Björn Wärmedal
Björning Wheel
Igår kväll fick jag chansen att spelleda Tales from the Loop för två personer som aldrig spelat rollspel förut. De hade valt spel baserat på stt en av dem är från Ekerö, plus ”oooh, shiny!”-faktorn av Simon Stålenhags fantastiska illustrationer. Varför de köpte engelska utgåvan vet jag faktiskt inte.
Själv har jag spelat det nämnda spelet en gång förut, nämligen på GothCon i fjol. Därefter hade jag knappt ens sett boken, så jag var ungefär lika förberedd som mina nya spelare. Men det kändes som att det skulle gå bra ändå!
Vi började med att skapa rollpersoner. Det var en ren glädje! Det går ju jättefort, men man får ändå en hel del kött på benen.
Dennis Andhult var 11 år gammal. Han bodde i Kungsberga och var datornörd. Här gjorde vi en liten ändring i hans typ; spelaren ville ha en lite mer praktisk tinkerer än datornörden är, så vi satte hans typ-färdigheter till Meka, Programmera och Undersöka. Hans ikoniska ägodel var en schweizisk armékniv, han var mobbad i skolan, ville veta hur prylar funkar, var stolt över att han kan laga vad som helst och kände en tant som heter Agda. Hon brukar ge honom kakor och förstår sig på honom.
Hilda Andhult var 13 år gammal och Dennis storasyster. Hon var en bokmal som drevs av en vilja att vara smartast i sin klass. Hennes ikoniska ägodel var en hund som hette Plutten (en liten mops), hon var stolt över att ingenting skrämmer henne och hon fann tröst i sin moster Anna, som var forskningsledare på ett projekt vid Slingan. Sedan ett par år tillbaka hade hon varit förföljd av en konstig man, som på senaste tiden blivit ganska närgången. Det här fann hon störande, men hade ändå underlåtit att berätta det för någon.
Syskonens pappa var en frånskiljd tandläkare med ensam vårdnad. Deras mamma var nämligen astronaut. Åtminstone trodde de det, men de hade inte träffat henne sen hon flyttade till USA ändå, så det hade ingen betydelse.
De båda hade ett gömställe på ett gammalt höloft.
När spelet började hade det gått en vecka sedan de hört av sin kusin Simon. Det vore normalt, om det inte varit för att de han skulle hört av sig förra helgen. Det sista de hade hört av honom var att han skulle med sin mamma till jobbet på Slingan en dag, och var det inte den dagen det varit en olycka vid ett kyltorn?
På fredag eftermiddag anade syskonen oråd och bestämde sig för att kolla upp det. Deras far hade redan lämnat hemmet för en konferens i Stockholm över helgen.
Efter skolan stack de hem och hämtade Plutten, för att sedan gå en längre promenad till den herrgård som moster Anna och hennes son Simon bodde på. När de kom dit noterade de att brevlådan börjat bli full. Ingen svarade heller när de ringde på. De bestämde sig för att gå över till tjänarbostaden - Anna hade nämligen tre anställda på godset. Även tjänarbostaden var tom. Där fann de även tecken på viss kamp, och efter noggrannt undersökande hittade de en större plastbit (tänk en tjockare plastpåse) och en svart basker med ett märke de aldrig sett.
Dennis tittade närmare på plastbiten. Med hjälp av det lilla förstoringsglaset på hans kniv kunde han hitta en stämpel som han sett förut i ett överskottslager. Det här var en bit från en kemskyddsdräkt! Det fanns dessutom leriga spår från militärkängor på golvet.
Hilda satte Plutten på att spåra ägaren till baskern. Trots att spåren var flera dagar gamla satte den lilla mopsen av i ett sporrsträck mot sydväst. Barnen följde efter, men när de nådde stranden fick de ge upp. På andra sidan Långtarmen såg de den ö som forskningsanläggningen låg på. Deras gissning var nu att soldater tagit Simon, Anna och de tre hushållerskorna dit. Men varför?
