Det verkar som om jag utvecklar mina svagheter mer och mer och att de blir fler och fler med åren, eller så är det självinsikten som kommer till ytan och talar om sanningen för mig.
Jag är konstant otålig på att rollpersonerna ska följa de "ledtrådar" jag lagt ut till "målet/avgörandet/kalla det vad du vill". Det leder till att jag blir okoncentrerad och virrig och försöker hitta på saker för att både förvirra och sätta fart på spelarna. Inge bra.
Jag har lätt för att när gruppen är delad (ja den är iofs bara två) ge ledtrådar till fel person (strula ihop vem som vet vad) så att det i slutändan inte blir någon som vet något.
Jag har alltid förrvirrade anteckningar eftersom jag oftast (98%) kör improviserat. Vilket leder till letande i lösbladssystem så att jag och spelarna blir galna.
Jag håller aldrig ordning på regler och när andan i situationen kommer på så struntar jag blankt i dem och kör mitt eget rejs, något mina spelare börjat vänja sig vid (vi har spelat tillsammans i över tio år) men fortfarande för en viss kamp mot. Speciellt min make.
Mellan speltillfällen så kan jag totalt glömma viktiga individer (SLPer) i handlingen så att mina spelare måste påminna mig om deras existens. Nu i sista spelet har jag lyckats glömma en spion, en hund och min egen rollperson.
Då vi är en liten grupp kör vi oftast med "ambulerande" sl-skap och då har alla i treenigheten en rollperson så att vem som helst kan ta upp sl-skapet utan att vi behöver slänga in nya spelarpersoner. Jag har dock förmågan att när jag väl fått fatt i sl-skapet släpper jag det inte förrens jag kört kampanjen i botten och den är obotligt orädderlig.
Jag har säkerligen glömt flera aspekter av mitt usla sl-skap. Men de verkar överväga efter helgens spel.
Jag menar, jag ÖNSKAR att konversationer mellan spelledare var det jag var sämst på. 
