Nekromanti Tärningsslag i rollspel

[Ryng Silverkorp]

Det finns flera typer av "rollspel" det är jag medveten om. Men jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker om tärningsslag.

1 Skall de förekomma?
2 När?
3 Vem slår?

Mina åsikter är i de numrerade frågorna:

1 Ja, jag anser att tärningsrullande hör hemma i rollspel. Det är för mig ett viktigt element, det skänker spänning och slumpartade händelser, mm. Dessutom har jag min grund i rollspel med en del tärningsrullande.

2 Det enklaste exemplet är väl strid, föra att se om rollpersonen träffar, var osv. Men även många färdigheter tycker jag med fördel kan användas eller testas med tärningsslag. Syn och hörsel är två bra exempel på egenskaper som kan användas tillsammans med tärningsslag.

3 Lite svårare. Jag tycker det är mycke upp till vad spelarna vill. Men när jag leder så slår spelarna tärningar i strid (träffa, skada mm). De flesta färdigheterna får de också slå för vid tillfälle eller på begäran.

Om ett resultat av ett tärningslag (lyckat/misslyckat) kan påverka vad spelarnas rollpersoner ska få reda på eller inte, får de generellt inte slå dessa. Lätta ex Lyssna, finna dolda ting, upptäcka fara ...

Vidare slår jag alla "passiva" slag, då spelarna inte lyssnar aktivt exempelvis, medan en barbapappa smyger sig på rollpersonen för att göra livet surt för denne.

 

[Mothie]

1. Inte nödvändigtvis...skall jag vara ärlig nyttjar jag knappt tärningsslag utom för viss urviktiga slag. Dessutom finns det andra sätt att slumpa...genom kort eller varför inte en slumpgenerator =)

2. När slag kan behövas för att se om en handling lyckas eller inte.

3. Jag slår alla tärningar själv.

"Aurea Mediocritas" -Den gyllende medelvägen

 

[Vädur]

Jag har nog samma inställning till tärningar som du. Dessutom anser jag att spelarna blir mer involverade om de själva får slå sina slag + att det dessutom förenklar för spelledaren. Sedan finns det ju också en viss spänning som spelare att slå sina egna slag.

Jag vet att vissa spelledare föredrar att slå alla tärningar själv (oavsett situation) men jag tycker att spelarna inte blir lika passiva om de själva får avgöra sin rollpersons öde (dvs slå sina egna tärningar).

// VÄDUR

Rollspel i PDF format - http://www.speldesign.com

 

[darker]

1 Skall de förekomma?
...om inte SL och spelarna är tillräkligt erfarna/bra rollspelare och just det äventyret inte innefattar för mycket strid eller special färdigheter. Ibland har jag spelat utan tärningar, men det krävs bannemig att det inte är en sadist till SL och att inte spelarna tror att de är Stålkalle allihop!
Jag gillar tärningar!

2 När?
2. Strid, vid färdigheter som kräver en ansträngning eller en manöver som bryter emot karaktärens normala beteende. Är karaktären en simmerska, behövs det kanske inte slås något slag för färdigheten "simma" när hon skall bada?? (iofs! även den bästa kan ha "otur", få kramp och sjunka) I "mitt" spel slår man ändå, i sådana lägen kan man inte misslyckas, men man kan åndå "fummla"....

3 Vem slår?
SL i alla fall där inte slaget är VÄLDIGT avgörande för t ex karaktärens liv, då tycker jag att spelaren skall slå (för då kan dom ju inte heller skylla på SL om utgången blev dålig! ;-)


/darker

 

[Ryng Silverkorp]

Extremfall

Jag vill gärna ha mer generella svar än, vad som skall tillämpas i extremfall, typ:

Skall spelarna få slå sina RPs färdighetslag i strid, eller skadan på vapen?

Varför/varför inte?

Jag tycker tärningsslag är en viktig del av spelet, det uppskattas av mina spelare, av mig.

