[Svenska kulter] Sju porträtt av Elvira Wallin - SPOILERS

Rangertheman · 22 Jun 2022

MELLANSPEL LINDA

23 oktober 2021
Plats: Hemma i Stockholm igen

Efter en lång dusch fixar Linda käk och slänger sig i soffan. Det är inget spännande på TV:n utan det får bli några avsnitt av Modern Family på Netflix. Ganska snart tar tröttheten överhanden. Det har varit helt galna dagar! Linda borstar tänderna och går och lägger sig.

24 oktober 2021
Någon gång under natten vaknar Linda. Hon tycker sig höra klockringning någonstans i fjärran, och känner en väldig hetta mot kroppen. Det känns som att någon riktat starka värmelampor mot henne. Hon försöker sätta sig upp och dra undan täcket men kan inte röra sig. Med en lätt känsla av panik förstår Linda att hon är vaken. Kan det vara det hon hört talas om? Sömnpa...sömnpar...sömnparalys? Det verkar troligt. Medan hon ligger där och kämpar för att kunna röra sig avtar hettan. Det är nästan som att svalkande vågor rullar över henne. Skönt! tycker Linda. Men ganska snart återkommer hettan med förnyad styrka, nu från två håll. Det känns som att värmen tar sig in i hennes medvetande. Hennes närvaro börjar förflackas och hon upplever ett brinnande vansinne. Hettan hotar att helt ta över henne. Då kommer kylan igen och ger lindring, men den här gången mer som kallt slem som stryks ut över hennes kropp. Det känns fördärvligt. Bättre än hettan i varje fall! Linda är äcklad och lättad på samma gång.

Ett ord letar sig fram till henne: "Cassilda". Eller är det inget riktigt ljud utan bara något som hörs i hennes huvud? Och var det "Cassilda" eller var det "Linda"? Hon vet inte säkert. En kamp pågår; hetta och kyla, väta och total torka. Linda har ingen aning om hur länge kampen pågår. Kanske är det en konstant kamp som alltid pågått?

Linda förnimmer en ny närvaro. Den känns bekant på något sätt. Med en rejäl kraftansträngning lyckas hon vända sig på sida så att hon kan titta ut mot det mörka rummet. Hon hade velat tända sänglampan, men att bara vända sig på sida tog det mesta av hennes ork. Nu hörs ett tydligt: "Linda!" i rummet. Linda lyckas fokusera på platsen som rösten kom ifrån och kan som i ett mörkt rökmoln skönja Jelena. Inte konstigt att närvaron kändes bekant. Jelena ser väldigt orolig ut, nästan panikslagen. "Vad har hänt?" lyckas Linda med möda klämma ur sig. Jelena säger att något är på väg att hända och att hon försöker vaka över Linda. Eftersom Jelena inte säger vad det är som är på väg att hända, gör Linda en min som ska föreställa en fråga. Till Lindas stora förvåning uppfattar Jelena minen, rycker på axlarna och säger med svag röst: "Vet inte...". "Något har hänt din väninna också", fortsätter Jelena, "men hon har någon annan som vakar över henne". Linda förstår att det måste vara Yog-Sothoth som är den som vakar över Diana.

Jelena lyckas palla upp Linda med kuddarna och sätter sig själv på sängkanten. Det är knappt att madrassen tyngs ner. Linda kommer på sig själv med att bli orolig att Jelena en dag helt ska försvinna. Det vill inte Linda! Den tunna, delvis dimmiga kvinnan berättar att det som händer Linda och Diana liknar det som hänt henne. Linda funderar på om det kan vara deras mystiska resor som börjar påverka dem, mer än bara fysiskt. Hon blir påmind om att tummen, fötterna och håret alla är pris som Linda fått betala. Jelena har rest mycket mer än henne och dessutom varit i kontakt med tavlorna många, många gånger. "Vad kan jag göra?" frågar Jelena. Linda förklarar att hon behöver komma ur sängen. Jelena tar ett stadigt grepp i Lindas armar och rycker till. Rycket får sömnparalysen att släppa.

Jelena verkar något lugnare. Hon tittar ner mot lakanet och Linda följer hennes blick. Underlakanet ser nästan ut som bränd pergament. Det är helt klart värmeskadat och på några ställen har det bränts hål. Linda kastar en blick bort mot Leviatan, som står lutad mot väggen. Hon hann inte hänga upp den innan deras senaste eskapader. Hon lyfter upp den, tittar stint på den mäktiga sjöormen: "Är det du som hjälpt mig? Som skyddat mig mot hettan?" Det luktar fisk och hav. Inget svar får hon. Men när hon tittar ännu närmre ser det ut som att varelsen guppar sakta fram och tillbaka på vågorna. Det är en stor, blöt pöl på golvet där tavlan stod.

"Tiden går. Det är snart dags för utställningen". Linda hade nästan glömt bort Jelena. Leviatan-tavlan har en förmåga att få betraktaren att för en stund glömma tid och rum. "Vi saknar sista tavlan..." Linda ställer ner tavlan och vänder sig om. "Ni måste hitta den!". Jelenas konstaterande av det självklara hade i normala fall stört Linda men nu är det ok. Hon svarar att hon tror den finns på Hedegården. Jelena rycker till när hon hör namnet på behandlingshemmet. Hon säger sig inte veta var den sista tavlan är, men kanske vart den är på väg. Det verkar hoppfullt! Jelena tar sig för huvudet. Hon verkar ha fått en kraftig och plötslig huvudvärk. "Har du någon ledtråd?" försöker Linda. Jelena bara jämrar sig och skakar kraftigt på huvudet, delvis som ett nej-svar till Linda, delvis som om hon försökte skaka fram informationen. Linda försöker lägga armen om sin knappt närvarande väninna, men Jelena får syn på Lindas högertumme i ögonvrån och ställer sig upp. När det inte funkar att skaka fram informationen verkar Jelena försöka slå ut den ut hjärnan. Linda vill inte att hon ska skada sig så hon tar tag i Jelenas ena hand. Med vänster hand för säkerhets skull. Jelena är så inne i huvudbankandet att hon råka slå till Linda. För att undvika fler smällar, håller Linda lite avstånd och försöker istället fånga Jelenas blick. Det finns ett djup i den blonda kvinnans blick, som tycks förmedla eoner av visdom. Eller kanske eoner av galenskap?

Jelena berättar att hon inte kommer åt tavlan, att den är skyddad av kraftfull magi. "Jag känner inte till vilken typ av magi det är som kan ge så starkt skydd. Men jag vet åtminstone att tavlan inte är på Hedegården. Hade kraften funnits där hade jag känt den, och det gjorde jag inte!". Jelena är mycket bestämd och Linda får nästan intrycket av att hennes vän är mer i fokus när hon är på det viset, jämfört med när hon är osäker. Hon frågar om Jelena känner till någon kraftfull nog som kan använda sådan magi. "Det finns många olika gudar och krafter", blir svaret, "En del människor går in för att åkalla dem, andra lyckas fastän de inte försöker."

"Det är oroligt kring tavlan", fortsätter Jelena, "någon försöker göra något, antingen direkt med tavlan eller i dess närhet. Men jag får ingen kontakt med den!" Linda undrar om hon haft kontakt med den tidigare och det har hon - när den hängde hos Glasser. Linda fiskar vidare. Vet Jelena vem som stal den? Det vet hon inte. Däremot var två personer extremt intresserade av den när den väl kom ut på svarta marknaden: Lars och Gustav. Linda tänker att Lars skulle kunna vara antingen Magnussen eller Ringblom. Båda är döda så är det någon som gör något med porträttet just nu kan det inte vara någon av dem. Vem är Gustav? Jelena berättar att personerna som var intresserade av tavlan hade väldigt speciella syften med den, men hon vet inte vilka de syftena kunde tänkas vara.

Jelena tar Lindas vänsterhand. Plötsligt ser Linda en grusväg som leder fram till en rödmålad gård med ett gult boningshus. Det känns så verkligt. "På den här vägen har jag gått många gånger. Tavlan finns nära". Linda undrar om hon gått på vägen på färd mellan två tavlor eller i något annat sammanhang. Linda tycker det krasar under Jelenas fötter som det gör på en grusväg. Samtidigt förstår hon att de båda är kvar i lägenheten. Hon chansar och frågar om Jelena kan ta med henne till vägen - det får bära eller brista. Det går Jelena med på. Jelena stryker en blond hårtest ur ansiktet och fattar Lindas händer, båda två den här gången. Jelena flimrar till och är borta. Linda är kvar.

"Det kändes som att jag höll tillbaka lite", tänker Linda, "Var det därför jag inte lyckades resa med henne? Jag var kanske för rädd för vad som kan hända på färden?" Uppgivet kastar hon en blick mot spegeldörren på garderoben. I stället för ansiktet framträder en gul mask. Lätt panikslagen känner Linda på ansiktet. Det känns normalt. Masken löses upp och Lindas ansikte framträder i bilden. Men bara för en kort sekund. Sedan förvandlas den till något som liknar en röntgenbild. Det är inte Lindas kranium som visas. Benstrukturen liknar den hon en fisk! Illusionen försvinner. Eller var det verkligen en illusion?

Linda plockar upp mobiltelefonen från nackduksbordet. Klockan är strax efter 5 på morgonen. Det är ett missat samtal från ett nummer som börjar på +001. Linda försöker ringa tillbaka och möts av en upptagetton.

Rangertheman · 22 Jun 2022

Gruppen återsamlas

24 oktober 2021
Janne ringer Diana. Han berättar bland annat att Myles Pasqua ringt honom. "Varför?" undrar Diana. "Han var orolig för dig! Han fick inget svar men hörde skrik och en konstig ringsignal." De kommer överens om att de ska ses hos Diana och att han ska plocka upp Linda på vägen.

Under tiden kryper Diana försiktigt in i badrummet, häver sig upp över handfatskanten och tittar sig med stor tvekan i spegeln. Hon skriker rakt ut och står och krafsar sig i ansiktet. Hon fattar ingenting! Sedan sätter hon sig ner på golvet, tittar upp i taket och småsnyftar.

Janne fixar en Uber och dirigerar den mot Rinkeby där Linda väntar. Det första han noterar är att hon verkar sminkat sig lite underligt, och sedan att hennes ögon ser konstiga ut. Linda har inte själv märkt något. Däremot ser hon att Janne har kaksmulor på hakan. Hon frågar om han ätit kakfrukost. Först nekar han men medger sedan att han ätit kakor - med Elvira Wallin. Han är mycket nyfiken på vad Linda har gjort. Linda berättar att hon träffat Jelena, vilket får Janne att bli misstänksam. Han litar inte ett dugg på den galningen. Linda berättar att Jelena skulle ta med henne till den sista tavlan, men att det gick fel och att Jelena försvann. Hon berättar om grusvägen och om gården. Janne undrar hur gammal den såg ut att vara. "Kanske 100 år", föreslår Linda. "Hmm, jag tror tavlan är i en gård från 1600-talet". Linda säger att hon inte såg den på så nära håll. Den kanske var så gammal.

Väl framme hos Diana ringer Janne på. Diana öppnar dörren och sliter tag i Janne och Linda. "Vad ser ni när ni tittar på mig?" säger hon med mycket skräck i rösten. De lugnar henne och säger att hon ser normal ut. Själv ser hon hår, bara hår när hon tittar sig i spegeln. Inga ögon, ingen näsa, ingen mun. "Du ser normal ut, till skillnad från Linda", säger Janne. Linda ser väldigt frågande ut. Det är andra gången han påstår att hon ser konstig ut. Hon vill kolla sig i spegeln. Diana sliter med dem in i badrummet. Hon vill gärna veta om de ser samma sak som hon gör. Linda kollar först hur hon själv ser ut. Ansiktet har en aningen gul ton och ögonen står ut lite. Inget som någon på stan skulle märka, men ändå annorlunda än när hon gick och lade sig. "Kanske något allergisk reaktion", tänker hon. Efter det konstaterandet tittar hon mot Diana i spegeln och flämtar till. Hon ser Dianas bakhuvud! "Men du ser bra ut på riktigt", stammar hon. Diana blir inte det minsta lugnad! Men hon går ändå ut i köket för att ordna frukost. På vägen kollar hon sig i helfigursspegeln och konstaterar att det är hennes baksida som syns framåt där också.

Väl ute i köket, och ensam, tar hon fram offerbägaren och börjar offra grisblod. Bubblan cirklar runt hennes huvud. Efter att offerriten är avslutad ska hon precis diska ur bägaren och då far bubblan ner i den. Bubblan glänser rubinfärgad och vacker.

Linda kommer ut i köket någon minut senare. Men vad är det där? Är det en såpbubbla som Diana har bredvid sig? Linda går fram för att peta på den. Då vänder sig Diana om, alldeles mörk i blicken och halvt fräser, halvt skriker: "Du rör inte den!!". Sedan lugnar hon sig lite och fortsätter med att berätta att bubblan är anledningen till att de är här, och levande. "Du får inte röra den! Bubblan skyddar oss!". Linda tycker det låter konstigt, men inte underligare än mycket annat de varit med om de senaste veckorna.

När kaffekokaren är laddad och igångsatt känner Diana att hon bara måste kolla klädkammaren! Hon är rädd för vad hon kan komma att få se. Nattens händelser har satt djupa spår i henne. Hon väntar flera minuter innan hon vågar öppna. Det ser ut att vara den helt vanliga klädkammaren. Än vågar hon inte gå in. Janne dyker upp bakom henne. "Du har möjligen inte något svart, silkigt?" frågar han. Diana har en klänning, men den går säkert inte på Janne. I vilket fall som helst hade det känts fel att han skulle ha hennes klänning på sig. I stället hämtar hon en sjal i byrålådan sovrummet. Janne verkar nöjd med den och smeker över det silkiga tyget. Med hjärtat hårt bankande tar Diana ett steg in i klädkammaren. Hon kollar oroligt efter tavlorna. De är kvar! Hon backar snabbt ut ur klädkammaren igen, så snabbt att hon backar på Linda. Hon drar igen dörren. "Nu är det frukost", förkunnar hon.

Under frukosten frågar Diana Linda om hur hennes natt har varit. Först är Linda förtegen, hon vet att Diana är ännu mer orolig än Janne för hennes mellanhavande med Jelena. Men sedan berättar hon om gården som Jelena visade henne. Diana kanske kan söka efter information om Jelenas förflutna, om gården kanske dyker upp där? "Jelena berättade att tavlan är skyddad på något sätt, att hon inte kan färdas till den. Hon kan inte ens lokalisera den", förklarar Linda. "Men hon besökte den hemma hos Anette Glasser och hon hade information om vilka som var intresserade av den medan den befann sig på svarta marknaden. Fast bara två förnamn...". Linda spekulerar i om Lars kan vara Ringblom, eller kanske Magnussen? Jelena nämnde också en Gustav.

Till slut dristar sig Linda att berätta att Jelena skulle ta med henne till grusvägen men att något gick fel och Jelena försvann. "Varför följer du med den galningen???" frågar Diana. Janne håller med. "Hon har aldrig gjort mig något ont", försvarar sig Linda. De pekar på tummen, fötterna. Linda menar att det är resorna i sig och säger att Janne också förändrats. Janne anser att det är Jelenas fel! Linda blir plötsligt djupgul i ansiktet. "Varför gult?", undrar Diana. Janne tror inte att Linda fått välja.

"Vad har hänt dig Diana?" frågar Janne. Och varför svarade du inte när Pasqua ringde. Linda inflikar att samtalet hon fick nog också var från honom. Enligt Janne är han tillbaka i Boston. Diana kollar sin telefon och har flera missade samtal. "Du har ju alltid telefonen med dig" påpekar Janne. "Jag var ute och gick men jag vet inte var. Jag vet var jag gick in." Sedan berättar hon: Mellanspel Diana

Under berättelsens gång flikar de andra, mest Linda, in kommentarer. "Du följde alltså med Donatien?" frågar Linda irriterat. "Och ni tycker jag är dum som följer Jelena?!?!" Hennes fråga får inget svar. När Diana berättar att hon hörde en klocka som ringde utbrister Linda: "Jag hörde också den!" Även ordet "Cassilda", som Diana menade att varelsen med kattansikte sa, känner Linda igen. Men hon undrar över kattansiktet. "Det var en mask", fortsätter Diana, "Donatien undrade också över den." På frågan från doktorn hade varelsen förklarat att det var för att den trodde att det var kattmördaren som skulle komma, som de skulle förhöra. Vem är kattmördaren? Janne säger inget.

Eftersom det inte var "kattmördaren" som Donatien förde med sig, tar varelsen av sig masken. Det är en slät mask under, en gul. Linda reagerar. Hon har också sett den gula masken, i spegeln hemma i sovrummet. Om varelsen nu velat ha dit någon annan än Diana, varför är hon där? Det visar sig att Donatien tycker om Diana och vill ha henne i sitt sällskap. Han frågade en massa bland annat om Diana visste var den sjunde tavlan är. De (Karkossastiftelsen?) kan inte se den, men de ser de andra tavlorna, inklusive de som är i Jannes frysrum. De ser även hans "iskalla vän" - Vindens och kylans väktare, och "hon som simmar med fiskar". Linda förstår att de sannolikt menar henne. Hon sväljer hårt och frågar om Diana fick reda på vad Donatiens "sällskap" egentligen vill, och vad de har för intresse av tavlorna. "Jag funderade också gruppens målsättning", svarar Diana, "och jag frågade dem. Oväntat nog svarade de på min fråga. Hon tar ett djupt andetag. "Håll i er, för nu blir det läskigt! Doktorn tog av sin förklädnad och då blev han mannen i gult!!". Men mannen i gult har inte med drottningen att göra, enligt Diana. "De vill ha tavlorna för att få sin värld sammansmält med vår värld. Hans värld är....tyst och skakar....rummet försvann och han tog mig dit....gul strand, gult ställe, vatten på enda sidan och en stad på andra. Två städer, en tydlig och en bakom, otydligare." Diana säger att hon frågade var de var, och fick då till svar: "Underbara Carcosa!".

Mannen gick upp i rök efter han sagt det där om Carcosa och Diana berättar att hon lade märke till hur olidligt varmt det var. "Värmen från de två solarna försökte bränna mig!". Linda reser sig upp och vankar. "Jag var ensam", snyftar Diana. "Hade du ingen kyla till skydd?" frågar Linda och tänker "våt kyla". Nej, vattnet bara brändes. Janne frågar om hon inte kunde få hjälp av sin gud. ”Jo, han hjälpte mycket”, svarar Diana. "Vad fick du offra?" Diana svarar matt: "Jag tror inte jag betalat klart. Men bubblan gjorde ett fantastiskt jobb. Den var kvar när jag vaknade.”.

Eftersom Linda känt igen så mycket under Dianas berättelse undrar de andra om hon också varit där, och om hon vet något mer. "Nej, jag drömde det, i min säng. Den fick brännskador... Men jag skyddades av en våt kyla". "Din gud?" frågar Diana. Linda säger inget.

När de pratat färdigt om Dianas och Lindas upplevelser, och om Carcosa, är det Jannes tur: Mellanspel Janne

För de andra upplevs det som rätt osammanhängande, men det är potentiellt sett mycket bra information. Han berättar att han träffade Elvira Wallin, att hon bjöd på kafferep med sju sorters kakor i sin berså, och att hon berättade saker för honom. Bland annat fick han reda på att en Fröken Elisa bor på en gård från 1600-talet och att man kan åka båt från Stadshuskajen dit. Av beskrivningen gissar Linda att det är samma gård som Jelena visade henne. "Det ska finnas sällsynta fåglar där, bland annat en gul och grön fågel ur rörsångarsläktet", berättar Janne. "Innan drömmen tog slut sa Elvira något i stil med "Runt en krök och över en hörna."". Diana och Linda minns att Elvira pratat om det tidigare. Alla googlar efter fåglarna. Till sist gissar de att det är en polyglottsångare som bara siktats i Sverige vid sju tillfällen, bland annat i Södermanland 1922. Det var då tavlan "Elvira blev en älva" målades. Elvira pratade om "älvornas land" där man kan andas bättre luft, enligt Janne. "Bara det inte är för mycket sol", flikar Diana in.

De behöver helt klart ha mer information "Vi kan fråga tavlorna", tycker Diana, "men inte gå i någon gång!" Janne tycker att de från och med nu inte ska dela upp sig, mest för att "Diana och Linda far iväg på saker!".

Diana ringer Myles på högtalartelefon. Han har varit jätteorolig, men medger att han måste ha glömt tidszonen. "Det var inte meningen att ringa så sent på natten". Diana säger att hon inte hade telefonen i närheten, men berättar inget om anledningen till att hon varit okaraktäristiskt skild från sin mobil. Myles fortsätter med att berätta att han hörde en ihållande ton och en kvinna som skrek gällt. Direkt efter försöket att nå Diana ringde han Linda och det var samma där. Sedan ringde han Janne. Nu är han lite lugnare. Anledningen till att han ringde var för att han ville höra om Diana fått fram någon förteckning över tavlor hos Sorokin? Diana lovar att skicka information och bilder. Myles tackar och säger att han i sin tur har fått information om intressenter på svarta marknaden när Glassers tavla stals: Almgren och Seger. Linda ber Diana söka efter Lars eller Gustav Almgren och Lars eller Gustav Seger. Tyvärr är det för många träffar för att det ska vara användbart.

Janne söker på "Cassilda" och kommer fram till att hon enligt myten var den första invånaren i Carcosa, och dess drottning. Men det verkar inte som att det var frivilligt utan att det blev så efter ett svek från en varelse i en slät mask.

"Minns ni färden från Ryssland?" frågar Diana plötsligt. "Eh, Paris?" säger Linda frågande. Hon undrar om Diana glömt vart de åkte. Diana säger att hon minns allt och undrar om de andra också gör det. Linda svarar att hon tyvärr minns. Janne säger att han inte minns. "Var glad för det!" är Dianas och Lindas budskap.

Rangertheman · 19 Aug 2022

24 oktober 2021

Diana plockar fram Lars Ringbloms laptop och den här gången lyckas hon knäcka lösenordet. Kontaktnät, många unga kvinnor, däribland Ana. Extremsexnätverk. En användare beskriver en visning av en mycket dekadent tavla, förmodligen Elvira Wallins bröllop. Sorglig historia om Sunny.

Diana försöker se sitt ansikte i spegeln men ser bara nacken, hur hon än vänder sig. Linda försöker trösta henne med att de åtminstone ser Diana som vanligt. Diana känner på märket och blir lugnad av det. Janne och Linda har noterat att märket har mörknat någon.

Linda räcker över Martina Bergströms mobil. Diana kopplar den till datorn och tar sig in i den. Mailkonversation med ett fantasyförlag. Martina är tydligen illustratör. Mejl med Sunny också, se ovan. Martina är också medlem i ett BDSM-dejtingforum. Hon har haft kontakt med Ringblom här för att han är "submissive" men det verkar inte som att hon eller Ringblom förstått vem den andra är. Linda kollar runt i Ringbloms dator medan Diana tittar i telefonen. Hittar någon på forumet som kallar sig "Kommandoran" och som söker män som under övervakning kan knäskura golvet, antingen i Kommandorans hem eller på hennes arbetsplats på Schefflerska. Aha, Abrahamsson! Hade varit bra info tidigare och kanske hade sparat Janne hans tå.