Klockan började bli mycket, så barnen stack hem och hämtade ficklampor och matsäck. Dennis tog även en stor laptop de hade hemma. Ni vet, varianten som väger massor och har en jätteliten skärm och dålig batteritid. Hilda tog med en tjock faktabok om Slingan. De bestämde sig för att sova i tjänarbostaden. När de kom tillbaka till herrgården hade det mörknat rejält. Det tillät dem att se ett svagt blåaktigt sken inifrån Simons rum på andra våningen. Naturligtvis kunde de inte gå och lägga sig utan att undersöka det!
På baksidan av huset fanns ett fönster som de visste brukade vara svårt att stänga. Det kunde de med lätthet öppna, och den vägen tog de sig in. Hilda smög upp för trappen mot Simons rum, medan Dennis gick ned i källaren för att kolla in Annas hemma-laboratorium. Det senare visade sig vara stängt och låst med en bastant dörr. Det var mer eller mindre vad de väntat sig.
Snart nog ropade Hilda upp Dennis till övervåningen. Hon hade hittat ljuskällorna! Över stora delar av Simons rum fanns fluorescerande handavtryck. När de letade vidare hittade de även ett fåtal sådana utanför rummet.
Dennis bestämde sig för att försöka koppla in sin dator i telefonjacket i ett försök att nå datorerna i källaren. Hans slag för att Meka lyckades så fantastiskt att laptopen nu var en ägodel +3. Det visade sig att huset hade en telefonlina, och ”luren var av” på deras sida, men uppkopplingen saknade motpart. Dennis lyckades däremot hitta en cache med korta meddelanden som skickats från huset till forskningsanläggningen. Hilda kunde reda ut vad några av koderna betydde. Det verkade vara någon slags larm om en olycka, och det verkade som att minst en person blivit skadad på något sätt. Meddelandena var skickade dagen efter den omtalade olyckan vid kyltornet.
Under tiden Hilda höll på med det tittade Dennis ut genom fönstret och såg en främmande man på gårdsplanen som tittade tillbaka på honom. Han berättade det för Hilda, som avfärdade det med en axelryckning. ”Det är bara en gubbe som hängt efter mig i ett par år. Bry dig inte om honom.”
Några minuter senare hörde de en knarrande dörr öppnas på nedervåningen. (”Var framdörren upplåst? Varför kollade vi aldrig det?”) Nu var goda råd dyra! De kom båda ihåg att Simon skrutit om att det fanns en hemlig gång ifrån hans rum, och den kunde de snabbt lokalisera. Det var en trång gång inuti en av väggarna, som slutade i en stege som ledde dem ned i källaren. Inuti Annas labb.
Där fanns stora mängder datorer och anteckningar. För en stund glömde de bort mannen på markplan och undersökte det de hade framför sig.
I det här läget klarnade bilden lite av vem Anna egentligen var. Hon var inte alls fysiker som de trodde. I själva verket var hon biolog och kemist i första hand. Men datorerna hemma hos henne hade ändå använts primärt för att göra tunga beräkningar. De hade också varit uppkopplade mot forskningsanläggningen och på distans hade någon försökt radera information på dem, men inte lyckats fullt ut eftersom uppkopplingen brutits.
De hittade också bilder från en dold övervakningskamera ovanför framdörren. Bilderna visade en grupp soldater i kemskyddsdräkt som mötte upp Anna och Simon, som verkade ha väntat sig dem och följde med dem därifrån. Tyvärr kunde inga senare bilder hittas eftersom kameran inte startat om ordentligt efter ett kort strömavbrott ett par dagar senare.
Nu kände de att de ville ta sig till anläggningen för att undersöka mera, men mannen i huset då? Var han kvar?
