Lördag 9 oktober 2021
Vi får en biljett till Galgmannen – en midvintersaga som är den finlandssvenska författaren Runar Schildts första pjäs, en dramatisk och skrämmande enaktare från 1922. Oväntat för Linda och Janne, men Diana är mycket nöjd att ha blivit inbjuden. Det har under flera veckor pratats väldigt mycket i kulturkretsar om den här pjäsen.
Söndag 10 oktober 2021
Hela Stockholms kultur- och mediaelit är där, verkligen HELA. Alla som arbetar på teatern är mycket propert klädda och iförda fågelmasker. Det serveras en spännande, grönskimrande dryck men inga tilltugg. Drycken smakar ingenting.
Vi får platser på tredje raden. Klanen Wahlgren/Ingrosso/Schollin sitter precis framför oss. Pjäsen handlar om pensionerade överste Christoffer Toll, spelad av Reine Brynolfsson, som under en midvinternatt berättar om galgmannen för sin unga hushållerska, Maria. Hushållerskan bär en likadan fågelmask som de som arbetar på teatern, så vi vet inte vem hon är. Hon bryter på finlandssvenska. Galgmannen är ett träsnitt skuret av galgträ. Reliken kan inte ges bort utan bara säljas, och varje gång till ett lägre pris. Toll köpte den för ett sandkorn. Det sägs att den som har den kvar i sin ägo när han dör, är för evigt förtappad. Maria erbjuder sig att köpa galgmannen till priset av sin renhet. Då fryser Brynolfsson och den kvinnliga skådisen och verkar inte ens andas. När vi ser oss omkring har alla stannat upp i den rörelse de utförde när pjäsen stoppades. Det blir helt tyst i salongen. Till och med dofter av parfym och svett slutar kännas. Det är precis som att alla utom vi förvandlas till vaxfigurer. Dianas mobil brummar till, vilket ter sig som ett öronbedövande dån i den totala tystnaden. Youtube har startat på mobilen och visar filmklipp från Berlin-OS 1936.
Linda tittar upp mot pelarna bredvid scenen. Keruberna på pelarna tycks röra sig. Från början är det bara små rörelser men sedan ser det ut som att många av dem sträcker upp armarna och knäböjer som av någon form av tillbedjan. Andra keruber gör obscena gester. Dörren bredvid scenen, den dörr vi kom in genom, verkar bli skev och tyna bort. Christina Schollins sjal påminner lite om änglavingar och vi ser något som böljar under den. När Janne sträcker sig mot den viks den undan och en rödhårig kvinna i 30-årsåldern stiger upp ur sjalen. Hon ställer sig bredvid Christina Schollin. Det ser ut som att hon har någon form av sjukhusbyxor och är insvept i en gul filt. Diana bleknar. Hon tror att det är konstnären My Witt, som är mest känd för att ha visat upp sin döde makes huvud i TV-soffan. Efter det blev hon inspärrad på mentalsjukhus.
Kvinnan vänder sig till oss och presenterar sig som Den Gula drottningen. Hon pratar om en briljant konstnär, Elsa Korbin, som hon menar dog i förtid. Hon pratar också om societetsdamen Elvira Wallin, mormor till tvillingarna Wallin, tämligen kända fotomodeller. Drottningen har sett till så att tvillingarna inte är med ikväll men lovar "att de kommer att repa sig". Elsa Korbin målade sju porträtt av Elvira Wallin som nu har spridits för vinden. Någon gång på 50-talet hade Svarte Bertholtz alla tavlorna och genomförde någon form av rit, okänt vad som hände i samband med det. Bertholtz var tydligen inte så imponerad utan gav dem till sin älskare och tjänare Evert Lindroos, som sedermera sålde dem.
Den Gula drottningen vill att vi ska samla ihop porträtten och ordna en utställning. "Jag är internet, bara så att ni vet", säger kvinnan. Hon ger oss till 31 oktober att samla ihop dem och ordna utställningen. Hennes agent/profet ska kontakta oss med mer detaljer. Om vi inte ställer ut porträtten den 31 oktober, kommer hon att ställa ut oss
Sedan går hon iväg, upp på scenen och försvinner ner i sufflörluckan. När det sista av den gula filten försvinner kommer pjäsen i gång igen och alla i publiken fortsätter med vad de gjorde. "Sju porträtt, en utställning, en gäst", ringer i våra öron.
Innan det mycket skrämmande avbrottet erbjöd sig Maria att köpa galgmannen för priset av sin renhet. Eftersom hon inte begär något av galgmannen faller den sönder och blir till stoft. Precis då tar överste Toll sitt sista andetag och lyfts upp till evigheten.
