Nekromanti Svåra roller.

Jag kan nog känna igen mig i det där att rollerna bli ganska så ika varandra ibland. Särskilt tidigare i min rollspelskarriär 8om man kna uttrycka det så) så blev det mycket av samma vara... tråkiga dvärgar. :gremwink: Men det är lätt att komma ifrån problemet, man får helt enkelt tänka på det när man gör sina karaktärer att de inte ska vara lika dana som den förra rollen man spelade. Då är det inte så svårt. Men visst kommer rollpersonen ofta ha något gemensamt med dig själv, det är väldigt svårt att komma ifrån, men vad kan ju variera och i hur stor utsträckning den liknar digsjälv också... Ju mer man spelar desto lättare kommer det bli att spela olika roller också, även roller som är väldigt olika från hur du är.

Det svåraste att spela för mig skulle nog vara en person som har kunskaper inom ett områda där jag inte kan någonting... gärna inom fysik eller kemi eller något sådant. I alla fall om scenariot krävde mycket av dessa färdigheter. Jag vill ju spela ut denna kunskap, inte bara använda siffrorna på karaktärsbladet (om jag nu hade nått sådant, spelar mer och mer friform nuförtiden). Det skulle vara jävligt svårt och en riktig fysiker skulle nog skratta åt mig. Annars skulle det också vara svårt att spela någon som socialt är väldigt annorlunda än vad jag själv är... Men det har jag redan spelat och det flöt på ganska så bra. Bara man vågar ta ut svängarna lite så löser det sig ofta.

/Balderk
 
Skitstövel!

Min nästa fråga blir: Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela, eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?
Click to expand...

Skitstövlar och omotiverat taskiga karaktärer har jag väldigt svårt att spela. Nu menar jag inte ärkeondingar och brottslingar i allmänhet som rånar, stjäl och mördar, utan just sådana som är taskiga rent psykiskt mot personer. Det beror nog mest på att jag är så snäll IRL att jag inte vet hur man gör :gremlaugh: Det hade jag dock tänkt ändra på, nästa gång jag gör en rollperson från scratch, då ska det bli en riktig skitstövel!
 
Re: Skitstövel!

Har svårt för att spela snälla snälla personer, och massmördande ärkeondingar är trist... Jag spelar nog ofta omotiverat taskiga rollpersoner... Hoppas att det beror på att jag e så snäll IRL, men jag e tveksam... :gremgrin:
 
Att bli en äkta skitstövel

Vill och kan du, är det bara skriva en guide med titeln: "Att bli en äkta skitstövel". Jag kommer läsa den med intresse :gremlaugh:
 
Re: Skitstövel!

Men det kan väll itne vara så svårt? det rä bara säga elaka saker hela tiden, och inte hjälpa folk alls. Tja man kan ju pissa på nån det är inte så snällt
 
Men...

Det e jävligt svårt att spela en riktig skitstövel... En riktigt självupptagen person som hackar ned på andra jämnt och ständigt och få det att bli trovärdigt... En som inte bara är som skurken i en risig amerikansk action, utan som beter sig som han gör av en eller annan anledning...

Nån gång ibland måste medmänskligheten (eller iaf. skammen skina igenom) personen har säkerligen sina ömma punkter, där han inte längre kan skydda sig igenom att trycka ned andra utan blir helt knäckt istället...
 
Re: Men...

Jag vet inte riktigt om ajg förstår vad du menar.

jag antar att man ska vara försiktig med vad man säger och göra det helt klart att det bara är ens rollperson.

Det skulle jag itne vara så säker på, även om ajg nog inte skulle vilja spela skitstövel, jag är för snäll. Fast perverst kräk kan jag spela :gremtongue:
 
Exactly

Problemet är ju, som du säger, inte ATT uppträda på ett taskigt sätt, utan att göra det trovärdigt. Man måste kränga på sig en bild av världen och sin omgivning som är väldigt långt bort och som för mig är totalt ologisk.Det är mycket svårare än att spela ärkeonding, eftersom då har man ett klart och definierat mål som inte är speciellt komplicerat.
 
Säkert har andra sagt liknande saker redan. Jag har grunnat utan att läsa alla inlägg i tråden...
Här är i alla fall mina tankar:

Jag har gjort ett par olika tester av vilken karaktär som jag bäst överensstämmer med i olika spel. I regel har jag hamnat på karaktärer som Paladin, värdshusvärd, tjuv. Mycket sällan på karaktärer som krigare och magiker. Om detta avspeglar min egen karaktär eller personlighet vet jag inte. Jag vet bara att jag ofta spelar
- människa (ety alver, orcher, tiraker, misslor, dvärgar inte är "jag", dvs jag som spelare kan bättre förstå en människas resonemang än tex en dvärg)
- Paladin/tempelriddare. I den grupp jag spelar så förekommer det ofta krigare (kobolder/powergamers) och liknande som tvingar mig att opta min rollperson om jag vill se den överleva mer än ett spelmöte. Att jag då väljer en paladin är för att en vanlig simpel krigare a) inte räcker till i konkurensen. b) i högsta grad speglar det egna jag såsom jag önskar att det är - god, omtänksam.
- tjuv. De gånger jag vågar mig på en lite "svagare" rollperson. Tyvärr så brukar denna karaktär snabbt, hur ska vi säga, vandra den väg som alla oärliga individer gör i kontakt med det "goda". En av mina spelare gör oftast karaktärer som tycker illa om tjuvar - vilket resulterar i ett ständigt krypande för överhögheten om min rp inte ska missta skallen eller andra detaljer. Detta speglar alltså att jag i viss mån är oärlig... men min spelarkamrat håller mig på den "rätta" vägen och jag tror att om han är återfödd så är det från att ha varit polis/fogde/tempelriddare eller motsvarande.
- krigare. Ett yrke som egentligen speglar min spelgrupp. Som jag sa, det kräver en "man" för att överleva våra äventyr... Själv är jag måttligt road av att slåss. Visst kan jag, men... hur ska jag säga, då får jag vara arg eller så rör det sig om boffervapen...

Så huruvida mina rollpersoner speglar min egen personlighet är väl en fråga som får tas upp till diskussion. Det händer att jag försöker göra rp'er som i högsta grad speglar mig. Som den missla som var sångerska (en dröm jag när) och reste Mundana kring... hon dog fort. :gremfrown:

Det är givetvis lättare att spela någon/något man känner för. Precis som det är lättare för tex mig att skriva en berättelse om rollspel än att skriva en rapport om oljans inverkan på Linne. För att lyckas spela en personlighet måste man också ha förståelse för den. En skådespelare kan ägna mycket tid åt att plugga på och känna in sig i sin rollperson. I vår grupp ägnar vi inte en bråkdel av den tiden till att "komma in i" vår rp, och så tror jag det är lite till mans. Vi kommer till våra spelmöten och slänger oss in i rollpersonen efter att minuterna innan sagt "tja, hur är det med xxxx och xxxx?".

Då blir rollpersonerna ganska mycket av oss själva. Fast, med en twist förståss. Själv är jag en oerhört dålig rollspelare. Mycket av mig själv finns med i varje rp. Vad jag tycker om, inte tycker om. Mina egna förutfattade meningar... allt kommer med.

__________

Det svåraste jag skulle kunna tänka mig att spela är

- En tiggare... rädslan för att vara fattig (när jag nu är på gränsen i verkligheten till "konkurs") skulle spegla mycket igenom mitt spel.
- En Kall Mördare. Jag är inte kall själv, alltså skulle min omsorg skina igenom. Jag skulle mörda med försiktighet, omsorg att offret inte skulle lida - vilket skulle strida mot min karaktär.
- En intelligentare eller mindre intelligent person än jag är. Jag har försökt att ha Spelledarekaraktärer som är dumma, med resultat att de varit baksluga... :gremsmile: Jag har haft intelligenta spelledarepersoner och de har varit fullkomliga idioter och blivit överlistade av mina spelare.... hm...
- Något annat som är svårt att spela är en varelse/person av en kultur som är milsvitt skild ifrån den mänskliga. Exempelvis starkt strukturerade alver, dvärgar och för att inte tala om Odöda/vandöda. Dessa har ju inte riktigt samma tankar om livet liksom. :gremsmile:

Min största utmaning skulle dock vara att spela mig själv. Hur fånigt det än kan låta så är det svårt att blottlägga sig själv inför andra, så att de får klart för sig ens bevekelsegrunder... Det tror jag skulle vara både svårt och lära mig en hel del om mig själv och de som finns i min lilla grupp...

Det var mina tankar i alla fall.
 
Undergivna och skygga roller

Något jag hittills har misslyckas fatalt med att klara av någon längre tidsperiod är undergivna och skygga roller. Senaste gången var på ett vikningalajv där jag skulle spela träl, stirra ner i golvet vara rädd för att bli slagen, svara "ja frun" och "Ja herrn" underdånigt oavsett om det gällde att hämta vatten eller ställa upp med sexuella tjänster.

Det var fysiskt totalt omöjligt för mig att gå in i en sådan roll. Det lutade med att min lilla träl blev bitter och hatisk och önskade livet ur hela byn och var nära att göra det då jag lyckades manipulera mig till en situation då jag hade suligt bergakonungns ring som alla ondingar jagade och gömde den för att onda väsen skulle utrota byn. Men sedan blev jag avslöjad av min efterblivna medträl och fick spendera halva lajvet bunden och fängslad och spottades och hatades folk och försöka manipulera och köpa min frihet innan jag till slut halshöggs och blotades till Asagudarna som straff.