De hjälps åt att bära ut tavlorna i köket. Diana är extremt skeptisk mot att gå tillbaka till garderoben, men går med på det om Janne och Linda lovar att inte lämna hennes sida. Diana frågar tavlorna om de vet något om den sista tavlans belägenhet. Diana tycker hon hör något men inte så mycket info: den blev stulen, finns på en landet, "runt en krök och över en hörna". Diana börjar knäppa med fingrarna: "Janne, de tog en båt runt en krök". Janne är inne på att Diana ska fråga om Fröken Elisa. Diana tycker han kan fråga själv. Han frågar om Elisas efternamn och hennes pappas namn. Något efternamn får han inte. Elisas pappa hette Simon och var patron på ett gods. Diana använder det hon och Janne fått fram för att göra en sökning. Massor av träffar från folklivs- och släktforskningssidor. Diana tackar tavlorna för informationen, även om den inte varit tillräcklig.

Linda ringer Vivianne och Reidar medan Janne kollar runt i sitt skumma nätverk om den information de fått fram så här långt ringer några klockor. Reidar svarar, men hör så illa att det inte blir så mycket vettigt sagt. Han bjuder dit dem. Vivianne är på församlingshemmet och jobbar på "projektet" (Boken om Elsa Korbin?).

Diana ringer Magdalena Hierta och frågar om programmet besökt någon hemsökt 1600-talsgård i Sörmland vid vattnet. "Finns många", säger MH. Linda viskar "säg att man ska kunna ta sig dit från Skeppshusbron". Övernaturligt brukar åka bil. Diana nämner patron Simon, fröken Elisa (vänlig men sorgsen) och att gården var ett säteri. Ger inte så mycket mer. De hjälps åt att ställa tillbaka tavlorna. Diana frågar om Janne och Linda har plats för tavlorna. Det har de. Diana plockar ut allt som hon bryr sig om från klädkammaren. Om det är en portal till Carcosa vill hon inte ha något kvar där. Hon ställer demonstrativt byrån framför dörren.

De tar en taxi till Rinkeby där Linda kilar upp i lägenheten med Diana hack i häl- Hon ställer in tavlorna i garderoben och är på väg ut igen, men går tillbaka och lutar Leviatan-tavlan mot dörren. Som skydd. Diana är förvånad och impad över Lindas lägenhet. Diana frågar" Linda, har du någon vattenkran som står öppen?". Linda tror inte det. Hon säger att det säkert låter i rören. "Du måste trivas här när du gillar vatten och det låter på det viset". Diana tittar sig i spegeln och ser som vanligt bara bakhuvudet. Håret och kläderna ser lite gulaktiga ut. Linda försöker trösta henne med att det nog bara är ljuset som gör att hon ser gul ut. I hallspegeln är Diana mer normal i färgerna. Linda hör en svag klockringning. Diana får ett infall och ber Linda ta bort spegeln i sovrummet. Linda tar loss spegeldörren och vänder den med spegeln inåt. Klockringningen hörs svagare. När Linda tittar mot Diana håller väninnan för öronen. Hon säger att hon måste gå ut eftersom det är så högljutt. Linda förstår inte riktigt vad hon menar. Då hör hon en enda hög klockklang, ding-dong som en ringklocka. Hon rycker till men försöker att inte visa något för Diana. När hon stänger lägenhetsdörren hör hon havets brus, och känner sig lugn.

Janne säger att de måste skynda sig, att det börjar blåsa upp till oväder. Diana blir orolig för bubblan. Hon kastar sig in i taxin. Bubblan landar på hennes näsa och lugnar henne. Janne har inte sett bubblan tidigare, men ser den nu "Är det den som låter?" frågar han. "Det kanske finns ett vattendrag i närheten?". De tror det låter från huset. Leviatan? "Linda har inte dött än, så det är nog lugnt" säger Diana. Linda kommer till taxin. Den far mot Rönninge. Nu är det tyst.

Reidar står med en motorsåg och verkar skulptera fram något ur en trädstam. De närmar sig försiktigt för att inte komma i närheten av motorsågen. Reidar bjuder in dem i huset. "Pannan har stått på sedan ni ringde". Han berättar att det ska bli en makraméutställning i församlingshemmet. De frågar om han vet var Elvira och/eller Elsa höll till kring 1922. Han vänder sig om, tar fram en skål och räcker över den till Linda. Skålen innehåller praliner. Diana skriver ner frågorna på ett papper, eftersom Reidar inte verkar höra något. Linda, Janne och Diana hör ett rassel från grusgången utanför. Det är Vivianne. Hon parkerar sin cykel vid huset och kommer in. Vivianne blir överraskad över att gruppen är där. Hon skulle bara hem och hämta handarbetsdamernas handkassa. "Vad är det där?" frågar hon och pekar mot bordet. Hon hittar Reidars hörapparat i grötskålen.

De ställer sina frågor till Vivianne istället. Enligt henne bodde Elvira på Upplandsgatan 1922. Tavlan är dock målad i en stuga utanför Södertälje. Elsa Korbin hyrde stugan på ett gods där hon bodde som "luftgäst". Hon hade problem med luftvägarna och behövde komma bort från Stockholmsluften. "Aleby eller Äleby gods vill jag minnas att platsen heter", säger Vivianne. "Den ligger strax nordväst om Södertälje, vid Mälaren, på Överenhörnalandet (halvö)." Aha, "över en hörna!!" Janne är nöjd med insikten och frågar efter Elisa och Simon. Det känns som att de är på rätt väg! Vivianne berättar att hon och Reidar besökte godset för ett antal år sedan. Hon minns två herrgårdar, men inte så många detaljer. De frågar om Vivianne möjligen har en adress till platsen där stugan låg? De har hon tyvärr inte.

Vivianne föreslår att tavlan kanske kan ge någon ledning men tillägger samtidigt att "Korbin tog sig vissa konstnärliga friheter och att det inte är säkert att stugan i verkligheten och den på tavlan ser likadana ut". Med "tavlan" menar hon sannolikt det fjärde porträttet i sviten. Janne frågar om de kan få låna Viviannes och Reidars bil över dagen. "Den har stått stilla i åtminstone 20 år", svarar Vivianne. Hon tvivlar på att den överhuvudtaget går att starta. Janne ger sig inte utan frågar om de åtminstone kan få prova att få igång den. Det kan Vivianne gå med på.

När Janne vrider på tändningsnyckeln i bilen händer ingenting. Helt dött! Diana googlar efter information om bilmodellen och hittar massor. Under tiden försöker Linda på eget bevåg kolla igenom motor och elektronik. På något underligt vis får hon igång bilen men den låter verkligen inte frisk. Janne får köra. De högre växlarna går inte att få i så det tar långt mer än de 35 minuter det borde ta. Bilen stannar i Salem, men Linda får igång den igen. Det ryker väldigt från den och efter stoppet går den nu bara i 10 km/h. Diana löser av Janne. Bilen stannar igen strax utanför Södertälje. Diana får igång den. Mycket gnissel och gnäll.

Klockan är 16 när bilen rullar ut på Överenhörnalandet. Äleby har ungefär 70 invånare. I byn finns det en liten livsmedelsaffär som även inrymmer "Lisbeths pensionat" enligt en handskriven skylt i fönstret. Vid vägen finns det en skylt som pekar norrut, mot Horns säteri. De ser en större gård vid vattnet mot sydöst. Medan de går mot livsmedelsbutiken slash pensionatet dyker det upp en grupp människor som bär på en massa prylar; stativ, kamerautrustning, med mera. De är praktiskt klädda i Fjällräven-kläder. Diana frågar om de ska på något spännande äventyr. "Är ni också här för polyglotsångarna?" kommer motfrågan. "De borde inte vara här och särskilt inte vid den här tiden på året, så det är en biologisk sensation!"

Linda får syn på en rödhårig tjej i 20-årsåldern som står på andra sidan av vägen och tycks filma dem. Linda går bort till henne och frågar vad hon sysslar med. Tjejen har en väldigt trist attityd mot gruppen men när hon inser att de inte är fågelskådare mjuknar hon. Hon presenterar sig som Johanna, och tillägger att det inte var dem hon filmade. Linda beskriver gården som Jelena visade henne. "Jag tycker det låter som en gård som ligger några minuters promenad norrut. Det är i varje fall inte Ekensberg eller Horn, de gårdar som är mest kända här på Överenhörnalandet", svarar Johanna. Hon berättar att de har visningar på sommaren. Diana har kommit fram till Linda och Johanna medan de pratat. Hon förklarar att de är historiskt intresserade. Johanna frågar vad det är vid Dianas huvud. Diana backar oroligt. Kan hon se bubblan? "Det är liksom ett sken", fortsätter Johanna.

Janne dyker också upp och frågar om Johanna kan hjälpa dem. "Jag känner ju inte er", svarar hon. Hon verkar genuint nyfiken men något reserverad. Hennes blick är hela tiden fäst vid Dianas tinning, vilket gör det svårt för Diana att slappna av. Janne avslöjar lite mer om vad de behöver hjälp med: "1922, säger det dig något?" frågar han. Svårt för Johanna att lista ut vad han menar med det. Men när han nämner patronen Simon och hans dotter Elisa skiner hon upp. "Följer ni mig eller? På Insta?" Det var för sin Instagram hon filmade, men inte dem. "Vad heter du på Insta?" undrar Diana. Johanna berättar att hennes profil heter F*CKING Enhörna. Diana bläddrar igenom bilderna där och konstaterar att Johanna är en fotografisk talang. Johanna sträcker på sig. De äldsta bilderna är från Södertälje men rätt snabbt går bilderna över till att vara motiv från Enhörna. Det är mest naturbilder. Johanna har skrivit "Älvorna dansar" vid en dimmig bild, och det finns fler bilder som refererar till älvor. "Bor du här på halvön?" undrar Diana. Det visar sig att hon bor hos sin faster här på Överenhörna och att fastern är Lisbeth som driver Bettans Livs. Sommartid har Bettan B&B i samma hus.

På frågan varför Johanna var så tvär i början berättar hon att fältbiologerna och fågelskådarna stör så att det knappt går att ta några vettiga bilder. "Ja, de stör älvornas vila" halvskojar Diana. Det slår an en ton hos Johanna och hon bubblar av information. När hon berättat en massa om älvorna på Enhörna frågar Diana om de även kan få prata med fastern. Johanna vet mycket om sägner från trakten, men Lisbet vet ännu mer. Johanna bjuder dem att följa med och träffa hennes faster.

Diana parkerar bilen vid affären. Planen är att de ska bo "hos" Lisbet. När de kommer in i butiken ser de en glad dam bakom disken. Hon har vissa likheter med Johanna. Johanna introducerar dem och förklarar att de är historiskt intresserade. Lisbet ler stort. Det är uppenbart att hon tycker det är skönt med några andra besökare än fågelskådare. Hon bjuder på mackfika och kakor. Lisbet springer runt och fixar en massa.

Efter fikat frågar Johanna igen vad de gör där och får samma svar. "Jag är konstkännare", säger Janne, "vet du om någon av gårdarna innehar konst". Johanna har varit inne på Horn men tyckte gården bara hade tråkiga tavlor på stela gubbar på. "Ingen tavla på någon kvinna i en trädgård?" fiskar Diana. Inga som Johanna lade märke till.

De bestämmer sig för att ta en promenad till Ekensberg eftersom det ligger närmast. Horn kan vänta lite.

Rangertheman · 19 Aug 2022

24 oktober 2021

Johanna vill ta en bild på gruppen framför "Bettans place". Kul med nya människor! Diana är tveksam men hinner inte protestera. Johanna lägger kvickt upp den på Instagram och stoppar sedan ner mobilen. Diana tar fram sin egen mobil och kollar. Janne och Linda ser normala ut, men hon själv står med ryggen emot. Har Johanna verkligen inte märkt något? Diana frågar men Johanna tycker inte det är något underligt på bilden. "Du ser bra ut för din ålder", säger hon. Men det är uppenbart att hon också ser att Diana står med ryggen vänd mot fotografen, trots att hon inte gjorde det när bilden togs.

Diana frågar Johanna om hon tror på magi, medan de går mot Ekensberg. Hon tror att det finns saker och kunskaper som glömts bort i det moderna samhället. "Bettan vet mycket om det". Johanna berättar om "älvkvarnar", gropar i stenar som antingen älvorna använt som kvarnar eller för offer till älvorna. "Har du hört om någon som blivit en älva", frågar Diana. Johanna tror inte att älvorna ville blanda sig med människorna. Men kanske om man var värdig. Och folk har ju försvunnit mystiskt.

Bakom Johanna ser de ett blåaktigt ljus som omsluter henne, dansar och börjar sedan tonas bort. Janne frågar vad det är. Johanna är helt oförstående. Diana frågar: "Är det någon som tycker om dig lite extra?". "Som ett irrbloss, eller?" undrar Johanna. Diana får känslan av att det är någon eller något som tycker om Johanna lite extra. Hon tar en bild för att visa Johanna. Det syns bara en liten blå fläck vid ena benet. Johanna vill lägga ut det men Diana tycker inte att hon ska göra det. "Det är ju det här jag vill fånga, det mystiska!" betonar Johanna. "Har ni sett något övernaturligt?" frågar hon. "Det beror på vad man menar", säger Janne. Diana berätta att man bör undvika närkontakt med spöken. "Va?!? Närkontakt! Ni måste berätta" Det vill de inte riktigt. Johanna blir eld och lågor och frågar massor. Diana berättar mycket, mycket motvilligt lite mer. "Ni då? Har ni upplevt något?" Linda berättar att hon stött på samma spöke som Diana och även känt det som att spindlar krupit på kroppen. "De har kanske också varit själar?" föreslår Johanna.

Diana berättar att katter reagerat på dem. Johanna: "De kanske reagerar för att ni har någon med er?" Linda blir mer gul i ansiktet, nästan orange, i takt med att Johanna blir ännu mer entusiastisk. Hon vill få bekräftat från Linda att hon också tror på att katter har en känslighet för det övernaturliga och att man vetat om det sedan de gamla egyptierna. När Diana får syn på färgförändringen det blir hon väldigt orolig och söker kontakt med bubblan. Johanna växlar till Janne och frågar om han verkligen kände doften av spöket. Är det förknippat med någon släkting eller så? "Nej, mer som att spöket skulle behöva gå på toaletten", muttrar Janne.

På lite håll ser de en stor ljusgrå trevåningsbyggnad som är omgärdad av en hög mur. Det finns en låst järngrind mot vägen. I några av fönstren lyser det. En bil står parkerad framför ytterdörren. Johanna berättar att hon inte har full koll på herrgårdarna men vet att den här inte är öppen för allmänheten. Den på Horn är öppen på somrarna och ägaren syns på udden då och då. Det går en del spökhistorier kring Horn. "Men är ni intresserade av spöken finns det torpet vid Skälsta som det spökar på."

Diana kollar efter en ringklocka men hittar ingen. Linda dyrkar upp låset. Johanna blir mycket tveksam. De säger att hon kan stanna utanför. "Låsta platser är de mest spännande", säger Linda och döljer inte att hon har dyrkar. Johanna är orolig att de ska göra något hos Bettan, men det förklarar de att de så klart inte ska. Diana och Janne hör något, någon som snickrar och bygger någonting. Det verkar komma från huvudbyggnaden. "Ser ni det där?" frågar Janne. Både han och Diana ser det blå ljuset vid ytterdörren. Varken Linda eller Johanna ser något. "Ett ljus som en svag spotlight", förklarar Diana det med. Ljuset förflyttar sig utmed ena väggen. Diana vill att de ska följa efter. "Vi måste vara försiktiga", säger hon," det där ljuset känns lite...mänskligt. "

Linda känner sig plötsligt ledsnare än hon någonsin varit tidigare. Allt känns meningslöst, hopplöst, mörkaste nattsvart. Livet är slut! Hon går ner på knä och gråter. "Vad är det för mening? Allt är fel! Vi kommer alla att dö! Alla som betyder något dör!" Linda skakar av gråt. Diana försöker trösta henne och även Janne. Diana hör att någon annan snyftar. Plötsligt känner Linda hur den djupaste känslan av hopplöshet och ledsnad förvinner. Janne börjar gå runt, han följer ett ljud, men det försvinner efter en liten stund. Diana vänder sig mot Johanna och frågar om hon har någon släkting eller till och med någon förälder som gått bort nyligen. Hennes gammelmormors syster bodde i torpet som hon pratade om tidigare, men det var för 100 år sedan.

Janne känner av något och det är inget positivt! "Innanför de här väggarna händer det något, farliga saker!" förklarar han. "Vi kanske ska backa ut igen?" föreslår Diana. "Det finns något där inne som vi vill komma åt. En tavla kanske". Diana tänker att inte ens Carcossastiftelsen kunde känna av den. Hon börjar backa. Linda får en känsla som påminner om drömmen då hon drogs mellan hetta och vatten, fast lite annorlunda. Hon backar också. Diana drar med sig Johanna och försöker få med sig Janne. Han förstår att det är en ofattbar ondska därinne men har svårt att slita sig. Till sist följer han efter ut genom grinden. "Lås grinden!" säger Diana till Linda. Men Linda är så stressad att hon sabbar låset.

När de kommer upp på vägen får Linda syn på en mörkhårig man som tittar på dem med ett tomt uttryck. När han märker att hon ser honom drar han upp luvan och hoppar på en cykel. När Linda frågar om de andra såg honom frågar Diana om det är personen som cyklar en bit bort. En fågelskådare kanske? Linda är tveksam. De bestämmer sig för att gå tillbaka till Bettan. Johanna frågar om de kan göra intervjun. Diana vill vara mer utvilad innan hon ens orkar tänka på det.

Lisbeth har precis tagit ut en flygande Jakob ur ugnen och bjuder dem till bords. "Nu får ni berätta vad ni gör här, om ni inte är intresserade av fåglar." Janne förklarar att de är konstintresserade och särskilt av Elsa Korbin. Bettan känner inte till några konstnärer. Lars Almgren på Ekensberg är kanske konstsamlare. Han jobbar på museum och har köpt godset för ca 10 år sedan. Herrgården har fått förfalla alltför länge så det är ju trevligt att någon vill renovera den. Verkar som att han gör renoveringen själv, Bettan har aldrig sett några hantverkare där. Linda känner igen namnet och kommer ihåg att det är en av de som var mycket intresserade av Glassers tavla efter den stulits. Undrar var Gustav Seger är?

När de är själva förmanar Diana Johanna att inte gå ut på egen hand, även om äventyren kan ge mersmak. Johanna har varit mycket ute själv tidigare, men är inte så sugen nu när det är kallt och mörkt.

Linda har fått det största rummet, där det även finns två fåtöljer. I dem slår sig Diana och Janne ner. De diskuterar vad de ska göra nästa dag. Är Horn eller Skälsta intressanta? Janne är mest inne på att de ska till Ekensberg. De andra håller med. "Men vi måste förbereda oss innan", säger Diana och tänker i första hand på Yog-Sothoth, is för Janne och vatten för Linda. Linda funderar på om hon verkligen har något sätt att förbereda sig. Eftersom Janne och Linda vant sig vid Dianas märkliga riter kan hon utföra dem i deras sällskap. Janne funderar på hur Itakkva skulle kunna hjälpa honom och vad han behöver göra för att få den hjälpen. Diana vill be om ett "bubbelskydd" så att de inte blir helt golvade så fort de kommer nära huset. Linda ser hur en bubbla stiger ur Dianas bägare och ser att den blir väldigt stor. Diana är själv förvånad över storleken. Hon är orolig att den kommer att komma mot något och spricka. Då drar bubblan ihop sig till en körsbärstomats storlek och utvidgar sig igen. Det gör den ett par gånger. Linda och Janne förnimmer att det finns något större bakom/inom bubblan. Yog-Sothoth? "Linda, du kanske vill förbereda dig på något sätt?" frågar Diana. Linda vet inte riktigt och mumlar bara något om att hon inte vet vad... Hon föreslår att Diana ska försöka ta reda på mer om Ekensberg och Lars Almgren. Godset grundades 1649 och ägdes fram till 1928 av släkten Ekelund. Nuvarande ägare Lars Almgren köpte det 2012 och däremellan hade det stått obebott och förfallit. Patron Simon Ekelund, den siste ägaren till Ekensberg, dog 1928 av ett slaganfall. Han var den siste i sin släkt och hade vid sin död inga efterlevande. Elisa då? En sökning ger att Simons gemål, Katarina, dog 1915 av kräfta. Dottern Elisa dog 1923. Var det hennes spöke som snyftade? Sedan 1649 kan det i och för sig ha bott många där som varit olyckliga. På Wikipedia hittar Janne att Lars Almgren är intendent vid Stockholms stadsmuseum. Almgren (f. 1963-) är filantrop, medlem i Sällskapet för Bevarandet av Svenska Kulturarv och krönikor i tidskriften Antik och Utrop. På Flashback konstaterar Janne att Almgren är tämligen obetydlig i konstkretsar. På en skvallersida hittar Diana att Almgren är sjukskriven för utbrändhet. Han skriver på en avhandling om Holger "Svarte" Bertholz. De känner igen namnet och kommer till sist på att han ju hade alla tavlorna, och att han utförde någon form av rit med dem. Men den kanske misslyckades eftersom han sen gav alla tavlorna till sin älskare och tjänare Evert Lindroos, som sålde dem. De spreds för vinden efter det.

Det känns väldigt mycket som att det är rätt ställe!

Först nu lägger de märke till konsten på väggarna i sina respektive rum. I Lindas rum hänger en Lijefors med en räv i en rävsax och retsamma skator runt omkring den. I Jannes rum är det en Monet-tavla med en näckrosdamm. I Dianas rum en replika av Carl Larssons Midvinterblot med scener ur den fornnordiska mytologin. Originalet hänger numera i trappan på Nationalmuseum.

Rangertheman · 19 Aug 2022

MELLANSPEL LINDA

Natten mellan 24-25 oktober 2021

Det är inte riktigt tyst i huset än. Lisbet stökar runt. Linda kikar ut genom nyckelhålet och ser deras värd gå genom korridoren iförd en morgonrock, och med papiljotter i håret. Till sist går hon in till sig. Linda väntar ytterligare för att vara säker på att ingen har fler ärenden utanför sina rum. Hon smyger upp dörren och tar ett steg ut i korridoren. Golvplankorna knakar. Kvickt går hon in igen, öppnar fönstret och tittar ut. Det hade kanske gått att fira sig ner och landa tyst i buskarna, men under Lindas fönster står ett cykelställ som nog inte är så skönt att landa på. Med en suck drar Linda igen fönstret och går på nytt ut i korridoren. Hon smyger så tyst hon kan mot trappan. Knakandet är inte så högt och det verkar inte vara någon som märker att hon är på väg ut på nattliga äventyr.

