[Svenska kulter] Sju porträtt av Elvira Wallin - **SPOILERS**

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
2,052
MELLANSPEL LINDA

23 oktober 2021

Plats: Hemma i Stockholm igen

Efter en lång dusch fixar Linda käk och slänger sig i soffan. Det är inget spännande på TV:n utan det får bli några avsnitt av Modern Family på Netflix. Ganska snart tar tröttheten överhanden. Det har varit helt galna dagar! Linda borstar tänderna och går och lägger sig.

24 oktober 2021
Någon gång under natten vaknar Linda. Hon tycker sig höra klockringning någonstans i fjärran, och känner en väldig hetta mot kroppen. Det känns som att någon riktat starka värmelampor mot henne. Hon försöker sätta sig upp och dra undan täcket men kan inte röra sig. Med en lätt känsla av panik förstår Linda att hon är vaken. Kan det vara det hon hört talas om? Sömnpa...sömnpar...sömnparalys? Det verkar troligt. Medan hon ligger där och kämpar för att kunna röra sig avtar hettan. Det är nästan som att svalkande vågor rullar över henne. Skönt! tycker Linda. Men ganska snart återkommer hettan med förnyad styrka, nu från två håll. Det känns som att värmen tar sig in i hennes medvetande. Hennes närvaro börjar förflackas och hon upplever ett brinnande vansinne. Hettan hotar att helt ta över henne. Då kommer kylan igen och ger lindring, men den här gången mer som kallt slem som stryks ut över hennes kropp. Det känns fördärvligt. Bättre än hettan i varje fall! Linda är äcklad och lättad på samma gång.

Ett ord letar sig fram till henne: "Cassilda". Eller är det inget riktigt ljud utan bara något som hörs i hennes huvud? Och var det "Cassilda" eller var det "Linda"? Hon vet inte säkert. En kamp pågår; hetta och kyla, väta och total torka. Linda har ingen aning om hur länge kampen pågår. Kanske är det en konstant kamp som alltid pågått?

Linda förnimmer en ny närvaro. Den känns bekant på något sätt. Med en rejäl kraftansträngning lyckas hon vända sig på sida så att hon kan titta ut mot det mörka rummet. Hon hade velat tända sänglampan, men att bara vända sig på sida tog det mesta av hennes ork. Nu hörs ett tydligt: "Linda!" i rummet. Linda lyckas fokusera på platsen som rösten kom ifrån och kan som i ett mörkt rökmoln skönja Jelena. Inte konstigt att närvaron kändes bekant. Jelena ser väldigt orolig ut, nästan panikslagen. "Vad har hänt?" lyckas Linda med möda klämma ur sig. Jelena säger att något är på väg att hända och att hon försöker vaka över Linda. Eftersom Jelena inte säger vad det är som är på väg att hända, gör Linda en min som ska föreställa en fråga. Till Lindas stora förvåning uppfattar Jelena minen, rycker på axlarna och säger med svag röst: "Vet inte...". "Något har hänt din väninna också", fortsätter Jelena, "men hon har någon annan som vakar över henne". Linda förstår att det måste vara Yog-Sothoth som är den som vakar över Diana.

Jelena lyckas palla upp Linda med kuddarna och sätter sig själv på sängkanten. Det är knappt att madrassen tyngs ner. Linda kommer på sig själv med att bli orolig att Jelena en dag helt ska försvinna. Det vill inte Linda! Den tunna, delvis dimmiga kvinnan berättar att det som händer Linda och Diana liknar det som hänt henne. Linda funderar på om det kan vara deras mystiska resor som börjar påverka dem, mer än bara fysiskt. Hon blir påmind om att tummen, fötterna och håret alla är pris som Linda fått betala. Jelena har rest mycket mer än henne och dessutom varit i kontakt med tavlorna många, många gånger. "Vad kan jag göra?" frågar Jelena. Linda förklarar att hon behöver komma ur sängen. Jelena tar ett stadigt grepp i Lindas armar och rycker till. Rycket får sömnparalysen att släppa.

Jelena verkar något lugnare. Hon tittar ner mot lakanet och Linda följer hennes blick. Underlakanet ser nästan ut som bränd pergament. Det är helt klart värmeskadat och på några ställen har det bränts hål. Linda kastar en blick bort mot Leviatan, som står lutad mot väggen. Hon hann inte hänga upp den innan deras senaste eskapader. Hon lyfter upp den, tittar stint på den mäktiga sjöormen: "Är det du som hjälpt mig? Som skyddat mig mot hettan?" Det luktar fisk och hav. Inget svar får hon. Men när hon tittar ännu närmre ser det ut som att varelsen guppar sakta fram och tillbaka på vågorna. Det är en stor, blöt pöl på golvet där tavlan stod.