De gjorde upp en plan: Hilda klättrade upp genom den dolda gången och tog sig ut i Simons rum samtidigt som Dennis öppnade källardörren och gjorde lite väsen där som avledande manöver. Mannen sprang då ned för trappan, men blev knuffad bakifrån på sista steget och föll pladask. När han lyfte på huvudet såg han Dennis komma mot honom med en kniv i ena handen och en stor sladdhärva - för att binda mannen - i andra. Han backade genast mot väggen och fann sig pressad att svara på barnens frågor. Hilda var inte lite bossig mot honom!
Även om mannen var samarbetsvillig så var han en insnöad gammal professor som saknade språket för att förklara kvantfysik och teoretisk dimensionsanalys för ett par mellanstadieelever. Vad de förstod var däremot att han jobbat med Anna tidigare. Ett par år tidigare hade de blivit osams om ett experiment som hade någonting med andra dimensioner att göra; professor Johannes Ekblad, som han hette, ville inte alls fortsätta eftersom de saknade den beräkningskraft som krävdes för att kunna analysera riskerna. Anna hade då brutit kontakten med honom. Nu hade han under lång tid försökt komma underfund med hur han skulle närma sig Hilda, för att försöka få henne att förmå Anna att sluta med experimentet. Att någonting redan skett på anläggningen var han inte medveten om, men när han kände att han förklarat så gott han kunde och Hilda hade lovat att be Anna sluta med experimentet i fråga så avlägsnade han sig. Hildas Problem var därmed löst, så hennes spelare kommer att få hitta på ett nytt tilm nästa Mysterium.
Hilda och Dennis gick därefter och lade sig, men steg upp tidigt på lördagen för att smyga ned till stranden och ”låna” en eka för att ta sig över till anläggningen.
Under tiden de rodde över lade sig en tjock dimma över skärgården. När de väl befann sig på ön såg de intermittenta blå ljusbågar studsa omkring längs marken i dimman. De smög fram till ett stängsel, och tog sig igenom med hjälp av Dennis kniv. När de passerat det hindret smög de sig omedelbart mot kyltornet, men hörde snart vakthundar som var dem på spåren. Nu blev de båda Rädda, och satte full fart mot tornet.
Det visade sig att det var fullt liv och rörelse kring kyltornet. En hoper forskare var där, med Anna i spetsen. De hade satt Simon - stackars självlysande Simon - på en stående brits bakom en glaskupa och dragit ut massor av datorer och konstiga maskiner. Upp längs tornets sida var en lysande blå... spricka? Ja, en spricka, men snarare en spricka i luften än i tornet.
Vakthundarna tappade vittringen, men barnen var fortfarande rädda. Vad var det de där vuxna höll på med egentligen?
Dennis hittade en hel bunt kablar som verkade leda till alla de där datorerna. Han kopplade in sin dator i dem och började rota omkring. Det var uppenbart att de skulle till att göra något experiment, men vad?
Han berättade för Hilda vad hittat. Hon förstod det hela. Experimentet som gått fel hade orsakat en spricka i en av rymdtidsdimensionerna. Inte till en parallell värld på något sätt, men själva formen på universum hade ändrats på ett dåligt sätt. Simon hade på något sätt hamnat i det här, och på något matematiskt plan var han en del av sprickan. Oavsett geografiskt avstånd i de tre dimensioner vi befinner oss så var han i någon annan dimension alltid på samma plats.
Men Anna, med sin bakgrund i biologi, hade istället antagit att det var en smitta av något slag; därför hade hon begärt att sätta sig själv, Simon och tjänstefolket i karantän. Nu var hon i färd med att försöka separera Simon från sprickan, men det här insåg Hilda skulle vara ödesdigert. Hon instruerade Dennis, som ändrade algoritmen. När experimentet sedan startade så stängdes sprickan och Simon slutade att lysa. Någon halvminut efter kom en elektromagnetisk puls som dödade all elektronik.
Barnen kände sig nöjda och smög iväg för att ta sig hem. Strömavbrottet i skärgården varade till en stund in på eftermiddagen, och Dennis dator skulle aldrig mer vara sig helt lik (inte längre +3, med andra ord).