Utanför butiken/vandrarhemmet fryser Linda till. Det sitter någon vid trädgårdsbordet! Eller rättare sagt halvligger över bordet. Personen verkar sova. Det är lite svårt att urskilja men Linda tror att det nog är en man. Sakta backar hon bort, hela tiden med blicken mot mannen. När gruset knastrar under hennes fötter verkar han reagera, men vaknar inte.

Linda beger sig, halvt gående, halvt smygande norrut. Eftersom både Diana och Janne har fönster mot öster, precis som hon själv, vill hon inte riskera att någon av dem råkar titta ut och får syn på henne. När hon följt den lilla vägen en bit får hon plötsligt en stark känsla av deja vu. Det här vägpartiet känns bekant, och hon får snart svaret på varför: vägen leder upp till den lilla samling hus som Jelena visade henne häromnatten. Natten då Jelena försvann och Linda stannade kvar. När hon närmar sig husen övergår hon till en mer smygande gång. Men det visar sig inte behövas. Husen verkar övergivna. Eller kanske inte övergivna, mer som att de gått i ide för vintern. Linda kan varken se något intressant eller förnimma något mystiskt med dem. "Kanske var det här bara en "landningsplats" för Jelenas resa", tänker hon. Det verkar mer troligt att tavlan, och kanske något mycket mer skrämmande, finns på Ekensberg. Linda försöker utröna om den här klungan hus är platsen där Elvira Wallin avporträtterades för det sjunde porträttet - det som de letar efter. Men det är för svårt att avgöra, alltför mycket tycks ha hänt de senaste 100 åren.

Linda överväger att försöka ta sig in i den största byggnaden, men känner att det är onödigt att ta några risker med ett hus som sannolikt är tomt på intressanta saker. I stället tar hon sikte på bryggan som sticker ut i Mälaren. Hon undrar om den fortfarande används. Ett lätt regn har börjat falla, inte tillräckligt mycket för att bilda droppar utan mer som en kraftigt förhöjd luftfuktighet. Bryggan är i hyfsat gott skick, vilket Linda tar som ett svar på sina funderingar. På något sätt används den, men kanske inte så mycket nu på hösten eller på vintern. För de som inte har en skitbil som Johnsson-Storchs bil, är det betydligt lättare numera att ta sig landvägen till Överenhörna. Förr i tiden gick det säkert snabbare med båt än med häst och vagn. Bilarna gick nog inte heller så fort, tror Linda.

När hon står på bryggan inser hon att hon inte har någon jäkla aning om hur man åkallar en mytologisk gud. Katolska seder lär knappast flyga med Dagon. Men om Dagon och Hydra är det minsta lika Dianas Yog-Sothoth, lär det behövas ett blodsoffer av något slag. Linda skär en djup skåra i vänster hand. Det gör fruktansvärt ont. När de gör det på film rycker de knappt ens till för det mesta. "Ännu en Hollywood-lögn", tänker Linda irriterat. Hon trycker undan smärtan, kramar ut motsvarande några teskedar blod och låter blodet droppa ner i havet.

"Fader Dagon - skänk mig av din styrka! Moder Hydra - ge mig av ditt beskydd!" Linda mässar sin begäran gång på gång. Ibland lägger hon till: "mot det där" och sveper med handen mot Ekensberg. Trots att inte vinden har ökat nämnvärt börjar vågorna slå allt högre mot bryggan. Regnet har övergått till ett kallt piskande. Vågorna rör sig inte bara från sjön mot land, utan verkar komma från alla håll. Ofta krockar de med en vattenkaskad som följd. Linda fortsätter att upprepa sin "bön". Mälaren riktigt kokar kring bryggan och en stor våg höjer sig rakt upp i luften en bit framför Linda. Det är nästan som att något (eller någon) håller på att bildas. Vågen slår plötsligt med stor kraft mot Linda, hon får ett slag mot huvudet och tappar balansen för en stund. Sedan blir det tyst. Vattnet kluckar lite lätt under bryggan och de högsta vågorna är bara några centimeter höga. När Linda kommit på fötter igen och kan fokusera ser hon att det ligger en stor fisk på bryggan framför henne. Stendöd! Det måste ha varit den som slog henne i ansiktet. Hennes kind ömmar. Men kan en fisk på säkert 8-10 kilo slå ihjäl sig mot en människas ansikte? Ja, tydligen. När Linda tittar närmre på den ser hon att det är en gädda. En gåva från havet? Från Dagon och Hydra? Eller har de just gett henne fingret i form av en död fisk? I maffiafilmer skickar gangsterbossarna ofta ett paket med en död fisk i till sina fiender, för att varna att de snart kommer att få en ståplatsbiljett i någon havsvik. Att de ska "sova" med fiskarna. Är det en gåva kan hon ju inte bara lämna den där på bryggan eller kasta tillbaka den.

Det är inte helt lätt att få grepp om en 10 kilos, blöt gädda. Linda vill dessutom inte få fisklukt på kläderna så hon håller ut den en bit från kroppen. Hon tar samma väg tillbaka, via hussamlingen. Men den här gången känner hon något, bekant men ändå lite skrämmande. Fast egentligen inte ens en förnimmelse utan mer ett eko av en tidigare händelse. Hur länge sedan? Linda har ingen aning. När hon tidigare har känt en svag närvaro har det oftast visat sig vara Jelena, så hon försöker ropa hennes namn. Inget svar. "Det är nog inte hon", resonerar Linda och övergår till att försöka lysa in genom fönstren med ficklampan på sin mobil. Ljuset tränger inte så långt in. Men det förstärker intrycket av att byggnaderna fortfarande är i bruk, fast inte under vinterhalvåret. "Kanske ska kolla med Lisbet om hon vet något om de här husen?" tänker Linda och försöker lägga det på minnet. Hon beger sig tillbaka till det lilla vandrarhemmet.

Mannen sitter fortfarande kvar halvlutad över trädgårdsbordet! Linda lägger ifrån sig den stora fisken på trappan och går fram till mannen. Med musklerna redo för strid eller flykt knuffar hon på honom. "Hallå! Hur är det med dig? Varför sitter du här?" Mannen vaknar med ett ryck och tittar sig yrvaket omkring. "Oj, jag måste ha somnat. Förlåt!" mumlar han. Det är något bekant över honom, Linda kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Mannen upprepar sitt "förlåt" och börjar resa sig upp. Då kommer Linda på var hon sett honom tidigare: utanför Ekensberg. Han stod och stirrade på dem och cyklade sedan i väg. Linda konfronterar honom och undrar varför han spionerar på dem. "Du ser inte ut som en fågelskådare", tillägger hon. "Ehm, jo...jag är...fågelskådare", svarar han. Linda tror inte riktigt på honom. Hon frågar på nytt varför han satt där och sov och får återigen till svar att han råkade somna. Men ingen vidare förklaring varför han satt just där. Han börjar gå mot sin cykel. Han ignorerar Lindas frågor eller svarar väldigt undvikande. När han hunnit cykla en bit stannar han till och vänder sig om. "Har ni sett något...mystiskt här?" Linda rycker till. Hur mycket vill och vågar hon berätta? Inte så mycket! "Menar du som de blå ljusen?" undrar hon. "De är nog inte farliga", säger mannen medan han flyttar ena trampan så att han ska kunna komma i gång igen. Så tillägger han: "Tycker du att det här är en ond plats?" Linda vet inte vad hon ska svara. Innan hon hinner kommentera fortsätter han: "Har ni sett dem? De som ser ut som att de...kommer från skogen?" Mer vill han inte säga trots att Linda ber honom beskriva skogsvarelserna han pratar om och frågar en massa om dem. Snart har mannen och hans cykel försvunnit i fjärran, men inte innan han hunnit ropa ett "var försiktiga!" och "lova att ta hand om er!" till avsked.

Linda går in i det stora köket, kranar upp kallvatten i diskhon och lägger ner gäddan i den. Kylen hade förmodligen varit bättre, men Linda vill inte lägga en rå fisk bland de övriga matvarorna. Hon skriver en lapp till Bettan:

"Den här fisken är en present från mig. Jag förklarar imorgon. /Linda"

Innan hon somnar googlar hon på Dagon, Hydra och på eventuella ritualer. Det hade kanske varit bra att kolla INNAN hon begav sig till bryggan. Nåväl, det är ändå ganska sparsamt med information. Linda är dessutom inte lika duktig som Diana på internetsökningar.

Det blir en jobbig natt! Linda sover väldigt oroligt. Det känns som att någon eller några varelser förföljer henne och är tätt intill henne hela tiden. Hon blir knuffad och klämd. Varelserna bara är - det går inte att identifiera dem. Mot slutet av natten drömmer Linda att hon ser sig själv, sovande, med ryggen mot ett gytter av människolika varelser och tentakler.

Det tar en stund innan Linda ens orkar öppna ögonen. Hon känner sig alldeles mörbultad, eller som att hon har träningsvärken från helvetet. Huvudet värker och kinden känns alldeles svullen på stället där fisken träffade henne. Linda stelnar till. Det ligger någon mer i sängen! Hon kan inte se någon. Men det ligger helt klart någon mer i sängen bredvid henne! "Jelena?" försöker Linda försiktigt. Dum fråga egentligen. Hon vet att det är hennes vän som ligger där bredvid henne, hon känner det inombords. Hon stryker med handen över Jelenas osynliga arm. Den är sval. "Jelena!" viskar hon igen och skakar lite på henne. Samtidigt som Jelena börjar vakna, tonar hon fram och tar form. Hon ligger alldeles stilla med ryggen mot Linda. Sekunden senare suddas hon ut igen. Hon är borta. Det finns inte längre någon nedbuktning i madrassen. Linda funderar på om hon kan ha drömt alltsammans. Men nej, hon kände verkligen Jelenas kropp mot sin.

Mödosamt sätter hon på sängkanten, fortfarande inlindad i täcket. Blinkande mot ljusstrålen som letar sig in bredvid rullgardinen och lyser henne rakt i ögonen, tittar hon ner på sina armar. De ser bedrövliga ut, helt sönderrispade och med stora, rödblå ringar. Ringar efter sugkoppar? Linda vill inte tro på det. Inga tvivel att hon kommer att klä sig i en långärmad tröja idag. Diana skulle fullständigt flippa ur om hon såg hur Lindas armar och överkropp ser ut. Linda gläntar på täcket. Benen ser lika hemska ut. Tur att det inte är shortsväder, känner hon. Blåmärket i ansiktet kan hon förhoppningsvis bortförklara med att hon gick en promenad och snavade över en sten i mörkret. Men märken efter tentakler? Inte en chans!

Linda får syn på en bit avrivet papper som ligger under det lilla nattygsbordet. Det ser ut att vara en del av ett brevpapper. Det är en äldre sosseros på pappersbiten.

Rangertheman · 11 Oct 2022

MELLANSPEL JANNE

Natten mellan 24-25 oktober 2021

När övriga har somnat så tänker Janne att han måste ta en promenad till Ekensberg - övertygad om att den sista tavlan befinner sig där. När han närmar sig känner han den förbryllande, lurande ondskan-varningssignaler?

Var kan tavlan finnas nu, den målades 1922 men har miljön förändrats? Kan tavlan flyttats på, framsidan eller på baksidan av byggnaden? Många frågetecken...

Janne känner en ofattbar svaghet i sina knän, illamående och känslan av att man blir sjuk. En skiftning i atmosfären och som att allting är skevt. Känslorna koncentreras till kortsidan, är det något som rör sig där?

Han upptäcker en kvinnogestalt, det visar sig vara Elsa Korbin...

Rangertheman · 11 Oct 2022

25 oktober 2021

Plats: Överenhörnalandet

Diana får ett sms på morgonen som gör henne irriterad. Hon tar en dusch för att lugna ner sig. Sedan kollar hon om Linda är i sitt rum. Linda svarar att hon kommer upp om en stund. Diana nöjer sig med det svaret och går till Jannes dörr. Trots hårda knackningar får hon inget svar. Helt sonika öppnar hon dörren. Han ligger i sängen och sover tungt, men vaknar när hon skakar honom. Yrvaket svarar han att de kan prata om sms:et. Han går och duschar medan Diana hämtar Linda. Det första Diana lägger märke till hos Linda är ett stort blåmärke på kinden. Linda förklarar det med att hon var ute på en nattlig promenad och att det var så mörkt att hon snavade på en trädrot och slog ansiktet i en sten. Janne kommer också in i rummet och hon får berätta historien en gång till. Varken Diana eller Janne tror helt på hennes berättelse. De får syn på att hon även har rispor och sugmärken på armar och hals.

Janne berättar att han tog en promenad till Ekensberg. "Oj, var inte det lite farligt?" undrar Linda. "Kanske", svarar han och fortsätter med att berätta att han träffade Elsa Korbin där. Hon bekräftade det som han trodde kring var tavlan är. [Onda delen av huset]

Mer hinner han inte innan någon knackar på dörren. Linda frågar vem det är och utan att vänta på svar öppnar Johanna dörren. Först frågar hon vad som hänt med Linda och sedan frågar hon vad sjutton gäddan gör i köket. Linda skarvar ihop en berättelse om att hon var nere på ångbåtsbryggan när den plötsligt hoppade upp på bryggan. Utan att tänka sig för stampade hon ihjäl den. "Vadå ihjäl den?" utbrister Johanna, "det ligger ju en levande jättegädda i diskhon. Vad ska vi göra med den?" Linda stammar: "vi får väl döda den då. Jag vet inte hur man gör när man fiskar".

Det knackar igen. Linda säger att "det är ok att du kommer in Johanna". Det är inte Johanna. Det är Lisbet. Hon ser bekymrad ut och frågar om de sovit gott. [Sätter sig ner och kräver en berättelse. Frågar om vad som hänt med ansiktet, armarna, gäddan, m.m. Linda försöker igen att säga att den hoppade upp men det tror inte Lisbet på. Linda avleder och frågar om gården. Den är tydligen till salu. Linda frågar vem som äger dem. Kräver att Linda ska slänga tillbaka "gammelgäddan". Upprört havet! Linda frågar om en tunna att bära den i. Lisbet förstår att hon ville vara snäll men att det är alltför konstigt. Lisbet ska hämta en IKEA-kasse och ska be Johanna fixa frukost under tiden. Diana har också drömt konstigt. Har inga tydliga minnen. Puckelryggar med långa armar som går omkring.

Janne var som sagt en runda vid Ekensberg. Kände väldig ondska från ena kortsidan. Förvrängd verklighet. Träffade Elsa Korbin. "Vissa gudar är varken onda eller goda", nämnde Donatien och Carcossastiftelsen. Janne såg en person mot slutet av sin utflykt som drog iväg på sin cykel. Linda tror att det är samma som hon träffade utanför pensionatet.

Elvira Wallin dog av ett slaganfall, berättar Korbin. Korbin berättar också att hon hade en bra tid på Ekensberg fram till 1922, men sedan kom det in ond bråd död. Försökte återkalla glädjen och den ljusa tiden men då slog det tillbaka. "Någon dansade in". Förvandling men inte till en älva. "väggarna är tunna på vissa ställen" Inte i hennes mandat att berätta vem som dog. Janne tror det är Elisa som dog. Om Janne förstått det rätt var det fjärilar på tavlan ursprungligen men att en ondska kom in. 1923?

Johanna kommer tillbaka. "Få bort den där fisken". Lisbet har ställt fram en tvättbalja och en IKEA-kasse. Den är slö men tittar anklagande på Linda. Hon sveper in gäddan i IKEA-kassen. Janne stannar kvar. Han är hungrig. Diana erbjuder sig att följa med.

Janne får en överdådig frukost. Johanna är trött och inte särskilt talför.

Linda och Diana passerar mellan husen som Linda besökte kvällen innan. Diana tycker att hon känner igen platsen. Tar en bild. Hon vet att hon såg den på väg till Carcosa. Linda berättar att Jelena visade henne platsen. Linda trodde att tavlan var där men kände inget. Diana föreslår att den kanske är dold för dem men ändå finns där. De försöker känna av om det är något. Linda känner ingen aktiv arkana, men kanske möjligen ett gammalt spår av den. Kanske något som passerade. Linda ser som om efter andra människor. Ingen nära men en bit bort är det en grupp människor med ryggsäckar och långa stativ. Diana gör en koppling till sin dröm. Hon vill kolla upp det. Linda vill först slänga fisken i sjön. De snabbar på för att den allt slöare gäddan ska få komma i vattnet. Diana erbjuder att hjälpa till. De tar i varsitt handtag och sänker ner IKEA-kassen i vattnet. Precis när den ska simma ner vrider den sig om, tittar mot Linda. Hon får en oemotståndlig känsla av att vilja dansa och röra sig. Hon gör en segerdans. Diana tycker det är konstigt men så länge Linda är glad är hon glad. Linda slutar lika snabbt igen med en kraftig känsla av förlust, som att hon just mist något viktigt. Det kniper i magen av oro och sorg. Hon känner som att hon begått ett övergrepp, men vet inte mot vem. Hon slår ut med armarna mot havet i ett tyst "vad?". De fortsätter på den blöta strandängen mot fågelskådarna.

Fågelskådarna hälsar på dem. Diana frågar hur det går med fågelskådandet. "Maja här har sett polyglotten två gånger, en gång nära Lisbets butik/B&B och en gång vid Horn. Andra har sett den på andra ställen här på halvön. "Bor ni också på campingen?" Diana berättar att de bor hos Lisbet. Linda frågar om de stött på mannen hon träffat. Hon beskriver. Ja, han kan nog vara en av de som bor på campingen. Ung kille som inte är så talför, håller sig för sig själv. Varken Diana eller Linda har några fler frågor och tackar för sig. Fågelskådarna verkar inte heller intresserade av att ställa frågor, de är så engagerade i fågelskådandet. När Diana och Linda kommer upp på vägen ser de att det finns en busshållplats där. Måste vara den enda på Överenhörna. En rödvit keps ligger bredvid busshållplatsen. Diana plockar upp den och borstar av den. Text: "I'm Erik doing Erik things". Hade det stått Diana hade hon velat ha en sådan. "Går kanske att beställa?" föreslår Linda.

Diana visar kepsen för Lisbet. "Det är ju Eriks keps. Var hittade du den?" Diana berättar var de hittade den och frågar vem Erik är. "Det är Johannas kompis. Han var här men åkte för drygt en vecka sedan. Ni kan ge den till Johanna". Sedan går Diana och Linda och äter frukost. Diana visar kepsen för Johanna. Hon ser ledsen ut. "Konstigt, han bor ju mer eller mindre i kepsen." Hon berättar att de blev osams. Erik trodde att de skulle bli ihop men det ville inte Johanna. Hon har svårt att tro att han var så arg att han tappade kepsen och inte märkte det. Hon kollar sin mobil och noterar att han inte lagt upp något på sociala medier på 9 dagar, sedan han drog. Provar att ringa men får inget svar. Janne frågar om de har gemensamma vänner. "Jag är från Södertälje och han är från Nynäs, så vi umgås inte i samma kretsar. Men jag kan kolla med några vi båda känner". Diana förslår att han kanske är försvunnen vilket gör Johanna väldigt orolig. Mycket konstigt med att han inte skrivit på sociala media. Diana känner sig själv och Johanna tycker det vore lika otänkbart som om hon själv inte skulle lägga upp något. Janne undrar om Erik kanske stannat kvar för att hålla koll på Johanna, men det tror inte Johanna. Linda funderar på om det kan vara killen hon träffade på utanför Bettans place men kommer på att Johanna ju såg honom utanför Ekensberg, och då hade reagerat om det var någon hon kände. Johanna scrollar igenom alla sociala medier och börjar sedan gå omkring, oroligt.

Diana förslår att de ska gå tillbaka till busshållplatsen och kolla lite mer. Janne tänker att de kanske kan fråga folk de ser om de sett Erik. Johanna hittar Eriks sista inlägg. Det var något om skithåla och att han inte orkade stanna kvar. Bild från Johannas sovrumsfönster. Diana ber att få kolla på bilden. Hon tycker sig se ett blått sken mellan buskagen. Hon zoomar in så mycket hon kan och visar för Janne och Linda. De ser också skenet. Påminner om det som de såg runt Johanna och även på olika platser. Diana funderar på om e blå ljuset har något med Eriks försvinnande att göra. Diana frågar om Janne också sett blått sken från tavlan. "Nej, men vid Ekensberg". Johanna har pratat om att det blå ljuset kan vara irrbloss, vilsna själar. Eller kanske älvor. Johanna får svar från någon kompis som trodde att Erik var kvar på Överenhörna. Hon blir arg för att Erik angett att de är tillsammans.

Diana och Janne försöker övertala Johanna att stanna kvar medan de går ut. Hon blir upprörd och undrar om de inte vill ha henne med. Diana föreslår att Bettan kanske kan hjälpa henne att anmäla Erik försvunnen. Johanna blir ännu mer arg. Men hon säger att hon kan stanna kvar, ringa några samtal, anmäla Erik försvunnen och sedan leta upp dem. Det tycker Diana låter som en bra plan. Hon ber om en bild på Erik. Han ser ut som en emo-Yohio.

Rangertheman · 11 Oct 2022

25 oktober 2021

Plats: Överenhörnalandet

Gruppen bestämmer sig för att gå tillbaka till busshållplatsen för att leta spår. Linda tänker att det nog också är bra att ta vägen om gårdarna vid Äleby och känner in atmosfären där.

Nere i den lilla butiken expedierar Bettan en mycket välklädd herre som främst väcker Dianas intresse. De andra håller sig lite i bakgrunden. Diana ångrar lite att hon tog gympadojjorna, även om de gör henne mer flärdfull än till exempel Linda i Jannes alltför stora dojjor, för att dölja de felvända fötterna. Lisbet och mannen pratar vidare. Utanför huset står det en mycket flådig familjebil. Diana kollar upp registreringsnumret och får fram att mannen är Gustav Seger, ägaren till Horns säteri. Det dyker upp en större grupp fågelskådare, varav några går in i butiken och de flesta stannar kvar utanför.

Diana, Janne och Linda börjar gå norrut och hinner inte många steg innan de hör en röst: "Hallå! Vänta på mig!". Det är Johanna. Diana undrar om hon fick tag på polisen. "Jag gjorde en webbanmälan", svarar Johanna. Diana vill gärna ge Johanna intrycket av att de vill ha henne med, trots att de egentligen velat gå själva. Gustav Seger kommer ut, hoppar in i bilen och kör söderut. Inte hem, alltså. Medan de går frågar Diana Johanna om bilden på Erik. Vet Johanna var den är tagen? Det vet hon inte men det är förmodligen någonstans på Överenhörna. Erik tog egna promenader ibland. Hon ville att han skulle skicka bilden till henne för att hon tyckte han såg så själfull ut på den. Rosor i oktober stämmer inte riktigt in, men det kan vara ett filter. Johanna känner inte igen staketet på bilden. Diana ser till att det blir en liten lucka mellan henne och Johanna, och de två andra. Hon tänker att det är bra om Janne kan undersöka gårdarna utan att Johanna är där. Precis som för Linda får Janne mest vibbar från förfluten tid, inget som verkar aktuellt att agera på nu. Janne och Linda hinner fatt i de andra vid busshållplatsen.