"Tiden går. Det är snart dags för utställningen". Linda hade nästan glömt bort Jelena. Leviatan-tavlan har en förmåga att få betraktaren att för en stund glömma tid och rum. "Vi saknar sista tavlan..." Linda ställer ner tavlan och vänder sig om. "Ni måste hitta den!". Jelenas konstaterande av det självklara hade i normala fall stört Linda men nu är det ok. Hon svarar att hon tror den finns på Hedegården. Jelena rycker till när hon hör namnet på behandlingshemmet. Hon säger sig inte veta var den sista tavlan är, men kanske vart den är på väg. Det verkar hoppfullt! Jelena tar sig för huvudet. Hon verkar ha fått en kraftig och plötslig huvudvärk. "Har du någon ledtråd?" försöker Linda. Jelena bara jämrar sig och skakar kraftigt på huvudet, delvis som ett nej-svar till Linda, delvis som om hon försökte skaka fram informationen. Linda försöker lägga armen om sin knappt närvarande väninna, men Jelena får syn på Lindas högertumme i ögonvrån och ställer sig upp. När det inte funkar att skaka fram informationen verkar Jelena försöka slå ut den ut hjärnan. Linda vill inte att hon ska skada sig så hon tar tag i Jelenas ena hand. Med vänster hand för säkerhets skull. Jelena är så inne i huvudbankandet att hon råka slå till Linda. För att undvika fler smällar, håller Linda lite avstånd och försöker istället fånga Jelenas blick. Det finns ett djup i den blonda kvinnans blick, som tycks förmedla eoner av visdom. Eller kanske eoner av galenskap?

Jelena berättar att hon inte kommer åt tavlan, att den är skyddad av kraftfull magi. "Jag känner inte till vilken typ av magi det är som kan ge så starkt skydd. Men jag vet åtminstone att tavlan inte är på Hedegården. Hade kraften funnits där hade jag känt den, och det gjorde jag inte!". Jelena är mycket bestämd och Linda får nästan intrycket av att hennes vän är mer i fokus när hon är på det viset, jämfört med när hon är osäker. Hon frågar om Jelena känner till någon kraftfull nog som kan använda sådan magi. "Det finns många olika gudar och krafter", blir svaret, "En del människor går in för att åkalla dem, andra lyckas fastän de inte försöker."

"Det är oroligt kring tavlan", fortsätter Jelena, "någon försöker göra något, antingen direkt med tavlan eller i dess närhet. Men jag får ingen kontakt med den!" Linda undrar om hon haft kontakt med den tidigare och det har hon - när den hängde hos Glasser. Linda fiskar vidare. Vet Jelena vem som stal den? Det vet hon inte. Däremot var två personer extremt intresserade av den när den väl kom ut på svarta marknaden: Lars och Gustav. Linda tänker att Lars skulle kunna vara antingen Magnussen eller Ringblom. Båda är döda så är det någon som gör något med porträttet just nu kan det inte vara någon av dem. Vem är Gustav? Jelena berättar att personerna som var intresserade av tavlan hade väldigt speciella syften med den, men hon vet inte vilka de syftena kunde tänkas vara.

Jelena tar Lindas vänsterhand. Plötsligt ser Linda en grusväg som leder fram till en rödmålad gård med ett gult boningshus. Det känns så verkligt. "På den här vägen har jag gått många gånger. Tavlan finns nära". Linda undrar om hon gått på vägen på färd mellan två tavlor eller i något annat sammanhang. Linda tycker det krasar under Jelenas fötter som det gör på en grusväg. Samtidigt förstår hon att de båda är kvar i lägenheten. Hon chansar och frågar om Jelena kan ta med henne till vägen - det får bära eller brista. Det går Jelena med på. Jelena stryker en blond hårtest ur ansiktet och fattar Lindas händer, båda två den här gången. Jelena flimrar till och är borta. Linda är kvar.

"Det kändes som att jag höll tillbaka lite", tänker Linda, "Var det därför jag inte lyckades resa med henne? Jag var kanske för rädd för vad som kan hända på färden?" Uppgivet kastar hon en blick mot spegeldörren på garderoben. I stället för ansiktet framträder en gul mask. Lätt panikslagen känner Linda på ansiktet. Det känns normalt. Masken löses upp och Lindas ansikte framträder i bilden. Men bara för en kort sekund. Sedan förvandlas den till något som liknar en röntgenbild. Det är inte Lindas kranium som visas. Benstrukturen liknar den hon en fisk! Illusionen försvinner. Eller var det verkligen en illusion?

