Nekromanti Suspension of disbelief
- Thread starter zonk
- Start date
entomophobiac
Pistoler & Mord
Jag tycker det hjälper att lite tvinga fram stämningen. Läs upp förhållningsregler innan spelet börjar. Flamsa loss lite innan men gör det tydligt att efter X händer så börjar spelet på riktigt. X kan vara en låt som spelas, en tyst minut, eller vad som helst. Men något som fungerar som en signal gruppen kan lära sig.
Med det sagt så är folk inte alltid närvarande ändå. Det finns inga garantier för att det lyckas om någon har annat att tänka på, en tid att passa, eller liknande hinder för att bara slappna av och vara.
Med det sagt så är folk inte alltid närvarande ändå. Det finns inga garantier för att det lyckas om någon har annat att tänka på, en tid att passa, eller liknande hinder för att bara slappna av och vara.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Ja, det är lurigt det där. Vet inte om jag känner det så ofta.
En sak som ofta kommer i vägen för mig är världen. Om världen är för töntig, orimlig, eller full av tydliga referenser till vår värld så spricker det ofta för mig. Har svårt att spela Star Wars utan att skämta om rymdbjörnar, och blir tokig på alla blinkningar i Granströms Trakorien. Det som funkat bäst för mig är nog Tolkiens Midgård eller Pendragon eller Lovecraftianskt när stämningen i gruppen varit ”allvarlig”; när vi varit överens om att vi spelar riktiga personer i en riktig värld. Vissa spel skulle jag inte ens försöka få till willing suspension of disbelief i, typ DnD i alla versioner.
En sak som ofta kommer i vägen för mig är världen. Om världen är för töntig, orimlig, eller full av tydliga referenser till vår värld så spricker det ofta för mig. Har svårt att spela Star Wars utan att skämta om rymdbjörnar, och blir tokig på alla blinkningar i Granströms Trakorien. Det som funkat bäst för mig är nog Tolkiens Midgård eller Pendragon eller Lovecraftianskt när stämningen i gruppen varit ”allvarlig”; när vi varit överens om att vi spelar riktiga personer i en riktig värld. Vissa spel skulle jag inte ens försöka få till willing suspension of disbelief i, typ DnD i alla versioner.
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,485
Skarpskytten;n338512 said:
Ja, världsbygget är nog viktigt, och har även funderat på hur den lokala omvärldens påverkan är. Har haft ganska mycket "sense of place" när vi spelat cyberpunk och RPna bott eländigt och typ balkongen trillat ner. Känns som en sammanhängande helhet (utan t.ex. för mkt crazy) och trovärdiga detaljer kan betyda en del där?
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,485
Jag hade inte sagt att D&D var hopplöst dock. Betydligt mer suspension of disbelief iaf för min personliga del när kompisen spelledde Lost Mines of Phandelver än när vi spelade det mer lekfulla hemmabygget.
Sen finns det kanske nivåer av det också, det känns som att det ofta finns situationer som lever rätt starkt även i världar eller helheter man kanske inte precis hade "köpt" lika mycket.
Sen finns det kanske nivåer av det också, det känns som att det ofta finns situationer som lever rätt starkt även i världar eller helheter man kanske inte precis hade "köpt" lika mycket.
entomophobiac
Pistoler & Mord
Skarpskytten;n338512 said:
Jag håller med i sak, men känner inte att vissa spel automatiskt faller in i detta. Snarare har olika världar olika värde för olika spelare/spelgrupper. För egen del är det nog spelgruppen som avgör allra mest. Om folk är villiga att teaterapa sig så kan vad som helst bli precis hur inlevt som helst.
Om fokuset är för mycket på narrativ och för lite på spelarinteraktion så brukar jag tappa min egna inlevelse, dock. Jag vill att det ska spela roll vad jag väljer att göra som spelare.
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,241
Alltså. Jag fattar inte vad som diskuteras här. Är suspension of disbelief något dåligt? All fantastik kräver ju suspension of disbelief om vi ska uppleva den som "verklighet" (vilket vi kanske inte måste? Det känns som en intressantare fråga.). Eller diskuterar ni något annat än suspension of disbelief?
Vimes;n338532 said:
Suspension of disbelief är inte alls något dåligt.
Vad som diskuteras är att i vissa spel/spelvärldar så är det lätt att få fram denna suspension of disbelief, medan i andra så tappar man den väldigt lätt - och varför är det så? Vad är det som gör det lätt/svårt att frammana den nödvändiga graden av suspension of disbelief?
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,976
Jag är med på allt du skrev utom det här. Ett fåtal, väl använda utomvärldsliga referenser kan spara ohyggligt mycket tid och ger mer än det tar i min erfarenhet. Att förolämpa en gammorean med "grisnylle" passar fint, trots att grisar mig veterligen inte finns i Star Wars. Att beskriva Sorgeveden som större än Amazonas funkar, istället för att hitta en rimlig jämförelse i världen.kwarnberg;n338506 said:
Med det sagt bör det hållas sparsamt så det inte blir för mycket off. Men då och då är det väldigt praktiskt och stör inte.
afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,016
Jag tänker att tryggheten i en spelgäng gör saker och ting lättare. Jag tror inte jag skulle kunna bara släppa taget och ge mig hän 100% i en grupp där jag inte var trygg.