Diana skickar en tanke till Yog-Sothoth och ber om vägledning kring Eriks försvinnande. Bubblan som kretsar kring Dianas huvud ändrar färg till en sjukligt grågul. Det ser ut som att den fylls upp av snor innan den splittras och övergår til ett blodrött skimmer. Diana förstår att det är en slags illusion och att det inte händer på riktigt. Johanna blir väldigt förskräckt. Hon har också sett illusionen!! Efteråt återgår bubblan till halvgenomskinlig, men den ser lite slappare ut, som en ballong som tappat en del luft. Johanna stirrar på Diana, men verkar varken ha förstått att bubblans beteende har med Eriks försvinnande att göra eller tro på sina egna ögon.

Janne får kraftigt onda aningar vid busshållplatsen. Han fångar först Dianas blick och sedan Lindas och förmedlar informationen. De känner varandra så väl vid det här laget att det tysta budskapet går fram. Diana är orolig för bubblan, ursäktar sig med att hon druckit mycket kaffe och kilar upp mot ett buskage. Under tiden frågar Johanna om Janne och Linda ser saker som inte andra gör. Janne försöker prata bort det men Johanna envisas. "Kan hon inte bara gå tillbaka till pensionatet", tänker han. Linda säger helt ärligt att hon bara ser det som ögonen ser.

I buskarna droppar Diana några droppar blod i bägaren och försöker få bubblan att sänka sig ner i den. Men den orkar inte. Hon vågar inte putta på den. Till sist håller hon fingret över den och klämmer ut en droppe blod. Det verkar vederkvicka den. Diana går tillbaka till de andra. Hon verkar nästan ha läst Jannes tankar; hon spelar att hon är yr och måste gå tillbaka. "Kan du följa med mig?" frågar hon Johanna. Den unga kvinnan är mycket tveksam. Hon litar inte på att Janne och Linda vet hur de ska bete sig i naturen. Det är inte flora och fauna hon menar att de kan störa, utan älvornas boningar och stigar. Linda tycker att det väl inte händer något dagtid, vilket gör Johanna mycket upprörd. "Älvorna kan hämnas på natten! Förr trodde man att folk kunde drabbas av "älvsjuka" och det fanns säkert mycket sanning i det!" Hon går till sist med att följa med Diana tillbaka. Diana drar ut på promenaden tillbaka genom att sätta sig ner lite då och då, för att ge Janne och Linda så mycket tid som möjligt. Hon gissar att Johanna kommer att springa tillbaka så fort hon överlämnat Diana till Lisbet.

Janne och Linda går upp till Horns säteri, en laxrosa tvåvåningsbyggnad. En mycket välskött trädgård ramar in huset. Det finns inget staket utan Linda och Janne kan gå ända fram till huset. De är lite försiktiga; någon annan kan vara i huset även om inte Gustav är där. När de kommit närmre ryggar Janne plötsligt tillbaka så hastigt att han nästan trampar på Linda. "Usch fy tusan!" utbrister han. Linda undrar vad han såg. "Det är en totalt vidrig känsla från huset, ondska, delvis omänsklig, men ändå inte. Jag kan inte riktigt förklara det". Linda funderar på om hon inte också borde känna av det, om känslan är så stark. Det enda hon noterar är hur väldigt välordnat och prydligt allt är. Knappast samma sak som Janne känner. Han upplever att det är en omänsklig ondska som bygger på mänskliga lustar. Han tänker på Linda och hennes sugmärken, och på tavlan i Paris. Linda genomfars av en blodisande känsla och mer förnimmer än faktiskt hör att en dundrande stämma vrålar förbannelser i sitt öra: "Vik hädan du syndiga människospillra! Tvi vale!" Hon rycker Janne i skjortärmen och tycker att de ska gå därifrån. Janne har svängt över till att tavlan är här snarare än på Eriksberg. Han vill inte gå. Han funderar på om han kan få någon hjälp från Itakkva men vet inte hur han skulle kunna be om den här. Ett offer skulle kanske behövas. Han vill inte ge sig på Linda. Men precis när han tänker tanken faller Linda framlänges till marken. Janne rusar fram och frågar vad som hände. Linda berättar att hon blev knuffad. "Av vem?" fråga Janne. "Vet inte. Jag såg ingen.", svarar Linda, "Men någon vill verkligen inte att jag ska vara här!" Janne frågar om det är ok att han undersöker huset närmre medan Linda stannar kvar. Det är det. "Men var väldigt försiktig!". De håller kontakten med hjälp av mobiltelefonerna.

När Janne försvinner runt hörnet känner Linda iskalla klumpar runt halsen (händer!!!) som klämmer åt! Hon backar bort från huset så snabbt hon kan och cirklar sedan runt för att komma ner till bryggan. Hon sätter sig i skräddarställning på den och hoppas att hon ska vara skyddad där.

Janne går runt huset och tittar in genom fönstren. Det hänger gardiner som skymmer sikten i de flesta av dem. En veranda leder upp till ytterdörren. Han är på väg att gå fram till den när han ser etiketterna som berättar att det är larmat, och han ser även en övervakningskamera vid ytterdörren. Den vill han undvika till varje pris. Han går vidare. Ett av rummen kan han titta in genom men hittar inget av intresse. Nästa rum verkar vara ett TV-rum. Han kollar efter konst och konstaterar att det finns massor av porträtt men inga av Elvira Wallin. Den onda känslan är varken starkare eller svagare här.

På bryggan känner sig Linda lugn till hennes hår plötsligt lyfts rakt upp, och det drar i hårrötterna. Hon ställer sig upp och ryter: "Vad vill du mig?". I nästa ögonblick är det som att havet skriker och en våg sköljer upp på bryggan. Hon blir dyblöt! Håret ramlar ner. Janne undrar om det är honom hon ryter till. Linda berättar vad som hänt. Hon huttrar och hackar tänder. Det är bara tre grader i luften och hon är genomblöt. Janne förslår att hon ska gå tillbaka. "Klarar du dig då?" undrar Linda. Han försäkrar henne att det inte är någon fara. Janne fryser aldrig! På väg ut ur trädgården rycker något in-ear-lurarna ur öronen på Linda. De flyger mot huset. Linda väljer att jogga vidare. Då får hon en kraftig knuff i ryggen. Det får henne bara att springa ännu fortare. Någon eller något vill inte ha henne här!!

På vägen tillbaka pratar Diana och Johanna om älvor. Johanna berättar bland annat om offergropar, älvkvarnar, och att tron att de verkligen har med älvorna att göra lever kvar på Enhörna. De hinner bara vara tillbaka på pensionatet i några minuter innan Linda dyker upp, skakande av köld och rädsla. Diana följer med henne upp på rummet. Medan Linda duschar riktigt varmt berättar hon för väninnan om allt som hänt.

Janne letar vidare. Än har han inte sett några människor och alla lampor är släckta. Frågan är om Gustav Seger bor ensam och om han kommer att komma tillbaka idag? Han kanske har boende någon annanstans också? Janne tittar in genom alla fönster han kan. Han tittar in i hallen. Konsten på väggarna är av kända konstnärer men reproduktioner. Janne vet vilka museum originalen hänger på. Plötsligt förnimmer Janne en ny närvaro, skild från den onda. Den känns bitter, besviken. Nästa fönster han tittar in i avslöjar en stor matsal, nästan en balsal. Horns tidigare ägare har kanske rent av underhållit kungligheter här. I det sista fönstret tittar något tillbaka på Janne, en man i ålderdomliga kläder. Mannen är svartvit, som på en mycket gammal bild. Ett spöke? Känslan av besvikelse är starkare nu. Janne vinkar och då rör sig mannen närmre fönstret. Han vinkar avvärjande som att han vill avråda Janne från att stanna kvar. När Janne pekar bortåt och ser frågande ut nickar mannen. Känslan är att han funnits på Horn en längre tid och inte har något med ondskan att göra men att han är besviken på att hans sentida släkting(?) dragit dit något så hemskt. Janne beger sig tillbaka mot pensionatet. På grusgången hittar han Lindas ena hörsnäcka. Han plockar upp den. När han hunnit en bit på vägen möter han en flott bil - Gustav Segers.

Janne slår av lite på takten och skickar ett sms till Linda och Diana: "Är Johanna kvar?". Svaret kommer blixtsnabbt och jakande från Diana. Janne försöker komma på ett sätt för dem att bli ensamma så att han kan berätta vad som hänt. Han tänker att Lisbet kanske kan sätta Johanna i arbete om han beställer en stor lunch till honom, Linda och Diana. I butiken står en man som argumenterar högljutt med Bettan. Han undrar varför hon inte har "det i butiken" och muttrar till sist att han "väl får köra in till Södertälje då". Han stormar ut. Janne undrar vem det var. "Det var Almgren på Ekensberg. Han verkar utarbetad hur man nu kan bli det när man jobbar på museum." Janne nickar inkännande. Han frågar om Lisbet kan ordna en stor lunch till honom och vännerna. Gärna med efterrätt och lite starkt till. Eftersom klockan är över 13 tycker Lisbet att det är lite sent att börja på en så stor lunch. "Jag har förberett en fläskpannkaka". Janne tycker det låter gott men hade hoppats på att sysselsätta Johanna. Han nämner bara det första för Lisbet, och fortsätter sedan med att fråga om Almgren. Hon berättar att han håller på att rusta och renovera säteriet och att han ville ha kraftiga hänglås. Någon hade tydligen klippt upp de han hade låst med. Janne tycker det verkar konstigt att bli så upprörd över att hon inte hade grova hänglås i butiken. Lisbet återkommer till känslan av att Almgren är utbränd. Janne frågar om Seger istället, om hur länge han ägt Horn. Lisbet berättar att hans släkt ägt Horn sedan urminnes tider. Det besvarar Jannes fråga kring sentida släkting. Lisbet fortsätter att berätta om Gustavs fru och barn. Pojkarna är i 10-12-årsåldern. "De går på internatskola i Schweiz", förklarar hon. "Frun flyttade också dit för att vara nära sönerna. De var inte hemma i sommar." Janne anar att hon vet mer än hon berättar. Han fiskar lite. Då avslöjar hon att hon tror att frun har lämnat Gustav men att han skäms och inte klarar av att berätta det. Enklare att prata om internatskolan.

När de pratat en stund om herrarna Almgren och Seger tänker hon plötsligt om och säger att hon visst ska fixa en ordentlig lunch til dem. "Kan du be Johanna att komma ner och hjälpa mig?" Janne pustar ut. Äntligen får de en chans att prata utan nyfikna öron. När Johanna har lämnat Lindas rum överlämnar han hörsnäckan till Linda och berättar sedan om det han varit med om. Han visar bilden på den svartvita mannen och till allas förvåning har kameran faktiskt fångat honom. Janne berättar även om det han hört från Lisbet om Almgren och Seger. Diana vidareförmedlar älvinformationen som hon fick av Johanna.

Janne vill att de ska försöka ditcha Johanna framåt kvällen och ta en tur till Horns säteri. Linda är tveksam; kommer hon ens att komma fram till byggnaden? De behöver hennes specialkunskaper.

Rangertheman · 11 Oct 2022

25 oktober 2021

Plats: Överenhörnalandet

Bettan ropar gruppen till bords. Hon har själv inte riktigt tid att sitta ner utan står vid köksbänken med en tallrik. Alla tycker det är god mat, men Johanna och Linda hade gärna sluppit fläsket. De sitter och petar bort det. Bettan undrar lite försynt hur länge den lilla gruppen planerar att stanna på Överenhörnalandet. Janne säger att han gärna stannat länge men att de har en deadline. "Man har ju ett jobb som måste bli klart", förkunnar Janne. Lisbet ser frågande ut. "Vi håller ju på och forskar i konst och historia", fyller Diana i med. "Så mycket konst finns det ju inte här", tycker Lisbet. Diana förklarar att de bott en del kända konstnärer här. "Ja, det är sant, och vi har en rik historia här", fortsätter Lisbet, "har ni förresten varit på Horn. Seger är alltid tillmötesgående." Anar de en viss ironi i Bettans röst? Intrycket av ironi förstärks när Lisbet berättar att han agerar som en gamla tiders patron och vill hålla koll på "småfolket". Hon berättar om Segers fru även för Diana. De andra två hörde det strax innan lunch. När Lisbet växlar över till Almgren och åter ifrågasätter hur man kan bli utbränd på ett museum, tänker Linda på Schefflerska. Där hade det varit lätt att bli ordentligt utbränd.

Medan Johanna fixar disken får Diana, Linda och Janne en chans att prata utan nyfikna öron i närheten. Diana har funderat på om Almgren kanske bygger någon form av skydd för tavlan. Eller kanske mot tavlan? Försöker Seger stjäla den eller är de i maskopi? Janne tycker de ska försöka smita iväg utan Johanna. Det tycker Diana också men har inte riktigt kommit på något trevligt sätt att göra det på. Linda föreslår att Johanna kanske kan distrahera Seger om de tar med henne till Horn, och att det blir lättare för dem att snoka då. Det tycker Janne och Diana låter som en bra idé. Men Janne överväger också om de skulle ta med Johanna till Ekensberg och om det krävs någon form av offer för att få tillgång till de inre delarna, så har de henne tillgänglig. Linda är definitivt inte bekväm med den idén! Diana ligger nära Linda i den frågan. De bestämmer sig för att gå på Lindas plan och Diana går för att meddela Johanna att de ska gå till Horn så snart hon är klar med disken. Johanna är mycket nyfiken på vad Diana och vännerna egentligen sysslar med. Hon följer gärna med till Seger. Medan hon torkar av de sista tallrikarna och ställer in dem i skåpen berättar Johanna att hon inte fått någon jakande respons från de hon frågat om de sett Erik. Han verkar ha försvunnit från jordens yta.

Lisbet är upptagen med en grupp fågelskådare i butiken när de kommer ner. När de fyra kommer ut utomhus känner både Diana och Janne en söt och kvalmig odör som får dem lätt illamående. Janne plockar upp sin whiskeyplunta och luktar på den för att få bort stanken. Diana frågar Linda om hon känner något men får ett nekande svar. Diana stålsätter sig och försöker utröna varifrån den kväljande doften kommer ifrån. När hon tittar bort mot vattnet och Ekensberg ser hon hur säteriet "skevar" som att verkligheten förvrids. Diana kan inte slita blicken från det. Skevandet pågår i en knapp minut och avtar sedan. Diana viker av från vägen och går direkt mot Ekensberg. Janne och Linda tänker att hon nog sett något och hakar på. "Men skulle vi inte..." börjar Johanna, men sedan tar nyfikenheten över. Hon vill också se varför den glamoröst klädda kvinnan styr kosan mot huvudbyggnaden. Grinden är låst av en tjock kedja med ett hänglås på insidan. En bil, förmodligen Almgrens, står parkerad utanför huset. Ett fönster står öppet och det hörs hammarslag inifrån. Diana får för sig att hon ska busvissla. Svaret låter inte vänta på sig - en busvissling tillbaka. Men det är inte den som hamrar som svarar utan en liten gulgrön fågel på en trädgren ovanför dem - en polyglottsångare. Både Diana och Janne sliter upp mobiltelefonerna och fotar fågeln. "In your face fågelskådare!" säger Diana hånfullt och skrattar till. Janne har ett svagt minne av att han drömt om fågeln kopplat till tavlan de söker. Men det känns som att det är farligt att fortsätta närma sig.

"Stå still! Du ha något där", säger Johanna och sträcker fram handen mot Diana. Kan det vara bubblan hon fått syn på? Diana blir rädd att Johanna ska röra vid den och tar ett steg tillbaka. "Är det ditt irrbloss?" frågar Johanna. "Det kanske det är", svarar Diana hemlighetsfullt. Hellre att hon tror det än att hon börjar ställa frågor om uråldriga gudar. Johannas intresse riktar sig nu mot märket Diana har på kinden. Diana vet inte riktigt hur hon ska förklara det men försöker säga något om att vissa händelser kan ge fysiska avtryck. Johanna vänder nacken mot Diana, flyttar undan håret och visar ett stort, rött märke. "Jag fick kanske det här för att min mamma var med om en eldsvåda när hon väntade mig", säger hon allvarligt. Diana frågar om Johanna kan känna en brännande känsla ibland. Det kan Johanna. "Men det känns som att jag inte är ensam, som att någon vakar över mig och ibland varnar mig". "Känner du något sådant här?" frågar Diana. Johanna verkar koncentrera sig men svarar sedan att hon inte känner något här.

Linda börjar bli otålig. "Skulle vi till Horn eller?" Något motvilligt följer Diana med. Hon hade gärna utforskat det hon såg tyckte sig se lite närmre. Janne tänker att det är bra att de håller ihop och lufsar med.

När de kommer upp vid husen i Äleby får Diana syn på något som sitter på ett av taken. Det set ut som en gargoyle-staty. Hon pekar ut den för de andra. De ser bara en skata, vilket de syrligt påpekar. Diana är säker på vad hon ser och går närmre för att bevisa att hon har rätt. Då ser hon också att det är en skata. Den flyger iväg. Diana tittar in i ett av fönstren. Hon får en konstig känsla, inte otäck utan bara just konstig. Till sist skickar hon en tyst fråga till bubblan om var tavlan är. Är den här? Hon tycker att det känns som att bubblan spänner sig och fäller ut sig lite som ett paraply. Den rullar lite fram och tillbaka, än mot Ekensberg, än mot Horn. Diana funderar på om den förflyttar sig eller kanske finns någonstans mittemellan. Hon försöker utröna om den stannar lite extra länge i någon riktning men lyckas inte. Bubblan återgår till sin normala storlek och klistrar sig vid Dianas panna.

När de lämnat Äleby frågar Diana Johanna om hon såg en gargoyle eller en skata. "Jag såg faktiskt inget alls. Min syn kanske har blivit sämre?". Diana klappar henne på axeln och säger att det kanske är de andra som ser saker som inte finns. Johanna tar sig, knappt märkligt, i nacken. Diana överväger att fråga henne men nöjer sig med att konstatera att det nog kan vara bra med ytterligare en som kan vara känslig för faror, nu när de ska till Horn.

De närmar sig huset med stor försiktighet. Linda är uppmärksam på om det otäcka hon upplevde är på väg tillbaka. Uppmärksamheten hjälper inte henne så mycket för plötsligt får hon en smäll över kinden. Kort efter skriker Johanna till. "Aj!! Vem drog mig i håret?" Linda berättar kort om vad som just hände henne och att det hände saker innan, när hon och Janne var där. Diana berättar att hon fick en smäll på läppen. Nu får Linda en riktigt hård smäll över armen, nästan som om någon slagit henne med ett osynligt brännbollsträ. Hon skriker av smärta och tar sig för armen. Diana blir omkullknuffad. Linda hjälper henne upp trots smärtan i armen. En man kommer gående genom trädgården. Det är Gustav Seger. Janne kliver in lite framför Diana för att skydda henne. Linda drar med sig Johanna en bit bort. Men trots allt Linda blivit utsatt för upplever hon det inte som att det i första hand är hon som är i "skottlinjen". Kanske Diana? Inte Janne i varje fall. Han verkar inte alls orolig. Janne känner att Seger är ett med ondskan han känt hela tiden i närheten av Horn. Men han är inte hela ondskan utan en del i något större.

Gustav Seger presenterar sig och frågar insmickrande vänligt vad de gör där. Diana funderar över hur mycket hon vågar berätta. Kanske säkrast att bara hålla sig till den "vanlig" historian om konst- och historieforskning i samband med bokskrivande? Så får det bli. "Vill ni att jag ska visa er runt?" Han är mycket artig. Någon stampar Linda på foten. Hon hoppar runt och försöker sedan få med sig Johanna bort. Johanna tycker det är konstigt att Linda vill att de ska gå eftersom hon och de andra nyss var så intresserade av stället. Linda är väldigt mycket i valet och kvalet. Till sist tänker hon att Janne kanske kan skydda henne - han verkar ju inte ha blivit utsatt för något. Seger märker av Lindas tvehågsenhet och frågar om något är fel. Linda stammar fram något om att hon inte känner sig bekväm runt huset. Hon ber om ursäkt för det. Han nickar mot henne och vänder sig sedan mot de andra. "Kan jag få bjuda på något? Kaffe? Kanske likör till damerna?"

"Vad var det nu ni var intresserade av?" Diana börjar prata om Elsa Korbin, som ska ha bott i trakten en period. "Elsa Korbin känner jag väl till", svarar Seger, "Jag budade faktiskt på en porträtt som hon har målat." Diana blir eld och lågor och frågar mer. De kommer även in på kyrkokonst och konsthantverk.

På väg uppför den höga trappan drar något Linda och Johanna i håret så våldsamt att de faller bakåt. Diana klamrar sig fast i Janne så hårt att hon drar med sig honom i fallet. Hon blev också dragen i håret. Janne viskar till Diana att hon, Linda och Johanna måste därifrån! Diana rycker upp telefonen och låtsas läsa ett meddelande och utbrister sedan att det uppstått ett nödläge och att hon och hennes väninnor måste gå. "Men Janne kan stanna!". Janne borstar av sig och säger att han nog behöver något starkare än likör efter den omtumlande färden nedför trappan. På väg från huset lyfter något upp grus från grusgången och slungar det kraftfullt mot Johanna och Diana. Linda, som hamnat några steg på efterkälken ser när gruset lyfts upp. Hon tittar mot stället där gruset kom ifrån och hittar sin andra airpod.

Rangertheman · 11 Oct 2022

25 oktober 2021

Plats: Överenhörnalandet, Horns säteri

Diana, Linda och Johanna lämnar herrgården med skyndsamma steg och stannar inte förrän de känner sig säkra på att vara utom räckhåll för det misshandlande andeväsendet. Diana och Linda står i kontakt med Janne via mobiltelefonerna.

Janne följer med Seger in. Han tackar aldrig nej till kaffe och en whiskey, och skäms inte för sig. Janne har inte riktigt koll på vad man gör på ett säteri, och frågar Seger. Det verkar som att denne har fått frågan tidigare, säkert när han har haft rundvisningar. Han bjuder på en kort föreläsning:

Ett säteri är i nutida språkbruk en större herrgård. Fram till 1810 var säterier skattebefriade, och innehavet ett privilegium för adeln. Begreppet sätesgård var en synonym, som successivt föll ur bruk. Båda orden avsåg ursprungligen godset, snarare än huset, men redan på 1600-talet var en ståndsmässig byggnad ett krav för skattebefrielse. Skapandet av nya säterier förbjöds 1686.