Dennis och Hilda Andhult hade räddat Simon, och kanske mycket mer än så. Men det skulle de vuxna troligtvis aldrig få veta.
Själv har jag spelat det nämnda spelet en gång förut, nämligen på GothCon i fjol. Därefter hade jag knappt ens sett boken, så jag var ungefär lika förberedd som mina nya spelare. Men det kändes som att det skulle gå bra ändå!
Vi började med att skapa rollpersoner. Det var en ren glädje! Det går ju jättefort, men man får ändå en hel del kött på benen.
Dennis Andhult var 11 år gammal. Han bodde i Kungsberga och var datornörd. Här gjorde vi en liten ändring i hans typ; spelaren ville ha en lite mer praktisk tinkerer än datornörden är, så vi satte hans typ-färdigheter till Meka, Programmera och Undersöka. Hans ikoniska ägodel var en schweizisk armékniv, han var mobbad i skolan, ville veta hur prylar funkar, var stolt över att han kan laga vad som helst och kände en tant som heter Agda. Hon brukar ge honom kakor och förstår sig på honom.
Hilda Andhult var 13 år gammal och Dennis storasyster. Hon var en bokmal som drevs av en vilja att vara smartast i sin klass. Hennes ikoniska ägodel var en hund som hette Plutten (en liten mops), hon var stolt över att ingenting skrämmer henne och hon fann tröst i sin moster Anna, som var forskningsledare på ett projekt vid Slingan. Sedan ett par år tillbaka hade hon varit förföljd av en konstig man, som på senaste tiden blivit ganska närgången. Det här fann hon störande, men hade ändå underlåtit att berätta det för någon.
Syskonens pappa var en frånskiljd tandläkare med ensam vårdnad. Deras mamma var nämligen astronaut. Åtminstone trodde de det, men de hade inte träffat henne sen hon flyttade till USA ändå, så det hade ingen betydelse.
De båda hade ett gömställe på ett gammalt höloft.
När spelet började hade det gått en vecka sedan de hört av sin kusin Simon. Det vore normalt, om det inte varit för att de han skulle hört av sig förra helgen. Det sista de hade hört av honom var att han skulle med sin mamma till jobbet på Slingan en dag, och var det inte den dagen det varit en olycka vid ett kyltorn?
På fredag eftermiddag anade syskonen oråd och bestämde sig för att kolla upp det. Deras far hade redan lämnat hemmet för en konferens i Stockholm över helgen.
Efter skolan stack de hem och hämtade Plutten, för att sedan gå en längre promenad till den herrgård som moster Anna och hennes son Simon bodde på. När de kom dit noterade de att brevlådan börjat bli full. Ingen svarade heller när de ringde på. De bestämde sig för att gå över till tjänarbostaden - Anna hade nämligen tre anställda på godset. Även tjänarbostaden var tom. Där fann de även tecken på viss kamp, och efter noggrannt undersökande hittade de en större plastbit (tänk en tjockare plastpåse) och en svart basker med ett märke de aldrig sett.
Dennis tittade närmare på plastbiten. Med hjälp av det lilla förstoringsglaset på hans kniv kunde han hitta en stämpel som han sett förut i ett överskottslager. Det här var en bit från en kemskyddsdräkt! Det fanns dessutom leriga spår från militärkängor på golvet.
Hilda satte Plutten på att spåra ägaren till baskern. Trots att spåren var flera dagar gamla satte den lilla mopsen av i ett sporrsträck mot sydväst. Barnen följde efter, men när de nådde stranden fick de ge upp. På andra sidan Långtarmen såg de den ö som forskningsanläggningen låg på. Deras gissning var nu att soldater tagit Simon, Anna och de tre hushållerskorna dit. Men varför?