Visst kan tärningsslag ställa till det ibland, mina kampanjer som jag så flitigt arbetat på och med mycket kärlek och nöje utformat och spellett har vid flera ställen fått abrupta slut och förvirrande konsekvenser. Men det är tycker jag, en del av nöjet med att vara SL, jag är inte längre rädd för dessa händelser. Dom förstör inte. Dom ger utrymme för nya kampanjer. Dom ger utrymme för oväntande riktningar i äventyren och kampanjerna.

Alla dessa olika oväntade händelser, ger spelledarskapet mer utmaning och gör det ofta nödvändigt att skriva kampanjer på andra sätt, så att det blir enklare att parera oväntade händelser. Det utvecklar improvisationsförmågan och fantasin.

Allt detta är ju faktiskt ett av nöjena med att vara SL enligt mig.

 

[Sodivra]

Re: Extremfall

Ja, jag instämmer i att tärningarnas utfall är en viktig och intressant faktor, tvärtemot vad alla friformare säger!

Om man sedan slår dolt eller inte beror på vilken stämning man vill ha:


Spelarna slår: Det går snabbt. Spelarna kan dessutom hurra och snyfta. Bra stämning om det är action-betonat (Då ska det ju gå så snabbt som möjlighet. Snabbt och smidigt spelande brukar hjälpa i dom flesta situationer när det gäller att få en go stämmning.)

SL slår: Mer avstånd till själva tärningsrullandet, mer rollspelande. (Iallafall har jag hört att andra på forumet har fått det resultatet.) Bra om man kör en mer långsam stil, i skräckäventyr är det perfekt, hähähä!
Om SL slår skadan dolt så får rollpersonerna veta att: "det gör helvetiskt ont i armen, du vet inte om du klarar av att röra den" vilket är bra mycket mer skrämmande än "7 poäng skada i armen", och det leder förmodligen till att spelarna blir lite räddare för strid..


Det var mina åsikter/teorier/erfarenheter. Trevligt med en kultiverad grisodlare föresten! /images/icons/wink.gif




/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\

 

[Targon]

Re: Extremfall

"Ja, jag instämmer i att tärningarnas utfall är en viktig och intressant faktor, tvärtemot vad alla friformare säger! "

Antingen kan man välja att se ett självändamål i att kasta tärningar, eller så kan man nöja sig med att betrakta tärningsslagen som en hjälp att hålla fast det oförutbestämda i själva rollisstoryn. Nu riskerar jag säkert huvudet, men jag skulle faktiskt vilja påstå i all ödmjukhet att jag anser den senare varianten av rollspel vara uttryck för en mer mogen syn på rollspel än den förra (nej, jag anser inte att du, Arvidos, eller någon annan tärningskastare, är omogen!) Som jag har sagt ett par gånger tidigare på forumen så är rollspel något annat än fia med knuff. Det kan aldrig vara tärningarnas utfall som är det viktiga och intressanta, snarare själva historien och hur historien eventuellt förändras genom slumpens plötsliga inträde. Dock är slumpen i sig själv totalt ointressant.

- Targon

On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

 

[Sodivra]

KRIIIIIIG!

<font size=3>Du förolämpa warboss Arvidos! Du DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!<font size=2>


Nädå! /images/icons/wink.gif Man kan ju tolka "moget" lite hur man
vill, jag antar att du menar att rollspel står på sin
höjd av kulturella och intelektuella utveckling
med så lite tärningar som möjligt. Helt okej.



/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\

 

[Targon]

Neeeeeej, skjut inte!!! Jag ger mig!!!

" jag antar att du menar att rollspel står på sin höjd av kulturella och intelektuella utveckling med så lite tärningar som möjligt. Helt okej."

Ja, det är så jag menar, och det med bakgrund i ganska intensiva och ibland vilsna funderingar om rollspelsestetik. Jag tror det är möjligt att utveckla någon form av estetiskt genomreflekterad form av rollis. Min tes är att rollspel ska innebära ett välordnat kaos där den interaktiva storyn står i centrum i stället för tärningarna men att slumpen ändå bör (om än inte måste) ingå som ett kaosmoment. Vem vet, jag kanske fullfärdigar en artikel om rollisestetik någon gång.

- Targon

On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.