När Janne vet allt om säteri leder han in samtalet på konst. Han får bland annat syn på en tavla som han tycker sig känna igen. Eller rättare sagt: personen på tavlan. Det är personen han såg i fönstret. Det säger han så klart inte högt. Enligt Seger föreställer tavlan ryttmästare Peder Falke, även kallas Blå ryttaren. Falke ägde Horn i början av 1600-talet. Han tycks ha varit mycket omtyckt i trakten och gick ofta omkring i sin blå uniform från det 30-åriga kriget. Han föll ihop och dog hastigt 1637. Ryktet sa att det var hustrun, Margareta Falke, som hade förgiftat maken och rymt med en ung älskare. Det ser ut som att det borde ha hängt en tavla bredvid porträttet på ryttmästaren. Seger berättar att det var ett porträtt på hustrun, men det fattade oförklarligt eld för ca 2 år sedan. "Elfel, kom vi fram till", förklarar Seger. Innan de lämnar den delen av rummet försöker Janne känna av om tavlan har några energier. Det tycks stämma att ryttmästare Falke varit en godhjärtad man. Linda tänker att det kanske är Falke som angripit henne, Diana och Johanna, och att han drivs av ett kvinnohat. Det är lång tid att bära agg mot ett helt kön!

De går runt i de olika rummen, och Seger visar sin exklusiva konstsamling; Liljefors, Carl Larsson, Strindberg, med flera. Janne nämner Elsa Korbin. Seger känner till henne, men är inte väldigt insatt i hennes konst. "Det kom ut en tavla som målades här på Överenhörna som jag gärna hade lagt vantarna på. Men någon annan hann före." Janne är osäker på om Seger vet något om tavlans arkana krafter, eller om det faktiskt är så att intresset ligger i att han är konstnärlig lokalpatriot.

"Han där på Ekensberg, känner du honom?", växlar Janne över till. "Tämligen underlig person, den där. Håller på och renoverar och har sig". Diana föreslår att Janne ska fråga om Seger känner till något sätt att få kontakt med Almgren. "Jag och mina vänner är ju mycket konstintresserade och vill gärna studera konsten på Ekensberg," försöker Janne. "Har du något förslag på hur vi skulle kunna göra?" Seger svarar med att Almgren är en "snustorr akademiker" och verkar vara extremt otillgänglig. Janne upplever inte att Seger hyser agg mot ägaren utan mest finner honom ointressant.

Diana föreslår att Janne ska fråga om Erik och kolla reaktionen. "Här rör sig så mycket folk", säger Seger. "Jag har sett en bleksiktig, gänglig yngling på cykel som inte verkar tillhöra de hurtiga fågelskådarna. Men någon keps hade han inte." Linda märker att Janne inte gör någon koppling, utan påpekar att det skulle kunna vara personen de såg utanför Ekensberg och som hon träffade utanför pensionatet.

"Hur blir det nu med kaffet?" avbryter Seger och föreslår att de ska ta det i sällskapsrummet. Han bjuder Janne att sitta ner i en av de djupa fåtöljerna. Janne tänker att han nog inte kommer vidare på Erik-spåret utan återgår till att prata om konst. Gustav Seger får en glimt i ögat. "Så du brinner för konst?" Janne tänker på porträttet av Margareta Falke. "Skulle du kunna göra vad som helst för konsten?" fortsätter Seger. "Verkligen inte!" svarar Janne. Han vill inte ge Seger några farliga idéer. Janne tar en stor klunk av sin whiskey. "Finns det möjlighet att få en rundvisning på andra våningen också?" Det vill inte Seger. "Det är mina privata rum, och min hustrus, och mina barns." Janne börjar ursäkta sig och säger att det kanske är dags att gå. Seger vill bjuda på påfyllning och "kanske en cigarr?". Janne känner att han bara vill därifrån nu. Den känslan förstärks när Seger kommer med ett affärsförslag: "Du Jan-Erik, du kan ju din konst. Jag märker att du är intresserad av mina tavlor. Om du skulle komma över något som du tror kan vara av värde för mig, är jag mycket intresserad av en byteshandel."

När dörren har stängts bakom Janne ser han en man som står på grusgången - ryttmästare Falke. Janne upplever honom inte som ett hot, särskilt inte mot honom. "Det är skamligt, skamligt. Farligt!", säger Falke. "Det som sker i huset är inte bra. Det är osmakligt och fasansfullt. Vad har det blivit av denna värld?" Trots att Falke är ett spöke och Linda lyssnar via mobiltelefonen hör hon Falke. Det är en skräckblandad fascination. Janne ber Falke att berätta mer och frågar om han kan hjälpa till på något sätt. Det som den gamle ryttmästaren tycks tycka är mest skamligt är kvinnor. Alla kvinnor!! Janne är egentligen inte så intresserad av Falkes vendetta utan vill veta om Seger bär något ansvar för det som är skamligt, farligt och fel. Det har inget med kvinnor att göra, men visst står Seger för mycket av det onda. "Han har sänts från hin håle själv!" Några ytterligare detaljer får inte Janne. Han chansar och frågar om Seger kanske har offrat någon. Då faller Falke på knä och ber. Han har uppenbarligen upplevt saker som varken levande eller döda ska behöva uppleva, men orkar inte berätta. Janne lirkar allt han kan. Nu hade Dianas begåvning behövts men det hade så klart inte funkat på någon som hatar kvinnor. Som av en händelse påminner Diana Janne om deras huvudmål. Janne frågar om Elsa Korbin eller Elvira Wallin varit på Horn. Till svar får han ett framspottat: Kvinnfolk! Du nämner kvinnfolk för mig!".

Janne inser det omöjliga i situationen och går därifrån, förföljd av Falkes klagorop. Hans vänner och Johanna väntar en bit nedför vägen, utom synhåll från Horn. Eftersom de bara har hört, och inte sett det som hände på säteriet, fyller han ut berättelsen. "Det förstod jag redan när Seger pratade om porträtten", förkunnar Linda.

Diana vänder sig om mot Horn och noterar att även om mörkret börjar falla över nejden, är det ännu kompaktare mörkt över Horn. Hon ryser. De går söderut och diskuterar vad de ska göra, om de ska gå tillbaka till pensionatet och äta eller om de ska försöka ta sig in på Ekensberg. Linda tycker de ska gå till Ekensberg. Hon är inte det minsta hungrig. Diana är småhungrig men går med på att de ska bege sig till Almgrens renoveringsobjekt. Johanna insisterar på att få följa med. "Det är ju älvornas tid nu. Och min tid." Diana tycker hon ska hålla koll på sitt märke bara.

När de går förbi Äleby lägger Linda och Diana märke till att det sitter något på taket - en gargoyle. Diana pekar ut den och frågar om någon annan ser den. Linda räcker upp handen. De andra tror att det är en skata, eller möjligen en kråka. Det blir ännu mera absurt när Diana och Linda tittar närmre och ser att gargoylens ansikte är mycket välbekant. Det är Jelena Heins ansikte! "Diana ropar till: "Jelena!" Linda bekräftar att hon också gjort kopplingen. Gargoylen lyfter och flyger söderut. Diana springer efter den. Efter pensionatet viker den av mot sydväst och försvinner i skymningen. "Vad ligger västerut?" undrar Diana. "Skälsta?" Johanna nickar och berättar igen att hennes gammelmormors syster bodde där. Hon har nämnt det innan. De funderar på om det skulle kunna vara ett tecken. "Jelena har ju visat mig saker förut", påpekar Linda. Det har hon gjort för de andra också, men de är mer tveksamma till värdet av det som hon visar. Diana rådfrågar bubblan och den börjar snurra och bete sig som förra gången de befann sig här och ställde frågor till den. Beteendet gör att Diana gärna vill följa ursprungsplanen och det tycker Janne också verkar bäst.

Johanna säger att de nog snart ska äta men att de hinner gå till Skälsta. Linda är snabb att haka på den idén. Diana frågar om det inte är risk att de stör älvornas stigar och dans. Johanna försäkrar henne om att hon kan leda dem. De följer i stort sett en stig, men ibland gör hon avsteg och går ut på den fuktiga, leriga mossmarken. Ungefär halvvägs till Skälsta uppfattar Linda att det finns något där ute i mörkret, en krum varelse med långa armar. Rör det sig? Kanske har det kommit närmre. Linda går tätt intill Johanna, mån om att följa hennes fotspår så exakt som möjligt. Hon vill inte dra på sig älvornas ilska, eller varelsens. Johanna förklarar att hon följer det blå skenet. Ingen av de andra ser det.

Efter en stund når de fram till Skälsta och ser Sara Lindkvists torp. Det är Sara som var Johannas gammelmormors syster. Torpet är mestadels i ruiner. De ser sig omkring. Diana får syn på något som sticker upp en liten bit. Det visar sig vara resterna av en gammal brunn. När hon tittar ner ser hon att det växer massor av prästkragar där. Mycket underligt att de växer så bra trots att det är i slutet av oktober och kallt. "Kan det vara ett tecken?" tänker Diana. "Där det finns tavlor finns det prästkragar, eller om det är tvärtom". Janne ser också prästkragarna men tar ingen större notis om dem. Han och Diana hör barnskrik från en av brädhögarna.

Linda tycker sig höra sitt namn viskas. Kommer det från brunnen? Hon går dit, lägger sig på knä och lyssnar. "Linda! Linda!". Rösten fortsätter viska hennes namn. Plötsligt får en hand upp ur brunnen och greppar henne runt halsen. Linda skriker högt och försöker krypa bort från brunnen. Det går inte. Hon sitter som i ett skruvstäd. Diana kastar sig fram och håller fast Linda för att hon inte ska trilla ner i brunnen. Linda kämpar allt hon kan och ropar på Janne också. Han halkar på prästkragarna och är inte till så mycket hjälp. En kvinnovarelse klättrar delvis upp ur brunnen. Det är den kvinnan som hotar strypa Linda. Sara? Kampen går vidare, fram och tillbaka. Desperat ropar Linda till Johanna: "Gör något! Det är ju din gammelmormors syster!" Johanna står helt handfallen. "Hör ni inte barnskriken?" frågar hon. Linda fnyser och försöker på nytt krypa bakåt, bort från kvinnan. Johanna var inte till någon hjälp. Plötsligt vrålar kvinnan: "Seger åt Horn! Anslut er till min herre!" Linda börjar få panik. Samtidigt tappar hon fokus. Hon lägger märke til barnskriken och tänker att det är viktigare att rädda dem än att rädda sig själv. Hon hör en mansröst nere från brunnen som också lockar på henne: "Linda. Linda. Lindaaaa". Janne har insett att barnskriken bara är ett minne från en svunnen tid och inte alls på riktigt. Han kommer till Lindas undsättning genom att få henne att också förstå det. Han är så stark i sin övertygelse att han även får Sara att darra och hon släpper taget om Lindas hals och försvinner tillbaka ner i brunnen. Linda kryper snabbt bakåt. Diana följer med henne bakåt och lägger sig beskyddande över henne.

Knappt hinner Linda pusta ut förrän hon ser att Johanna går fram mot brunnen. På något sätt tvingar hon sig själv att springa fram till den jämnåriga kvinnan. Hon tar ett fast tag om midjan på Johanna och försöker dra henne bort från brunnen. Johanna verkar övertygad om att hennes döda släkting inte vill skada henne. Och hon trodde verkligen inte att Sara skulle försöka skada någon annan heller. Janne känner av energierna från brunnen och är benägen att ge henne rätt. Sara blev nog illa behandlat av vissa när hon levde och ville bara skydda sig. I vilket fall som helst händer det inget mer kring brunnen.

Janne får syn på något som blänker till vid den ena brädhögen. Det är en amulett med en konstig inskription. Kan den ha något med Carcosa att göra? Linda och Diana har ju haft kontakt med budskap från Carcosa och de känner inte igen inskriptionen. Diana går iväg och plockar prästkragar, bukett efter bukett. Tystnade barnskriken när Janne plockade upp amuletten? Ja, det gjorde de visst. Nu hörs inga andra ljud än de som de själva gör. "Vad gör ni? Sluta!" utbrister Janne och tittar surt mot Diana och Linda. "Sluta viska!" Linda tittar oförstående på honom. Hur skulle de kunna viska med varandra när Diana är 10 meter bort och plockar blommor? Janne blir mer och mer irriterad till han inser att det är amuletten som får honom att tro att de tisslar om något. Han stoppar ner den i ryggsäcken. Diana är uppe i fyra buketter nu. Janne fattar inte alls varför hon plockar en massa prästkragar. "Det kan vara bra om vi till exempel hamnar på ett museum och behöver ta oss därifrån". Janne säger att de kommer att vissna nästan direkt. Diana är hoppfull om att det även funkar med torkade blommor.

Janne rycker på axlarna och försöker känna av om det finns några kopplingar till tavlan här. Tavlan känner han inte av men han känner tydligt av "ekot" av händelser som skapat ett raseri. Det påminner om ond bråd död. Johanna säger sig inte veta exakt vad det kan vara men berättar igen att Sara var avskydd av vissa i trakten. Eller kanske fruktad? De var kanske rädda för henne för att de inte förstod. "Men hon hjälpte många människor här, många unga kvinnor". Hade Linda varit mer bevandrad i historia hade tankarna förmodligen gått mot begreppet änglamakerska.

Diana funderar också på tavlan. Hon och Linda känner helt klart en närvaro i brunnen - Sara - men knappast någon koppling till tavlan. Det verkar inte finns mycket mer här att upptäcka. De planerar att bege sig tillbaka mot pensionatet, och därifrån, efter kvällsmaten, mot Ekensberg. Men de bör göra det utan Johanna. Linda är kluven när det gäller henne; å ena sidan känner hon sig lurad av att Johanna visste om spök-Sara och ändå inte sa något; å andra sidan verkade hon genuint övertygad om att Sara inte skulle skada någon.

Rangertheman · 11 Oct 2022

De sista två passen spelade vi IRL

25 oktober 2021. 19:45

Plats: Överenhörnalandet, Skälsta torpruin, ruinerna efter Saras stuga, 25 oktober 2021

De börjar gå mot pensionatet, men hinner inte mer än några meter innan Dianas fot stöter till något hårt, metalliskt. Det är en stor, rätt illa åtgången balja, delvis nedgrävd i sanden. Diana blir eld och lågor. Hon följer många återbruksgrupper för vintageföremål och vet att gamla bruksföremål kan vara värda en hygglig slant. Hon ber Linda att hjälpa henne få bort den sista sanden och sedan bära baljan tillsammans med Diana till Bettans pensionat. Linda tittar klentroget på henne: ”Glöm att jag släpar med mig gammal bråte! Låt skräpet ligga!” Hon går en bit bort. Diana får upp baljan och börjar leta efter ett fabrikat. Den är tillverkad av Huskvarna. Janne har kommit bort till Diana. ”Låt mig testa en grej”, säger han, tar upp amuletten ur ryggsäcken och lägger den i baljan. Han känner att det finns en stark koppling mellan föremålen, och mellan dem och platsen de befinner sig på. Kanske inte så konstigt. Vad som däremot är lite underligt är att Janne hör en röst, oklart varifrån den kommer: ”Öppna porten, porten öppnas”. Vilken port? Hur ska den öppnas? Och av vem? Han delar med sig av frågorna till Diana. ”Testa att öppna amuletten”, föreslår hon. Janne försöker men lyckas inte. ”Prova du”, säger han till Diana och överräcker den till henne. Diana inser snabbt att det inte går; amuletten är inte gjord för att kunna öppnas.

Då hör de ett blodisande skrik som tycks komma från brunnen. Linda tror först det är Johanna som gått tillbaka dit och råkat illa ut. Men den rödhåriga unga kvinnan står precis bredvid henne. Alla vänder sig om och tittar bort mot brunnen. Plötsligt översvämmas Janne av en brutal dödsångest och han tar sig för bröstet. Han är helt förvissad om att apokalypsen är nära, och undrar om kanske de bär ansvaret för den. Med dunkande huvud och på darrande ben närmar han sig ändå brunnen. De andra tittar avvaktande på, beredda att gripa in om något försöker anfalla Janne. ”Offer, offer, offer”, hör Janne som en viskning i huvudet. Nu vet han vad han måste göra. Han går tillbaka till Diana, tar amuletten ur hennes hand och går med bestämda steg mot brunnen. Han hoppas att amuletten är ett värdigt offer för att stänga porten. När den försvinner ner i mörkret lättar ångesten någon och ersätts av en annan typ av oro. Han känner att han avvärjt en fara, men gjorde han det på rätt sätt? ”Den också!” uppmanar han och pekar mot Dianas balja. Hon tvekar. Hennes fina balja. Med gråten i halsen håller hon baljan över brunnsöppningen och släpper till sist taget. Det skramlar mycket på vägen ner, men hon kan inte riktigt höra när den landar. Johanna tittar förfärat på. Vilken hädelse mot hennes döda släktings minne att kasta ner skrot i brunnen. ”Vad gör du?” börjar hon, samtidigt som Diana tar upp en bukett prästkragar ur väskan och kastar ner dem också i brunnen. Diana försöker förklara att det var ett nödvändigt offer för att inte dörren skulle öppnas och Janne fyller på med att det händer saker som Johanna omöjligen kan förstå sig på. ”Men en rostig balja i Saras brunn…”, säger hon och skakar på huvudet. ”När ska ni åka hem till Stockholm igen?”. Mest besviken är hon på Diana, som hon trodde delade hennes respekt för naturen och det mystiska. Oväntat nog är det Linda som visar mest förståelse för Johannas känslor. Hon lägger en hand på Johannas axel och säger tyst att hon inte heller förstår vad det tjänar till att kasta bråte i brunnen. Hon tänker att det kanske hade något syfte att återbörda amuletten till Sara, men baljan? Helt obegripligt!

Diana kommer plötsligt att tänka på att någon eller något skulle kunna klättra upp på föremålen de kastat ner. Inte särskilt logiska tankar, men ju mer hon tänker på det desto oroligare blir hon. Hon ber Janne om hjälp att täcka över brunnen. När hon säger till Johanna att det är för att ingen ska störa spökets hem, går även hon med på att hjälpa till. Linda sätter sig på huk och tittar på. I jakten på brädor att bygga ett lock av hittar Diana ett yxhuvud bland husruinerna. Hon stoppar den i byxfickan.

Även när locket är färdigt och förankrat med stora stenar kryper oron i Janne. Han tänker på talesättet ”När det stängs en dörr öppnas ett fönster”. Har de öppnat ett fönster nu? Ett fönster mot vad? Han är så sysselsatt med sina tankar att han inte märker att Diana blivit likblek och darrar av rädsla. Hon vankar fram och tillbaka och stryker med handen över märket på kinden. Linda märker hur stressat väninnan beter sig. ”Hur är det fatt?” Inget svar. Linda tar tag i Dianas arm och upprepar frågan. Diana vänder sig om med skräcken lysande ur ögonen. ”Tänk om vi var nära att öppna en port som lett till den totala undergången…”, säger hon med darrande röst. Hon är mycket skakad.

Johanna vill gå hem, vilket välkomnas av de andra. Nu har de fått nog av Skälsta! Johanna leder dem på ”säkra” vägar där de inte stör älvorna. När de kommer till Bettans butik och pensionat skiljs de åt. De hade egentligen tänkt äta innan de gick till Ekensberg, men om det nu öppnats en port eller ett fönster måste de skynda sig. Johanna visar inga tecken på att vilja följa med dem. Det kan de förstå.

Väl framme vid Ekensberg ser de att Almgren skaffat ett nytt hänglås till grinden för att ersätta det som Linda hade sönder. Den här gången lirkar hon upp låset på ett mera varsamt sätt, så att det ska gå att knäppa ihop det igen. Herrgården är mestadels mörk. Ett svagt ljus sipprar ut mellan fönsterluckorna från några fönster. Almgrens bil står parkerad framför herrgården. Diana förnimmer en närvaro och ser en skugga som springer framåtböjd utmed muren. ”Förmodligen ett djur”, tänker hon, men kan inte bestämma sig för vilken typ av djur det skulle kunna vara. Det hade en märklig siluett. Nu är Diana på helspänn. Linda försöker smyga fram mot ett av fönstren som det lyser ut ifrån. Det knastrar väldigt i gruset. Hon fortsätter ändå fram, trycker sig mot väggen och lyssnar uppmärksamt. Ingen verkar ha upptäckt henne. Hon försöker få upp fönsterluckorna men de rör sig inte ur fläcken. Hon håller sig lågt och går motsols runt huset. Janne har promenerat fram till det andra hörnet och går medsols. Diana följer i Lindas spår, ett tiotal meter bakom henne.

Janne hör fågelsång. Han är tämligen övertygad om att det sitter en polyglottsångare i en av buskarna och delar med sig av sin skönsång. Senast Janne hörde sådan sång var när han fikade med Elsa Korbin. En kaffedoft letar sig in i hans näsa och han får en varm känsla av god fika.

Precis när Diana hunnit fram till herrgården hör hon lätta steg, alltför lätta för att vara från en människa. Hon trycker sig mot väggen. Inget händer. Samtidigt har Linda rört sig utmed hela gaveln och rundat det bortre hörnet. Ett buskage tilldrar sig hennes uppmärksamhet. Hon är övertygad att den platsen har stor betydelse. Kan det finnas något begravt här? Linda gräver bland de blöta, frostiga löven. Hon hittar inget. Hon vinkar mot Diana att hon ska komma dit. ”Jag tyckte jag hörde lätta steg”, berättar Diana så fort hon kommer bort till buskaget. Linda tar ingen notis om henne utan frågar om hon känner något särskilt på den här platsen. Diana sluter ögonen och känner efter. Det är arkan känsla. Ingen koppling till något annat arkant hon känt tidigare. När hon öppnar ögonen igen har Janne också anslutit sig. ”Det är samma känsla som när jag var på kafferepet”, förklarar han. Kan bersån ha legat ungefär här? Det verkar rätt sannolikt. ”Vänta här”, säger Diana och går runt buskaget. Hon vill inte vara synlig från herrgården. Hon frågar bubblan om tavlan är här. Inget konkret svar. ”Kanske”, tänker hon. På andra sidan buskarna berättar Janne om kafferepet och att Elsa Korbin berättat för honom att något gick fel när hon försökte ändra på ”Elvira blev en älva” året efter hon målat den. Den ursprungliga tavlan målades 1922. Janne fick inte veta vad det var som gick fel. Han är helt övertygad om att det var här han träffade konstnären. Många olika dimensioner och nivåer möts på just den här platsen.

För att få ett tydligare svar utför Diana ett litet blodsoffer. Bubblan blir mer aktiv, börjar pulsera och sänder ut värme. Diana tolkar det som en varningslampa. Mentala frågor till bubblan: ”Är det farligt att vara här? Vad var det som sprang i buskarna?” Hon påkallar de andras uppmärksamhet. ”Vi bör inte vara här. Något rör sig och blir större. Farligare.” Känslan är att någon har öppnat en ännu kraftfullare port. Trots varningarna tycker Janne och Linda att de ska försöka ta sig in på Ekensberg. Almgren är sannolikt lättare att hantera än något okänt, växande.