Klockan började bli mycket, så barnen stack hem och hämtade ficklampor och matsäck. Dennis tog även en stor laptop de hade hemma. Ni vet, varianten som väger massor och har en jätteliten skärm och dålig batteritid. Hilda tog med en tjock faktabok om Slingan. De bestämde sig för att sova i tjänarbostaden. När de kom tillbaka till herrgården hade det mörknat rejält. Det tillät dem att se ett svagt blåaktigt sken inifrån Simons rum på andra våningen. Naturligtvis kunde de inte gå och lägga sig utan att undersöka det!
På baksidan av huset fanns ett fönster som de visste brukade vara svårt att stänga. Det kunde de med lätthet öppna, och den vägen tog de sig in. Hilda smög upp för trappen mot Simons rum, medan Dennis gick ned i källaren för att kolla in Annas hemma-laboratorium. Det senare visade sig vara stängt och låst med en bastant dörr. Det var mer eller mindre vad de väntat sig.
Snart nog ropade Hilda upp Dennis till övervåningen. Hon hade hittat ljuskällorna! Över stora delar av Simons rum fanns fluorescerande handavtryck. När de letade vidare hittade de även ett fåtal sådana utanför rummet.
Dennis bestämde sig för att försöka koppla in sin dator i telefonjacket i ett försök att nå datorerna i källaren. Hans slag för att Meka lyckades så fantastiskt att laptopen nu var en ägodel +3. Det visade sig att huset hade en telefonlina, och ”luren var av” på deras sida, men uppkopplingen saknade motpart. Dennis lyckades däremot hitta en cache med korta meddelanden som skickats från huset till forskningsanläggningen. Hilda kunde reda ut vad några av koderna betydde. Det verkade vara någon slags larm om en olycka, och det verkade som att minst en person blivit skadad på något sätt. Meddelandena var skickade dagen efter den omtalade olyckan vid kyltornet.
Under tiden Hilda höll på med det tittade Dennis ut genom fönstret och såg en främmande man på gårdsplanen som tittade tillbaka på honom. Han berättade det för Hilda, som avfärdade det med en axelryckning. ”Det är bara en gubbe som hängt efter mig i ett par år. Bry dig inte om honom.”
Några minuter senare hörde de en knarrande dörr öppnas på nedervåningen. (”Var framdörren upplåst? Varför kollade vi aldrig det?”) Nu var goda råd dyra! De kom båda ihåg att Simon skrutit om att det fanns en hemlig gång ifrån hans rum, och den kunde de snabbt lokalisera. Det var en trång gång inuti en av väggarna, som slutade i en stege som ledde dem ned i källaren. Inuti Annas labb.
Där fanns stora mängder datorer och anteckningar. För en stund glömde de bort mannen på markplan och undersökte det de hade framför sig.
I det här läget klarnade bilden lite av vem Anna egentligen var. Hon var inte alls fysiker som de trodde. I själva verket var hon biolog och kemist i första hand. Men datorerna hemma hos henne hade ändå använts primärt för att göra tunga beräkningar. De hade också varit uppkopplade mot forskningsanläggningen och på distans hade någon försökt radera information på dem, men inte lyckats fullt ut eftersom uppkopplingen brutits.
De hittade också bilder från en dold övervakningskamera ovanför framdörren. Bilderna visade en grupp soldater i kemskyddsdräkt som mötte upp Anna och Simon, som verkade ha väntat sig dem och följde med dem därifrån. Tyvärr kunde inga senare bilder hittas eftersom kameran inte startat om ordentligt efter ett kort strömavbrott ett par dagar senare.
Nu kände de att de ville ta sig till anläggningen för att undersöka mera, men mannen i huset då? Var han kvar?
De gjorde upp en plan: Hilda klättrade upp genom den dolda gången och tog sig ut i Simons rum samtidigt som Dennis öppnade källardörren och gjorde lite väsen där som avledande manöver. Mannen sprang då ned för trappan, men blev knuffad bakifrån på sista steget och föll pladask. När han lyfte på huvudet såg han Dennis komma mot honom med en kniv i ena handen och en stor sladdhärva - för att binda mannen - i andra. Han backade genast mot väggen och fann sig pressad att svara på barnens frågor. Hilda var inte lite bossig mot honom!
