag är precis klar med Hellboy Omnibus edition volym 1. Som föga förvånande är en samling Hellboy serier. Vad som är lite förvånande är att man i Omnibus-versionen samlat alla korta berättelser i kronologisk ordning i två separata volymer, så grejer som jag vet att jag läst förra gången jag läste Hellboy (runt milenieskiftet) saknas och finns i nån annan bok i stället. Jag hade föredragit att samlingen var helt och hållet baserad på utgivningsdatum i stället. I alla fall: Mike Mignola är ju ett geni på att rita! Det här är en av de snyggaste serietidningarna som går att läsa. Berättelserna är bra de med, men inte lika fantastiska som bilderna. Det här är också mer eller mindre så långt som jag har läst tidigare. Och det ser ut som att jag kommer ta en liten paus innan jag går på volym 2. 4 av 5

Brian Michel Bendis Avengers, New Avengers, Dark Avengers och andra tie-in titar (typ Avengers Iluminati och Spider-Woman) fram till Fear Itself som jag inte hunnit börja med ännu. På Marevel Unlimited finns det totalt 890 lösnummer med Bendis som författare. Efter att ha gillat hans Ultimate Spider-man och efter att ha läst sista vändan Alias (som kanske heter Jessica Jones?) var det dags att ge sig på resten. Idag har jag 320 olästa lösnummer kvar. Merparten av det jag läst är hans olika Avengers titlar, som gavs ut mellan 2004 och 2012. New Avengers är den bästa av titlarna, och den fokuserar på ett lite mer under-dog:igt Avengers lag. Det är där de som måste gömma sig under Civil War är med. Det är där Luke Cage och Jessica Jones får barn, det är där Spider-Woman tar det lite lungt efter att skit hon är med om i sina egna titlar. De andra serierna är inte dåliga de heller, de handlar om massor av grejer som är både intressant och superhjälteraffel samtidigt. En av de första sakerna Bendis gör är tex att ta över The Senty - en hjälte som innan dess hade haft en även den läsvärd miniserie på fyra eller sex nummer. The Sentry är lite som Marvels svar på Stålmannen i krafter men allt annat med honom är trasigt och konstigt. Det sämsta är att Bendis måste förhålla sig till massor av event som sabbar takten. Det hade vart nog om han bara hade behövt beröra resten av MU händelserna i en av sina titlar och att resten bara kunde ha fått puttra på.
En spännande grej är att Marvels filmer blir mer och mer populära och att det redan här börjar påverka serierna. Tex så var det etablerat att insidan av Iron Mans rustning ritas som att Tony Stark i high-tech pjamas står framför massor av skärmar medan filmernas version med Tonys ansikte och HUD-projektioner börjar dyka upp och sen blir vanligare och vanligare allteftersom.
Det är inte lika bra som Ultimate Spiderman eller Alias men ändå klart läsvärd ongoing såpa. 4 av 5
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
krank;n326873 said:
Jag läste om Doom Patrol: Crawling from the Wreckage ganska nyss.



Doom Patrol under Grant Morrison är bland det bästa jag vet. Jag vet inte om jag skulle kalla det "peak Grant Morrison", men det här är en serie som sprängde mitt huvud redan när jag först läste den kring 2000 och som 20 år senare fortfarande känns weird och tankeväckande och inspirerande och fantastisk.

Det här är alltså en serie om ett udda superhjältegäng, som verkligen levererar på premissen att det här är inte superhjältar, utan människor med funktionsnedsättningar. Visst kan de göra coola grejer, men förmågorna är lika mycket hinder som hjälp, och de är alla ganska trasiga.

Turligt nog finns det också problem i världen som helt enkelt är för konstiga, för filosofiskt obekväma eller för metafiktivt underliga, för att till exempel Justice League ska befatta sig med dem. Eller ens låtsas som att de finns. Och det är då det är bra att det finns en Doom Patrol.

Jag vet inte om det direkt finns något negativt att säga. Kanske att serien är lite pretentiös? Att Grant Morrison verkar se sig själv som lite, lite smartare än han faktiskt är? Att den vad gäller vissa saker inte riktigt åldrats med fullständig värdighet, som könsroller och så? Men vafan, den är från 1989. Om den stundtals känns lite gammal nu, så är det ju mer som att den känns typ 10-15 år gammal. Vilket fortfarande gör att den var 15-20 år före sin tid.

