KAPITEL 5: Järntornet
Detta inlägg kommer att bli långt, då kampanjen nu är slut och jag vill knyta ihop allting. Nästan dumt att säga, men detta inlägg innehåller information som kan spoliera allt om du ska spela äventyret.
Problemen
Inga. Jag hade faktiskt inga problem. Ok, jag glömde bort att säga "Kapitel fem - Järntornet" för att få fram att det var en bok som utspelades, men det är allt. Men så har jag också verkligen pluggat in scenariot stenhårt. Jag lärde mig bland annat fyra monologer, två korta och två rejält långa, helt utantill. Det gav dock en lite dålig magkänsla, då jag hatar när spelarna sitter och lyssnar på en spelledaren utan att få göra något. Spelarna drog dock in monologerna naturligt i spelet och tack vare dem så kunde jag också dela upp en av de längre monologerna i två bitar som presenterades under olika tillfällen.
Jag hade också suttit och förberett mig och verkligen pluggat in de häftiga detaljerna i miljön. Svavelvnter handlar nämligen mycket om just dessa detaljer och jag kände att jag skulle förlora mycket om jag inte hade med dessa. Detta uppskattades också av spelarna när vi senare satt och diskuterade igenom det hela (en vana som jag älskar att vi har). Jag var verkligen tänd, för ju bättre påläst man är, desto enklare kan man improvisera ett scenario. Det var dock en sak som gjorde mig lite rädd och det var att jag haft sömnbrist i två veckor. Jag rådde bot på det genom kaffe och än mer kaffe. Normalt dricker inte jag kaffe, annat än i riktiga krisfall.
En annan sak som jag förberett var vad berättaren skulle säga och jag stod framför spegeln och övade på röst- och mimik för att verkligen få fram vem det är när de verkligen träffar personen. Om du har läst hela denna följetong så vet du att jag ständigt har haft en berättarröst som gett lite aningar om vad som väntades innan varje kapitel. Vem det är har jag inte avslöjat förrän nu; berättarrösten är nämligen Shagul själv, som övervakar spelarnas eskapader och styr dem rätt.
Återblick
De två äventyrarna har nu befunnit sig på Marjura i en månads tid och mycket har hänt under tiden. Eftersom det har gått en lång tid så bad jag spelarna att sammanfatta allting som har hänt. Det flöt på väldigt bra och det blev en bra recap. Detta gjorde jag för att tydliggöra och för att få spelarna att lättare kunna komma ihåg och knyta samman olika händelser till varandra. Jag trodde att jag skulle få sitta och fylla i en hel del, men spelarna var väldigt drivande och kom ihåg väldigt mycket. Jag blev riktigt förvånad för vi började ändå spela detta under oktober månad 2007.
De anlände till Arhem och började direkt söka efter ädlingen Fingolf Silverhamre samt munken Angus genom att ta sig till Kmordatemplet. Där stötte de på zombifierade kmordadruider samt en stor demon som de med lätthet slaktade. Det fanns även en grön människa där, en shagulit, som kom undan. De snackade med ett spöke som sade att en av druiderna hade förrådit dem till just de "gröna männen i norr". Efter att ha pålat demonen utanför kmordatemplet så kom det fram kvurer som började till be dem. De blev förda till kvurerlägret där de fick reda på att shamankvinnan haft en dröm om en ädling och en munk som skulle befria dem från "de onda männnen", också kända som "shaguliter".
Vad de behövde i sin kamp var något vapen som fanns i Cruri gravar och för att komma dit så behövde de en nyckel. Fast kvurerna hade gett nyckeln till några andra och eftersom rollpersonerna var ute efter just en ädling och en munk så trodde de att en förväxling hade uppstått. De förhörde Malek Magus genom att svinga ett svärd i huvudet på shaguliten (eftersom han var en klar skummis). Efter ett mödolöst förhör så rullade de in gurkan i en matta och lät kvurerna ta hand om honom. De lyckades lokalisera statyetten hos Bodvil Skoffare då deras två nyinhyrda stigfinnare hade sett två äventyrare bli överfallna över just den skumme köpmannen. De försökte köpa statyetten, men då pengar krävdes som de inte hade så stal de statyetten istället.
De begrav sig till gravarna, sökte igenom det hela, trampade rakt in i fällor, hittade en massa saker som kan användas som vapen och såg någon sorts källa i form av en tjur som pumpade ut tjäraliknande brun och stinkande massa. Nöjda med vad de hade hittat, inklusive en riktig, riktig,
riktigt senil dolk, så begav de sig till kvurerlägret där de nu sitter.
