Nekromanti [Tékumel] Världen är en väv

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,952
Location
Knivsta
Detta är en krönika över ett äventyr i Tékumel: Empire of the Petal Throne.

Ironin har aldrig övergett mig. Ironin är mitt sätt att anpassa mig till min rådande tillvaro. Utanför mitt fängelses obetvingliga väggar fördelar mina forna bröder och systrar världen mellan sig. Likt små barn grälar de över minsta smula av makt, och likt bortskämda konkubiner draperar de sig själva i skönhet eller mörker, stolthet eller försåt. Samtidigt sitter jag här. Jag är prins likt dem – men endast över mitt fängelse. Prinsen över det blå rummet, kallar de mig. Här ska jag stanna tills världen går under, är det tänkt.
Medan de kastar bort millennier på att fördöma mitt tidigare svek, fortsätter de oförtrutet med den maktkamp jag själv en gång ville få ett slut på. Min ambition kunde enbart mäta sig med min insikt i världsordningens fördärvliga tillstånd. Kunskapen blev mitt svärd, ett svärd jag valt att kalla Rättfärdighet, och dess egg biter lika väl idag som då. Inga fängelser, inga lögner och ingen armé på vårt plan eller nästa kan ändra på det. De har måhända tvingat ner svärdet i dess skida, men de har inte tillintetgjort mig. När, inte om, jag tar mig ut ur mitt fängelse kommer dess klinga återigen klyva deras lögner, tills bara den nakna sanningen finns kvar. Karakán, Vimúhla, Thúmis, jag ska viska era namn när oförrätten på Dórmoronslätten slutgiltigt tvättas bort.

Ironin har aldrig övergett mig, det nämnde jag tidigare. För under min vistelse i denna kalla kammare har jag tillåtits nå ytterligare en insikt. Världen är en väv. Likt osynliga spindeltrådar löper den ut ur mina fingrar, in genom de minsta av sprickor i de väggar som omger mig och ut i världen utanför. Mina forna bröder och systrar skulle bli förvånade om de hade förmågan att förstå hur små förändringar i denna väv kan fortplanta sig till ett ödets ironi, en för mig fördelaktig nyck. Tiden är snart inne för mig att slita världen ur deras förvånade händer, men innan dess tar jag mig tid att berätta en sedelärande sannsaga för er.

Innan berättelsen börjar, tillåt mig presentera de instrument som likt strängarna på en tenturén kommer att dansa till min musik. Dessa tre är utvalda av ödet att uträtta mitt värv:

Qarras
Qarras föddes med olikfärgade ögon. Det vänstra ögat var blått, vilket ses som ett tecken på att Avánthes förbannelse vilar över den olycklige. För att skona honom från detta stack hans föräldrar ut det med en krok. Rykten om orsaken till hans enögdhet lever dock kvar än idag, ett stigma som vägrat lämna honom. Han slogs i inbördeskriget, men kom hem därifrån i vanära då han supit sig redlös inför ett slag. Anledningarna till hans kollaps är hitintills okända för hans familj, något som lämnat honom i vanära.
Qarras kommer, likt sina klankusiner Asha och Tálatak, från klanen hallarna av sten. Klanen tillhör Tsolyánu-imperiets medelklass, och deras klanhus är placerat i staden Vrá på ön med samma namn. Fram till tiden just innan min berättelse startar tjänstgjorde han som klankrigare där. Av en gammal vän från kriget får han dock ett hemligt uppdrag som kommer ta honom ut på en resa, skenbart i rollen som Ashas beskyddare.

Asha
Asha har fått smaka på det ljuva livet – en sötma hon har haft svårt att glömma. Som ung och vacker klankvinna uppmärksammades hon av en högättad köpman från mäktiga Jakálla. För att upprätthålla goda kontakter klanerna emellan sändes hon med som konkubin till mannens hem. Lyx och överflöd formade henne till den kvinna hon är idag, men intrigerna hos överklassen kan vara grymma för en ung kvinna med enkel bakgrund. Hon skaffade sig inflytelserika fiender och blev därigenom obekväm. Hennes egen klan fick till sist ta hand om henne.
Asha vill inget hellre än fortsätta med den livsstil hon vant sig vid, men hemma i Vrá gick hennes försök snart över styr. Hon ska nu skickas till Penóm, en ökänd stad placerad mitt i ett träsk, för att tjänstgöra hos en inflytelserik klanfarbror där. Det är svårt att se det som någonting mindre än en förvisning.