Det här albumet rekommenderas varmt till alla som gillar pretentiöst weird fuckery i sina serier.
För mig som inte gillar det mesta Grant Morrison har gjort, är den värd att läsa? Animal Man och Allstar Superman är fantastiska, men typ allt där han haft en egen frihet att hitta på hejvilt är i princip oläsligt (Invisibles, Filth, mm). Var ligger Doom Patrol på skalan Animal Man <-> Invisibles?
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
Doom Patrik [sic! :)] är knäppare och konstigare än Animal Man och All-Star Superman, men det är ändå en serie där Grant Morrison håller sig någorlunda på mattan utan att sväva ut i filosofiska meta-konstigheter. I princip är det en superhjälteserie där superhjältarna är trasigare och konstigare än normalt, och skurkarna är ännu konstigare, men det är fortfarande en superhjälteserie.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Gurgeh;n326895 said:
Doom Patrik [sic! :)] är knäppare och konstigare än Animal Man och All-Star Superman, men det är ändå en serie där Grant Morrison håller sig någorlunda på mattan utan att sväva ut i filosofiska meta-konstigheter. I princip är det en superhjälteserie där superhjältarna är trasigare och konstigare än normalt, och skurkarna är ännu konstigare, men det är fortfarande en superhjälteserie.
Ja, det är nog min bedömning också.

Nu tycker ju jag att Invisibles är fantastisk och inte ens bland hans konstigaste, men om skala är Animal Man <-> Invisibles så skulle jag säga att Doom Patrol ligger... Tja, ganska mitt emellan, kanske?
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
The Invisibles är typ Doom Patrol. Med serienumren avfilade för att den skulle bli creator owned. Ragged Robin ? Crazy Jane

Love means nothing at all
Life means nothing at all
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
krank;n326908 said:
Nu tycker ju jag att Invisibles är fantastisk /.../
Du är inte den första som sagt det, men jag förstår det verkligen inte.

Allt han vill få sagt om verklighet, metatänk och allt det där säger han så mycket bättre i Animal Man. När jag försökte läsa om den senast (tredje gången totalt) klarade jag inte ens av att komma till slutet. Efter den riktigt välskrivna introduktionen spårar det fullständigt på ett narrativt plan och jag kan inte följa storyn längre. Allt vimlar åt alla håll och trådar försvinner och dyker upp utan förklaring eller poäng. Första gången jag läste den för typ tio år sedan var jag hänförd av alla idéer och tankar och filosfiska genomgångar, men som berättelse är den alldeles för osammanhängande och oöverblickbar.

Om du vill och orkar och känner att du har lite tid får du (och/eller andra WRNUiter) gärna förklara för mig varför den är så bra.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Khan;n326947 said:
som berättelse
Det kanske är här skon klämmer? Jag tittar ju inte nödvändigtvis efter hur "bra berättelse" serien är. Det är inte riktigt sånt jag tittar efter när jag läser Grant Morrison. Måste alla verk ha en bra, sammanhängande berättelse?

Är huruvida berättelsen är bra/sammanhängande det enda relevanta måttet på kvalitet?

För mig blir det lite som när folk säger att ett verk är dåligt för att det t.ex. "inte fokuserar på människor" eller "inte hade karaktärer jag kunde sympatisera med" eller så. Jag tycker inte att alla verk behöver handla om människor för att vara bra heller.

Jag vet inte, för mig är idéerna ett verk ger mig, det sätt verket kliar min hjärna, en viktigare faktor än både verkets karaktärer och dess story när det gäller huruvida jag uppskattar verket eller inte. Ett verk som inte har några intressanta koncept och idéer får jobba riktigt jäkla hårt för att fånga mitt intresse, oavsett hur bra "berättelse" det har...
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
krank;n326950 said:
Det kanske är här skon klämmer? Jag tittar ju inte nödvändigtvis efter hur "bra berättelse" serien är. Det är inte riktigt sånt jag tittar efter när jag läser Grant Morrison. Måste alla verk ha en bra, sammanhängande berättelse?

Är huruvida berättelsen är bra/sammanhängande det enda relevanta måttet på kvalitet?

För mig blir det lite som när folk säger att ett verk är dåligt för att det t.ex. "inte fokuserar på människor" eller "inte hade karaktärer jag kunde sympatisera med" eller så. Jag tycker inte att alla verk behöver handla om människor för att vara bra heller.