Linda känner på källardörren, mitt på husets långsida. Den är olåst. Hon smyger in, spanar och lyssnar. Sedan vinkar hon fram de andra. Det luktar unket i källaren; gissningsvis har det inte vädrats på mycket länge. Knappt hörbara skrapanden skulle kunna tyda på att det finnas möss eller sorkar här. Linda tänder ficklampan på mobilen. Det är en tom matkällare sånär som på en massa spindelnät. Det går inte att komma vidare in i huset. En smula besvikna går de runt byggnaden till ytterdörren. Linda känner på den. Diana har full fokus mot muren. Hon spanar efter närvaron hon förnam tidigare. Ytterdörren är också olåst. Linda smyger upp den och lyssnar in mot hallen. Någonstans i huset hörs det ett ljud, typ som ett elektriskt surrande eller ett skrapande, annorlunda än det som mössen åstadkom. Det är nog ofarligt att gå in. En stor mörk hall ligger framför dem, det mesta av den dold för deras ögon. I det svaga månljuset ser Linda en dörr till höger om entrén. Det visar sig vara en tom klädkammare. Janne får samma känsla som han kände förra gången han var på Ekensberg. Men inte riktigt samma. Något har förändrats i den. Till det sämre. Bubblan känner nog också av något – Diana upplever den som mer pockande.

De låter ögonen vänja sig vid mörkret. Det verkar inte som att hallen är färdigrenoverad. Alla möbler är borta och har här funnits några mattor är de också bortplockade. Det ekar ödsligt mellan de kala väggarna när de rör sig djupare in i huset. Nästa rum de kommer in känns, trots mörkret, betydligt mer ombonat. Det elektriska ljudet hör tydligare nu. Åtminstone tycker Linda och Janne att det låter elektriskt. Diana tycker mer att det låter som bin som surrar. Eller ljudet av älvvingar… Efter att ha känt in sig en stund konstaterar både Janne och Diana att de är ensamma i rummet. Janne tänder sin ficklampa. Det verkar som att Almgren använder det här rummet som sovrum medan han renoverar de andra rummen. En tältsäng står uppställd utmed ena väggen och historiska föremål, som förmodligen tillhör herrgården blandas med mer moderna, personliga saker. I ena hörnet står ett rejält plåtskåp, låst med ett lika rejält hänglås. För ovanlighetens skull misslyckas Linda med att dyrka upp det. ”Får jag prova?” undrar Diana. Hon har sett Linda göra det så många gånger att hon tror sig veta hur det ska gå till. Linda är först skeptisk men lånar ut sina dyrkar och instruerar väninnan hur hon ska göra. Med ett tillfredsställande ”klick” öppnar sig låset. ”Det var värst”, förkunnar Linda. Almgren använder skåpet som vapenskåp. En hagelbössa hänger på en krok och på golvet står det en låda ammunition. Janne tar geväret, laddar det med två skott och stoppar ytterligare några skott i tröjfickan. Under tiden stegar Linda upp rummet och går ut i hallen och gör samma sak. Något stämmer inte. Det borde finnas ett till rum utmed gaveln. Dessutom såg de ett svagt ljussken från ett fönster som borde kommit från Almgrens ”sovrum” om det hade varit större. Den bortre väggen täcks av en stor bokhylla. Diana ber Janne lysa på golvet för att se om det finns skrapmärken där bokhyllan kan ha svängt ut. Hon tror att bokhyllan döljer någon form av lönndörr. Mycket riktigt finns där skrapmärken, men det ser ut som att hela bokhyllan har vridits. Med gemensamma krafter flyttar de bokhyllan. En dörröppning blir synlig. Det lyser från den.

Rangertheman · 11 Oct 2022

Forts.

Ljudet de hört sedan de kom in i herrgården låter mycket mera tydligt nu. Bland det första de ser när de går in i rummet är en transistorradio. Det är den som gör ljudet. Verkar som att kanalväljaren hamnat mellan två kanaler. Nästa sak de lägger märke till är att alla väggarna är svartmålade och täckta med vita symboler och ord. ”Satan”, ”Offer, offer, offer”, ”Mannen viskar”, ”Porten öppnas, öppnas porten” och ”Vår herre” upprepas i olika kluster. På flera ställen har någon försökt skrapa bort den vita färgen men misslyckats. De känner inte igen symbolerna. ”Samma ord som jag hörde vid stugan”, tänker Janne. Han berättar det för de andra. Dianas bubbla gör krumbukter och vrider sig av obehag. Diana backar ut ur rummet. ”Bubblan är ledsen”, säger hon sorgset. ”Det är inga bra energier här!” Janne tittar på flaskorna med lösningsmedel; stålborstarna, både utslitna och nya; skraporna och allt det andra som någon försökt bearbeta texten med. Om det är Almgren som gjort det, vilket väl känns sannolikt, är det inte så underligt att han inte hunnit med att renovera resten av herrgården. Linda får syn på en dörr. Den leder in i klädkammaren, fast från baksidan. Klädkammaren är visst inte helt tom. En arbetaroverall hänger i ett av hörnen. När hon kommer tillbaka in i det svarta rummet pekar Janne mot en av symbolerna. Han har kommit på att det är samma symbol som fanns på amuletten, den som han offrade till brunnen. Precis som de andra symbolerna upprepas den på flera ställen. Han tittar närmre. Symbolerna ser inte ut att ha målats nyligen, men inte heller för 100 år sedan. Vem kan ha målat dem?

De hjälps åt att lyfta tillbaka bokhyllan. Vill de av någon anledning in i det lilla rummet igen kan de gå via klädkammaren. På andra sidan hallen leder en dörr in till något som verkar vara en slags foajé. Kanske fanns det en bakdörr här tidigare men den har i så fall murats igen. En trappa leder nedåt. De bestämmer sig för att vänta med källaren och fortsätter istället framåt. De kommer in i ett kök. Almgren har ställt dit en modern kyl och frys, och en mikrovågsugn. En smal trappa leder upp till ovanvåningen. Diana spanar in kylen: en limpa bröd, pålägg, en flaska blandsaft, två lättöl, en portion köttfärssås i en tupperwareburk och kokt spaghetti i en annan. Torftigt! Almgren har uppenbarligen ingen sofistikerad smak. Eller så har han inte tid att laga något lyxigare. Det står en odiskad tallrik på diskbänken. Rummet efter köket är en gammeldags skafferi, med breda, rejäla hyllor. Några konservburkar, ett par burkar sylt och en bag-in-box gör knappast skafferiet rättvisa. Det ser bara ynkligt ut.

Det går att gå rakt igenom skafferiet. Nästa rum verkar ha varit en jungfrukammare. En platsbyggd säng fyller en nisch. I övrigt rymmer rummet en järnkamin, en pigtittare och ett litet klädskåp. Dörren till klädskåpet står öppen. Skåpet är tomt. Janne får syn på en låda bakom kaminen och drar fram den. Lådan innehåller en bunt porrtidningar från 70-talet. Det tjocka dammlagret antyder att de kan ha legat i lådan sedan de en gång köptes. Janne plockar upp en tidning och bläddrar förstrött i den. Plötsligt känner han en väldig dragning till händer. Han lägger ner tidningen och stryker över sin vänstra hand med den högra. Det känns bra. Han reser sig upp och tittar lystet mot Dianas händer. De är så vackra. Till sin besvikelse hinner han knappt röra vid dem innan hon drar till sig händerna och blänger på honom. Då försöker han närma sig Linda. Hon såg vad som hände med Diana, håller händerna bakom ryggen och väser åt honom att han ska hålla sig borta. Linda skyndar tillbaka mot köket. ”Jag ska kolla in källaren”, förkunnar hon. Diana följer efter och vinkar till Janne att han också ska komma. De viftande händerna utgör en nästan oemotståndlig lockelse. Diana ser till att hålla avståndet.

På väg ut ur skafferiet hör Diana och Linda ljud från ovanvåningen. Jannes uppmärksamhet är någon helt annanstans. Linda tänker att det kan vara Almgren som är på väg ner till köket för att ta sig en bit mat. Hon känner att hon själv är ganska hungrig. Från källartrappan kanske de kan ha koll på köket utan att själva bli upptäckta. Hon manar på de andra. Nästan utan att andas spanar hon mot köket. När det inte hänt något på flera minuter tar hon ett djupt andetag. ”Det var nog falskt alarm. Ska vi undersöka källaren nu när vi ändå är här?” Alla tre går ner. Såvitt de kan se i dunklet så är det en helt tom källare. Janne tänder sin ficklampa och de konstaterar att deras initiala gissning varit riktigt. Det är mycket riktigt en tom källare med stampat jordgolv. Nej förresten, inte helt tom. I ett hörn står en apparatur som Janne känner igen som utrustning för vintillverkning. Det finns två dörrar som leder vidare i källaren. Linda känner på den ena. Den är olåst. Rummet hon kommer in i liknar en matkällare, men är lika tom som rummet de kom ifrån, sånär som på en trappa vid den bortre väggen. Trappan leder rakt upp i taket. Diana klättrar uppför den och känner efter om det finns någon lucka i taket. Det finns det inte. Vem bygger en trappa som inte leder någonvart? Fast Ekensberg är gammalt, kanske har planlösningen sett annorlunda ut förr i tiden.

Linda tar på nytt täten och öppnar den andra dörren i nedgångsrummet. Det rummet är också helt tomt. En tung järndörr leder vidare. Men dörren är antingen fastrostad, eller så är det något som blockerar den på andra sidan. Linda tar i av alla krafter och får hjälp av Diana. Dörren gnisslar långsamt upp. En frän doft sticker i deras näsor. I det svaga ljuset från ett källarfönster ser de en gammal sekretär och framför den, en gestalt. Det verkar vara en lång, gänglig person som ligger på golvet. Janne, som nu har släppt sin handfetisch, lyser mot figuren. En glittrande, mörkröd pöl har flutit ut en bit på golvet. De rusar fram och undersöker personen. Det är Almgren! Han blöder ymnigt från ett stort sår strax under högra armhålan och andas rosslande. Andningen är svag och grund. ”Hjälp…mig…”, viskar han, knappt hörbart. ”Har ni något vi kan stoppa blödningen med?” frågar Linda. Janne fiskar upp den silkiga scarfen som han fick av Diana och ger den till Linda. Hon pressar den mot såret. Almgren stönar av smärta. ”Han tog…tavlan…”. ”Vem?” frågar Linda. ”Segher…”, kommer svaret efter några sekunder. Linda blir orolig att Segher kan vara kvar i huset. Var det kanske han som hördes på ovanvåningen? Hon frågar Almgren hur länge det var sedan Segher tog tavlan, men får bara förvirrade svar tillbaka. Almgren kan inte alls bedöma hur lång tid som förflutit. Diana påpekar att med tanke på hur mycket Almgren blöder, så hade han förblött om det var mer än 10-15 minuter sedan. De kunde ha mött en beväpnad Segher! ”Vi måste få upp honom från källaren och ringa ambulansen”, beordrar Diana. Med de orden tar hon honom under armarna, försiktigt för att inte stöta emot såren mer än för att hålla scarfen på plats. Linda tar tag i benen medan Janne lyser vägen för dem. Den halvt medvetslösa museimannen är visserligen smal, men blir tung när han inte kan hjälpa till något själv. Det krävs en kraftansträngning från de båda bärarna för att få upp honom. Till sist kommer de upp i hallen. Medan Linda går för att hämta sängkläderna för att Almgren ska slippa ligga på det kalla golvet, försöker Diana ringa 112. Ingen täckning! ”Det är svårt…med elektrisk utrustning…här inne…”, viskar Almgren. Diana skulle behöva gå ut och prova där, men tvekar. Gestalten hon såg är kanske kvar där. Och bubblan sa att den växer i styrka. Janne erbjuder sig att gå ut och ringa. Han är inte rädd! Linda kommer tillbaka och förutom sängkläderna har hon med sig en stol. ”För att slippa överraskningar”, säger hon och kilar fast foajédörren med den. ”Trappan kan vi ju ha koll på, men vi vill inte att någon smyger sig på oss bakifrån.”. Diana tycker det låter klokt.

Det räcker inte att bara ställa sig på trappan, utan Janne behöver gå en bit ut. För att de ska kunna kommunicera med varandra, och för att vara beredd om någon kommer nerför trappan, ställer sig Linda vid den. Janne förklarar för larmcentralen att de hittat en skadad man, förmodligen skjuten, och ger dem adressen till Ekensberg. När larmoperatören hör om den troliga skottskadan larmar hon även ut polisen. Janne blir ombedd att stanna kvar på linjen och att möta upp ambulansen. Diana hade helst sett att han kom in igen, men det går inte. Stundtals tappar Janne nästan kontakten med larmcentralen och behöver flytta på sig för att få starkare signal. Han får nästan känslan av att huset försöker driva bort honom. Han blänger mot det. Då lägger han märke till att det blå skenet är tillbaka. Det rör sig mellan två av fönstren på ovanvåningen. Han berättar för Linda om vad han ser. Hon tänker att det kanske kan ha något med tavlorna att göra. I så fall måste de ha fatt i det sista porträttet innan polisen kommer dig och kanske spärrar av hela herrgården. Hon måste gå upp och kolla! Diana tycker verkligen inte att Linda ska ge sig iväg på egen hand, men någon måste ta hand om Almgren.

Linda smyger ytterst försiktigt uppför trappan. Det är en märklig känsla; för varje steg hon tar blir hon mer och mer sorgsen. Tårar rinner nerför kinderna på henne. Hon stålsätter sig och kämpar vidare uppåt. Ovanför trappan är det en nästan lika stor hall som på våningen under. Ett mycket svagt månljus lyser in från fönster i båda ändarna. Linda trevar sig fram utmed väggen för säkerhets skull. Efter en bit öppnar hallen upp sig mot en korridor till höger. Linda gissar att det går en till vänster också, men det är för mörkt för att se om det stämmer. Något tilldrar sig hennes uppmärksamhet: en hög med bråte mitt i hallen. Hon dristar sig att tända lampan på mobilen en stund. Det verkar som att Almgren har samlat sådant han röjt ut från rummen i en stor hög: trasiga möbler, tomma vinflaskor, kläder av olika slag och skick, delar av en träpanel, skelettdelar (!), med mera. Något blänker till i högen. Linda rotar runt och får upp ett vackert pärlhalsband. ”Har jag det runt halsen tror Diana förmodligen att det är hennes och att jag lånat det utan att fråga om lov”, tänker hon. Halsbandet får ligga i byxfickan tills vidare. När hon precis stoppat undan det råkar hon titta upp. Hon drar efter andan. I taket är det målat en enorm prästkrage. Färgerna har flagnat en smula. Kan det vara Elsa Korbin som målat det när hon var gäst på Ekensberg?

När Linda går mot den högra korridoren, i riktning mot rummen som Janne sa att han såg ljusskenet i, kan hon inte låta bli att röra vid halsbandet. Pärlorna känns svala mot hennes fingrar. Så sköna. Hon grips av en överväldigande känsla av kärlekskrankhet. Underbara, underbara kärlek! I brist på andra människor måste hon hångla med sig själv en stund innan hon kan gå vidare. Hon känner att kärleken kan övervinna allt! Utan att tveka går hon bort mot den bortre högra dörren och lyssnar efter ljud. Någon suckar djupt på andra sidan dörren. Linda släcker lampan och smyger upp dörren. Hon kan skönja att det är ett möblerat rum med en säng som förmodligen är från tidigt 1900-tal, en kommod, ett klädskåp och en fåtölj. Hon anar ett fladdrande blått sken vid kommoden. Bredvid handfatet i porslin står det några vackra glasflaskor med sirliga etsningar. Linda plockar upp en av dem. Istället för en vanlig kork är flaskan stängd med en liten glaskula. Hon öppnar den och luktar på innehållet. Det mesta av vätskan har dunstat men hon drar in en omisskännlig doft av rosor. Kärlekskrankheten trängs delvis undan av en djup sorg. ”Är det någon mening att leva?” tänker Linda. Hon känner att enda sättet att bli av med smärtan som hotar riva sönder hjärtat på henne, är att ta livet av sig. Hon vänder sig om och står öga mot öga med en blåskimrande kvinnogestalt i gammalmodiga kläder. Kvinnan ser verkligen förtvivlad ut. Hon suckar djupt. ”Kan…kan jag hjälpa dig?” stammar Linda. På något sätt förstår hon att den som står framför henne är spöket efter Elisa. ”Du kan inte hjälpa mig”, svarar spöket med svag röst, ”det värsta har hänt. Bara Sara i Skälsta kan hjälpa mig, men jag är rädd att det är för sent.” Linda förstår inte riktigt vad Sara skulle kunna hjälpa den unga kvinnan med. Sedan slår det henne. Hon minns att det var en fruktansvärd skam förr i tiden om någon blev gravid utan att vara gift. Nästan som för att bekräfta att det var det som var Elisas sorg fortsätter hon: ”Det var inte så här mitt liv skulle bli. Sommaren var så lycklig. Så lycklig. Allt blev fel!”. Glänsande blå tårar faller mot Elisas stärkkrage. ”Vem var…är pappan?” frågar Linda. ”Det spelar ingen roll nu”, blir svaret, ”han är borta”. Linda önskar att hon kunde krama spöket, att hon kunde göra något för att hjälpa. Om hon inte kan hjälpa, måste hon följa Elisa i döden. Linda tänker inte klart längre. Hon bara vet att hon måste gå nedför trappan, ut genom grinden, ta vägen mot Horn, vika av mot ångbåtsbryggan och kasta sig i det mörka, kalla vattnet. Det är enda sättet!

Janne ser en hålögd Linda komma ner för yttertrappan. Slokande axlar. ”Linda?” försöker han. Linda svarar inte. Han försöker greppa om hennes arm men hon sliter sig loss och fortsätter gå mot grinden med tunga steg. Janne sliter upp sin plunta och skvätter whiskey i ansiktet på henne. Det får åtminstone stopp på henne. Hon stirrar på honom. ”Lite sprit så att modet inte sviker mig på bryggan”, tänker hon. Linda rycker åt sig pluntan och tömmer den till sista droppen. Det hjälper så att Linda blir sig själv igen. Den förlamande sorgen släpper. Men en svag doft av rosor hänger sig kvar. ”Tack Janne! Jag är ok nu.” Hon går in till Diana och berättar i korta ordalag om Elisas öde. Ett rosslande hörs från Almgren. ”Ni måste stänga porten, den som är på väg att öppnas…” Diana försöker förmå honom att berätta var porten är, men han tuppar av igen. Några minuter senare anländer ambulansen och sjukvårdarna tar snabbt hand om Almgren. ”Vi tar med honom till sjukhuset i Södertälje”, förklarar de. Utan att slå igång sirenen och med bara blåljusen igång rullar ambulansen ut genom grinden. Janne, Diana och Linda andas ut. Det verkar som att Almgren kommer att klara sig. En harkling får dem alerta igen. Polisen är mycket nyfiken på vad de gjorde där och hur de känner Almgren. Janne förklarar att de är konstintresserade och att Almgren lovat att förevisa Ekensbergs konstskatter för dem. Det är tur att inte poliserna känner Almgren. Då hade de aldrig köpt att han skulle ha bjudit in dem. Janne berättar att dörren stod öppen och att de anade oråd. Efter en stunds sökande hittade de Almgren i källaren. Det verkar inte som att polisen helt tror på Janne. ”Nåväl, vi kommer nog inte längre ikväll. Jag vill gärna träffa er på stationen under morgondagen!”. Han ger Janne ett visitkort med adressen till polisstationen i Södertälje.

Nu måste de skynda sig till Horn innan Segher hinner öppna porten. Eller stänga den, om han redan öppnat den. På vägen dit berättar Linda om Elisas tragiska öde även för Janne. När han lyssnat färdigt och de börjat närma sig Horn tar han upp pluntan för en styrketår. Till Lindas stora förvåning! Hon minns bestämt att hon tömde den helt tidigare. Märkligt! En annan sak de avhandlar på vägen är Falke. Spöket har varit väldigt aggressivt mot ”kvinnfolk” och kan ställa till med problem för Diana och Linda. Janne kanske kan gå i förväg och försöka övertala den döda godsherren att de alla tre vill sätta stopp för osedligheterna som pågår på Horn? Linda och Diana väntar en bit bort. Janne börjar med att titta in i fönstret i det rum där han först såg Falke. Rummet innanför tycks vara tomt. Han går runt huset och tittar in i de andra fönstren. Inget enda spöke i sikte. Däremot lägger han märke till att det sitter klistermärken från en larmfirma på alla fönster och dörrar. Kameraövervakning! Han går och hämtar de andra och berättar om säkerhetsanordningarna. Linda granskar kamerorna. De är inte aktiva. Hon kollar även larmterminalen. Skalskyddet är inte inkopplat. De har tur! Linda försöker dyrka upp dörren till vinterträdgården. Låset är förmodligen av en enklare typ än det på ytterdörren, men Linda misslyckas ändå. Det gör även Diana. De tror knappt sina ögon när Janne petar upp låset med hjälp av Lindas dyrkar. Han brukar inte ha någon fallenhet åt det fingerfärdiga hållet.

De spanar och lyssnar i dörröppningen innan de kliver in. Diana tycker sig se en rörelse. Falke? Nej, det var nog bara inbillning. Vad det än var är det stilla nu. De går vidare och kommer in i balsalen. I taket är det en mycket överdådig målning. Men inte av en prästkrage. Målningen visar en något romantiserad bild av Överenhörna. Diana går genom rummet och lyssnar vid dörren. Var det något där eller ser hon i syne? Igen? Linda ställer sig mellan Janne och Diana. Hon tror sig se en gestalt som smyger utmed den bortre väggen. ”Vilken konstig kroppsform”, tänker hon, ”som en hund som går på bakbenen, eller något ditåt.”. Skepnaden fryser till i hörnet. Och försvinner? Linda kan inte se den längre. Inbillning för hennes del också? Från ett av de andra hörnen känner Janne en närvaro, en som han känt tidigare. ”Falke!” viskar han högt. Det är mycket riktigt spöket, men han beter sig inte alls som tidigare. Han verkar rädd, inte för dem utan för något i huset. ”Ni borde inte vara här!” säger han, ”det som sker på Horn är skamligt. Lumpet. Motbjudande!! Hade jag kunnat hade jag lämnat godset”. Janne förklarar att de är där för att sätta stopp för de motbjudande osedligheterna. ”Jag kan inte hjälpa er”, säger spöket, ”men kommer heller inte att hindra er. Må herren vaka över er”. Sedan glider han genom väggen och försvinner. Medan Janne pratat med Falke funderar Linda vidare på det hon trodde sig se. Den enda hundliknande varelse hon kan komma på som går på bakbenen är en varulv. Fast de finns väl inte? Med tanke på allt de varit med om är hon inte längre så säker. Jannes silverkniv kan komma väl till pass. Eftersom han bär på hagelgeväret tänker Linda att hon kan hålla i silverkniven. Det går Janne inte med på. Linda blir först arg på honom men orkar inte bråka, och ilskan rinner av henne.