Tálatak
Tálatak står, likt hans klankusiner beskrivna ovan, inte väl i gunst inom sin klan. Han har potential, det är många överens om, men hittills har han bränt sina chanser. Sedan han var yngling har han arbetat för klanen till sjöss, likt hans familj gjort i generationer. Han har lärt sig om handel, om navigering och om sjöfart. Hans förmåga att ta kvicka beslut och snabbt och smidigt klättra i riggen lät honom vinna allt mer förtroende på den tnék han tjänstgjorde på. Under en resa kom dock kaptenen, tillika hans mentor, drabbas av en häftig feber och dö. På grund av sin raska beslutsamhet blev Tálatak den informella ledaren för farkosten, istället för den rådville styrmannen. När skeppet sedan gick i kvav under en storm fick Tálatak ta på sig en stor del av ansvaret, och har sedan hållits kvar på torra land av sin klan.
Tálatak har väntat på en ny chans, något som nyligen uppenbarat sig. En last med delikatesser från Vrá ska hastigt och säkert transporteras till Penóm. Han och hans två klankusiner har därmed satt sig i rörelse rakt mot den väv av nycker som väntar på dem.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,952
Location
Knivsta
Kap.1 -”Där Hriháyal väntar sin demoniska älskare"

När vi först skådar Qarras, Asha och Tálatak har de just lämnat mäktiga Jakálla bakom sig. Med sig har Asha sin åldrade hushållsslav Tupo, och från ett halsband runt Ashas hals hänger hennes scarab, en förlängning av Ortaghs sinne. Vad Ortagh vill och vad hans mål är, det får framtiden utvisa. Han är en nyckfull men viljestark demon, kanske kan vi senare nå en överenskommelse. De är alla passagerare på en Hrú, en enmastad handelsfarkost, vid namn Lilla Regnbågen. Kaptenen är en äldre herre dedikerad till Sárku, guden över död, beskyddaren av graven, herren över maskar. Zargar är hans namn.
Under första dagen till sjöss gör sig ytterligare några av skeppets passagerare sig till känna. En lång herre med något blek hy och vågigt hår (alla kännetecken för fulhet i Tsolyánu, imperiet i världens mitt) presenterar sig som Hotah, en synbart välbärgad handelsman. I övrigt är han således attraktiv på grund av sin rikedom, om än något udda. Han är på väg tillbaka till sitt hemland, Livyánu, för att bekämpa de barbarer som för närvarande håller det ockuperat. Mitt på skeppets däck håller slavar på att sätta upp en paviljong, denna visar sig senare tillhöra en ung kvinna från den mäktiga Havsblå klanen i Jakálla. Elulén är hennes namn – många kommer att behöva tassa kring henne för hon verkar både självupptagen och grym. Hennes livvakt är den storväxta eunucken Eumo, en man med en fasansfull demon tatuerad över bringa och upp över skalp. De första två dagarna tillbringar rollpersonerna (de tre som blivit tilldelade en roll i min charad) sin mesta tid att lära känna varandra, skeppet, de andra passagerarna och kaptenen. Tre skeenden är värda att nämna innan olyckorna tar vid:

Hotah på friarstråt – Hotah vill inte återvända hem utan en vacker kvinna vid sin sida. Med sitt hövliga sätt uppvaktar han således Asha en aning, sonderar terrängen. De konverserar en stund och Hotah skänker henne ett litet smycke i guld, utformad som en skalbagge. Sedan uppenbarar sig Elulén på däck, och Hotah får annat för ögonen. Senare närmar sig Hotah även Elulén i syfte att introducera sig själv, men blir avsnäst på ett till synes grymt sätt. Han avlägsnar sig uppenbart stukad ner under däck och håller sig kvar där under viss tid.

Vidskepelse ombord – När Tálatak fiskar är han alltid noga med att släppa tillbaka en del av sin fångst. Det är med en bön till Bolénde han gör detta. Bolénde är fru Avanthés sextonde aspekt och herre över vattnets andar. Han är väldigt populär hos fiskare och sjömän. Under en middag i kaptenens kammare diskuteras förekomsten av havsodjur i dessa farvatten. Asha tror att Tálataks bete kan locka till sig sådana, och refererar till legender där havsodjur fiskats genom att sänka ner människohuvuden satta på krokar. Zargar försäkrar att legenden är just en legend och inget annat, men har själv prytt sin stäv med koppar för att hålla dem borta. Koppar tillhör Sárkus domäner, och havsodjuren skyr dödsguden. Legend som legend, menar Asha, vad ska man egentligen tro på?

Elulén förlustar sig – Elulén har fått upp ögonen för den smidige Tálatak. Han känner hennes ögon vilande på sig flera gånger men vet inte hur han förväntas reagera på detta. Bäst att hålla tyst och titta bort. När solen stigit en bit på himlen dag två på skeppet, bestämmer sig Elulén att göra någonting åt sin leda. Hon låter Eumo beordra fram Tálatak till hennes paviljong. Hon klär av sig sin dyrbara klädnad, inför ögonen på dem som törs titta på, och ger Tálatak en order: ”Slicka min klitoris som vore den bestruken med takán-honung, plebej!” Tálatak ser inget annat val än att lyda och blir guidad genom den något förnedrande akten. Hans okunskap i konsten att behaga en kvinna med tungan är uppenbar för Qarras, för han är kunnig om detta, och verkar närmast roande för Elulén. När Elulén slutligen skjuter honom ifrån sig är hon inte riktigt klar än. Hon tar fram sin piska och ger Tálakan fem rapp av ren sadism – något som i sig inte skadar mycket mer än hans värdighet, men ger Elulén stor njutning. Ett profitabelt utbyte, således. Sedan drar hon sig tillbaka för att läsa poesi.
 
Top