Jag vet inte, för mig är idéerna ett verk ger mig, det sätt verket kliar min hjärna, en viktigare faktor än både verkets karaktärer och dess story när det gäller huruvida jag uppskattar verket eller inte. Ett verk som inte har några intressanta koncept och idéer får jobba riktigt jäkla hårt för att fånga mitt intresse, oavsett hur bra "berättelse" det har...
Kanske. Fast då hade jag hellre läst om Animal Man igen, som lyckas säga samma sak bättre, effektivare, kortare och klarsyntare. Eller en essä på samma ämne. Jag förstår hur du tänker, och i någon mån håller jag med. Men jag ser en otroligt bruten story, där idéerna bakom fortfarande är jätteintressanta. Jag klarar inte av att se igenom storyn till det gôttiga bakom längre, utan blir mer ointresserad och avslagen och lägger hellre min tid på något som förmedlar vad det vill säga bättre.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Appropå weird fuckery så har jag nyss blivit klar med samlingsalbumet Shade, the Changing Man: Edge of Vision. Jag läste den som digital serie.



Under 80- och 90-talet, då jag växte upp, var serietidningar mestadels något barn förväntades hålla på med. Men det fanns några undantag – Agent X9 och Western kunde avnjutas av helt vanliga vuxna i min omgivning, till exempel. Sedan fanns Magnum, som i huvudsak tryckte grejer från brittiska 2000AD – lite vuxnare, men mest sådär action-och-tuttar-vuxet. Magnum var brölig actionfilm i ganska hög grad, även om det också precis som i 2000AD dök upp en del riktigt weird stuff mellan varven. Mestadels Cat Claw och Axa och sånt, men det var också här jag fick mitt första möte med Zenith.



Sedan fanns också Inferno. Här kan vi snacka kvalitetsserier av märkligaste sort. Jag menar, kolla bara. Här var det DCs Vertigo-grejer som gällde – inte lika mycket tuttar och action, men definitivt sånt som kunde få en ung grabb utan vidare världsvana att få skallen sprängd av nya, lite skrämmande idéer. Magnum var tidningen som kändes lite förbjuden att läsa, mest pga att tuttar och våld var lite tabu (framför allt tuttarna) – Inferno var tidningen jag knappt vågade läsa.

I efterhand har jag hittat i princip alla de här serierna separat, och tänkt "oh wow, den här minns jag från Inferno". Shade däremot var länge en blind fläck på min seriekarta – en serie jag liksom bara mött just i Inferno. Så när jag ändå satt och läste grejer på Comixology en dag så kom jag på tanken att försöka söka rätt på den där märkliga, psykedeliska serien jag inte förstod ett skit av, men vars symbolspråk bitit sig fast i mitt undermedvetna som något slags psykisk parasit...

Och jag blev inte besviken. Shade, the Changing Man (1990-1996) med Peter Milligan som författare är helt makalöst psykedeliskt uppfuckad. Det är ofta svårt att hänga med i storyn, men det känns också som att det är lite av en del av upplevelsen – en ordentlig, kaotisk, infernalisk kavalkad, en festival av vansinne.

Shade, som kommer från en annan planet, projicerar sitt medvetande in i en seriemördares kropp i ögonblicket sagde mördare dör i elektriska stolen. Shade har med sig "vansinnesvästen", en mojäng som låter honom manipulera världen omkring sig. Hans uppgift – att stoppa Vansinnet, aka "the american scream", som sprider sig över landet. Vansinnet förvrider verkligheten och visar att gränsen mellan "medvetande" och "fysisk verklighet" egentligen är illusorisk.

Det här är såklart jättekonstigt. Varje nummer av tidningen är fullt av fullständigt bisarr bildkonst, delvis obegripliga dialoger, djup självanalys (man kan såklart inte bekämpa vansinnet utan att bekämpa vansinnet i sig själv, lära känna alla sina egna objudna tankar och oönskade drifter...) och coola strider.


Det som är bra med den här serien är att den är en skitförvirrande psykedelisk kavalkad.

Det som är dåligt med den här serien är exakt samma sak. Om man inte gillar sånt.

En jäkla resa är det, iaf.

Det här är andra samlingsalbumet. Jag rekommenderar att man börjar med det första The American Scream.

(Nej, jag tänker inte säga något om handlingen i det här specifika albumet.)
 

Attachments

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
Det var väl ungefär runt de här numren som Shade var bäst?

för det här där albumet borde väl innehålla storyn med hippien i San Fransisco och storyn när Troy Grenzer försöker komma tillbaka?

Efter det kändes det som om den började upprepa sig, fram till storyn "The Road" som var helt lysande, och det som kom därefter lyckades aldrig engagera mig.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Shade är absolut en av mina stora favoritserier ?
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Gurgeh nej dom där grejerna kommer längre fram. Krank, läs inte Gurgehs spoiler
 
Top