Nåja. Lite off tropic men ändå. Jag har insett att jag har väldigt svårt för snälla roller och omöjligt för undergivna och mjäkiga mållösa saker. Det ärbara ett i raden av de lajv och sådana rollpersoner jag misslyckats med. Mina karaktärer blir manipulativa, taskiga skitstövlar och psykotiska galningar eller psykopater i olika grad Spelar jag en ädel riddare så blir den rätt kall och målinriktad även om den tekniskt sätt kan klassas som "Good guy".
Allt för vänliga och altruistiska snälla saker börjar snabbt digerera automatiskt i mott fall.
Inte så att jag behöver spela mäktiga roller på något sätt, spelar gärna ganska värdelösa drägg eller underdogs så länge det har en stark vilja.

Men undergivna saker går helt enkelt inte, eller tillbaka hållna saker. Jag kan helt enkelt inte fastna för en sådan roll som intressant att spela eller för den delen klarar det annat som en kort statistroll. *skakar på huvudet* Totalt omöjligt helt enkelt av någon anledning. Kan inte förstå psyket eller själv gå in i det.

/Elin hade väldigt roligt på lajvet ändå
 
Re: Men...

Det är djävligt kul att spela riktigt kräk och skitstövel.
Det är bara att hitta det lilla elaka barnet inom en. Identifiera den illa sadistiska och överlägsna kicken av att trycka ner någon annan som fortfarne finns där. Arrogansen. Helt enkelt säga något småtaskigt, sparka eller peta på någons onda punkter i förbigående bara för att man kan. Måhända är det för att jag fortfarande har mitt lilla kräk och sadist inom mig men ändå.

Man behöver bara en stolt lite småhemskt karaktär som ser sig son snäppet bättre än andra men något slags mindervärdeskomplex eller tvivel på sig själv som ger dom det behovet.

/Elin älskar skitstöveln
 
Totalt medhåll.

Det svåraste att spela för mig skulle nog vara en person som har kunskaper inom ett områda där jag inte kan någonting... gärna inom fysik eller kemi eller något sådant. I alla fall om scenariot krävde mycket av dessa färdigheter. Jag vill ju spela ut denna kunskap, inte bara använda siffrorna på karaktärsbladet (om jag nu hade nått sådant, spelar mer och mer friform nuförtiden). Det skulle vara jävligt svårt och en riktig fysiker skulle nog skratta åt mig.

Now that's tough! Det här problemet stöter jag dessutom ständigt och jämt på som spelledare för övrigt; när spelare konsulterar slp's med expertområden etc.. :gremmad:
 
Method acting; for proffesionals only.

Jag har märkt när vi spelar att mina roller tenderar att bli en smula lika varann hela tiden

Det är inte lätt att förnya sig. *S* Gäller alla spelare jag någonsin sett, inklusive mig själv givetvis.

Min fråga är då: Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag?

Att rollpersoner ofta blir ens förlängda alter egon är ju knappast någonting nytt, det är ganska vanligt; och blir de inte det tenderar de oftast manifestera sig som någon form av grovkorning karikatyr av hur man själv uppfattar personligheter som står långt ifrån en själv. Exempelvis när man spelar motsatta könet eller raser som är riktigt omänskliga (lizardmen, ogres osv). Skådespeleri är en konst... :gremlaugh:

Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela, eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?

Ja du, jag har faktiskt FÖRSÖKT spela det mesta, alla former av raser, klasser och kön (inklusive hermafroditer och anafroditer..), men lustigt nog har jag aldrig gått in för att spela en riktig, riktig idiot; svårt att undertrycka överlevnadsimpulserna antar jag. *Asg* Hur som helst har jag lovat mig själv att göra ett försök med nästa karaktär; får välan se om jag undviker klichén med hjärndöd muskelmassa á la bredyxesvingande barbar. Alla verkar ha roat sig med sådana karaktärer utom jag, det vore kanske på tiden då...

Annars minns jag en karaktär som var allt annat än lättspelad; en trettonårig pojke uppfostrad av vargar, givetvis kunde han inte tala från början, bara morra och yla..
 
När en ängel och en helig härskare är helt överens så ligger man kanske lite i underläge men eftersom ni har svarat på en annan fråga och han som ställde den inte reagerar så får väl jag göra det istället.
Click to expand...

Och då, tänk inte så...
Bar för att man råkar ha en sådan titel så behöver man ju inte vara i underläge.. Det är ju bra bra att man dundra på & disskutera, för sådan är ju skoj !! :gremlaugh:

Jag ser nämligen en ganska stor skillnad mellan "något och "ganska lika". Så frågan kvarstår.
Click to expand...

Helt klart !!
Man kan nog inte rippa sig helt till en karaktär... Men oavsett så tror jag att det finns NÅTT som liknar en i enns karaktär.. Oavsett vad man spelar för roll.
& det är ju inte helt fel att sno lite idéer från filmer & sådant heller. De är ju en synnerligen bra inspirationskälla !!

Sen finns det naturligtvis saker som är helt omöjligt att gestalta trovärdigt som en allvetande varelse t.ex.
Click to expand...

HeHe !
naee, det skulle nog vara svårt ja !
Men det skulle vara skoj att testa det nån gång. Men frågan är väll nog hur man skulle göra det !
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top