Oddsen på olika tärningsslag, i olika spel, får mig att känna olika saker. Fyll gärna i min tabell med ytterligare känslor. Jag upplever följande:
1T6
Att lyckas på 6+ upplever jag som nästan hopplöst att försöka. Om jag misslyckas gör det ingenting. Stoiskt accepterar jag de konsekvenser som ett misslyckat 6+slag ger. Om jag mot förmodan lyckas med 6+ jublar inte bara jag utan hela rummet. Att avkräva ett 6+ är bra när man vill simulera en långsökt chansning och belöningen ska vara så hög som möjligt. Kanske vinner man hela spelet.
Att lyckas på 5+ upplever jag inte mycket alls. Det är värt ett försök men de dåliga oddsen ansvarsbefriar mig från resultatet. Jag kämpar i en rättvis uppförsbacke. Att avkräva ett 5+ fungerar bäst när spelaren själv gjort medvetna val som lett till att just detta inte längre är optimalt. T ex ett smygaslag i rustning.
Att lyckas på 4+ upplever jag som osäkert. Det är ett uppkast som kan gå hur som helst. Jag upplever att jag tappat kontrollen. Att avkräva ett 4+ fungerar i situationer när man vill införa en känsla av osäkerhet. Det fungerar bäst i ett skrämmande sammanhang som när man attackeras av odöda eller sveps med i en virvlande fors.
Att lyckas på 3+ upplever jag som rättvist. Det känns som att det är tack vare mig oddsen talar i min favör. Jag representerar en skicklig person och jag förtjänar att ha oddsen på min sida. Att avkräva ett 3+ fungerar nästan jämt. Det är alltid spännande och om jag lyckas med det har jag tagit ett viktigt steg mot en totalseger.
Att lyckas på 2+ motsvarar en utmaning av hybris. Självförtroendet är på topp. Jag kastar tärningen lite nonchalant på bordet och är inte snabb att läsa av resultatet. Jag vet att det kommer gå min väg. Misslyckas jag går ett sus genom rummet och jag känner hissnande besvikelse. Att avkräva ett 2+ fungerar när man vill inför lite lågprofilfara som en ranglig bro eller slagsmål med en bunt svartalfer. Ett bra odds om man vill förödmjuka de stöddiga.
1T6
Att lyckas på 6+ upplever jag som nästan hopplöst att försöka. Om jag misslyckas gör det ingenting. Stoiskt accepterar jag de konsekvenser som ett misslyckat 6+slag ger. Om jag mot förmodan lyckas med 6+ jublar inte bara jag utan hela rummet. Att avkräva ett 6+ är bra när man vill simulera en långsökt chansning och belöningen ska vara så hög som möjligt. Kanske vinner man hela spelet.
Att lyckas på 5+ upplever jag inte mycket alls. Det är värt ett försök men de dåliga oddsen ansvarsbefriar mig från resultatet. Jag kämpar i en rättvis uppförsbacke. Att avkräva ett 5+ fungerar bäst när spelaren själv gjort medvetna val som lett till att just detta inte längre är optimalt. T ex ett smygaslag i rustning.
Att lyckas på 4+ upplever jag som osäkert. Det är ett uppkast som kan gå hur som helst. Jag upplever att jag tappat kontrollen. Att avkräva ett 4+ fungerar i situationer när man vill införa en känsla av osäkerhet. Det fungerar bäst i ett skrämmande sammanhang som när man attackeras av odöda eller sveps med i en virvlande fors.
Att lyckas på 3+ upplever jag som rättvist. Det känns som att det är tack vare mig oddsen talar i min favör. Jag representerar en skicklig person och jag förtjänar att ha oddsen på min sida. Att avkräva ett 3+ fungerar nästan jämt. Det är alltid spännande och om jag lyckas med det har jag tagit ett viktigt steg mot en totalseger.
Att lyckas på 2+ motsvarar en utmaning av hybris. Självförtroendet är på topp. Jag kastar tärningen lite nonchalant på bordet och är inte snabb att läsa av resultatet. Jag vet att det kommer gå min väg. Misslyckas jag går ett sus genom rummet och jag känner hissnande besvikelse. Att avkräva ett 2+ fungerar när man vill inför lite lågprofilfara som en ranglig bro eller slagsmål med en bunt svartalfer. Ett bra odds om man vill förödmjuka de stöddiga.