Linda plockar upp mobiltelefonen från nackduksbordet. Klockan är strax efter 5 på morgonen. Det är ett missat samtal från ett nummer som börjar på +001. Linda försöker ringa tillbaka och möts av en upptagetton.
 

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
2,052
Gruppen återsamlas

24 oktober 2021
Janne ringer Diana. Han berättar bland annat att Myles Pasqua ringt honom. "Varför?" undrar Diana. "Han var orolig för dig! Han fick inget svar men hörde skrik och en konstig ringsignal." De kommer överens om att de ska ses hos Diana och att han ska plocka upp Linda på vägen.

Under tiden kryper Diana försiktigt in i badrummet, häver sig upp över handfatskanten och tittar sig med stor tvekan i spegeln. Hon skriker rakt ut och står och krafsar sig i ansiktet. Hon fattar ingenting! Sedan sätter hon sig ner på golvet, tittar upp i taket och småsnyftar.

Janne fixar en Uber och dirigerar den mot Rinkeby där Linda väntar. Det första han noterar är att hon verkar sminkat sig lite underligt, och sedan att hennes ögon ser konstiga ut. Linda har inte själv märkt något. Däremot ser hon att Janne har kaksmulor på hakan. Hon frågar om han ätit kakfrukost. Först nekar han men medger sedan att han ätit kakor - med Elvira Wallin. Han är mycket nyfiken på vad Linda har gjort. Linda berättar att hon träffat Jelena, vilket får Janne att bli misstänksam. Han litar inte ett dugg på den galningen. Linda berättar att Jelena skulle ta med henne till den sista tavlan, men att det gick fel och att Jelena försvann. Hon berättar om grusvägen och om gården. Janne undrar hur gammal den såg ut att vara. "Kanske 100 år", föreslår Linda. "Hmm, jag tror tavlan är i en gård från 1600-talet". Linda säger att hon inte såg den på så nära håll. Den kanske var så gammal.

Väl framme hos Diana ringer Janne på. Diana öppnar dörren och sliter tag i Janne och Linda. "Vad ser ni när ni tittar på mig?" säger hon med mycket skräck i rösten. De lugnar henne och säger att hon ser normal ut. Själv ser hon hår, bara hår när hon tittar sig i spegeln. Inga ögon, ingen näsa, ingen mun. "Du ser normal ut, till skillnad från Linda", säger Janne. Linda ser väldigt frågande ut. Det är andra gången han påstår att hon ser konstig ut. Hon vill kolla sig i spegeln. Diana sliter med dem in i badrummet. Hon vill gärna veta om de ser samma sak som hon gör. Linda kollar först hur hon själv ser ut. Ansiktet har en aningen gul ton och ögonen står ut lite. Inget som någon på stan skulle märka, men ändå annorlunda än när hon gick och lade sig. "Kanske något allergisk reaktion", tänker hon. Efter det konstaterandet tittar hon mot Diana i spegeln och flämtar till. Hon ser Dianas bakhuvud! "Men du ser bra ut på riktigt", stammar hon. Diana blir inte det minsta lugnad! Men hon går ändå ut i köket för att ordna frukost. På vägen kollar hon sig i helfigursspegeln och konstaterar att det är hennes baksida som syns framåt där också.

Väl ute i köket, och ensam, tar hon fram offerbägaren och börjar offra grisblod. Bubblan cirklar runt hennes huvud. Efter att offerriten är avslutad ska hon precis diska ur bägaren och då far bubblan ner i den. Bubblan glänser rubinfärgad och vacker.

Linda kommer ut i köket någon minut senare. Men vad är det där? Är det en såpbubbla som Diana har bredvid sig? Linda går fram för att peta på den. Då vänder sig Diana om, alldeles mörk i blicken och halvt fräser, halvt skriker: "Du rör inte den!!". Sedan lugnar hon sig lite och fortsätter med att berätta att bubblan är anledningen till att de är här, och levande. "Du får inte röra den! Bubblan skyddar oss!". Linda tycker det låter konstigt, men inte underligare än mycket annat de varit med om de senaste veckorna.