Jag passade även på att grundligt gå igenom stridssystemet (glömde dock förklara kritisk skadegräns för den nye spelaren). Jag har upptäckt att spelarna inte kunde systemet tillräckligt och det skulle bli en hel del stridande. Kanske kunde de inte systemet för att jag har ändrat såpass mycket i det? Det som framförallt vållade problem var hur stridsmanövrarna fungerade (de taktiska valen). Detta är något som egentligen förvånar mig, då det är otroligt lätta regler. En teori en spelare lade fram var att striderna går såpass fort att de inte hinner lära sig systemet ordentligt.
Kapitel fem - Järntornet
Den första längre monologen kom med dolken Demens (betoning på första e:et och inte det andra) som förklarade bakgrunden för spelarna med spelledarens vanliga gammelgubberöst (som han älskar).
<div style="margin-left: 1em">I gamla tider när magin fortfarande var ung och obeprövad utforskades mörka krafter och begär väcktes. I nordöstra kustlanden fanns ett land kallat Cruri som utforskade nekromantin och drog på sig gudars förbannelse genom att de inte längre fick några barn. Släktet dock ut och jordblodskällan sinade. Kung Ottar bad sin sierska Riba om råd och hennes svar var att crurerna skulle övervintra tills förbannelsens onda vind lagt sig. De efterlämnade sig en statyett till sina tjänare kvurerna med en profetsia att Cruri en dag skulle återuppstå via statyettens makt.</div>
Frykka såg sin chans att pumpa dolken på information så hon frågade om de olika föremålen som fanns i gravarna, då de inte visste vilket föremål som skulle vara "vapnet" vars öde var att hjälpa dem mot shaguliterna. När Demens namngav tvåhandssvärdet Ebharing så frågade de ytterligare om vapnet och fick följande (en del av slutmonologen som Shagul skulle ha sagt).
<div style="margin-left: 1em">Det var Cruris största skapelse. Det tog tre häxmästare och en vapensmed för att täcka upp för den psykiska kraftkostnaden. Kung Ottar var sig inte lik efter denna händelse och lät döda alla, förutom mig, som hade vetskapen om processen. Föga anade någon att Ebharing snarare skapade sig själv och endast använde människor som barnmorskor vid en svår förlossning. Det började snart ryktas om att Cruri styrdes av ett nytt väsen.</div>
De frågade om vad jordblodskällan var för något och kom snart på att det var den här intetsägande asfaltskällan i Cruri gravar som de tyckte var helt menlös. Den manliga pälsjägaren i sällskapet fick reda på att Malek Magus fanns i lägret och såg att han var (fortfarande) invirad i en matta (hade varit det i snart två veckor) då ingen av kvurerna vågade röra vid shaguliten.
Torgh rullade ut mattan och satte sig på den gröne mannen som inte hade något ansikte och började med sitt förhör. Efter någon stund så mjuknade mannen, men inte på det sätt som pälsjägaren ville. Shaguliten smälte och var snart en grön gegga. Vid närmare undersökning så levde dock fortfarande vätskan och efter att Frykka började bränna slemmet så flydde den iväg, upp på en vägg och iväg över ett krön.
Efter detta "misslyckande" så bestämde de sig för att ta sig till Cruri gravar återigen, men innan så ville de ha tag på
broder Baldrik. De skickade ett kvurbud efter honom, men efter några dagars väntande så kom kvuren tillbaka med Hildurs son Rurik (spelade av Baldriks spelare - vi hade snackat igenom detta innan). Han förklarade var som hade hänt och följde med dem tillbaka till Arhem. Under resan så tog de en vid omväg via gravarna och upptäckte en stor armé av odöda. Kung Ottar var bland dem och upptäckte i sin tur dem och beordrade hela sin här efter dem.
<div style="margin-left: 1em">De hade dragit på sig ögon - planerade som oplanerade och min plan började röra på sig mot sitt mål, precis som de började nå sitt.</div> - Shagul
Sällskapet flydde tillbaka till Arhem, eller snarare till rebellägret norr om Arhem, där de ville ha hjälp med att frita slavfångarna. Något som gladde mig var att spelarna upptäckte att de träffat på rebelledaren förut, då jag hade droppat in honom på junker Hildurs bara i förbigående. Jag ville nämligen att folk skulle komma och gå och på så sätt plantera in dem i handlingen i förväg. Nåväl, de visste att frihetskämpen Guzier da Alloch var tillfångatagen i slaglägret, då Frykka hade sett honom i en hastig visit, och antog att rebellerna var villiga till att hjälpa till. Deras antagande visade sig vara rätt och de satte kurs mot Arhem igen. Natten föll och en räd genomfördes. Pälsjägaren mötte resen Abrelax och efter att ha tagit en flygtur med Abrelax Airlines med hjälp av en dörr så kunde han inte strida något mer på grund av skadorna. Abrelax förnöjda min byttes till ren skräck när en stor varelse med vingar och en kropp av metall och ben (samma sort som demonen i kmordatemplet), slog ner på Abrelax, lyfte och försvann i nattens mörker.