Även om mannen var samarbetsvillig så var han en insnöad gammal professor som saknade språket för att förklara kvantfysik och teoretisk dimensionsanalys för ett par mellanstadieelever. Vad de förstod var däremot att han jobbat med Anna tidigare. Ett par år tidigare hade de blivit osams om ett experiment som hade någonting med andra dimensioner att göra; professor Johannes Ekblad, som han hette, ville inte alls fortsätta eftersom de saknade den beräkningskraft som krävdes för att kunna analysera riskerna. Anna hade då brutit kontakten med honom. Nu hade han under lång tid försökt komma underfund med hur han skulle närma sig Hilda, för att försöka få henne att förmå Anna att sluta med experimentet. Att någonting redan skett på anläggningen var han inte medveten om, men när han kände att han förklarat så gott han kunde och Hilda hade lovat att be Anna sluta med experimentet i fråga så avlägsnade han sig. Hildas Problem var därmed löst, så hennes spelare kommer att få hitta på ett nytt tilm nästa Mysterium.
Hilda och Dennis gick därefter och lade sig, men steg upp tidigt på lördagen för att smyga ned till stranden och ”låna” en eka för att ta sig över till anläggningen.
Under tiden de rodde över lade sig en tjock dimma över skärgården. När de väl befann sig på ön såg de intermittenta blå ljusbågar studsa omkring längs marken i dimman. De smög fram till ett stängsel, och tog sig igenom med hjälp av Dennis kniv. När de passerat det hindret smög de sig omedelbart mot kyltornet, men hörde snart vakthundar som var dem på spåren. Nu blev de båda Rädda, och satte full fart mot tornet.
Det visade sig att det var fullt liv och rörelse kring kyltornet. En hoper forskare var där, med Anna i spetsen. De hade satt Simon - stackars självlysande Simon - på en stående brits bakom en glaskupa och dragit ut massor av datorer och konstiga maskiner. Upp längs tornets sida var en lysande blå... spricka? Ja, en spricka, men snarare en spricka i luften än i tornet.
Vakthundarna tappade vittringen, men barnen var fortfarande rädda. Vad var det de där vuxna höll på med egentligen?
Dennis hittade en hel bunt kablar som verkade leda till alla de där datorerna. Han kopplade in sin dator i dem och började rota omkring. Det var uppenbart att de skulle till att göra något experiment, men vad?
Han berättade för Hilda vad hittat. Hon förstod det hela. Experimentet som gått fel hade orsakat en spricka i en av rymdtidsdimensionerna. Inte till en parallell värld på något sätt, men själva formen på universum hade ändrats på ett dåligt sätt. Simon hade på något sätt hamnat i det här, och på något matematiskt plan var han en del av sprickan. Oavsett geografiskt avstånd i de tre dimensioner vi befinner oss så var han i någon annan dimension alltid på samma plats.
Men Anna, med sin bakgrund i biologi, hade istället antagit att det var en smitta av något slag; därför hade hon begärt att sätta sig själv, Simon och tjänstefolket i karantän. Nu var hon i färd med att försöka separera Simon från sprickan, men det här insåg Hilda skulle vara ödesdigert. Hon instruerade Dennis, som ändrade algoritmen. När experimentet sedan startade så stängdes sprickan och Simon slutade att lysa. Någon halvminut efter kom en elektromagnetisk puls som dödade all elektronik.
Barnen kände sig nöjda och smög iväg för att ta sig hem. Strömavbrottet i skärgården varade till en stund in på eftermiddagen, och Dennis dator skulle aldrig mer vara sig helt lik (inte längre +3, med andra ord).
Dennis och Hilda Andhult hade räddat Simon, och kanske mycket mer än så. Men det skulle de vuxna troligtvis aldrig få veta.