Diana googlar och får fram att ett porträtt ägs av Vadim Sorokin, en stenrik ryss, bosatt i St Petersburg. Hon lyckas hitta en mailadress till Sorokin och skickar en fråga om porträttet. Janne tänker sig att han ska kontakta sin kompis Dennis lite senare under dagen. Under tiden googlar han och upptäcker att "Fröken Elvira Wallin" av Elsa Korbin nyligen såldes på Bukowskis för 300 000 kronor. Det framgår inte vem köparen är. Inte ens Diana lyckas få fram det. Linda gör ett försök på Liljevalchs men hittar inget av intresse. Jan-Erik konstaterar att Moderna museet inte har några porträtt av Elvira Wallin. Diana har bättre tur - Nationalmuseum ska tydligen ha ett porträtt. Inget napp på Konstakademien.
Janne pratar med Dennis som tipsar om några personer vi bör prata med, bl.a. Reidar Johnsson och Vivianne Storch-Johnsson. De bor i Rönninge precis som Elsa Korbin gjorde en gång i tiden. Janne lovar att bjuda på en öl på Tennstopet om en vecka och även då visa Elsa Korbins självporträtt.
Vi beger oss till Nationalmuseum så att vi är där när de öppnar klockan 10. En ung kvinna av kanslisttyp står i receptionen. Hon bjuder oss på kakor medan hon knappar på datorn. Tavlan, "Flicka vid fönster" verk nr. 42, från 1891, hänger inte framme utan finns i arkivet. För att få tillgång till det måste vi prata med museichefen Lars Ringblom. Kvinnan verkar mer än lite bitter när hon pratar om sin chef. Eftersom museet är stängt på måndagar bokar vi en tid med Ringblom på tisdag kl. 11.
Under lunchen googlar Diana vidare och hittar en notis om att ett porträtt målat av Elsa Korbin stals från en privatperson i Stocksund för ca 1 år sedan. Janne hör med sina skumma polare Dennis och Torsken om de vet något mer om stölden, Diana letar efter polisrapporter och hittar att ett porträtt stals från Rickard Grönmark på Ekerö för ett år sedan. En förundersökning inleddes. Är det samma porträtt och samma stöld? Under tiden letar Linda upp telefonnumret till Reidar och Vivianne. Efter att ha dragit en historia om släktforskning som inte flyger, Elsa Korbin hade ju inga barn, blir hon ändå hänvisad till parets hemsida elsakorbin.nu. Väldigt amatörmässig sida som inte ser ut att ha blivit uppdaterad på länge. "Vi ser det som vår uppgift att bevara och fördjupa kunskapen om Korbins konstnärskap", skriver de. Vivianne bjuder in Linda till fika och information om Elsa, på Stockholmsvägen 2 i Rönninge. Hon säger också att Linda får ta med sig sina vänner. Enligt Dianas Google-sökning är Vivianne konstvetare och Reidar konstnär, men hon kan inte hitta några hänvisningar till verk som han målat.
Vivianne är klädd i en hängselklänning, en storblommig blus och en sjal om halsen. Hon är i grunden gråhårig men har röda toppar. Mycket blandad konst hänger på väggarna. Det står ett staffli med en tom duk och på bordet står ouppackat konstnärsmaterial. I en gammal skrivmaskin sitter ett papper där någon börjat skriva "ELSA KORBIN, HÖSTEN 2021". Enligt Vivianne har hon börjat skriva höstens medlemsbrev till Elsa Korbin-sällskapet. Det kommer ut fyra gånger om året och medlemskapet kostar "bara" 100 kr/år. Sällskapet har medlemmar runt om i Sverige och även ett par som är bosatta på Spanska solkusten. Ingen i sällskapet har, vad Vivianne vet, tillgång till någon av Korbins tavlor. Hon berättar att sällskapet uppvaktat kommunen för att få köpa Korbin-huset, men fått nobben.
Vivianne pratar om tavlan som finns på Nationalmuseum - "Elvira Wallin i trappan", även kallad "Elvira Wallin i Pigornas trappa". Hon visar ett foto på den, som Diana fotograferar av. Det måste ju vara samma tavla som vi förhoppningsvis ska få se, trots att den där är listad som "vid fönstret". Eller? Janne frågar om Vivianne känner till fler tavlor och då berättar hon om det första porträttet, som målades när Elvira bara var 14 år. Det heter passande nog "Elvira Wallin som ung" och hänger på Schefflerska Palatset. Enligt Vivianne har ryssen tavlan "Kvinnan som blev rök". Hon och Reidar har under många år försökt få kontakt med honom men inte fått något svar. Den sista tavlan, "Elvira blev en älva" ska visa en åldrande Elvira. Den har makarna tyvärr ingen bild på. Den stals från en Anette Glasser i Stocksund. Linda nämner att de läst om en tavla som stals från en Rickard Grönmark. Vivianne känner till den också. Han är professor i konsthistoria. "Elvira av Stora Skuggan" ingår i en privat samling som han äger.