De går ut i hallen. Bordslampor och en nedtonad ljusslinga utmed golvlisterna ger tillräckligt med ljus för att de inte ska behöva använda några ficklampor. Linda noterar att Segher gillar stora krukväxter. Både här och i rummet de kom från står det stora krukor med gröna växter i, palmer, fikusar, till och med ett olivträd. Men prasslar det inte onormalt mycket i bladverken? De kan inte känna att det drar någonstans ifrån.

Diana ska precis ta ett steg ut i hallen när hon börjar känna sig sjösjuk. De andra ser att hon står och gungar. Bubblan förklarar för Diana att det är en ”glitch” i tid och rum här. Starka krafter är satta i rörelse. Den nästan klistrar sig mot pannan på henne och stöttar upp henne så att hon inte ska falla omkull. Janne får en stark känsla av att det är ett eller flera rovdjur i närheten, rovdjur som är betydligt värre och farligare än något han tidigare känt av. Han varnar de andra. Linda hör ett jämrande ljud uppifrån. Människa? Djur? ROVDJUR? Linda vet inte. Janne hör inte jämrandet men däremot snabba, rasslande steg. De började låta alldeles intill honom och sprang bortåt. Det är så pass upplyst i rummet att han borde ha sett vem eller vad som åstadkom ljuden. Men det gjorde han inte. Sprang den upp för väggen? Något i hörnet? Janne pekar. Diana tittar dit men ser inget. Lindas uppmärksamhet är på väg uppför trappan, och hon själv följer efter kort därpå. Janne ger Diana lite extra stöttning och de går också uppför trappan, hack i häl på Linda.

Rangertheman · 11 Oct 2022

Forts.

Trappan leder upp till en hall som mynnar ut i två korridorer. De väljer den vänstra. Även på den här våningen finns det tillräckligt med nattbelysning för att de ska kunna se hyfsat. Det finns tre dörrar i korridoren, två till höger och en till vänster. Janne trycker ner handtaget på den första dörren till höger för att känna om dörren är låst. Knäna viker sig på honom och han sätter sig ner på golvet. Han fullkomligt översköljs av närvaron av en ultimat ondska. Det är svårt för honom att fokusera. Ondskan kom som ett slag i ansiktet. Han märker inte att dörren glider upp. Diana har kastat sig fram för att fånga upp honom och märker inte heller att dörren står på glänt. Linda, som gått några steg bakom de andra efter att de kom upp på ovanvåningen, kastar en blick in i rummet. Vid första anblicken ser det ut som en madrasserad cell. Eller är det kanske ljuddämpning, sådan som studiomusiker har i sin inspelningsstudio. Linda hängde med en gitarrist innan hon insåg att han var helt körd. Så mycket som han sköt upp så var nog hälften av blodet ersatt med heroin. Han dog bara några veckor senare när han trodde han kunde flyga från Västerbron. Konstigt att inte Linda tänkte på honom när Stattin skickade dem till den bron.

Rummet är upplyst av obehagligt starka lysrör. Det hänger kedjor och köttkrokar i taket. En blodig ”järnjungfru” fångar hennes blick. Helt sjukt att hon vet vad det är för något. Janne och Diana spanar också in i rummet nu. Även de vet mycket väl vad järnjungfrun är för typ av tortyrverktyg. Linda går fram och puttar upp dörren med foten. Nu ser de hela rummet. På vägen hänger det yxor, piskor, köttklyvare, sågar och andra verktyg som ser ut att vara hämtade från någons värsta mardrömmar. Upphängd i taket i den bortre delen av rummet ser de en stor järnbur. Det ligger någon i den, en naken person. Av kroppsformen att döma en man, om än en ganska mager sådan. Hans mörka hår ser ut att vara nedsölat med blod. Han jämrar svagt. Kan det vara honom som Linda hörde tidigare? Janne jämrar också till. Det är precis som att något klättrar uppför hans rygg med små, sylvassa klor. När den, vad det nu är, når hans axlar tar den avstamp och hoppar upp mot taket. Den försvinner! Hela klättringen och hoppet går så fort att Diana bara hinner se varelsen som en blixtsnabb skugga.

Linda går in i rummet och fram till buren. Hon känner igen mannen som ligger på burgolvet. Det är Erik! Linda skyndar sig att dyrka upp låset och kollar snabbt över Erik. Han har många sår på kroppen, de flesta ganska grunda, men några djupare. Flera blåmärken lyser blålila. Han är medvetslös. Tillsammans med Diana baxar hon ut Erik i korridoren. Diana knuffar igen dörren. Linda tar av sig sin hoodie och försöker täcka så mycket hon kan av Eriks nakna kropp med den. Han verkar vara kraftigt nedkyld och skakar i hela kroppen.

De bestämmer sig för att testa om de kan ta sig in i nästa rum, det mittemot tortyrkammaren. För att om möjligt undvika kraftstöten som Janne drabbades av, trycker Linda ner handtaget med knivbladet och ger sedan dörren en kraftig spark. Den glider upp. Det här verkar vara Seghers sovrum. En bred, luxuös säng med en sänghimmel i purpurrött upptar det mesta av golvytan. Det finns en dörr i den bortre delen av rummet. Linda gissar att det leder till ett badrum ”on suit”. Föreståndaren på ett av LVU-hemmen satt jämnt och tittade på program där rika britter letade efter hus i Frankrike eller Spanien. Får man tro de programmen vill alla engelsmän ha ett ”Master bedroom with an on suit bathroom”. Det är inget badrum utan en klädkammare, en ”walk-in closet”. Ett kraftigt metallskåp med ett kombinationslås står innanför dörren. För en person med Lindas ”begåvning” är det enkelt att lista ut kombinationen. I skåpet har Segher en veritabel vapenarsenal. Linda plockar på sig en pistol, laddar den och stoppar på sig extra ammunition. ”Vill du ha ett smidigare vapen än hagelgeväret?” frågar hon Janne. Han sitter fortfarande på golvet i korridoren. Det vil han gärna. Linda tar med sig geväret och lägger in det i skåpet efter att ha laddat ur det. Sedan gör hon i ordning en pistol till Janne också. Hon samlar ihop all återstående ammunition och skjuter in den under sängen. ”Om Segher springer in här för att hämta vapen ska han banne mig inte kunna ladda dem!” resonerar Linda. Innan de lämnar sovrummet slänger hon en blick på klockradion på nattygsbordet. Den har passerat midnatt.

Rangertheman · 11 Oct 2022

Forts.

26 oktober 2021, efter midnatt

Plats: Horns säteri, ovanvåningen

Janne tar sig upp på fötter. Han verkar ha hämtat sig nu. Men precis när Diana och Linda kommer ut från sovrummet framträder en skugga från taket och den hoppar ner mot Janne innan han hinner reagera. Janne får två hårda klubbslag. Kämpande mot smärtan och lätt yrsel försöker han stöta kniven i skuggfiguren. Han träffar! Det hörs ett ljud som tycks vara utanför omfånget som det mänskliga örat kan uppfatta. Ändå kan Janne höra det. Diana och Linda ser inte ens skugga, men de hör dunkandet när Janne får ta emot de två slagen. För dem ser det ut som att Janne står och viftar med kniven mot tomma intet. ”Är den borta?” frågar han. Eftersom Diana inte ser något svarar hon sanningsenligt: ”Det verkar så”. Janne nöjer sig inte helt med svaret. Han ser sig misstänksamt omkring och fortsätter stöta med kniven i luften. ”Ta dig en klunk”, föreslår Diana. Det tycker Janne låter som ett bra förslag. Han håller kniven stilla och fumlar upp pluntan med den andra handen. Linda skakar på huvudet. Låtsasdricker han bara?

En dörr återstår i den här korridoren. Linda försöker sig på samma manöver som med de två tidigare dörrarna. Den här är låst. Linda tappar balansen när hon sparkar på den låsta dörren och vrider till ankeln. Hon faller omkull. ”Ska vi dyrka upp den?” frågar Diana. Linda testar om hon kan stödja på foten. Det är knappt. Strålar av smärta skjuter upp i underbenet. Hon tar några försiktiga steg i korridoren. Det känns lite bättre. Under tiden har Diana gjort ett försök att få upp låset. Hon lyckas inte. Stärkt av framgångarna med det förra låset gör Janne ett försök. ”Två av två”, ler han när låset klickar till. Han trycker ner handtaget, försiktigt, och öppnar dörren till ett förråd. Hela den bortre väggen upptas av ett brett säkerhetsskåp. Janne känner igen den typen av skåp – de används ofta av gallerier för att låsa in värdefull konst. Han tar ett steg in, men ångrar sig omedelbart. Det känns som att han klivit ner i en grop med kvicksand. Rummet svajar och skevar. Väggarna tycks vrida sig. Diana gör vad hon kan för att stötta upp Janne. Bara av att sträcka sig in i rummet känner hon ett sug i magen. ”Det är som där nere”, ropar hon till Janne. När Janne står hyfsat stabilt sluter Diana ögonen och låter bubblan vägleda henne fram till skåpet. Det blir ändå en vinglig färd. Diana såg hur Linda gjorde med vapenskåpet och försöker göra samma sak här. Det går inte så bra. Janne kommer upp bakom henne. ”Låt mig försöka”. Men han har svårt att fokusera och det går om möjligt ännu sämre för honom.

Linda har väntat utanför, och nu kliver hon in i rummet. Hon är beredd på att golvet inte ska kännas stadigt men måste ändå ta stöd, först mot väggen och sedan mot Diana och Janne, för att ta sig fram till skåpet. När hon ser fabrikatet på skåpet bryr hon sig inte ens om att försöka få fram kombinationen. ”Det här är ett av marknadens mest avancerade säkerhetsskåp”, förklarar hon, ”ingen kan få upp det om de inte kan kombinationen”. Diana vill ändå göra ytterligare ett försök. Samma nedslående resultat. De måste helt enkelt hitta koden, eller hitta Segher och tvinga av honom den!

De tar sig ut ur förrådet och går över hallen till den andra korridoren. I den finns det fyra dörrar, två till höger och två till vänster. Linda gör sin specialmanöver på den första dörren till vänster, men knuffar med foten mer än hon sparkar med den. Dels gör det fortfarande lite ont, dels vill hon inte skada sig ytterligare. Diana lyser in i rummet. Det verkar vara ett pojkrum. Det hänger ett porträttfoto på ena väggen av en pojke som ser ut att kunna vara i 7-8-årsåldern. Prylarna och planscherna ser ut att passa till någon i just den åldern. Seghers sons rum? Bettan pratade om att Gustav Segher har två barn, men att de bor med mamman i Schweiz. Tillfälligt, enligt Segher, medan de pluggar på internatskola. Hans fru ville bo nära deras söner. Det verkar inte finnas något av intresse i det här rummet.

Linda känner på handtaget på dörren mittemot och öppnar den när hon konstaterat att den är olåst. Det här måste vara Seghers kontor. Ett pampigt skrivbord i något mörkt träslag står framför fönstret. De tunga draperierna är öppna. Diana drar igen dem och tänder skrivbordslampan. ”Nu ska vi se”, säger hon och startar den stationära datorn. Medan den startar upp lyfter hon på skrivbordsunderlägget och på pennstället. ”Ni anar inte hur många som har en post-it-lapp med lösenordet någonstans på skrivbordet eller till och med på nederkanten av skärmen”, skrattar hon. Linda mer än anar. Lösenord på skärmen eller på undersidan av tangentbordet har hjälpt henne mer än en gång att stänga av säkerhetssystemet, eller för att radera bevis på att hon ”besökt” platsen. Janne och Linda hjälps åt att genomsöka resten av kontoret medan Diana knappar på tangentbordet. Det är busenkelt för henne att ta sig in i datorn. Hon kan inte hitta några koder eller anteckningar som kan hjälpa dem lista ut koden. Däremot gräver hon fram massor av mail som Segher säkert trodde att han raderat. Det rör sig om mail till affärskontakter, personer som närmast verkar vara underhuggare till Segher, och många konversationer kring auktionen av ”Elvira blev en älva”. Inget som kan vara till någon direkt hjälp. Seghers sökhistorik, särskilt den dolda, är väldigt ruggig: satan, tortyr, svart magi, Crowley. Segher har inga sunda intressen! Diana lyckas få fram sjukhusjournaler som visar att Segher drabbades av depression 2018. Var det i samband med att hans familj flyttade? När Diana har ett årtal att utgå från hittar hon snabbt ett mail där Segher anförtror åt en vän att han mår mycket bättre nu och att det är bokens förtjänst. Vilken bok det rör sig om nämner han inte. Tillbaka till sökhistoriken. Segher har lokaliserat ett handskrivet manuskript som han fått skickat till sig. Det går inte att hitta några spår efter den som sålt ”boken” till honom. När han fått boken ändrar sökningarna delvis karaktär och kommer att handla mer om portaler som låter en färdas genom tid och rum. Nu blir Diana riktigt orolig. Hennes gud skulle väl aldrig låta en man som Segher ta del av den förbjudna kunskapen. Hon sänder en vädjan till Yog-Sothoth att hjälpa henne i sitt letande. Han är ju väktaren över tiden, över dörrarna. Flera mail och anteckningar nämner ”den viskande mannen”.

Både Diana och Linda har läst på om de äldre gudarna. De försöker dra sig till minnes om det är någon av dem som kallas för den viskande mannen. Det är inget de kan komma på så här på rak arm. ”Så dum jag är”, tänker Diana, ”jag har ju en dator med Google rakt framför mig”. Hon får snabbt upp ett namn och en symbol – samma symbol som fanns på amuletten och på väggen i Ekensberg. Den är en symbol för Nyarlathotep, även känd som ”det krälande kaoset”. Nyarlathotep har många namn. Diana ställer sig upp och börjar gå i cirklar på golvet. Hon tänker så det knakar. Hon har träffat på en annan gud som talade om att öppna portar, guden vars representant hon mötte i Carcosa. Det är ingen upplevelse hon vill komma ihåg. Det kör runt i magen på henne. Vad vill Nyarlathotep öppna en port till, med Segher som villig medhjälpare? Hennes tankar avbryts av ett ljud. Det är ytterdörren som öppnas och stängs. Kvickt stänger hon ner datorn och släcker skrivbordslampan. Draperierna får förbli fördragna. Linda och Janne har också hört ljudet och gör sig beredda att lämna rummet så snart Diana är redo.

De smyger ut i korridoren så tyst de bara kan. Seghers steg hörs i trappan. Diana tecknar att hon tänker försöka tackla omkull deras antagonist så snart han blir synlig. Linda nickar. Hon är beredd att hjälpa till. Nästan utan att andas väntar de till Segher svänger runt hörnet och står med ryggen mot dem. Horns herre svär till när han får syn på Erik ute i korridoren. Han inser att någon är i huset men hinner inte reagera innan Diana tacklar honom till marken. Han slår hakan i golvet och känner att näsan nog också fått sig en törn. Kort därefter lägger Linda sig över hans ben och håller fast dem. En av dem hade han kanske kunnat övermanna, men inte båda. Janne hämtar ett par handklovar från tortyrrummet och låser fast Seghers händer bakom ryggen på honom. ”Om du samarbetar blir det inga problem”, erbjuder Diana. ”Annars blir det ett möte med järnjungfrun”, lägger Janne till. Segher svär och förbannar dem. ”Min herre kommer att öppna porten, och då blir det synd om er!” hotar han. ”Han får ställa sig i kö,” flinar Diana. De släpar in honom i tortyrkammaren och binder ihop benen på honom. Janne använder en av kedjorna för att hissa upp den vilt sprattlande, sjömansaktigt svärande, mannen. Janne börjar tröttna på att höra vidrigheterna som kommer ur Segers mun och stoppar helt sonika hans egen slips i munnen på honom. Det dämpar åtminstone ljudet avsevärt.

Diana springer tillbaka till kontoret och hämtar en bunt pennor. Hon börjar rita cirklar på golvet och på väggarna, så långt upp hon når. Hon verkar väldigt upprymd och dansar omkring i rummet. ”Vi stärker upp vissa energier”, förklarar hon. Janne och Linda förstår inte helt, trots att Diana precis berättat vad hon gör. Någon som verkar förstå vad som är på väg at hända, är Segher. Han morrar, dämpat av slipsen, och kränger vilt där han hänger upp och ner. Kedjorna rasslar. Hela han utstrålar motvilja. Janne börjar snegla på verktygen och tortyrredskapen som hänger på väggarna. Han tar upp en spikpistol och väger den i handen. ”Du tänker väl inte?” börjar Linda. Janne bara ler. Linda tycker situationen är hemskt obehaglig. Hon går ut i korridoren för att titta till Erik. ”Ge oss kombinationen till tavelskåpet”, kräver Diana. Segher skakar på huvudet, och i samband med det får han syn på Janne och spikpistolen. Diana ser vart Seghers blick är och säger med en så galen röst hon kan: ”Den mest skruvade! Mannen med spikpistolen!” Janne tar två steg framåt, trycker spikpistolen mot Seghers fotsula och fyrar av en spik. Segher rycker till, men det är ingen kraftig reaktion. Janne tar ut slipsen. ”Är du redo att tala?”

”Sluta med cirklarna!!” vrålar Segher. Uppenbarligen bryr han sig mycket mer om dem än om en spik i foten. Diana tar lite blod från såret när spiken gick in och målar en cirkel på Seghers fot. ”Sluta, sluta, SLUTA!” skriker han. Ännu värre blir det när Diana tar upp en flaska ur väskan och börjar blåsa massor av såpbubblor. Segher kastar desperata blickar mot Janne. Tänker han sig att Janne ska rädda honom? Diana säger att det bara krävs några små siffror för att hon ska sluta. Bubblan har delat sig, först en gång och sedan en gång till. Tre bubblor svävar framför hennes panna.

Under tiden har Linda gått för att kolla rummen som de inte hann med tidigare. Det är ett till pojkrum, förmodligen Seghers andra sons, och ett badrum. Inget särskilt spännande.

”Är du redo att prata nu då?” försöker Diana. Hon fortsätter att rita cirklar. Segher svär mot henne. Med en av tuschpennorna börjar hon rita cirklar på honom. Frekvensen av svordomar ökar och däremellan ber han henne matt att sluta. Diana rispar honom i pannan och ritar cirklarna i blod istället för med tusch. Det fräser i huden på honom. Mentalt erbjuder hon Yog-Sothoth att dricka av hans blod. Ytterst hånfullt spottar han ur sig: ”Döda mig ni! Det fungerar lika bra för min herre. Han kräver bara ett offer, spelar ingen roll vem”. ”Var är din fru, och dina barn?” frågar Janne plötsligt. Segher svarar att de är i Schweiz och att Janne inte har med det att göra. ”Han har offrat dem så klart”, säger Diana lugnt. Sedan vänder hon sig mot Segher: ”Du vet inte varför vi är här”. Med de orden går hon ut i korridoren och manar med sig Linda. ”Vi måste öppna skåpet! Segher kommer inte att ge oss kombinationen”.

Den här gången är de beredda på obalansen i rummet och har något lättare att ta sig fram till skåpet. Diana fyller skåpet med tuschcirklar. ”Försök nu!”. Linda tar ett djupt andetag och sluter ögonen. Nästan i slow motion lägger hon handen på vredet och örat mot skåpet. Sakta vrider hon åt vänster. Där! Det klickar till! Nästa åt höger. Nytt klick. Efter vad som känns som en evighet hör hon ett lite högre ljud. Hon trycker ner handtaget. Skåpet öppnas! Där innanför hänger ”Elvira blev en älva”! Linda vet inte vad hon är mest exalterad över; att hon lyckats ta sig in i ett omöjligt kassaskåp eller att hon har det sjunde och sista porträttet framför sig. Både Linda och Diana drabbas av en hisnande berg-och-dalbanekänsla. Tavlan vill hålla fast dem. Dra in dem. Diana är den som först tar sig ur trollbindningen. Hon springer ut ur rummet och ropar till Janne att han ska komma. Sedan rusar hon in i sovrummet. De måste täcka över tavlan! Trots att Janne pulat in slipsen i Seghers mun igen, hörs hans avgrundsvrål. Segher förstår att de fått upp skåpet. Han känner det.

Linda granskar porträttet. Det böljar under Elviras kjol. Linda böjer sig fram för att titta lite närmre. Då känner hon två starka armar som greppar henne bakifrån. Kraftiga klor skadar henne. Något har klängt sig fast på ryggen på henne. Hon snor runt för att försöka se vad det är men lyckas inte. Greppet är för starkt. Janne kommer in i rummet. Han ser direkt vad det är. Det är något han känner igen sedan tidigare. En av varelserna som han såg under Elviras kjol redan första gången han såg tavlan, har tagit sig ut och hänger fast på Lindas rygg. Den är ungefär samma storlek som en gibbonapa. Diana kommer också in och ser monstrositeten som slagit armarna om Linda. Plötsligt går det upp ett ljus för henne. Puckelryggiga långarmingar. Så klart! Hon har ju både sett dem i Carcosa och smygande i buskarna på Överenhörna.

Rangertheman · 11 Oct 2022

6 oktober 2021, ca 00:15

Plats: Horns Säteri och herrgård, Överenhörnalandet

Lindas sinne blir plötsligt tomt, öde, som en öken. Vad gör hon i det här rummet? Vad är det ens för rum? Hon har tagit tag i tavlan och lyft av den från kroken, men har ingen aning om vad hon ska göra härnäst.

Janne uppvisar desto större handlingskraft. Han försöker hugga varelsen på Lindas rygg, med silverkniven. Han känner hur bladet sjunker in i något okänt material, olikt allt annat han känt tidigare. Varelsen är plötsligt borta. Så är även Lindas känsla för riktning och mening. Öde. Blankt sinne. Janne försöker rycka tavlan ur händerna på henne, men hon håller krampaktigt tag i den. Diana springer fram och slänger överkastet över tavlan, så att det täcker så mycket av porträttet som möjligt.

Det smäller till i skallen på Janne. En ny varelse, eller samma, pressar sig mot ansiktet på honom och gräver in sina klor i hans nacke. Janne försöker svinga kniven mot den, men besten viker undan och pressar sig ännu hårdare mot Janne. Det börjar bli svårt för honom att andas. Han försöker bita den men får bara död, torr hud i munnen.

Diana har lagt märke till varelsen, som hänger som en ”face-hugger” från Alien-filmerna på Janne. Hon försöker att karva en cirkel i monstrets rygg med kniven hon håller i vänster hand. Försiktigt för att inte skada Janne. Hon får ingen riktig kraft i rörelsen. Kniven tränger inte igenom skinnet på deras motståndare.

Lindas tankar är fortfarande fullständigt blanka. Hon står och blinkar, med blicken riktad mot något i fjärran. I hennes sinne sträcker sig en öken så långt ögat kan nå.

Janne gör ett nytt försök, med samma nedslående resultat. Klorna gräver sig djupare in i hans nacke. Diana har flyttat kniven till höger hand för att få mer kraft. Nu lyckas hon forma cirkeln och skär djupt i varelsen. Det är som att skära i ett tjockt lager av den brända ytan på en brylépudding. Trots det hänger varelsen kvar.