<div class="darktable" style="float: right; border: double 3px #000000; padding: 0.5em; margin: 0.5em; font-size: 0.8em; width: 150px">En ny regel som jag tänker införa är att en strid maximalt kan hålla på i två varv på initiativbrädet. Det är riktigt tråkigt med strider som håller på i all oändlighet. Därför kommer alltid något (oftast negativt för rollpersonerna) omvälvande att hända efter två varv, i detta fall var det den odöda hären som stormade fram (ren improvisation).</div>Mitt i allting så stormar en här av odöda fram och både rebeller och trakoriska soldater får sätta sitt liv till. En reslig karl, helt klart odöd, går fram till Frykka, tar tvåhandssvärdet ifrån henne och går iväg. Hon hackar på honom med sitt nyfunna kolsvarta bredsvärd men utan resultat. Den forne kungen vadar ut i träsken och följs åt av sina vandöda soldater. Rebellerna drar sig tillbaka till sin boplats för att slicka sina sår. Munken finns bland de fritagna och han berättar ungefär samma sak som Rurik en gång sagt, men att han blivit ditsatt av Bodvil Skoffare av huset Shakello.
Från vad de fyra kan se så finns endast en sak kvar - att besöka järntornet och slå ut shaguliterna, alternativt hitta de två som Frykka och Baldrik letar efter. De vet numera var någonstans som shaguliterna har sitt högfäste, dels fick de utmärkt det på en karta av Abenazar och dels så kan kvurerna visa dem vägen.
<div style="margin-left: 1em">Så tar de och vandrar genom snötäckta landskap. Dagarna byts av och de snötäckta landskapen byts av mot klippiga berg och is. Föga vet de att de vandrar mot undergången i de dimmiga bergen, vilket är helt enligt min plan, då ur undergång föds begynnelse.</div> - Shagul
<div class="darktable" style="float: right; border: double 3px #000000; padding: 0.5em; margin: 0.5em; font-size: 0.8em; width: 150px">Jag tänkte att de skulle slå ett Mycket Svårt Fysikslag.
Om de lyckades så skulle de trampa igenom den stelnade lavan. En smart idé om att ha snöskor gjorde dock att jag gav -15 istället för -10 på slaget och endast Frykke behövde slå då hon har 17 i Fysik. Spelaren pustade ut då han fick reda på att misslyckas med slaget var
bra.</div>Väl framme vid kratern där svarta klippor sköt upp ur kraterns dimmor, så bestämde de sig för att ta sig ner på kraterbottnen och sedan klättra upp till katedralen. De hittade någon sorts avfallshög och bestämde sig för att börja klättra där. De passerade något hål där Frykka fick smaka på grönkål och ducka för en förbipasserande grön liten varelse som flög ut från hålet och försvann ner i dimman. Varför varelsen skulle använda avskrädeshålet för att tranportera sig, vet ingen.
När de kom upp så trängde de in i katedralen via en bakväg och här experimenterade jag med att inte visa någon karta. Det är jättetråkigt och framförallt tidsödande att söka igenom rum för rum (grottröj) så jag skippade det totalt och istället presenterade de ställen inuti järntornet som var intressanta, nämligen fängelsecellerna, valvsalen, hallen och samlingsrummet. Något som förresten är lite konstigt med järntornet är att det inte finns någonstans att sova. En matsal finns däremot, för några som knappt behöver äta. Lustigt, egentligen. Fängelsecellerna innehöll egentligen inte något intressant förutom några inlåsta individer, så jag tänker istället gå till det gottiga.
<div class="darktable" style="float: right; border: double 3px #000000; padding: 0.5em; margin: 0.5em; font-size: 0.8em; width: 150px">
Teologi
Jag lade till en specialregel för detta scenario. Om det är något som är verkligen går helt emot religionen och tyder på stor grymhet, så kan man gå in i ett religiöst raseri. Teologivärdet ersätter då alla andra lägre värden, inklusive grundegenskaperna.</div>Valvsalen hade en stor potential då den var verkligen bisarr och kaotisk. Här var jag verkligen noga med att få fram detaljerna för att få fram en stämning. De mötte individer som levde i drömvärldar i det stora kupoliknande rummet. De gick på sand som verkade absorbera ljus, såg slumpmässigt utplacerade valv som sjönk ner i sanden. I angränsande rum fanns fångar som grodyngel festade på, små gröna humanoider som var helt irrationella (samma sort som flög ut ur avfallshålet), människor - varav en var broder Angus - som hade gröna svulster på sig (se rutan till höger), shaguliter som
dissekerade en nyligen avsliten kvurerarm (ett misslyckat Läkekonstslag resulterade senare i hennes död), resen Abrelax som blivit torterad (blev befriad och slog följe med dem), en obeskrivbar fasa i ett hål (spelaren spelade ut det skitbra genom att via rollpersonen helt ignorera att han ens tittat ner där), med mycket annat. De ådrog sig en hel del Utmattning i form av psykisk påfrestning. Jag var nästan rädd att de skulle dö av det.