När kaffekokaren är laddad och igångsatt känner Diana att hon bara måste kolla klädkammaren! Hon är rädd för vad hon kan komma att få se. Nattens händelser har satt djupa spår i henne. Hon väntar flera minuter innan hon vågar öppna. Det ser ut att vara den helt vanliga klädkammaren. Än vågar hon inte gå in. Janne dyker upp bakom henne. "Du har möjligen inte något svart, silkigt?" frågar han. Diana har en klänning, men den går säkert inte på Janne. I vilket fall som helst hade det känts fel att han skulle ha hennes klänning på sig. I stället hämtar hon en sjal i byrålådan sovrummet. Janne verkar nöjd med den och smeker över det silkiga tyget. Med hjärtat hårt bankande tar Diana ett steg in i klädkammaren. Hon kollar oroligt efter tavlorna. De är kvar! Hon backar snabbt ut ur klädkammaren igen, så snabbt att hon backar på Linda. Hon drar igen dörren. "Nu är det frukost", förkunnar hon.

Under frukosten frågar Diana Linda om hur hennes natt har varit. Först är Linda förtegen, hon vet att Diana är ännu mer orolig än Janne för hennes mellanhavande med Jelena. Men sedan berättar hon om gården som Jelena visade henne. Diana kanske kan söka efter information om Jelenas förflutna, om gården kanske dyker upp där? "Jelena berättade att tavlan är skyddad på något sätt, att hon inte kan färdas till den. Hon kan inte ens lokalisera den", förklarar Linda. "Men hon besökte den hemma hos Anette Glasser och hon hade information om vilka som var intresserade av den medan den befann sig på svarta marknaden. Fast bara två förnamn...". Linda spekulerar i om Lars kan vara Ringblom, eller kanske Magnussen? Jelena nämnde också en Gustav.

Till slut dristar sig Linda att berätta att Jelena skulle ta med henne till grusvägen men att något gick fel och Jelena försvann. "Varför följer du med den galningen???" frågar Diana. Janne håller med. "Hon har aldrig gjort mig något ont", försvarar sig Linda. De pekar på tummen, fötterna. Linda menar att det är resorna i sig och säger att Janne också förändrats. Janne anser att det är Jelenas fel! Linda blir plötsligt djupgul i ansiktet. "Varför gult?", undrar Diana. Janne tror inte att Linda fått välja.

"Vad har hänt dig Diana?" frågar Janne. Och varför svarade du inte när Pasqua ringde. Linda inflikar att samtalet hon fick nog också var från honom. Enligt Janne är han tillbaka i Boston. Diana kollar sin telefon och har flera missade samtal. "Du har ju alltid telefonen med dig" påpekar Janne. "Jag var ute och gick men jag vet inte var. Jag vet var jag gick in." Sedan berättar hon: Mellanspel Diana

Under berättelsens gång flikar de andra, mest Linda, in kommentarer. "Du följde alltså med Donatien?" frågar Linda irriterat. "Och ni tycker jag är dum som följer Jelena?!?!" Hennes fråga får inget svar. När Diana berättar att hon hörde en klocka som ringde utbrister Linda: "Jag hörde också den!" Även ordet "Cassilda", som Diana menade att varelsen med kattansikte sa, känner Linda igen. Men hon undrar över kattansiktet. "Det var en mask", fortsätter Diana, "Donatien undrade också över den." På frågan från doktorn hade varelsen förklarat att det var för att den trodde att det var kattmördaren som skulle komma, som de skulle förhöra. Vem är kattmördaren? Janne säger inget.

Eftersom det inte var "kattmördaren" som Donatien förde med sig, tar varelsen av sig masken. Det är en slät mask under, en gul. Linda reagerar. Hon har också sett den gula masken, i spegeln hemma i sovrummet. Om varelsen nu velat ha dit någon annan än Diana, varför är hon där? Det visar sig att Donatien tycker om Diana och vill ha henne i sitt sällskap. Han frågade en massa bland annat om Diana visste var den sjunde tavlan är. De (Karkossastiftelsen?) kan inte se den, men de ser de andra tavlorna, inklusive de som är i Jannes frysrum. De ser även hans "iskalla vän" - Vindens och kylans väktare, och "hon som simmar med fiskar". Linda förstår att de sannolikt menar henne. Hon sväljer hårt och frågar om Diana fick reda på vad Donatiens "sällskap" egentligen vill, och vad de har för intresse av tavlorna. "Jag funderade också gruppens målsättning", svarar Diana, "och jag frågade dem. Oväntat nog svarade de på min fråga. Hon tar ett djupt andetag. "Håll i er, för nu blir det läskigt! Doktorn tog av sin förklädnad och då blev han mannen i gult!!". Men mannen i gult har inte med drottningen att göra, enligt Diana. "De vill ha tavlorna för att få sin värld sammansmält med vår värld. Hans värld är....tyst och skakar....rummet försvann och han tog mig dit....gul strand, gult ställe, vatten på enda sidan och en stad på andra. Två städer, en tydlig och en bakom, otydligare." Diana säger att hon frågade var de var, och fick då till svar: "Underbara Carcosa!".