Öken åt väster, åt öster. Öken åt norr, åt söder.

Janne sveper med kniven. Han är osäker på om han träffade eller missade. Kanske träffade han, men inte med tillräcklig kraft för att åsamka skada. Ett otäckt pysande hörs från varelsen. Eller är det ett väsande? Det är hemskt obehagligt oavsett vad det är för typ av ljud. Diana vill försöka med mer kraft och plockar upp yxhuvudet ut fickan. Hon missar. Men varelsen släpper ändå taget om Janne och hoppar upp på plåtskåpet. Janne faller ner på knä och pustar ut. Han tar några djupa andetag för att syresätta kroppen. Det var tur att den vagt apliknande besten verkade tröttna på att kväva honom. Men varför släppte den?

Linda börjar vagt förnimma närvaron av två personer hon känner. Janne? Diana? De verkar vara i fara. Men hon kan inte se dem. Ödemark i alla riktningar.

Janne bryr sig inte om att ställa sig upp utan backar krypande bort mot dörren. Under tiden försöker Diana få med sig Linda ut ur rummet. Linda står fastfrusen. Janne tar tag i Lindas fotled när han kryper förbi henne. Det får henne lite ur balans. Det räcker för att bryta det som Linda drabbat av, hennes mentala ökenvandring. Verkligheten formar sig runtomkring henne. Hon känner att Diana är bakom henne, men vågar inte vända sig om, rädd att något fortfarande hänger på ryggen på henne. Hon börjar backa i riktning mot dörren. Diana tar följsamt ett steg tillbaka för att inte Linda ska krocka med henne. Hon tittar upp mot skåpet, dit varelsen hoppade. Den är borta! Hon försöker skanna av hela rummet. Var tog den vägen?

Diana håller koll åt alla håll samtidigt som hon backar mot dörren i samma hastighet som Linda. Hon vill inte att det ska bli för stor lucka mellan dem. Hon tittar återigen mot skåpet och spanar sedan upp mot taket. De flesta anfallen tycks ha kommit uppifrån. På golvet, som hon däremot inte har koll på, är Janne. Hon trampar honom rakt på handen, noterar att det är kompisens fingrar som hamnat under hennes fot, och ber snabbt om ursäkt. Visst gör det ont i Jannes hand, men han har inte tid att känna efter hur ont. Känslan av att det fortfarande finns massor av mordiska rovdjur i närheten är starkare. Nu har han nått dörrposten och reser sig upp. Diana vänder sig om för att gå rygg mot rygg med Linda. Hon säger till väninnan att fortsätta backa och att vara uppmärksam.

Linda spanar desperat omkring sig. De är så nära nu; det får inte hända något med dem eller med tavlan. Knappt har hon tänkt tanken förrän det dunsar till mot tavlan. Hon skriker till, och berättar för Diana vad som precis hände. Starka händer, eller tassar, rycker i tavlan. Har monster tassar? Eller är de ändå någon form av djur? Som andra person har Diana också nått dörröppningen och skuttar akrobatiskt genom den. Hon vänder sig i hoppet och tittar mot Linda. Precis då snubblar Linda till och hennes knän viker sig. Linda känner långa, starka fingrar som sträcker sig mot hennes högra sida.

”Fiende! Snett till höger om mig. Jag känner den!” ropar Linda ut. Varken hon eller Diana ser odjuret. Diana tar ett steg in i rummet och hugger med kniven i den riktning som hon tror handen kom ifrån, utifrån Lindas beskrivning. Kniven träffar! Återigen den där märkliga känslan av ett tjockt lager bränt socker. Linda hade inte hört det pysande, väsande ljudet tidigare, men nu hör alla tre det. ”Täck tavlan ordentligt!” beordrar Diana och Linda gör som hon blivit tillsagd, samtidigt som hon kliver ut ur förrådet. De smäller igen dörren. Den vibrerar till flera gånger när någon eller något dunsar mot den på insidan. ”Nu måste vi härifrån!” Diana vill verkligen inte vara kvar längre än nödvändigt! Janne kopplar ett grepp om den medvetslöse Erik och baxar honom genom korridoren.

För första gången lägger Diana märke till konsten som hänger på väggarna på övervåningen. En tavla visar Ekensberg, men en hemsk, förvriden version av herrgården. Ett fasansfullt mörker väller ut ur byggnaden. Hon pekar ut den för de andra. Efter att ha tittat på den en stund är Janne övertygad om att de måste bränna ner både Horn och Ekensberg för att få bort ondskan. Diana och Linda är tveksamma. Att ha bränt ner två säterier är inget de vill ha på sin CV. Tänk om det inte gör någon skillnad ändå? Janne sneglar bort mot den lite mörkare delen av hallen. En bit bort hänger en knypplad tavla i samma lokalpatriotiska stil som flera andra på Horn. Men den här är mörk, mycket mörk. Det går att ana en mörk figur, en man, på tavlan. Janne tycker sig kunna urskilja ett årtal och en signatur: 1972 och bokstäverna MHEIN. Linda rättar honom. ”Det står 1971 och M. HEIN. Undrar om det kan vara någon släkting till Jelena?”.

De fortsätter nerför trappan. Janne bär på Erik, och Linda på tavlan, som nu är ordentligt inlindad i överkastet. Diana håller koll bakåt och uppåt så att de inte blir attackerade. Dunsarna från förrådet hörs fortfarande och likaså det märkliga pysande ljudet, fast nu betydligt svagare. Strax efter att de kommit nerför trappa känner Diana att de tre bubblorna hon hade i pannan har delat sig och blivit fler. De trycker mot huden på henne och lugnar henne. Det känns bra! Men hon vill lägga Horn långt bakom sig och manar på de andra. Linda stannar i dörröppningen och blir fundersam. ”Dörren…”, säger hon, ”tänk om den finns kvar och öppnar sig när vi har gått…”. Diana tror inte det. Bubblornas lugnande inverkan säger henne att det akuta hotet är avvärjt. Linda väljer att lita på det. När hon tar ett steg ut på verandan får hon plötsligt en tanke i huvudet, en insikt: Tavlan måste tillbaka till Ekensberg! Det är det enda rätta! Hon är helt övertygad om det. Eftersom Bettans ställe också ligger söderut, märker inte Diana eller Janne att Linda bestämt sig för att fortsätta österut efter att de kommit fram till pensionatet.

Janne lägger försiktigt ner Erik vid trappan. Han behöver pusta lite innan de går in. Diana hjälper honom. När de tittar upp ser de att Linda hunnit 10-15 meter bort mot vägen till Ekensberg. ”Vart ska du?” undrar de. Linda svarar utan att vända sig om: ”Tavlan måste tillbaka till Ekensberg! Den MÅSTE tillbaka till Ekensberg!”. När de försöker få reda på varför den måste dit, har Linda inget svar. ”Den bara måste det!” fräser hon. Diana springer ikapp och om den mycket bestämda unga chilenskan. Hon får stopp på henne och lyckas lirka loss tavlan. När Diana tagit tavlan känner Linda tvivel. Tavlan kanske inte skulle dit ändå? Hon kan inte förklara varför hon kände det så starkt. När den övertygelsen sjunker undan ersätts den av en spirande glädje. De har den sista tavlan!!

Janne ber att få ta hand om tavlan, vilket han får. Han och Diana kommer överens om att de ska ha koll på varandra. Om någon börjar bete sig märkligt ska den andra genast ta hand om tavlan. Linda kommer inte att få hålla i den på ett bra tag. De är alla tre överens om att de måste lämna Överenhörnalandet och att Erik måste till ett sjukhus. Janne hoppar in i baksätet och tar emot den medvetslösa ynglingen när Linda knölar in honom i bilen. Under tiden smyger Diana upp till deras rum för att hämta deras saker. När hon kommer tillbaka sätter hon sig i förarsätet och försöker starta bilen så tyst det går. Det tar några försök innan den ens går i gång. Sedan kör de mot Södertälje i snigelfart. Det är svårt att tänka sig en risigare skrothög än den de lånat av makarna Johnsson-Storch. När de ser Överenhörna och siluetten av Ekensberg i backspegeln försvinner det sista tvivlet från Linda. De gjorde helt klart rätt som lämnade halvön med tavlan.

Diana låter bilen stå på tomgång en bit från sjukhuset medan Linda och Janne bär bort Erik till akutmottagningen. De lägger honom varsamt utanför dörren, ringer på och springer sedan fort från platsen. De har ingen lust att försöka förklara för sjukvårdspersonalen varför de kommer in med en i stort sett naken, uppenbarligen torterad, ung man. Hade de pratat med polisen senare på dagen, som de hade blivit ombedda att göra, hade antalet skadade personer i deras närhet säkert väckt ytterligare frågor. Två allvarligt skadade män inom loppet av några timmar ser verkligen inte bra ut. Men nu glömde, förträngde, eller struntade de i polisintervjun.

Det tar över 5 timmar för dem att köra från Södertälje till Stockholm. När de rullar mot Rinkeby börjar den nya dagen gry. Janne tycker att Linda ska gå upp och hämta tavlorna så att han och Diana kan ta med dem hem till honom. Det tycker inte Linda. ”Det är nog säkrast att inte sammanföra alla sju tavlorna förrän det är dags för utställningen”, varnar hon. Diana tycker det låter klokt. Janne går mycket motvilligt med på att låta de två tavlorna som står hos Linda vara kvar där.

Efter att ha släppt av Janne hemma hos honom kör Diana hem. Innan hon lägger sig ringer hon till Åtvidabergs hemvärnsgård för att boka den till den 31:a. En man som presenterar sig som Pettersson svarar i telefonen. Hon hinner knappt säga ”jag skulle vilja boka…” förrän han avbryter henne. ”Det är ordnat!” Diana är för trött för att vara förvånad. Hon behöver sova några timmar innan hon kör tillbaka bilen till Elsa Korbin-sällskapets två eldsjälar. Det blir kanske svårt att förklara varför deras dagstur blev till flera dagars billån, men tänker att det kanske går att distrahera dem med nya upplysningar om Elvira och Elsa. Hon får bara vara försiktig så att hon inte avslöjar för mycket.

27-30 oktober 2021

I väntan på utställningen passar Linda på att träffa sin familj så mycket som möjligt. Med sorg i hjärtat känner hon att det kanske är sista chansen. Det är omöjligt att veta vad Drottningens plan för dem är, utöver att visa henne alla sju tavlorna. De gissar att hon är gästen som det talades om när de fick uppdraget. "Sju porträtt, en utställning, en gäst".

När inte Linda umgås med sin familj dyker Diana upp titt som tätt. Det är uppenbart att hon inte vill vara hemma mer än nödvändigt. Hon hälsar på Janne också.

När Diana inte träffar sina vänner kontaktar hon Yog-Sothoth för att försäkra sig om att hon får maximalt skydd från honom på utställningsdagen. Det framträder ytterligare en ny bubbla för varje dag som går.

Janne kontaktar också sin gud – Ittakkva. Den sjunde tavlan är i säkert förvar i hans hemliga rum, skyddad av en gudomlig kyla. Även om någon tjuv på något sätt skulle ta sig in i rummet, hade hen fort frusit ihjäl. Janne känner inte av kylan överhuvudtaget.

Rangertheman · 11 Oct 2022

Forts.

31 oktober 2021 – UTSTÄLLNINGSDAGEN

Linda har svårt att sova. Hon tar en promenad för att rensa hjärnan innan Diana ska komma och hämta henne och de två tavlorna som står vända mot Lindas garderobsdörr. Under promenaden får hon syn på nyuppsatta löpsedlar: ”Anställd vid Statens kulturråd hittad död på en kyrkogård i Paris”. ”Det måste vara Sabina Forss”, tänker Linda. Även om Sabina faktiskt stal ”Elvira Wallins bröllop” från dem tycker Linda lite synd om henne. Hon förtjänade inte att dö. Hon tar en bild på löpsedeln och skickar till de andra.

Diana har hyrt en skåpbil och prick klockan 06:30 hämtar hon Linda och tavlorna. På en mack nära Sundbyberg Centrum väntar Janne på dem. Han har också hyrt en skåpbil. De har kommit överens om att hålla sig inom synhåll från varandra under färden söderut, men att tavlorna förblir i två skilda bilar till dess att de ska bäras in i hemvärnsgården. De vill inte ta några risker.

Eftersom det är tidigt, och dessutom söndag, är väldigt få bilar ute. Bilfärden tar bara drygt 2 timmar och de anländer till Åtvidaberg vid 9-tiden. Ute på gårdsplanen står en äldre man i en prydlig uniform, behängd med ett flertal medaljer och andra förtjänsttecken. Diana gissar att det är Pettersson. Så snart de kliver ur bilarna stegar han fram till dem. ”Bär in objekten i hemvärnsgården!” beordrar han. Sedan mildras uttrycket i hans ansikte och han erbjuder sig att hjälpa till att bära. Både Diana och Janne försöker känna av om det är något skumt eller hotfullt med honom, men allt verkar vara i sin ordning. De tackar ändå nej till bärhjälpen.

Inne i gården går en gammal dam runt med en kaffekanna. Damen är gammal nog att kunna vara Petterssons mamma. Hon går fram till Diana. ”Men damen ska väl inte bära så tungt”, säger hon och nickar mot tavlorna. ”Och inte flickebarnet heller!”. Linda antar att den gamla damen menar henne. Hon uppmanar dem att ställa ner sin last och följa med henne ut i köket. ”Hjälp ni mig, så får karlarna ta hand om det tunga”.

Hemvärnsgårdens gillestuga är i mörkt trä, tradition och avsomnad folkrörelse. Janne och Pettersson plockar ner tavlor från väggarna i den något dystra salen, för att göra plats för de sju porträtten. Janne noterar att det är bilder från trakten, de flesta från 40-talet eller ännu äldre. Flera av dem visar olika idrottslag. De hänger upp Korbin-tavlorna från äldst till yngst. För Pettersson verkar de vara som vilka tavlor som helst. Han reagerar inte ens på ”Kvinnan som blev rök”. De flesta verkar känna ett stort obehag inför den. ”Bra för oss att fru Sorokin inte ville ha den kvar i hemmet”, tänker Janne. När det sista porträttet är upphängt slänger Janne en blick ut genom fönstret. Åtvidaberg har försvunnit. Oändliga ängar fyllda med böljande prästkragar så långt Janne kan se. Packis i norrsken. Han skakar på huvudet och vänder sig in mot rummet.

Linda står vid den låga diskbänken och plockar upp småkakor på ett blommigt kakfat. Violer. Inte prästkragar. En konstig känsla kommer över henne och hon ser sig omkring. ”Så underligt”, säger hon viskande, ”vi är i matsalen i Elvira Wallins dockskåp.” Diana hör henne inte. Faktum är att hon inte hör någonting, och knappt ser något heller. Partiklar svävar i luften efter den stora smällen. Lika snabbt som att allt försvann för Diana, lika fort kommer det tillbaka. Den gamla damen, som berättat att hon heter Ester, stökar runt i ett av köksskåpen.

I samlingslokalen finns det en öppen spis. Det börjar falla ner murbruk och sot. Jannes första instinkt är att stället håller på att rasa och att han snabbt måste få ut tavlorna. Men när han sträcker sig efter ”Elvira av Stora Skuggan” skakar Pettersson på huvudet. ”Det ska vara så här”, förklarar han.

Diana och Linda kommer ut från köket med varsitt fullastat kakfat. Ester kommer efter med en blå vas. Prästkragar, naturligtvis. Diana ser, förutom murbruket och soten, ett gult tyg som sänks ned genom skorstenen och fladdrar upp på golvet. Innan någon hinner reagera står Drottningen i Gult där, i My Witts skepnad. Tygstycket ligger draperat över axlarna och täcker det mesta av den späda kroppen. Det står Hedegården på tyget. Till sin stora förvåning blir Diana lite starstruck av den galna konstnären. Även om det inte var något särskilt trevligt hon blev känd för, så är My Witt ändå en kändis. ”Det är jag som är den jävla gultomten!” förkunnar Drottningen, går fram till bordet med alla kakorna, granskar dem en stund och tar sedan en stor bit rulltårta.

Hon tuggar på den medan hon utan att säga mer går fram till det första porträttet av Elvira Wallin. Hon står blick still en lång stund. Då och då tuggar hon på rulltårtan. ”Ett ensamt barn” säger hon till sist. ”Jag vet hur det är att bli föräldralös”. Elvira i tavlan niger för Drottningen. Drottningen bugar djupt. Hon och Elvira i tavlan fnissar.

Drottningen går till nästa tavla, det andra porträttet av Elvira Wallin. Står still lika länge där. Hennes underliga ögon blinkar aldrig. ”Dessa prästkragar”, säger hon högt. Utanför hemvärnsgårdens fönster simmar valar i metanhaven på Titan. Hon tar en ny tugga rulltårta och studerar målningen. Ester försöker truga på Janne mer kaffebröd. Långt borta hörs det någon som skrattar och skrattar och skrattar. ”Ständigt dessa prästkragar. Till och med inomhus”.

Långt senare går Drottningen till det tredje porträttet av Elvira Wallin. Diana lägger märke till att Pettersson inte ser så frisk ut. Han har nog faktiskt varit död en lång stund. Han står lutad mot en dörrpost. Han är likblek och andas inte. Diana petar Linda i sidan och nickar diskret mot den till synes döda mannen.

En vind leker i Drottningens lakan. Det slingrar sig ormar över golvet. Det är natt i öknen. Mongolhorder rider förbi utanför. Drottningen går till nästa tavla, det fjärde i ordningen.

”Supersfärerna” säger hon. ”Supersfärerna har öppnat sig. Men de är svåra att se. Det var därför Bertholtz misslyckades. Det går liksom inte att påverka saker om man inte ser dem. Eller hur? Ni såg hur lika pojkarna i Leningrad och Paris var. Och lägenheterna. Och ni kunde utnyttja det.”

Drottningen övergår till att prata ett fullständigt obegripligt språk. Linda har sinnesnärvaro nog att spela in det hon säger, och Google berättar då att språket är centralsibirisk jupik*. Drottningen pratar ytterst livfullt om hundavel.

Drottningen går fram till det femte porträttet av Elvira Wallin. Utanför fönstren kämpar sig karavaner fram över regnstormar på Lengs platå.

”Lars Magnussen”, säger hon. ”Träffade ni honom? Hur mår han nuförtiden? Han borde komma ut oftare. Sitta och trycka i den där lägenheten hela dagarna. Det kan inte vara bra”.

Diana förklarar att de har träffat Magnussen men att han imploderade när han mötte sig själv som spädbarn. Drottningen lyssnar uppmärksamt på redogörelsen. Hon nickar medkännande.

”Han är ett med supersfärerna nu. Precis som ni snart kommer att vara. Ni kommer att älska det.” Ingen av de tre tror att de kommer att älska att vara ett med supersfärerna.

Drottningen i Gult hämtar en bit rulltårta till. Går till det sjätte porträttet. ”Jelena Hein? Träffade ni henne? Gallerist.” Hon är ointresserad av svaret. ”Hon är holländska. Det hörs på namnet. Det förklarar en hel del om man tänker efter.”

Drottningen i Gult går fram till det sjunde porträttet. Glas krossas, golvet kränger och fatet med rulltårta åker i golvet. Supersfärerna skymtar genom öppningar mellan bjälkarna i taket. I vinklarna mellan dimensionerna. Universum liksom viker sig. Det är vackert och direkt skadligt för psyket. Ingen av dem kan värja sig mot det vansinne som mer och mer tynger ner dem. Men de förstår plötsligt hur allt hänger ihop. De skulle säkert kunna ”Förklara det där med supersfärerna”.

Elvira Wallin går genom rummet. Ömsom är hon uråldrig. Ömsom är hon en liten flicka. Hon lämnar ett spår av maskar efter sig.

”Tack ska ni ha” säger Drottningen i Gult utan att riktigt vända sig mot den lilla gruppen. ”Det var roligt att få se alla verken tillsammans”.

Elvira Wallin och Drottningen i Gult går tillsammans fram till det sjunde porträttet. Och in i det och bort över ett fält täckt av prästkragar.

Universum lugnar ner sig. Drottningen i Gult är borta. Porträtten finns kvar. Diana, Janne och Linda drabbas av en överhängande panik. Det är bråttom. De måste få med sig porträtten och lämna staden innan de också försvinner.

*) Sibirsk jupik eller St. Lawrence Islands-jupik är ett eskimå-aleutiskt språk som talas i Alaska men också lite i Ryssland. Det anses vara utdöende. År 2014 uppskattades det att språket har 1300 talare, varav ett tusen bor i USA:s sida, på St. Lawrence Island.

1 november 2021 - Efterspel

Linda minns knappt hur de kom hem. På något sätt måste Janne och Diana ha kört hem dem. Eller åkte de alla i en bil? Det är suddigt. Linda får ett infall. Kanske hände något av det som de upplevde på riktigt, kanske står det i tidningen. Men hur hon än försöker kan hon inte hitta något om händelserna i Åtvidaberg. Alls! Hon kan inte ens hitta Åtvidaberg; inte på Wikipedia; inte på några kartor; inte i fotbollstabellerna. Inte någonstans! Staden finns inte, och verkar aldrig ha funnits. Den har utplånats från verkligheten.

Rangertheman · 11 Oct 2022

Och därmed är kampanjen slut. 29 gemensamma spelpass och ett antal individuella mellanspel. De två sista passen spelade vi IRL. Det sista passet, som vi spelade i lördags, gick vi all-in på. Alla cosplay:ade som sina rollpersoner och eftersom min rollperson har sitt ursprung i Chile lagade jag chilenska empanadas till kvällsmat. Vi hade även en absintliknande fördrink och mycket som gick i gult. Fantastisk kampanj som blev väldigt personlig.

henjer · 18 Oct 2022

Har själv börjat leda kampanjen för ca två månader sen och vi är nu fem spelpass in och de är på jakt efter sin tredje tavla. Det har varit en inspirerande läsning och en del händelser som ni råkat ut för kommer jag låna som inspiration till min kampanj. Mycket kudos till er spelledare och till dig som skrivit en så strålande sammanfattning. Vi ses i supersfärerna

Organ · 18 Oct 2022

Fantastiskt roligt att läsa. Ett stort tack till alla inblandade. Synd bara på Åtvidaberg. Men det var väl tvunget antar jag.

Organ · 9 Dec 2022

henjer said:
Har själv börjat leda kampanjen för ca två månader sen och vi är nu fem spelpass in och de är på jakt efter sin tredje tavla. Det har varit en inspirerande läsning och en del händelser som ni råkat ut för kommer jag låna som inspiration till min kampanj. Mycket kudos till er spelledare och till dig som skrivit en så strålande sammanfattning. Vi ses i supersfärerna

Det vore intressant att höra hur det gått för er grupp.

[Svenska kulter] Sju porträtt av Elvira Wallin - **SPOILERS**

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Swashbuckler

Veteran

Out of time, out of mind

Out of time, out of mind

[Svenska kulter] Sju porträtt av Elvira Wallin - SPOILERS