De rörde sig vidare och klampade ut i en stor hall. Efter att ha mumlat "Det borde ni inte ha gjort" så körde vi igång en strid mot biffiga demoner. Vad jag inte räknade med var att de slog otroligt bra och efter tre handlingar var det endast en horndemon kvar, som flydde fältet. Det var nästan löjeväckande enkelt och jag tänkte mig att det skulle bli en riktigt tuff match. Ok, att de är mästare på att slåss, men ändå. En klar besvikelse från min sida (fast ändå häftigt - de
ska vara rövkickare).
<div class="darktable" style="float: right; border: double 3px #000000; padding: 0.5em; margin: 0.5em; font-size: 0.8em; width: 150px">
Teologi
Färdigheten kan användas till mycket. Bland annat så adderas den till Psyke (inkluderar även Tursamhet) då den används passivt, exempelvis när personen ska påverkas av magi. En väldigt religiös person blir med andra ord väldigt svår att påverka med magi.</div>De smög sig vidare in till samlingsrummet där de såg två shaguliter stå och prata. Där överraskade spelarna mig och helt sonika klampade sturskt ut och begärde att få veta var Fingolf var någonstans och få honom tillbaka. De sade något flyktigt om att han antagligen var i dissektionsrummet och spelarna anade nervöst Fingolfs öde då de visste att han anslutit sig till shagulitorden. Munken var väldigt hetsig, då han hade Angus sargade kropp i minnet, vilket gjorde att shaguliterna tröttnade och en strid utbröt. Efter nästan två varv lade Grafficanus Majus en kraftig PARALYSERING (jag nämnde honom vid namn och än en gång så hajade en spelare till att namnet var nämnt tidigare - denna gång i ett brev till drogmakaren Sulidan Rumperlak). Alla förutom munken, eftersomhan gick i Etins tecken, blev påverkade och munken fick strida tills det andra varvet var till ända, då han tillfångatogs. Antalet fiender var emot honom, helt enkelt, och Baldrik blir Utslagen.
De förs för att offras till Shagul och i hans grav så väntar han vid ett långbord där det står fyra glas vin. Bakom honom finns en stor spegel. Han säger (och jag byter röst till berättarrösten, som spelarna direkt känner igen - jag frågade det efteråt): "Jag tackar er för att min plan har fullbordats. Låt oss lyfta våra glas för att fira detta". Shaguliterna dricker vinet och efter en kort stund börjar alla, även Shagul, att skaka kraftig, hosta upp grönt slem och sedan upplösas. En stenpanel i väggen sänks och ut kliver en till Shagul. Han vänder sig mot sällskapet.
"Jag har hört Demens berätta en del. Låt mig fortsätta. Jag, Shagul, hittade skrifter om Cruri i profetens Galabags grav och tog mig hit till Marjura med mina lärljungar för att hitta jordblodskällan och Ebharing. Cruris förbannelse skulle dock vara i åttahundra år och enligt stjärnkartorna så skulle mitt liv ändas femtio år för tidigt. Så jag försatte mig i dvala tillsammans med en kvinna, ni passerade henne på vägen hit, för att invänta rätt tidpunkt. Nu flödar jordblodskällan åter, kung Ottar är armen, Ebharing är styrkan och jag, Shagul, är tanken. Världen kommer att möta en ny härskare. Tack... och farväl. Tills våra vägar korsas återigen."
Därefter vandrar Shagul in genom spegeln och han med spegelbilden försvinner helt och lämnar en tom ram efter sig. Förtrollningen och sällskapet återvänder till järntornet, befriar alla fångar och för dem åter till Arhem... och där tar vår historia slut. En bok har blivit skriven och rollpersonerna var fjäderpennan. En författares hjältebarn, än en gång blivit läst.
/
Han som ska ladda upp sina anteckningar imorgon
). Det här är visserligen mer ett tips för nybörjare, men jag har försökt skriva dels 