Mannen gick upp i rök efter han sagt det där om Carcosa och Diana berättar att hon lade märke till hur olidligt varmt det var. "Värmen från de två solarna försökte bränna mig!". Linda reser sig upp och vankar. "Jag var ensam", snyftar Diana. "Hade du ingen kyla till skydd?" frågar Linda och tänker "våt kyla". Nej, vattnet bara brändes. Janne frågar om hon inte kunde få hjälp av sin gud. ”Jo, han hjälpte mycket”, svarar Diana. "Vad fick du offra?" Diana svarar matt: "Jag tror inte jag betalat klart. Men bubblan gjorde ett fantastiskt jobb. Den var kvar när jag vaknade.”.

Eftersom Linda känt igen så mycket under Dianas berättelse undrar de andra om hon också varit där, och om hon vet något mer. "Nej, jag drömde det, i min säng. Den fick brännskador... Men jag skyddades av en våt kyla". "Din gud?" frågar Diana. Linda säger inget.

När de pratat färdigt om Dianas och Lindas upplevelser, och om Carcosa, är det Jannes tur: Mellanspel Janne

För de andra upplevs det som rätt osammanhängande, men det är potentiellt sett mycket bra information. Han berättar att han träffade Elvira Wallin, att hon bjöd på kafferep med sju sorters kakor i sin berså, och att hon berättade saker för honom. Bland annat fick han reda på att en Fröken Elisa bor på en gård från 1600-talet och att man kan åka båt från Stadshuskajen dit. Av beskrivningen gissar Linda att det är samma gård som Jelena visade henne. "Det ska finnas sällsynta fåglar där, bland annat en gul och grön fågel ur rörsångarsläktet", berättar Janne. "Innan drömmen tog slut sa Elvira något i stil med "Runt en krök och över en hörna."". Diana och Linda minns att Elvira pratat om det tidigare. Alla googlar efter fåglarna. Till sist gissar de att det är en polyglottsångare som bara siktats i Sverige vid sju tillfällen, bland annat i Södermanland 1922. Det var då tavlan "Elvira blev en älva" målades. Elvira pratade om "älvornas land" där man kan andas bättre luft, enligt Janne. "Bara det inte är för mycket sol", flikar Diana in.

De behöver helt klart ha mer information "Vi kan fråga tavlorna", tycker Diana, "men inte gå i någon gång!" Janne tycker att de från och med nu inte ska dela upp sig, mest för att "Diana och Linda far iväg på saker!".

Diana ringer Myles på högtalartelefon. Han har varit jätteorolig, men medger att han måste ha glömt tidszonen. "Det var inte meningen att ringa så sent på natten". Diana säger att hon inte hade telefonen i närheten, men berättar inget om anledningen till att hon varit okaraktäristiskt skild från sin mobil. Myles fortsätter med att berätta att han hörde en ihållande ton och en kvinna som skrek gällt. Direkt efter försöket att nå Diana ringde han Linda och det var samma där. Sedan ringde han Janne. Nu är han lite lugnare. Anledningen till att han ringde var för att han ville höra om Diana fått fram någon förteckning över tavlor hos Sorokin? Diana lovar att skicka information och bilder. Myles tackar och säger att han i sin tur har fått information om intressenter på svarta marknaden när Glassers tavla stals: Almgren och Seger. Linda ber Diana söka efter Lars eller Gustav Almgren och Lars eller Gustav Seger. Tyvärr är det för många träffar för att det ska vara användbart.

Janne söker på "Cassilda" och kommer fram till att hon enligt myten var den första invånaren i Carcosa, och dess drottning. Men det verkar inte som att det var frivilligt utan att det blev så efter ett svek från en varelse i en slät mask.

"Minns ni färden från Ryssland?" frågar Diana plötsligt. "Eh, Paris?" säger Linda frågande. Hon undrar om Diana glömt vart de åkte. Diana säger att hon minns allt och undrar om de andra också gör det. Linda svarar att hon tyvärr minns. Janne säger att han inte minns. "Var glad för det!" är Dianas och Lindas budskap.
 
Last edited:
Top