Makarna Johnsson har också en förteckning som Lindroos skrivit som listar upp alla porträtten. Vi frågar efter det fjärde porträttet. Vivianne blir lite förlägen och viskar att det är ett nakenporträtt. Hon tror det sågs som väldigt suspekt att en kvinna målade av en annan kvinna naken. Vivianne kommer på att de även har en bild på "Ryska dockor" som målades i samband med Elvira Wallins mamma Heddas begravning. På bilden är även Elviras 10-åriga dotter Victoria (född 1905) med. Tavlan hängde länge på Villa Manilla och såldes sedan till en dansk konstsamlare. Det är troligt att Elsa Korbin kom hem från sin sejour i Paris i samband med begravningen.
Dottern Victoria tog senare examen i konstvetenskap. Victoria fick i sin tur också en dotter, Eva, som blev konstnär och som under en tid bodde i Korbin-huset i Rönninge. Eva dog dessvärre i samband med att hon födde tvillingarna Therese och Beatrice (fotomodellerna enligt ovan).
Janne möter upp med Torsken men han har inte jättemycket information att erbjuda. Diana och Linda går under tiden till biblioteket för att skriva ut fotona Diana tog hos Johnssons. De sammanstrålar utanför Schefflerska palatset - "Spökslottet" - där grindarna i det höga, snirkliga staketet är låsta. Medan de står och tittar mot palatset kommer en ung, välklädd kvinna förbi. Diana, som aldrig har problem att prata med främlingar, frågar henne om hon vet något om hur man ska göra för att kunna besöka samlingarna som finns där. Diana nämner även Elvira Wallin och uppfattar då att kvinnan blir rasande, nästan hatisk, men döljer det väl. Janne blir märkbart blek och säger vi nog måste kolla upp kvinnan närmre. Den lilla gruppen följer efter henne och det är uppenbart att hon upptäckt att hon är förföljd. Vid ett övergångsställe vänder hon sig om och stirrar ilsket mot dem. Diana försöker avväpna situationen. Kvinnan fräser att hon inte vet något om det Diana pratade om innan. Det verkar pågå en inre kamp i henne om hon ska avslöja mer eller inte. Hon hotar med att kontakta polisen och berätta att hon tror att vi förbereder ett inbrott. Då lackar Linda ur, tar tag i hennes kläder och väser "Du ska inte snacka med någon jävla polis!" Diana försöker på nytt att få kvinnan mer välvilligt inställd, erbjuder henne fika och förslår att de kan tala om saken. Hon blänger argt på Linda men spänningarna i hennes ansikte släpper, hon ler lite mot Diana och säger "Ja, varför inte".
När de sitter på närmaste fik berättar kvinnan att hon heter Sabina Forss. Diana avslöjar att de med kort varsel ska samla ihop ett antal tavlor och att hon är nyfiken på om en av dem kanske finns på palatset. Janne nämner Elsa Korbin, vilket inte ger någon öppen reaktion. Under ytan verkar det hända betydligt mer. På frågan om hon är konstkännare tvekar hon lite och svarar sedan att hon är konstintresserad. Efter en fortsatt intern kamp medger hon att hon känner till Elsa Korbin. Janne nämner makarna Johnsson. Sabina fnyser av förakt och säger att hon känner till deras usla hemsida och att de påstår sig kunna en massa om Korbin. "Vet du mer?", frågar Janne och hinner knappt avsluta frågan innan han får ett kort "Nej!". För att försöka få ett övertag börjar han ifrågasätta om hon ens kan något om konst. "Jag jobbar faktiskt på Statens kulturråd!" spottar hon ur sig. Det verkar rent av som att hon själv är intresserad av att låna den till kulturrådet men är upprörd över att universitetet vägrar. Janne fortsätter med att fråga om Sabina känner till My Witt, vilket hon självklart gör. Hon verkar beundra hennes installationer även om det blodiga huvudet var att gå långt över gränsen.
Eftersom Diana redan berättat om vårt uppdrag undrar Janne om Sabina kan använda Statens kulturråds inflytande för att få loss porträttet från Schefflerska. Hon säger att det är omöjligt. Intendenten Eva-Britt Abrahamsson kommer inte att ge med sig.