Jag tycker att det mesta jag tänkt på här redan tagits upp; att det handlar om ett världsbygge man kan "köpa" och om vilken inställning och vilka överenskommelser man har i gruppen. Den mest klassiska grejen där är väl att man t.ex. försöker undvika Monte Pythonreferenser.
Men jag tänker också att det är lite av en övningsfråga. I mina ögon är suspension of disbelief något man kan träna upp – en mental muskel, om man så vill. Vi har uppenbarligen i den här tråden väldigt många olika gränser för när SoDn bryts – för en kanske det räcker att något i världen känns töntigt, för andra krävs det uppenbara referenser till andra franchises, etc.
Sidospår: Jag har svårt att inte koppla det till en diskussion jag ibland hamnar i med mina släktingar. Många av dem har extremt svårt för all form av fantastik – blir det för "overkligt" så kan de inte riktigt njuta av filmen eller boken. De kan i gränsfall acceptera saker som James Bond, som ju ändå har en del scifi i sig, men även en del av de filmerna går "för långt". Superhjältefilmer och rymdfilmer och så vidare faller bort helt.
Jag tror att det här går att träna upp. Att man kan träna sig till att, när tanken "mäh, det där är ju overkligt" dyker upp, helt enkelt slå bort den tanken istället för att låta den bubbla till ytan och ta över. Kanske kan man åtminstone minska avbrottens längd och grad på det viset; göra så att man snabbare kommer tillbaka in?
Steg 1 tänker jag kan vara att hindra sig från att fälla kommentarer om det. Man måste ju inte säga allt man tänker.
Min erfarenhet är att man kan styra tankarna ganska mycket genom att skapa sig den sortens vanor. Görandet styr tanken mer än tvärtom; agerar jag på en känsla så förstärker jag den.
Men jag tänker också att det är lite av en övningsfråga. I mina ögon är suspension of disbelief något man kan träna upp – en mental muskel, om man så vill. Vi har uppenbarligen i den här tråden väldigt många olika gränser för när SoDn bryts – för en kanske det räcker att något i världen känns töntigt, för andra krävs det uppenbara referenser till andra franchises, etc.
Sidospår: Jag har svårt att inte koppla det till en diskussion jag ibland hamnar i med mina släktingar. Många av dem har extremt svårt för all form av fantastik – blir det för "overkligt" så kan de inte riktigt njuta av filmen eller boken. De kan i gränsfall acceptera saker som James Bond, som ju ändå har en del scifi i sig, men även en del av de filmerna går "för långt". Superhjältefilmer och rymdfilmer och så vidare faller bort helt.
Jag tror att det här går att träna upp. Att man kan träna sig till att, när tanken "mäh, det där är ju overkligt" dyker upp, helt enkelt slå bort den tanken istället för att låta den bubbla till ytan och ta över. Kanske kan man åtminstone minska avbrottens längd och grad på det viset; göra så att man snabbare kommer tillbaka in?
Steg 1 tänker jag kan vara att hindra sig från att fälla kommentarer om det. Man måste ju inte säga allt man tänker.
Min erfarenhet är att man kan styra tankarna ganska mycket genom att skapa sig den sortens vanor. Görandet styr tanken mer än tvärtom; agerar jag på en känsla så förstärker jag den.
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,485
krank;n338552 said:
Den här gränsen tror jag är viktig! Jag har fått känslan att flera av mina spelare har en liknande gräns som passeras när fantasy blir för gonzo, eller när avsaknaden av inre logik blir för påfallande. Visst kan de köpa en hel del men om det inte förpackas rätt, läggs upp på rätt sätt, så slår de bakut. Det känns lite som samma sak som en Lovecraft-novell, som långsamt bygger upp mot det otroliga, inte i ett enda hopp, utan gradvis. Hade huvudpersonen rakt ut vägrat söka vare sig polisens, släktens, eller brandkårens hjälp hade det kanske stuckit i ögonen.. men man får i förbifarten veta att han är föräldralös och saknas syskon, man får höra om hur ensligt gården ligger, osv. Att det inte riktigt finns någon enskild punkt där det blir tydligt "ologiskt" känns viktigt, på nåt sätt?
zonk;n338563 said:
Det tror jag kan vara en del av en teknik, om inte annat. Att hitta sin gräns, sin punkt, och försöka förskjuta den. Först kanske man måste gå hela skalan, 0-1-2-3-4-5… Sedan kanske man kan träna sig så att man kan börja på 2 utan att det blir ett problem, och sedan eskalera utan tydlig punkt. Och sedan börja på 3… Kanske.